Etikett: Relationer

Parmiddagen av Martin Österdahl

Ebba och Marlon är ett rasande förälskat tonårspar, som har bestämt sig för att det är dags att deras föräldrar träffas. Det blir parmiddag på nyårsafton (bara det känns väldigt vågat) och det passar väl inte Ebbas mamma Lisa sådär väldigt bra – hon jobbar på hospice och en rejäl kris uppstår på jobbet, men the show must go on och hon måste ju ta emot sina gäster.

När Marlon och hans föräldrar kommer fryser Lisa till is. De är allt annat än främlingar och deras historia är extremt komplicerad, men ännu en gång, the show must go on för ungdomarnas skull, hur skavigt det än är.

Det hela slutar med två döda nakna kroppar i botten av en tömd pool (detta vet vi från sida ett) – men vilka är det som hamnat där, och varför har det hänt – och hur kommer det sig att de är nakna?

Ett veritabelt kammarspel som blir extremt spännande i perioder. Boken är väldigt lagom lång med sina 300 sidor, vilket är förmånligt för berättelsens tempo. Det är mycket som ska avhandlas och det hinner aldrig bli tråkigt. Alla är osympatiska, ingen är pålitlig och det blir kanske lite mycket på sina ställen för att ha någon trovärdighet. Men samtidigt – ibland behöver det inte vara helt och hållet trovärdigt. Det var underhållande om än inget litterärt mästerverk.

Jag läser gärna mer av Österdahl framöver (fun fact: han är ytterst ansvarig för Eurovision Song Contest). Boken kan man köpa här.

Höga Visan på Palermovägen av Annette Bjergfeldt

Det finns så mycket berättarglädje i Höga Visan på Palermovägen, som jag läste i samband med Danmarksmånaden på Kaffe & Kultur. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig – på sätt och vis trodde jag att det skulle vara en klassisk feelgood, och jag skulle nog kalla det feelgood i meningen att det är en riktigt njutbar bok att läsa.

En rysk-dansk-svensk familj under samma tak på Palermovägen i Köpenhamn – det är lika färgstarkt som det låter. Det är både sorgligt och vardagligt men framför allt otroligt charmigt och kul. Bjergfeldt skriver med en sanslös humor – berättelsen om flodhästen som syns på omslaget är så rolig att tårarna rinner. Ryska mormodern är gammal cirkusflicka, pappan är svensk och älskar sina brevduvor, huvudpersonens tvillingsyster slickar folk i ansiktet som ömhetsbetygelse och mamman är gammal flygvärdinna som älskar flärd, glamour och nattkräm och huvudpersonen själv siktar på konst som sitt värv.

Det är en ljuvlig roman. Äventyr, kärlek, mörker och kolsvart humor. Och jätteroliga anekdoter.

Missa inte denna, som jag höll på att göra. Boken kan du köpa här.

Mad about you av Mhairi McFarlane

Det känns alltid lite som julafton när en ny Mhairi McFarlane dyker upp. Jag kunde omöjligt vänta på biblioteket men fyndade den på Kindle Store för $8.

Harriet är den av de populäraste bröllopsfotograferna i Leeds, men avskyr allt vad romantik och slisk heter. När hennes pojkvän, den framgångsrike Jonathan med tjusig bakgrund har den dåliga smaken att fria till henne inför hela sin familj känner hon sig tvingad att säga ja, men väl åter på tu man hand förklarar hon att hon inte kan gifta sig med honom – hon tror helt enkelt inte på äktenskapet. Jonathan blir förstås förkrossad och Harriet flyttar hastigt och lustigt in i ett ledigt rum hos en man som hyr ut en del av sitt vackra hus. Det visar sig att Harriet och Cal, som hyresvärden heter, har en gemensam historia – fast de aldrig träffats förut.

Men som vanligt hos McFarlane är det inte bara roligt och rom-com. Detta är en roman som handlar om gaslighting, skadliga relationer och att ta sig därifrån. Harriet springer nämligen på sitt ex och hans fästmö på ett bröllop där hon arbetar. Deras relation var definitionen av osund, och hon beslutar sig för att skriva ett brev till hans fästmö för att varna henne. Då bryter helvetet löst totalt och Harriet måste, ännu en gång, ta sig ur en riktigt giftig härva.

Som tur är har hon fint stöd runt omkring sig. Bästa väninnan Lorna är en utmärkt bikaraktär, och även hyresvärden Cal och hans kompis vars namn nu flyr mig (Sam?) stöttar henne – men det är några vänskaper som formas mot slutet som gör att jag jublar.

