Författare: Annzah

Smakebit på söndag, 3 december 2017 – Lady Chatterleys älskare av D H Lawrence

 
Som sagt försöker jag beta mig igenom min att-läsa-lista på Goodreads. Det är ju bara tusen böcker, det är väl ingenting. Nä, just det… 😉 Nu har turen hur som helst kommit till Lady Chatterleys älskare av D H Lawrence. Jag har läst en del Lawrence tidigare, Sons and Lovers och The Lost Girl, till exempel – men just denna har gått mig förbi. Eller ja. Jag har inte kommit mig för. Har inte kommit så värst långt ännu, men detta är början på kapitel fem. 
 
 
 
”En frostgnistrande morgon med blev februarisol tog Clifford och Connie en promenad genom parken till skogen. Det vill säga Clifford tuffade i sin motorstol och Connie gick bredvid honom. 
 
Den råa luften var lika svavelhaltig som alltid, men de hade båda vant sig vid den. Runt den trånga horisontlinjen låg diset, opalskimrande av frost och rök, och upptill låg en liten bit blå himmel; det var som att vistas i en inhägnad, ständigt inburad. Livet var hela tiden dröm eller vanvett, inne i en inhägnad. 
 
Fåren hostade i parkens sträva, förtorkade gräs, där kylan blånade i svackorna mellan tuvorna. Rakt genom parken gick en stig till skogsgrinden, en smal skär remsa. Clifford hade nyligen låtit sanda den med finsiktad slagg från varphögarna. När berg och värdelöst mineral ur underjorden hade brunnit och avgett sitt svavel blev slaggen ljusröd, räkfärgad i torrt väder och mörkare, krabbröd, i fuktigt. Nu var den blekt räkfärgad och överdragen med blåglimmande rimfrost.” 
 
Ur Lady Chattlerleys älskare av D H Lawrence, Albert Bonniers förlag: 2013 (originalutgåva 1928) 
 
 
Vilket språk, va? Fler Smakebitar finns hos Astrid Terese.
 
 
Jag har bakat lussekatter här på morgonen. Femton katter och två flätor blev det av en deg, jag är imponerad! Nu ska jag strax göra mig i ordning och åka ner mot stan och en föreläsning på Stadsbiblioteket av och med Kazuo Ishiguros svenska översättare. Kanske hinner sticka in näsan i en affär eller två också. 
 
Därefter bär det av på adventsfika- och middag hos mamma och pappa – men jag hoppas hinna skriva lite mer ikväll, just nu ligger tjugo böcker i utkasten här vilket väl säger en del… ha en underbar första advent! 

Lite bilder från sista tiden…

Ja, som sagt har det varit fullt upp både med jobb och privat de senaste veckorna och jag har inte hunnit blogga särskilt mycket. Men här kommer en hel hög foton från de senaste veckorna som kanske kan roa en stund! 
 
 
Såhär tjusig var utsikten från kontoret häromveckan. Oerhört! 
 
 
Rostade kikärter som snacks för ett tag sedan. Skölj av konserverade små rackare och kör i ugnen på 250 grader i en kvart ungefär. De kan poppa, så var medveten om det. Blir som chilinötter, nästan – antagligen funkar varmluftsugn bättre. 
 
 
Fick biljetter till genrepet av Den Fule på Folkteatern förra fredagen av snälla Anne-Marie. Väldigt intressant och otroligt söligt – ser ni att hela scenen är täckt med brunt papper? 
 
 
Bakade frallor på rågmjöl förra helgen. De blev otroligt kompakta och ”tunga”, men mättande och goda! Var rädd att de bara skulle funka till kulstötningsövningar men nej då, det var gott. Rågsikt är nog lättare, i dubbel bemärkelse. 
 
 
Någon hade blivit lite hungrig på Ica på Axel Dahlströms torg förra lördagen. 
 
 
Vintern är på väg… 
 
 
Lagade 70-talsmat förra helgen. Kokt ris i botten, blandat med lite allt möjligt jag hade i kylen. Lite crème fraiche, lite rosépeppardressing, lite majonnäs. Kassler och kokt blomkål och broccoli ovanpå, och ost över det hela. Otroligt gott faktiskt. 
 
 
Söndagsmiddag. Glasnudlar, morötter julienne, mango och ugnsstekt kycklingbröst. 
 
 
I måndags åkte jag tidigt från jobbet för att åka och beställa nytt pass. alla vet ju att det tar flera timmar. Det tog en kvart 😉 Igår kom sms om att det är klart så jag får plocka upp det på måndag. 
 
