Etikett: Film och TV

Någon annans tidsfördriv av Ann Edliden

Jag dras inte automatiskt till rosa omslag, men det var något med detta som fick mig intresserad. Känslan av att det är en bok med vässad egg kom till mig och ja, det stämmer. Edliden har förvisso skrivit en relationsroman med inslag av både chicklit och feelgood men det är mer än bara så och det blir en bra balans dem emellan.

Doris har flyttat till Stockholm från Värmland, delar lägenhet med en tjejkompis på Söder och jobbar inom media – närmare bestämt med en illa förklädd version av Paradise Hotel. (Det gör alltså ingenting att den är illa förklädd – det blir bara extra roligt då, särskilt för en sådan som mig som kan roas hejdlöst av sådana program.) Hon tampas med diviga deltagare men har som tur är goda vänner på jobbet att luncha och stöta och blöta grejer med. Alltid fint!

Dejtar gör hon, mer eller mindre sporadiskt. Tinder är ju som det är – man ska ha rejäl tur för att göra en lyckoträff – men när hon hittar Petters profil känns det ändå som om något kan vara på gång. Han är enligt egen utsago feminist, verkar ha breda intressen och lyssnar på ganska bra musik. Kanske är han för bra för att vara sann? Som läsare drar jag öronen åt mig när han a) vill skicka och ta emot nakenbilder och b) inte dyker upp på deras första planerade dejt. Men hade Doris avbrutit där hade det inte blivit någon bok, förstås.

Efter ett tag kommer det fram (på ett lite osannolikt sätt, kanske) att Doris och massor av andra kvinnor har lurats av ”Petter”. De jämför erfarenheter i en gruppchatt och det blir en riktigt girl power-grupp av det hela, redo att konfrontera ”Petter”. Sådant gillar jag! Det känns som om det var längesen sist.

Vid sidan av fortgår den mest dramatiska säsongen av Château Amore någonsin. Kontroversiella ämnen (nå) tas upp och publiksiffrorna slår i taket – men Doris blir indragen på ett väldigt oväntat och ovälkommet sätt.

En schysst debut som inbjuder till bladvänderi – bara ett kapitel till… ja, ni vet. Tror att detta skulle kunna bli en rolig tv-serie. Edliden skriver flyhänt och med massor av humor och det ska bli roligt att se vad mer som kommer ur hennes penna!

Boken kan man köpa t.ex här.

Fever Pitch (1997)

Jag hade tänkt att jag skulle se invigningen av fotbolls-EM i fredags, men hade glömt att jag faktiskt har en möjlighet att se TV4 live genom min tv-leverantörs app så tji fick jag, trodde jag. Men jag var i fotbolls-mode och började scrolla lite på SVT Play – där jag upptäckte att Fever Pitch råkade finnas i en månad framåt ungefär. Sagt och gjort.

Jag var rätt säker på att jag hade sett filmen förut, men jag tror faktiskt inte jag har det – i alla fall inte hela. Boken har jag däremot läst ett par gånger och älskar den. Både för att jag älskar Nick Hornby och för att jag älskar att gå på fotboll. Och även om jag aldrig varit så besatt som Paul och hans kompisar så har jag ändå följt Southampton runt Storbritannien i något år eller två. Doften av stekt lök utanför Highbury som syns i något klipp från 70-talet i filmen, och känslan av att promenera till och från en arena kom över mig som en tryckvåg. Ljuvligt! (Även om jag knappt skulle våga gå på en match nu efter sisådär femton månaders halv-isolering, jag hade fått torgskräck och hörselskador.)

Berättelsen är självbiografisk, så mycket vet vi. Nick Hornby är besatt av Arsenal och har så varit sedan barndomen, och detsamma gäller givetvis Paul Ashworth, filmens huvudperson som spelas av en otroligt ung Colin Firth i stort rufsigt hår. Han är engelsklärare i södra Hertfordshire någonstans, men vill helst prata fotboll med alla som vill lyssna. En ny lärare i skolan väcker hans intresse och de börjar träffas, men det dröjer inte länge innan Sarah tröttnar på att vara Pauls andrahandsval. Han vet vad han ska göra ett halvår framåt om spelschemat släppts, men han vet inte vad hon och han ska göra tillsammans om tio dagar.