Så – mörkt och starkt, men med mycket värme och humor. Recensionerna går verkligen isär, men jag blev inte besviken. Omslag och baksidestexter kan vara väldigt vilseledande vad gäller ”böcker skrivna av brittiska 30-någonting-kvinnor” – de är käcka och pastellfärgade och allt låter som en romance. Detta är mycket, mycket mer än så.

Monstret av Ane Riel

När jag letade lite kul dansk skönlitteratur inför april månads tema – alltså Danmark – på Kaffe & Kultur kom Monstret upp, och jag förstår inte hur jag missat den tidigare för jag älskade verkligen Riels förra roman Kåda.

John Steinbecks Möss och människor utgör en slags ramberättelse för Monstret. Jag hade inte fattat det innan, men det blev snabbt uppenbart att det handlade om två daglönare, varav en med lite speciellt sinnelag. Vi träffar Mirko och Leon när de är mellan två jobb, och man förstår att det hänt något dramatiskt strax innan.

Sakta nystas historien upp. Ingen förstår varifrån Leon fått sin styrka – redan som mycket litet barn har han stora synliga muskler och en förmåga att skada – fast han egentligen bara vill mysa. Hans mamma Danica kämpar med sonen – hon älskar honom högt och rent, men han är snudd på ohanterlig. Och grannpojken Mirko kämpar å sin sida med sina förbjudna känslor för Danica. Mirko och Leon knyts till varandra efter en ödesdiger natt på gården, och efter det är vandrandet deras lott.

Det är så otroligt vackert skrivet, och en roman som verkligen kommer att stanna hos mig länge. Det var ett par månader sedan jag läste den nu, men den förblir färsk i minnet vilket jag verkligen inte kan säga om alla böcker jag läser, särskilt nu för tiden. Titta bara på detta:

”Lika älskad som vinden var för att den tog med sig sprickfärdiga moln in över törstiga jordar och därefter nådigt blåste bort dem igen, lika fruktad var den för sin plötsliga våldsamhet. När den träffade bergen blev den oförutsägbar som en biljardboll som har fått skruv av ett retsamt öde.”

Ur Monstret av Ane Riel, Modernista: 2021

Miljöerna är otroliga och karaktärerna levande. Allt finns här – vänskap, familj, passion, kärlek, äventyr och ond bråd död. Det är verkligen en förtrollande roman.

Boken kan man köpa t.ex här.

Again, Rachel (Walsh Family, #7) av Marian Keyes

Första boken om Rachel Walsh, nummer två i Marian Keyes serie om de fem systrarna och deras familj, heter En oväntad semester (Rachel’s holiday på originalspråk) och kom ut 1997. Vattenmelonen, det stora genombrottet, är ju titeln som satte chick-lit på kartan – även om den hade ett visst mörker – och En oväntad semester förväntades hamna i samma fack. (Jag minns att jag har läst en intervju med Keyes där hon förfasade sig över att en recensent kallat den typ ”a fun, frothy read” – för den handlar faktiskt om missbruk, beroende och tillfrisknande. Nog för att den är inramad i en väldig massa humor, men sensmoralen är allvarlig.

I böckerna som kommit sedan dess – Änglar (om Margaret), Är det någon där? (om Anna, som är helt magnifikt bra) och Hemligheten på Mercy Close (om Helen) har vi fått brottstycken om alla systrarnas liv, men nu får Rachel en ny bok.

Vi förstår att hon och Luke, nu är skilda åt och på allt annat än god fot. Rachel är tillsammans med en schysst kille, äger sitt boende och jobbar på behandlingshemmet där hon själv hamnade i sin första bok. Det har hänt mycket sedan uppbrottet med Luke och hemflytten till Dublin från New York. Det hände mycket innan uppbrottet också, och det får vi veta mer om under bokens gång.

Luke och Rachel tvingas träffas igen, trots bådas motvilja, när Lukes mamma gått bort och hans pappa absolut vill att Rachel ska komma på begravningen. Hon debatterar fram och tillbaka hur hon ska göra, men går dit till slut. Det är många sår som rivs upp, men även många känslor och tankar som sätts igång. Jag vill inte spoila alls, men det finns bitar här som jag nästan inte kunde förmå mig att läsa och som någon skrev i en recension på Goodreads – ”be careful and gentle with your heart when reading this”.

Men Marian Keyes gör det hon gör bäst – lägger fram det djupaste mörker bland mästerlig humor. Alla hennes böcker (så vitt jag minns) handlar om livsöden, problem och omtumlande händelser inramat av det där vansinnigt roliga som bär det mörka och gör det (typ) uthärdligt.

Jag har svårt att vara koncis här, vilket kanske märks, så jag rekommenderar istället att du läser boken. Serien om systrarna Walsh bör dock läsas i ordning – annars tror jag att det blir stökigt.

Boken kan man köpa t.ex här. Den kommer ut på svenska på Norstedts i sommar, men läs på engelska om du orkar. Det blir mycket roligare så.