 
Ni minns väl monsteramaryllisen från förra året? Nu gör vi ett nytt försök… hittills har det inte hänt sådär våldsamt mycket men jag lever i hopp – och har plockat fram en pinne. 
 
 
Frukost, någon dag denna veckan. En allmän ögonblicksbild bara som får mig väldigt sugen på hallon. 
 
 
Typisk syn i mitt lilla hörn. 
 
 
I tisdags var det PAF-cirkel på bibblan. Kaffe, bibliotekariebakade pepparkakor och I en förvandlad stad. Alltid lika härligt. Och till våren blir det en serie med Selma Lagerlöf, ska bli hur kul som helst och en nyttig spark i ändan för mig. 
 
 
En busenkel pasta efter det. Gemelle rördes med crème fraiche franska örter. På med räkor och massor av dill. Mums. 
 
 
Blev påmind om att det var fyra år sedan mamma och jag hittade detta julkort och skrattade så vi höll på att dö. 
 
 
Första godiskorgen anlände kontoret i torsdags. Det blir jul i år igen! 
 
 
Alltså, jag är väldigt öppen kring detta – men behöver herrar verkligen särskilda läppstift? 
 
 
En hel del ljudinspelningar har gjorts denna veckan. Här monterar F upp mikrofonen i lilla telefonbåset där jag fick stå och läsa 🙂 
 
 
Bio med delar av Bokbubblarna i torsdags! Mordet på Orientexpressen, jag gillade den. Särskilt Poirots mustaschskydd. Riktigt mysig kväll. 
 
 
Igår jobbade jag hemifrån innan festen och passade på att smälla upp adventsstakarna 🙂 
 
 
Ica hade skickat brev om att jag hade en ljusslinga att hämta ut som julklapp, LED-lampor på en sorts ståltråd så jag köpte en liten en och laddade batterierna till lilla slingan och tja, här är min julgran! 
 
 
Vi har ju lärt oss av amerikansk tv att kycklingsoppa löser allt, och denna har jag faktiskt gjort helt från scratch. Ugnsstekte en hel kyckling igår, idag plockade jag av köttet och kokade buljong på skrovet. Delar av köttet tillsammans med purjolök, gul chili, röd och grön paprika, majs och äggnudlar blev en väldigt god soppa framför Morden i Midsomer! 
 
Annars har jag mest legat och läst idag och försökt återhämta mig på alla fronter. Det ska nog bli ordning på detta också! Imorgon hoppas jag orka gå på en föreläsning om Ishiguro på Stadsbiblioteket tidig eftermiddag och sedan åka hem till mamma och pappa och fira lite advent ❤ 

Julfesten 2017 – en definitiv succé

Ja, det blev verkligen hur bra som helst igår. Vi var uppe på scen inte mindre än åtta gånger, men hann faktiskt sitta ner och äta ordentligt också. Hur roligt som helst var det i alla fall och vi fick fantastisk feedback, dock är jag rätt mör idag. Förkylning på g och inte många timmars sömn, så det blir nog till att stanna inne idag. Tyvärr, för jag hade sett fram emot kvällens middag i Fjärås – men så kan det bli. 
 
 
Blev lite tagen när vi möttes av detta på promenaden från Korsvägen! 
 
 
Så här glada var vi redan i kön till det kalla, 
 
 
Kvalitetssäkrade godisbordet (och hoppades förstås att folk tvättar händerna ordentligt…) 
 
 
The L Band var såklart på plats och röjde. Jäkla drag, alltså! 
 
 
När klockan närmade sig halv ett hade Ting och jag fått nog. Jag hade hävt i mig cirka tolv julmust efter sista scenstunden och var väldigt redo för sängen. Månen ledde mig sista biten hem från vagnen ❤ 

Tematrio: Poetiska, långa titlar

 
Detta är en intensiv vecka, med omorganisationer, många på tjänsteresa och inte minst – julfest på fredag kväll! Därmed är allt lite förskjutet här, men det går ju också bra. ”Bättre sent än aldrig, brukar min mamma säga!” som min klasskamrat flåsade varenda morgon i lågstadiet när han ramlade in en bra stund efter 8… 
 
Lyran skriver: ”Jag har nyligen läst en bok p g a att titeln lockade mig och detta får bli veckans tema. Berätta om tre bra romaner med  poetiska, långa titlar!”
 
      

 
 
En gammal favorit är Jonas Gardells Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig mer åter. Otrolig tragikomik! Jag glömmer aldrig när jag såg honom på Fallens Dagar i Trollhättan med moster och kusin, kanske… 1994, och han läste upp kapitlet om när en av systrarna är på lokala ICA. Fruktansvärt roligt och förskräckligt på en gång. 
 