Både roligt och väldigt innerligt och fint. Jag bodde ett tag väldigt nära gamla Highbury Stadium och tyckte att det var väldigt kul att spana på folkströmmen från Finsbury Park upp till arenan. Jag glömmer heller aldrig när jag var på besök hos en kompis uppe i Wood Green på våren 2004 och skulle åka buss därifrån hem till Whitechapel – samma dag som Arsenal vann trippeln (Premier League, FA-cupen och ligacupen). Stämningen var oerhörd och det gjorde ingenting att det var fyrtio grader varmt på bussen och trafiken knappt rörde sig då det var rödvita fans över hela gatorna – den lyckan och euforin går knappt att jämföra med något annat. Jodå – lyckan och euforin kan säkert uppnås i andra fall, men denna lycka och eufori tillsammans med flera tusentals andra är något alldeles särskilt.

Mind the gap, Dash and Lily (Dash & Lily, #3) av David Levithan och Rachel Cohn

Böckerna och senare serien om Dash och Lily är så himla mysiga, och här är nu tredje delen i serien. (Läs vad jag skrivit om bok ett här, bok två här och tv-serien här, om du vill.) Titeln avslöjar att handlingen är förlagd till London, och omslaget bekräftade detta. Förstås!

Dash har börjat plugga i Oxford – en sådan där möjlighet som man omöjligt kan stå över. Lily har i sin tur tagit ett sabbatsår för att utveckla sitt företag, dels inom hundrastning men även med tillverkning av olika ”hundmodeprylar” – hon har blivit riktigt stor som ”dogfluencer” och folk känner igen henne vart hon än går. Till och med i England, visar det sig.

Lily bestämmer sig för att resa till England och överraska Dash när han meddelar att han inte tänker komma hem till New York till jul – han ska fira med sin farmor i London istället. Nu blir det naturligtvis inte riktigt som Lily tänkt sig.

Jag tyckte inte riktigt att denna flöt på riktigt lika bra som de andra gjort – vilket löjligt nog kan ha med att göra att utgåvan jag fick tag på från biblioteket är en amerikansk pocket som är ungefär som en mindre veckotidning att hålla i. Mjuk och sladdrig, så jag blev liksom inte sugen på att plocka upp den. Dock är den fint skriven och förstås knökad med jul och julstämning – och en hel del längtan efter London. Som jag ofta säger, jag saknar verkligen inte att bo i London men det är en helt fantastisk stad ändå. Underhållande och gullig.

Boken finns att köpa här. Det blir spännande att se om Netflix gör serier av de följande böckerna – jag hoppas verkligen det, det blev himla bra med första!

Smakebit på søndag, 10 januari 2021 – Stardust av Neil Gaiman

Det är söndag igen och jag ser blå himmel och en tillstymmelse till sol! Det är man inte bortskämd med just nu, så det gäller att passa på att komma ut. Men än så länge dricker jag mitt kaffe och kommer ikapp med lite poddar från veckan som gått.

Veckans Smakebit kommer ur Stardust av Neil Gaiman. Jag behöver läsa en fantasy till årets bästa utmaning, och det är ju absolut min svåraste genre så det är lika bra att ta itu med den så tidigt som möjligt. Och jag tycker jättemycket om den, så jag blir som vanligt påmind om att jag måste komma över mina fördomar och begränsningar.

People were coming to the British Isles this spring. They came in ones, and they came in twos, and they landed at Dover or in London or in Liverpool: men and women with skins as pale as paper, skins as dark as volcanic rocks, skins the colour of cinnamon, speaking in a multitude of tongues. They arrived all through April, and they travelled by steam train, by horsem by caravan or cart, and many of them walked.

At that time Dunstan Thorn was eighteen, and he was not a romantic.

He had nut-brown hair, and nut-brown eyes, and nut-brown freckles. He was middling tall, and slow of speech. He had an easy smile, which illuminated his face from within, and he dreamed, when he daydreamed in his father’s meadow, of leaving the village of Wall and all its unpredictable charm, and going to London, or Edinburgh, or Dublin, or some great town where nothing was dependent on which way the wind was blowing. He worked on his father’s farm and owned nothing save a small cottage in a far field given to him by his parents.