Bob av Helle Helle

Huvudpersonen och berättaren i Bob är flickan från magnifika de, som nu har vuxit upp och flyttat hemifrån, vilket vi får veta i bokens inledning: ”Ut flyttar Bob och jag med honom till Vanløse.”

Boken handlar om Bob, men berättas av henne. Mycket av det som berättas är sådant som hon inte är del av. Bob är inte så säker på vad han ska göra med livet, av en slump börjar han jobba på Sjömanshotellet i Nyhavn och utöver det inreder och pysslar han hemma, lagar mat och förälskar sig i gatunamnen i Köpenhamn. Jobbet fick han när han egentligen skulle jobbat ett provpass på flygbåtarna till Malmö, men han blev försenad eftersom han hjälpte en tant. För så snäll är Bob.

Jag skrev såhär på Kaffe & Kultur på Instagram:

”Vardagligt, visst är det det – men det finns dramatik under ytan. Helle Helle skriver så oerhört bra – det kan inte vara lätt att skriva så komprimerat men ändå så levande och kraftfullt som hon gör. Njutbart och lite ångestfyllt, jag tyckte väldigt mycket om den.”

Och det kvarstår. Jag tänker då och då på Bob och hans namnlösa berätterska – det är en väldigt fin bok. En nätt sådan, på föredömliga 156 sidor. Hur man kan säga mer på så få sidor än somliga författare gör på fyra gånger så långa böcker är ett mysterium men det är uppenbarligen genialiskt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Eileen av Ottessa Moshfegh

Eileen är en karaktär olik alla andra jag kommit i kontakt med i litteraturen, och en av de absolut bästa gestaltade. Hon är också en av de mest komplexa, och på många sätt, motbjudande och osympatisk. Men på något vis är framställningen av henne på något sätt förtrollande.

På dagarna arbetar hon som sekreterare på en ungdomsvårdsanstalt. På ”fritiden” tar hon hand om sin alkoholiserade pappa i deras ruckel till bostad, hon handlar hans sprit för husfridens skull. Hon snattar, hon har perversa fantasier och drömmer om något mer, något i storstaden. Men det händer inte särskilt mycket nytt.

Åtminstone inte förrän en ny kurator dyker upp på ungdomsvårdsskolan. Rebecca Saint John är allt som Eileen inte är – glamourös, vacker, glad och intelligent. Hennes största önskan verkar vara att bli Eileens vän, och en vänskap formas mycket riktigt, hur märkligt det än verkar. Men det leder inte bara till vänskap, utan till ett gräsligt brott som Eileen blir indragen i.

Det är så mörkt, men absolut inte utan humor. Bland alla beskrivningar av misär och olycka döljer sig ett och annat oväntat gapskratt, och det är verkligen min grej. Jag har haft boken på min lista rätt länge, men det var först när den blev cirkelbok som jag plockade upp den. Ännu en bra sak med bokcirklar.

Ottessa Moshfegh är också författaren bakom den mycket hyllade Ett år av vila och avkoppling, och det börjar nog bli dags att plocka upp även den. Om inte annat för verklighetsflykten, i och med att titeln känns rakt motsatt mot livet som bebisförälder 😉

Boken kan man köpa t.ex här.

En gång om året av Peppe Öhman

Jag följer ivrigt Peppe Öhman i bl.a två av hennes poddar, Mellan raderna tillsammans med Karin Jihde och Skåpet tillsammans med Johanna Swanberg och Cecilia Blankens, och har längtat efter denna roman som omtalats ett tag. Jag läste den så fort e-boken kom, men det var ju nästan två månader sedan eftersom jag aldrig hinner skriva något. Förhoppningsvis blir det snart ändring, jag gillar inte att ha nästan 25 utkast i bloggverktyget.

Karolina är gift med Christian, och de lever tillsammans med hans döttrar i Stockholm. Allt är väl ganska bra, de har ett hyfsat jämställt förhållande, Karolinas karriär går som på räls, och hon älskar verkligen sina bonusbarn. Men – det finns några men. Christian vill inte ha fler barn, men Karolina vill ha en egen bebis. Christians ex-fru finns med en hel del i deras liv – vilket förstås är naturligt och de kommer överens, men hon ändrar ofta planer med kort varsel vilket resulterar i att framför allt Karolina får vara flexibel och tolerant. Och så städar han alltid bara köket till 90%. (Detta har avhandlats i en av poddarna och är väldigt roligt.)

Så. Det är väl bra. Men så kommer Adam tillbaka in i hennes liv, Adam som är passionerad och spännande, och som erbjuder en natt som är allt annat än gympapåsar och disk en gång om året. Visst kan det väl funka så? Nej, naturligtvis kommer situationen ikapp, och snart måste Karolina välja. Eller… måste hon det?

