Etikett: Relationer

Adults av Emma Jane Unsworth

Jag läste Animals av Emma Jane Unsworth för några år sedan (det känns inte som om det var så länge sedan som det tydligen var!) och gillade dess uppfriskande take på kvinnor som beter sig som (traditionella) män. Det var roligt att få besöka ett Manchester som jag kunde känna igen mig lite grann i också, även om jag aldrig frekventerade riktigt så depraverade platser som Tyler och Laura… 😉

I Adults är vi istället i London, hemma hos Jenny McLaine. Hon är vuxen. Hon är trettiofem år gammal, äger sitt eget hus, jobbar på en kreddig tidning och har coola kompisar. Men det skaver, det där vuxenskapet. För hur vuxen hon än verkar vara på ytan lirar det inte riktigt med hur livet egentligen är.

Livet, där hon inte kan komma över sitt ex, där hon praktiskt taget stalkar framgångsrika och vackra kvinnor på Instagram, där karriären falnar, där bästa kompisen Kelly är frånvarande och hyresgästerna odrägliga. Och till råga på allt dyker hennes mamma upp för att få ordning på det hela – den sista personen som är lämpad för den uppgiften…

Det har väl aldrig varit lätt att bli vuxen och jag kan identifiera mig med Jenny då just den här åldern, mellan 35 och 40, är ganska speciell. Somliga runtomkring en har allt ordnat med 2,4 barn och sommarstuga, somliga tar det piano och andra har ångest för att de inte befinner sig i någon av kategorierna. Och samhället idag, med sociala medier och orimliga förväntningar, gör det inte enklare.

Tänkvärt, sorgligt och stundtals extremt roligt. Jag vill dela med mig av en bit dialog som faktiskt fick mig att gapskratta – delvis för att jag rätt nyss hade läst Station Eleven där Shakespeare har en viss betydelse…

“Ach. Do you want a cup of hot chocolate?”

“Maybe later. Nicolette is coming over. She’s swinging by the Scottish restaurant if you want anything.”

“What is the Scottish restaurant?”

I look at her.

“Do you mean McDonald’s?”

“DO NOT SAY ITS NAME!”

Adults av Emma Jane Unsworth, The Borough Press: 2020

Adults finns på Storytel som engelsk ljudbok för den som är sugen på det. Jag tror att den gör sig bra i det formatet, men läste själv som e-bok.

Station Eleven av Emily St. John Mandel

Jag blir alltid lite stressad när det ska läsas framtidsskildringar eller overkligheter eller science fiction i diverse utmaningar och bingon – för det lirar sällan riktigt med min smak. Men, som jag skrivit många gånger så försöker jag faktiskt vidga mina vyer och ha ett öppet sinne även för de genrer som inte är ”mina”, såsom dessa. Och Station Eleven har jag blivit tipsad om otaliga gånger, så detta blev även en chans att beta av en titel från min TBR-lista.

Nu kan man diskutera om det var riktigt rätt tillfälle att läsa Station Eleven mitt under brinnande pandemi, det kan man. Och är du väldigt orolig eller stressad kring Corona/Covid-19 så tycker jag att du kan vänta med just denna, för det är en dystopi om vad som hände före, under och efter utbrottet av en våldsamt smittsam och dödlig influensa som kommer från Asien och sprider sig extremt snabbt över hela världen. Covid-19 framstår som en bagatell i jämförelse, men ändå.

En berömd Hollywoodskådespelare segnar ner och dör under en föreställning av King Lear. Några timmar senare bryter influensan ut, och civilisationen börjar ganska hastigt falla. Vi följer med skådespelaren tillbaka i tiden, under de tidiga åren av hans karriär, men hamnar även flera år fram i tiden, där en grupp överlevare format The Traveling Symphony, ett resande teatersällskap som reser runt och spelar Shakespeare på de få platser som fortfarande är bebodda. Berättelsen kommer genom och kring fem personer som på ett märkligt sätt knyts samman – skådespelaren, mannen som försökte rädda hans liv på teater, hans första fru, hans bäste vän och en ung skådespelerska i The Traveling Symphony.

Faran lurar förstås, i form av en självutnämnd profet, och det blir riktigt spännande.

Berättelsen är på samma gång drömsk och eterisk som ganska naturalistisk. Vemodigt och utmanande för tanken – för vad skulle egentligen hända om civilisationen som vi känner den skulle falla? Massor av saker som dyker upp här är sådant som jag nog aldrig reflekterat över förut. Riktigt skrämmande.

Detta är absolut en av de bästa böcker jag har läst i år – kanske blev jag så förtrollad av den delvis för att jag inte trodde att det skulle vara något för mig. Jag kunde liksom inte sluta läsa, jag var tvungen att få veta mer om vad som hänt förut och vad som komma skulle. Jag uppskattade att språket var lättillgängligt (ibland blir dystopier och post-apokalypser väldigt besvärliga) och att det fanns en touch av humor och ljus genom berättelsen. Riktigt intressant och otroligt välkomponerat.