Ur Stardust av Neil Gaiman, D C Comics: 1997

Det är något väldigt härligt med att läsa något som är som en vuxensaga, med Gaimans fantastiska humor och sätt att formulera sig. Jag lyssnar och läser lite om vartannat och Gaimans egen inläsning som finns t.ex på Storytel är underbar.

Annars har jag ägnat kvällarna denna helg åt stickning och Harry Potter-filmerna på CMore, från början till slut. Är på fjärde nu (som jag bara sett någon enstaka gång, till skillnad från de tre första) och de håller absolut fortfarande. Väldigt mysigt till en kopp te under dessa mörka kvällar.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten! Fortsatt fin söndag ❤

The QI Book of General Ignorance – everything you think you know is wrong av John Lloyd och John Mitchinson (red.)

Trodde du att Henry VIII hade sex fruar? Eller att jorden bara har en måne? Att världens högsta berg är Mount Everest eller att säckpipor kommer från Skottland?

Just det. Det trodde jag också. The QI Book of General Ignorance slår hål på massor av saker som vi alla trott i hela våra liv, och ger en massa information om saker vi aldrig ens funderat på. Som att tvestjärtar har två penisar, ifall en skulle råka brytas av vid samröre med en tvestjärtskvinna, att man äter hund i somliga bergsbyar i Schweiz och att det finns 613 budord i Bibeln.

QI är ett tävlingslekprogram från BBC, som jag är osäker på om det sänts på svensk TV men är fortgående – de första 13 säsongerna leddes av Stephen Fry, och nu har Sandi Toksvid tagit över för andra hälften av alfabetet – för varje säsong har ett tema baserat på en bokstav. Så kul!

Jättekul och jättespännande bok! Trevligt nog finns massor av avsnitt av QI på YouTube så det är något jag kommer att ägna en del tid åt under min julledighet!

The Undoing (HBO, 2020)

Vi har ju sett Hugh Grant i många liknande roller genom åren – lite rufsig och tufsig, mer eller mindre charmig engelsman, ni vet. Det är Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill, Om en pojke och Love Actually (mer charmig) och Bridget Jones (betydligt mindre charmig) och förstås en massa fler också. I fantastiska miniserien En engelsk skandal som sändes på SVT 2018 kändes det som om han hade ”växt upp”, för oj, vilken prestation han gjorde där. Och nu har han gjort det igen, i spänningsserien The Undoing.

Sex avsnitt, som trots att de faktiskt ibland känns väldigt utfyllda med Nicole Kidman som promenerar omkring i olika vackra kappor, är täta och intensiva. Det är en mordhistoria, där pusselbit läggs till pusselbit och det hela avslutas med ett riktigt rättegångsdrama. Jag sa till min man innan vi satte på det sista avsnittet att jag misstänkte precis ALLA, utom den som visade sig vara skyldig i slutet.

Smart, spännande och fascinerande – men det är tråkigt att Kidman nu är så botoxad att det inte går att se en enda känsla i hennes ansikte. Men Grant, och flera andra, är otroligt bra. Jag är lite sugen på att läsa boken som ligger till grund till serien (You should have known av Jean Hanff Korelitz), som tydligen är mycket mer introspektiv i Kidmans karaktär.

Just nu – december 2020

December månads Just nu-inlägg hittade jag först hos Fanny på Litteraturkvalster och Småtankar! De månatliga rubrikerna lyder som vanligt:

Just nu läser jag: Blonde av Joyce Carol Oates, som är något av ett evighetsprojekt. Den får ta den tid den tar! På kvällarna läser jag The QI Book of General Ignorance där jag lär mig saker såsom att Henry VIII i lagens mening bara hade två fruar, att tvestjärtshanar har en extra penis ifall den primära skulle brytas av när den vänslas med en tvestjärtshona och att Jorden egentligen har minst sju månar (även om inte astronomerna riktigt håller med). Så började jag så smått på Pretending av Holly Bourne idag, och ska börja på andra boken om Stephens & Mephisto av Elly Griffiths, Smoke and mirrors, någon gång under helgen.