Underhållande och delvis väldigt roligt – men det finns också djup och tankeväckande resonemang. Idéer om relationer och familjer utvecklas ju med tiden, och fler och fler lever inte i en traditionell kärnfamilj. Här sitter Karolina till exempel i kläm – hon skulle kanske kunna tänka sig att skilja sig från Christian, men det skulle kunna betyda att hon aldrig får träffa sina älskade bonusdöttrar mer. Hur kan man göra ett sådant val?

Boken kan man köpa t.ex här.

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist har skrivit några av mina favoritböcker – Alltings början, Flickvännen och Den vita staden är alla fantastiskt bra. Sedan har det inte blivit av att jag läst något sedan dess, men Bröd och mjölk tilltalade mig på en gång. En berättelse om ett liv genom maten är förstås väldigt attraktivt för en person som mig, som är både matintresserad och förtjust i (bra) uppväxtskildringar.

När Bröd och mjölk var min söndags-Smakebit nämnde jag att jag inte kan låta bli att tänka på Nigel Slaters underbara Toast, vilket jag även gjorde på instagram så jag ska inte tjata för mycket om det ännu en gång, men maten som fordon för att berätta om ett liv kan vara väldigt effektivt. Det är det här. Hur självbiografiskt det är har jag inte fått klart för mig, men det spelar ju ingen roll.

Huvudpersonen minns när hon åt en hel skål mandariner som treåring, när mamma lämnade ett fat med pannkakor på diskbänken som innebar att hon skulle gå hemifrån på kvällen och flickan bli ensam. När hon som ganska litet barn lagar kalops till morfar på landet, persikorna som mormor köper på Hötorget och plockar fram ur sin väska under en bussfärd, och framför allt mormoderns risgrynspudding, som är trygghet och kärlek. Risgrynspuddingen, som hon sedan försöker återskapa åt sin egen lilla dotter när de bor i sin lilla etta med det stora, vita matbordet som alltid varit med. Och raseriet som bubblar upp när dottern inte vill äta. Och skammen när hon istället sätter i sig hela puddingen själv.

Relationen till maten är problematisk – något som jag tror att väldigt många av oss, särskilt kvinnor, kan relatera till. Ätstörningen som finns här handlar om maten, inte om kroppen, och det är en ovanlig vinkel som gör texten än mer intressant.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska skriva om Bröd och mjölk. Den är helt otroligt bra. En så fantastisk stil och stämning är inget jag är bortskämd med. Jag blir helt uppslukad av läsningen och låg vaken alldeles för länge på nätterna, när jag egentligen borde göra allt för att få den sömn en bebisförälder ofta saknar. Men vad gör man inte för en riktigt, riktigt bra bok?

Boken kan man köpa t.ex här.

Onda drömmar (Maria Wern, #23) av Anna Jansson

Jag har aldrig varit särskilt känslig för innehåll i böcker, visst är somligt riktigt obehagligt att läsa men jag har inte direkt dragit mig för någonting. Men sedan jag blev mamma blir jag helt förstenad av att läsa om försvunna barn och barn som på något vis far illa. Intressant hur sådant fungerar, tycker jag.

Tillbaka på Gotland med Maria Wern, alltså. Jag tycker fortfarande att böckerna är bra och underhållande, vilket är imponerande av Anna Jansson. 23 böcker in i en serie skulle man kunna tro att det blir tjatigt, men jag tycker faktiskt inte att det är det. Inte än, åtminstone!

Amelie är barnpsykolog, Laura specialpedagog. De träffas på en kurs, blir blixtförälskade och flyttar ihop praktiskt taget på en gång. Laura har en son med sig in i relationen, och när Amelie en kväll har ansvaret för honom begår hon ett ödesdigert misstag.

Maria Wern i sin tur är i djup sorg. Hon jobbar så mycket hon kan, och tar extrapass i yttre tjänst för att gräva ner sig så gott det går. En liten pojke försvinner mitt i en snöstorm och det blir upptakten för ett helt gäng hemska händelser. Det är många trådar att dra i, och det är en ganska sorglig berättelse där problem i samtiden tas upp på ett viktigt och realistiskt sätt.

Jag gillar att det är lättläst (trots att det ibland är plågsamt) och vid det här laget känner jag poliskaraktärerna tillräckligt väl för att slippa lägga ner tid på att försöka lista ut vem som är vem och vem som har vilken relation till någon annan. De får lagom mycket plats i berättelsen och det är också skönt – i vissa andra serier tar polisernas privatliv så stor plats att man nästan glömmer att det är en deckare man läser. Underhållande och bekant.

Boken kan man köpa t.ex här.