The Curious Incident of the Dog in the Night-Time av Mark Haddon fick behålla sin långa härliga titel även på svenska, Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Jag älskar boken! Den var en stor snackis när jag precis hade börjat plugga, det tog lite tid innan jag faktiskt tog mig an den men jag älskar den och läser gärna om den med jämna mellanrum. 
 
Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius är en underbart fin liten roman. (Jag tyckte även om hans Bara kärlek kan krossa ditt hjärta. Även det en fräsig titel men bara fem ord…)

I en förvandlad stad av Per Anders Fogelström

      

 
Jag är så glad för att jag hakade på Stadsbibliotekets cirklar om Fogelströms Stads-serie. Som jag så ofta upprepar behöver jag ibland en spark i baken – gärna i form av bokcirkel – för att komma vidare med viss litteratur och så är definitivt fallet med Fogelström. Inte för att jag inte gillade dem första gången jag försökte, men jag… tappade farten, helt enkelt.
 
Detta är fjärde och näst sista boken i serien och jag har redan lite separationsångest – fast samtidigt längtar jag verkligen efter att läsa den sista som utspelar sig in på 60-talet, alltså hundra år efter att Henning ställde kosan mot Stockholm i första boken. 
 
Nu är det 20-tal när vi återser Emelie och de andra. Det är arbetslöshet, strejker och ransonering, sjukdom och elände. Skotten i Ådalen skakar Sverige i början på 30-talet, och snart gör nazisterna framfart i Europa och kriget står för dörren. Fler och fler kvinnor kommer ut i arbetslivet, kjolarna blir kortare och Stockholm expanderar åt alla håll. Det kommer stadsbussar, man bygger om Katarinahissen och känslan av förändring och förvandling är verkligen påtaglig. 
 
Jag lyssnade faktiskt på hela denna – de andra har jag skiftat över till e-bok med efter ett tag, men denna fann jag av någon anledning lättare att hålla fokus på även i ljudform. Helge Skoogs inläsning är helt makalös! 
 
 
Läs gärna mer hos Boktanken, Hyllvärmarprojektet, Böcker i örat och Skrivande. Boken finns att köpa här eller här – men kom ihåg att jag rekommenderar inläsningen å det varmaste! 

Smakebit på söndag, 26 november 2017 – A line made by walking av Sara Baume

 
Jag hade nöjet och äran att lyssna på Sara Baume två gånger om på Bokmässan, och höra henne läsa ur sin senaste roman, A line made by walking. Bokens titel kommer från ett konstverk av Richard Long som ser ut som nedan, där konstnären gått fram och tillbaka på en åker någonstans i Wiltshire och sedan förevigat påverkan på naturen. Verket finns numera på Tate Gallery i London. 
 
 

Baumes roman handlat om konstnären Frankie, som halkat lite snett i stadslivet. Hon beslutar sig för att flytta in i sin mormors gamla bungalow som stått tom sedan mormoderns död tre år tidigare, mitt ute på landet, för att läka och ta itu – och förhoppningsvis återfinna fotfästet i konsten och tillvaron. 

 
Jag har börjat läsa den flera gånger sedan jag fick den från bibblan, men inte riktigt fastnat. Nu gav jag mig sjutton på att koncentrera mig och läsa en stund igår kväll och ja, nu är jag faktiskt fast. 
 
 
”There is a bird market. On Peter Street. Every Sunday morning. 
 
I visited it only once, in the earliest days of my year in Dublin. Before I grew accustomed to living in the city and stopped trying to do and find new things. The bird market was set up against the graffitied walls of of a dingy alley between a warehouse and an office block in the city centre. It was a would-be artist’s dream, but I didn’t meet any of my fellow students there. Every stall belonged to a retired bloke from the Liberties and all of the people dawdling and browsing on Peter Street that morning were retired blokes from the Liberties too. 
 
Most of the cages were mounted on the wall and each had bars at the front and a plyboard backdrop painted bright blue, cerulean, a small rectangle of surrogate sky. I can tell a finch from a tit from a sparrow, but that day, I couldn’t identify a single bird, even though each was faintly familiar. 
 
Of all the pets we had as children, my mother never allowed us to keep a bird. ‘A caged gerbil can still run and jump and dig,’ she explained, ‘but a caged bird can’t still fly.'” 
 
Ur A line made by walking av Sara Baume, Houghton Mifflin Harcourt: 2017
 
 
Fler Smakebitar finns hos Astrid Terese! 
 
 
Jag var just på väg ut när jag fick höra om explosionen i Kina. Vi har massor av folk där just nu, såväl på tjänsteresor som boende, så det blev en intensiv timme här med att försöka få tag på folk, skriva informationstexter och sånt. Alla mår bra, och det är ju det viktigaste! 
 