Just nu tittar jag på The Crown, SVT:s julkalender, Alla mot alla och säkert lite annat också. Mitt guilty pleasure och avkopplingsprogram Paradise Hotel har final på onsdag och det ska bli rätt skönt att slippa bry sig om det där längre 😉 Och På Spåret, givetvis!

Just nu lyssnar jag på mer musik än jag gjort de senaste två åren, typ. Alltså, den senaste veckan har jag nog lyssnat på mer än 2019 och 2020 tillsammans. Det blir mycket Belle & Sebastian, Monica Zetterlund, The Libertines, Weezer och lite andra gamla favoriter, men jag måste verkligen lära mig att lyssna på ny musik också. Och Flashback Forevers julkalender, givetvis!

Just nu längtar jag efter julledighet och att få ligga i soffan och läsa en hel dag om andan faller på. I det lite kortare perspektivet längtar jag efter fish tacos med mangosalsa och pico de gallo inom en halvtimme!

Fler före detta Kulturkollare som skriver idag är Helena på Fiktiviteter, Linda på Enligt O, Anna på Och dagarna går, Ulrica på Västmanländskan och Carolina på Carolina läser!

Dash & Lily – en riktigt fin TV-filmatisering (Netflix, 2020)

Det är fem och ett halvt år sedan jag läste och föll för Dash och Lilys utmaningsbok av David Levithan och Rachel Cohn, och tur är väl det, för jag tror att jag hade njutit mindre av denna underbara tv-serie om jag hade kommit ihåg hela handlingen – och om jag hade kommit ihåg vad som inte följer boken förstås. Inte för att sådant brukar göra mig jättemycket, men det kan störa. (Jag tänker dock lyssna på boken igen nu i december för jag blev som nykär i dessa karaktärer.)

Det är New York, det är juletid och det är inte pandemi. Bara det skapar en fantastiskt trevlig eskapism i tio avsnitt. Charmiga karaktärer med egenheter och imperfektioner är alltid härligt och jag gillar ju smarta tonåringar som beter sig lite som om de vore tjugofem år äldre än de är. Vackert filmat i helt ljuvliga miljöer och hela premissen, att en beläst och lite grinig tonårskille hittar en anteckningsbok med ”Do you dare?” på omslaget bredvid Franny and Zooey på The Strand Bookstore och bestämmer sig för att öppna den och läsa… ja, det talar verkligen till mig.

Lysande skådespelare och massa julmys. Om du inte gillar jul och mys är det ingen serie för dig, men vill du komma i julstämning är den helt rätt.

The Thursday Murder Club (The Thursday Murder Club, #1) av Richard Osman

Richard Osman har existerat i periferin för mig i många år, tack vare att han varit både programledare och deltagare i diverse brittiska humor/panelprogram genom åren. För ett par månader sedan började vi se brittiska versionen av Bäst i test, som heter Taskmaster och finns på TV4 Play, där Richard Osman var med. Jag gillade hans milda men humoristiska framtoning och började följa honom på Twitter, där jag upptäckte att han a) just skulle släppa sin debutroman, alltså The Thursday Murder Club, och b) att han är lillebror till Mat Osman, basist i ett av mina favoritband genom tiderna, Suede.

Så – jag bad förstås genast biblioteket att köpa in The Thursday Murder Club och kastade mig sedan över storebroderns The Ruins, som jag tyckte mycket om. Det tog sin lilla tid, men för ett par veckor sedan fanns boken äntligen att hämta. Jag kastade mig över den och bar omkring på den överallt, läste när jag lagade mat och tills ögonen nästan ramlade ihop på kvällarna, på lunchraster och minsta lilla lediga stund under dagarna. Ett gott betyg från start, alltså.

Och det förblir ett gott betyg, för boken håller verkligen hela vägen. Jag älskade den! Strösslar inte direkt med fem stjärnor på Goodreads, men det var givet för denna mycket trevliga och spännande deckare.

