Författare: Annzah

Rostad mandelpotatis med mera

Det blev aïoli kvar efter räkorna igår, så dagens middag blev planerad runt den. Egentligen är det ju inget konstigt med att utgå ifrån ett tillbehör! Det jag mest associerar aïoli med är rostade potatisar, så sagt och gjort. 
 
 
Tärnade och förkokte mandelpotatis som sedan fick åka in i ugnen med diverse kryddor, lite rapsolja och lite grovt riven parmesan i tjugo minuter eller så. 
 
Färska korvar fanns i frysen och fina röda grönsaker på Konsum. 
 
 
Rädisor, körsbärstomater, rödlök och röd chili behövde bara lite salt för att komma till sin rätt som sallad. 
 
Sedan, tja. Tvättat ett par byxor, läst ut tre böcker (två av dem hade jag påbörjat tidigare, märk väl!) – bland annat denna underbara: 
 
 

och denna fantastiska, fascinerande och förbannat förargande: 

 
 
Jävla gubbe. 
 
Just det. Jag hittade denna i maten också: 
 
 
så jag antar att jag kan gråta ut i Aftonbladet imorgon eller så. Det är som en liten… skruv. Tror att den kom från potatisen men isåfall var den ju inbäddad i en potatis, så det kanske var korven. Jag vet inte. Spelar ingen roll. 
 
 
Nu: suddiga popcorn i soffan. Det blir nog tidigt till sängs idag med om jag känner mig själv rätt… 

2016: 282 – Skugghäxan av Katerina Janouch

 

 
Sedär – nu är jag faktiskt i fas med böckerna om Cecilia Lund! 

Egentligen är jag ju lite trött på dem – men samtidigt är de oemotståndliga. Och de är väldigt trevliga att lyssna på. Dock undrar jag varför ingen kan lära Anna Maria Käll att uttala ”body”? I Cecilia Hagens bok pratade hon om ”buddy builders”, nu är det ”buddy lotion”. Det är väldigt tråkigt när det blir fel, tycker jag, särskilt när det är så enkelt att ta reda på. Men – det slår inte Gunilla Leining i Lisa Jewells Den tredje hustrun – mer om det inom kort. 
 
Cecilia Lund startar denna boken i Paris. Åh, vad härligt. Där borde hon vara oftare! Hon är betydligt roligare att ha med att göra när hon sitter på bistro, Tinderdejtar fransmän och går på fest hos voodoopräster i förorterna. 
 
Men – hem kommer hon förstås, och då upptäcks det att Gretas kompis Tiffany är försvunnen. Eftersom Cecilia Lund tror att hon är privatdetektiv är det väl ingen som blir förvånad när hon tar största ansvaret för utredningen? Nej, jag trodde inte det heller. Men jag får säga att den biten är lite mindre jobbig i denna boken än i flera av de andra, det är lite mer lågmält och stillsamt och faktiskt spännande och det är bra. 
 
Gillar även att äldsta dottern börjar bli vuxen, och även om det kanske verkar lite urflippat med voodoopräster i Paris förorter så är det ett ganska roligt inslag också. 
 
Klart lyssningsvärt om man gillar böckerna, men jag undrar hur länge serien egentligen kan fortsätta innan den överlever sig själv. 

Bokbloggsjerka 9 – 12 september – födelsedagar

 

Annika ska fylla år, och veckans jerka följer födelsedagstemat: 

 
Har du några ”bokliga” minnen av en födelsedag som ligger dig extra varmt om hjärtat? Hur skulle en perfekt födelsedag kunna se ut om du fick bestämma? Eller har du något annat att berätta som är kopplat till en födelsedag (antingen riktig eller fiktiv)?
 
Jag tror att det är enklare att räkna födelsedagar där jag inte fått böcker eller något annat bokligt i present. Numera önskar jag mig sällan böcker, dock, eftersom jag har mer än tillräckligt och använder mig mycket av e-böcker och loppisar. 
 
Men i år på min födelsedag var det ju en angenäm överraskning när både Ninni Schulmans och Anna Janssons senaste böcker hade kommit ut just då! Eller kanske någon dag innan, men det var då jag såg dem i appen. 
 
Födelsedagar i litteraturen tenderar ju ofta att vara smått kaotiska, av en eller annan anledning. Ett ypperligt exempel är Harold Pinters pjäs Födelsedagskalaset – den kan man roa sig med om det är lite för långt till ens egen födelsedag! 😉 

Vem är du i… Downton Abbey?