Men nu har jag hunnit bli hungrig, så det får bli lite lunch innan promenad. Det passar egentligen ganska bra, för nu har solen kommit fram och regnet dragit undan. 
 
Ha en riktigt härlig söndag! 

Chemin Saint-Paul (Huset på Saint Pauls väg) av Lise Tremblay

Jag plockade upp ju upp mina franskastudier igen för ganska exakt ett år sedan, medelst Duolingo och lite allmän läsning på franska här och där på nätet och Readly. Jag har varit sånär flytande en gång i tiden, men använde sedan inte språket på över tio år och då tappar man mycket och rätt snabbt – men bonusen är att det är någorlunda lätt att plocka upp det igen. Många glosor sitter kvar och jag minns ju en hel del grammatik och språkstruktur också. 
 
Så någon gång tidigt i år bestämde jag att jag minsann skulle lyckas läsa en roman på franska i år. Jodå. Jag började med Bonjour Tristesse men kom inte direkt någon vart. Började med Spöket på Canterville av Oscar Wilde, mest för att jag råkade ladda ner en fransk version istället för den engelska, men kom inte så långt med den heller. Eller med No et moi av Delphine de Vigan. 
 
Men skam den som ger sig! För några veckor sedan läste jag ju Hägern av Lise Tremblay och tyckte väldigt mycket om den. Var sedan och lyssnade på henne på Stadsbiblioteket, då hon talade franska (frågorna ställdes på engelska, hon svarade på franska och så översatte en herre till svenska) – och då insåg jag att jag faktiskt förstod nästan allt, trots att hon pratar Québec-franska vilket jag nästan aldrig exponerats för. 
 
Och då tänkte jag – jag försöker mig på Huset på Saint Pauls väg på franska – Chemin Saint-Paul. Och hör och häpna – det gick! Det tog ett par veckor och jag orkade verkligen inte med den varje dag. Men jag läste, och försökte fokusera på att ta mig igenom texten istället för att stanna upp och slå upp vartenda ord jag inte var säker på. Antagligen missförstod jag ett och annat under läsningen, men så illa kan det knappast ha varit. Det är en kort liten roman, 120 sidor som e-bok tror jag, men den är tät och inte helt enkel, så det känns ju som om det räknas. Och jag har definitivt fått blodad tand för att försöka läsa mer skönlitterärt på franska också. 
 
Det är en väldigt fin och sorgsen liten bok – självbiografisk, för övrigt – som handlar om när Tremblays föräldrar gick bort. Hon berättar om det vita rummet på det psykiatriska sjukhuset där hennes mor framled sin sista tid i livet, och det blå rummet, där hennes far ett år tidigare drog sina sista andetag. Det är en sorts bearbetning av sorg och förlust av familj, men även en sorts uppgörelse med barn- och ungdomen, ett avslut och ett sista klipp av banden till galenskapen och våldet som präglade livet därhemma. Då fick hon alltid vara duktig och hålla sig till den officiella berättelsen – det behöver hon inte längre göra. 
 
Jag vill gärna läsa mer av Tremblay – hon är en otrolig författare.  
 
 
Läs gärna mer hos …och dagarna går och Fiktiviteter. Boken finns att köpa (på svenska) här eller här. 

Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall

Åh, så hjärtskärande fruktansvärt detta är. Men så bra. 
 
Detta är Åsa Grennvalls nionde serieroman, har jag läst mig till. En självbiografisk berättelse om Jenny som växer upp på 70-talet i en familj som är fullständigt oförmögen att uttrycka känslor (förutom när mamman vill lägga skuldkänslor på andra) – och som har noll självinsikt eller uppfattning om hur stukat och skevt familjen lever. 
 
Jag läser med tårar i ögonen och även om det ibland kastas in drastisk humor sätter jag snabbt skrattet i halsen. 
 
Makt och destruktivitet skildras i mycket speciell bildkonst. Jenny älskar ju sina föräldrar, men om det på något vis är ömsesidigt bevisas det aldrig. Och det lilla barnet förstår ju inte ens att det är skevt och fel, inte förrän hon får komma hem till kompisen Sara och förstår hur dynamik människor emellan faktiskt ska fungera. 
 
När Jenny blir vuxen och får egna barn hoppas hon att en vändpunkt ska komma – men det gör den aldrig. År av terapi och fina övriga relationer hjälper, men naturligtvis sitter ärren kvar i själen efter denna kärlekslösa uppväxt. Fruktansvärt sorgligt – men alldeles, alldeles lysande. 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här.