Midsommarnattsdrömmar av Bengt Ohlsson

Av någon anledning känns det som om jag har läst en hel del Bengt Ohlsson. Det har jag inte – detta är min första. Så konstigt ändå, för det känns verkligen som om jag har någon sorts koll på den tidigare utgivningen. Icke! Dock har jag placerat flera titlar på min TBR på Goodreads, så det är väl därför. Och jag ska läsa mer.

Året är 1988. Ett kompisgäng i 25-årsåldern åker till Roslagen för att fira midsommar. Under kvällen berättar Jenny och Olof att de väntar barn. Nyheten fyller vännerna med en hisnande känsla. Är det redan dags att bli vuxna? Men de har alla förutsättningar att skapa den lyckligaste generationen någonsin.

Baksidestexten för tankarna till Louise Boije af Gennäs trilogi om kompisgänget under 2000-talet, och till Mariette Glodecks Röda vita rosen – det låter spännande helt enkelt. Och det är en kul berättarstruktur, för detta handlar inte bara om den midsommaren år 1988, utan berättelsen gör nya nedslag under midsomrar med samma gäng, 2003 och 2018. Försöker de klamra sig fast vid en tradition, eller njuter de faktiskt av varandras sällskap även trettio år efter den där första gången i Roslagen?

Det är ju onekligen stor skillnad mellan ungdomens hoppfullhet, när man äger världen, och trettio år senare, när man vet hur det blev. Tomas, som jag tänker på som huvudpersonen trots att flera av karaktärerna får komma till tals, är en ganska sympatisk och hyfsat intressant person vid alla tillfällen tycker jag men de övriga går från att vara väldigt spännande och färgstarka i början till ganska grå och platta porträtt senare i livet. Detta är antagligen medvetet men det är inte så upplivande.

Reflektionen får väl vara att inget är oändligt, och att hur vi än gör och varför så kan vi inte påverka faktumet att vi aldrig kan veta vad som kommer att hända imorgon. Om det är deppigt eller peppigt kan man ju diskutera. Jag föredrar nog att ta det till mig med tanken att man bara får en chans på det här med livet och att man lika gärna kan försöka göra det mesta av det. Inte så att jag tycker att man behöver hoppa bungy jump eller så varenda dag, ibland kan det ju räcka alldeles utmärkt med att njuta av extra god kopp kaffe eller att ha tid att se sex avsnitt på rad av en bra tv-serie – men att sätta värde på stunderna, liksom.

Jag saknar lite humor här. Det hade kunnat vara mer underhållande och ha lite mer charm utan att för den delen bli tramsigt. Men en helt okej relationsroman, och ja, som sagt, jag kommer fortfarande att läsa mer av Ohlsson. Fick nyligen tips om De dubbelt så bra, som jag ska försöka hinna med under semestern!

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Jag sträckläser inte böcker så ofta nu för tiden – en kombination av brist på sammanhängande lästid och koncentration, tror jag. Men när Goda grannar blev tillgänglig började jag läsa så fort jag fick möjlighet och det tog mindre än ett dygn för mig att läsa färdigt. Bara det är ju något av ett gott betyg på boken.

Jag pendlade väldigt mellan om jag skulle ge boken en trea eller fyra i betyg på Goodreads. Det kändes spontant inte som om det skulle bli en fyra, eftersom jag upplevde att jag räknade ut hur allt hängde ihop lite för tidigt och eftersom jag tyckte att somliga av personporträtten blev för platta och intetsägande, men när jag sedan funderade och insåg att det tagit mig mindre än 24 timmar att läsa vilket väl då ändå indikerar att det är en fängslande bok.

Edvardssons förra bok, En helt vanlig familj, fokuserade på just familjen och vad man är villig att göra för att skydda dem som står en nära. I Goda grannar följer detta tema med, skulle jag vilja säga, och flyttar in i ett villaområde i den lilla staden Köpinge. Det är lite Desperate Housewives över området – konformistiskt, på något vis, där alla gör likadant som sina grannar. Klipper den ene gräset gör resten av grannarna det också.

Micke och Bianca och deras två små barn flyttar hit från Stockholm, för att fly undan något mörkt i sitt förflutet. Efterhand får vi lära känna resten av grannarna och det är då sannerligen en brokig skara med ett förflutet både sinsemellan och var för sig. När en olycka med dödlig utgång sker börjar allt rullas upp, ur tre olika berättarperspektiv och ur två olika tidsperspektiv – före och efter olyckan. Det funkar bra, men det är tur att jag läste boken och inte lyssnade, för då hade jag nog inte förstått någonting.

När jag nu reflekterar över läsningen, en månad efter att jag plöjde den, inser jag att jag nog tyckte mer om den än jag trodde då. Kanske var jag lite besviken över att jag själv listade ut hur det skulle gå, men det har jag väl smält nu och kan hantera 😉 Det blir aldrig riktigt spännande à la thriller, det tycker jag inte, men det smygande, långsamma och lite subtila är inget dumt grepp.