 
Lyrans nya utmaning är igång, och denna veckan ställs frågan: Vem är du i Downton Abbey? 
 
Jag har sett väldigt lite av Downton Abbey – det mesta har jag dessutom sett ur ögonvrån, så det är få karaktärer som jag känner igen. Därför tog jag hjälp av Buzzfeed och gjorde deras test. Ett par av frågorna var fruktansvärt svåra att välja ett svar på, så jag gjorde testet två gånger och fick således två svar: 
 
 
 
Just dessa två känner jag ju faktiskt till, och jag kan inte säga att jag tycker att någon av dem stämmer sådär fasligt bra in på mig. Men Dowager Countess verkar ju i alla fall ha det ganska roligt till skillnad från de flesta andra i serien som lider ganska konstant, av det ena eller det andra. Så visst, jag kan vara Lady Violet! 

Veckans ord: K

Veckorna rusar förbi och det är redan dags för bokstaven K i Veckans ord hos enligt O. 
 
Orden är som följer: 
 
kamp
 
klagomål
 
komisk
 
kontrollera 
 
känsla
 
Jag har ännu inte läst Karl Ove Knausgårds Min kamp–svit, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag borde göra det heller. Dels känner jag många som verkligen älskar dem, men dels säger en av de personerna att hon inte tror att jag skulle gilla dem – tro det eller ej så tror hon att jag är för ung för dem. Vi får väl se, jag tänker att jag kanske kan börja med att lyssna på ettan så smått. 
 
En av de böcker som får flest klagomål ifrån föräldrar och andra vänner av ordning i USA – var annars? – är Khaled Hosseinis underbara Flyga drake. Jag har inte sett filmen själv, men tänk att han som spelar huvudrollen numera är med i Icareklamen. 
 
Det mest komiska jag har läst på sistone kommer ur Miranda Harts bok Is it just me? och förtäljer historien om när Miranda i tonåren var på barnkalas, vände sig om för att lyfta upp sin gråtande lilla kusin utan att egentligen titta vad hon gjorde – förrän hon upptäckte att hon hade lyft upp den kortvuxna mamman till ett annat barn istället. 
 
En av mina favoritböcker i år är Du av Caroline Kepnes. Berättaren är en vansinnig psykopat som spenderar mycket tid och möda på att manipulera och kontrollera sin omvärld. Fantastiskt bra bok. 
 
Jag har inte heller läst Prins Charles känsla av Liv Strömquist ännu, men jag har stora planer på att reservera den på biblioteket inom kort och plöja den en regnig eftermiddag. 

2016: 281 – The fill-in boyfriend av Kasie West

 
När populära tjejen Gia blir dumpad på parkeringen utanför skolbalen blir det panik. Hennes kompisar därinne tror ju redan att hennes pojkvän Bradley är påhittad – vad ska hon ta sig till? Jo, hon går fram till en kille som sitter i en bil och väntar på sin syrra och ber honom vikariera som Bradley. Och det gör han, tro det eller ej. 
 
Men naturligtvis kan hon inte sluta tänka på vikarierande Bradley – Hayden, som han heter – dagen därpå. Är det nu möjligt att konvertera honom från vikarierande Bradley till pojkvännen Hayden. utan att lögner och smussel blir exponerade och hon blir påkommen? 

Lättare sagt än gjort, förstås. Men det är ganska roligt att hänga med på resan! 

Jag vet inte om någon rekommenderade denna till mig, för det känns inte som något jag skulle ha valt varken efter omslaget eller baksidestexten. Men den passade alltså bra när jag behövde något lättsamt efter Generation Loss och den har faktiskt en del tänkvärda bitar också. Gias brors universitetsprojekt behandlar ett ämne som jag tror berör oss många idag – bekräftelsebehovet på nätet – och det var väl beskrivet. Jag kan tänka mig att läsa mer av West! 

Målarverkstad!

Uppe med tuppen (nåja, halv nio) idag och innan klockan slog tio var vi i bygghandeln och handlade sprayfärg och sandpapper. 
 
 
 
 
 
 
 
Vi sandpapprade först – men det behövdes inte så förtvivlat mycket – och sedan bara att köra. Två burkar gick det åt och det tog knappt två timmar inklusive avbrott för tork, kaffe och inköp av burk två. 
 
Det svåraste med spraymålning är egentligen att det gör ont i handen – men vi hjälptes åt och överlevde den smällen också. Så himla bra att veta och jag är så glad att jag fick tips att göra på detta viset!