I en ”pensionärsby” (alltså retirement community, så någon form av lyxigare seniorboende) i Kent, på gammal klostermark, har en liten grupp pigga 70+-are startat klubben The Thursday Murder Club. En av kvinnorna jobbade tidigare som polis och tar med sig mappar med olösta fall för de andra att gå igenom och försöka hitta detaljer kring som polisen missat. Det är förstås inte meningen att hon ska ha de här mapparna från första början, men det bryr hon sig inte så mycket om. Så Penny, Elizabeth, Ron och Ibrahim sitter i ett samlingsrum varje torsdagskväll och klurar. De är osannolika vänner med helt olika bakgrund – en sjuksköterska, en psykiater, en fackföreningsaktivist och en… ja, vad har hon jobbat med egentligen? De har bokat tiden under ”Japanese Opera – a discussion” för att undvika att andra nyfikna typer ska bli intresserade. När Penny blir sjuk rekryterar Elizabeth istället Joyce till gruppen och kvartetten är återigen komplett.

När en lokal byggherre hittas mördad i sitt hem med ett mystiskt fotografi bredvid sig hamnar den lilla gruppen plötsligt mitt i händelsernas centrum. De är inte bara kluriga, de är företagsamma också, och lyckas nästla sig in hos polisen – som är tacksamma för deras hjälp, men lite smått frustrerade också. Poliserna är riktigt bra karaktärer och det är alltid trevligt som omväxling. Fler mord sker och det blir bara mer och mer att nysta i.

Det är så originellt, smart, intelligent, observant och insiktsfullt – och skrivet med enorm värme och respekt. Och humor. Det är fruktansvärt kul. Berättelsen varvas med Joyces dagboksanteckningar och det är där mycket av humorn finns, 70+-are som ska handskas med teknik är inte alltid det lättaste, men man skrattar liksom inte på de äldres bekostnad för det är skrivet på ett så respektfullt sätt. Det är lätt att föreställa sig de olika karaktärerna och det är otroligt kul att rättigheterna har sålts till Steven Spielberg – jag hoppas att det kan bli en riktigt härlig tv-serie av detta. (Om Mr Spielberg behöver hjälp med casting så kan han gärna höra av sig till mig för jag har redan plockat ut skådespelare till de flesta rollerna ;))

Toppenläsning. Så brittiskt, så fantastiskt bra.

Orca – en film helt rätt i tiden (Viaplay, 2020)

Josephine Bornebusch skrev manus till Orca tillsammans med Gunnar Järvstad, på tre veckor som en ilsken reaktion på Coronapandemin som satt stopp för inspelningen av en tv-serie hon skulle ha gjort tillsammans med Jonas Karlsson. Filmen spelades in på tolv dagar. Man kan undra om något som kommit ihop under så kort tid verkligen kan bli så bra, men det är det – definitivt en av de bästa filmer jag sett i år.

I Orca befinner sig ingen i samma rum som någon annan med ett par få undantag. Nästan hela handlingen utspelar sig på Facetime eller Zoom (eller liknande) – i samtal mellan vänner, mellan agent och klient, psykolog och patient, en döende mor och hennes söner – till och med far och dotter som sitter i samma hus. Alla karaktärer har någon form av koppling till varandra, även om man inte alltid förstår hur förrän en bit in, och det är så skickligt sammanflätat och smart.

Somligt är jätteroligt, somligt obeskrivligt sorgligt, men det som genomsyrar hela filmen för de flesta av oss just nu lär vara igenkänning. Vi har alla tagit oss an denna kris på olika sätt, och det gäller förstås även karaktärerna. Somliga är vana att arbeta hemifrån och är ganska nöjda med tillvaron, somliga tycker att det är jättejobbigt att inte få sin vanliga sociala input – särskilt den som bor ensam.

Inkännande och observant och helt rätt i tiden, med lysande skådespelarinsatser från bl.a Bornebusch själv, Erik Johansson, Johan Rheborg, Tova Magnusson, Marie Göranzon och ett helt gäng till. Missa inte denna, som finns att se på Viaplay.

Här finns en fin artikel om arbetet kring filmen och Bornebuschs egna tankar.