Etikett: Brittiskt

Stardust av Neil Gaiman

Till vår utmaningslista bestämde vi oss för att ha varsin punkt som är en stor utmaning att ta sig an. För min del blev det fantastisk à la monster och drakar, som verkligen inte är min starka sida. Jag har tipsats om Stardust tidigare när övernaturligt och liknande dykt upp på bokbingon och sådant, men det har inte blivit av att jag läst den.

Förrän nu! Och det är jag väldigt glad för. Neil Gaiman läser själv in boken (jag lyssnade delvis och läste delvis) och det är helt underbart att lyssna på hans röst. Som sammet för öronen. Inlevelsefullt utan att vara för teatraliskt.

Det är en saga, rätt och slätt, där den unge mannen Tristram i den lilla staden Wall blir kär i den vackra Victoria. Han erbjuder henne vad som helst om hon vill kyssa honom (eller allra helst gifta sig med honom) och hon önskar sig en fallen stjärna som de ser på natthimlen.

Tristram lämnar Wall och dess murar för att ge sig ut på jakt efter den fallna stjärnan, men det är förstås lättare sagt än gjort – och han är heller inte ensam om att leta efter den.

En otroligt fin, lagom spännande och väldigt rolig berättelse. Gaimans humor är svårslagen. Så mysig läsning.

Boken finns att köpa här.

The Assistant av S K Tremayne

Jo är ung och nyskild, och har haft den stora turen att kunna flytta in i sin bästa kompis gästrum i den mer fashionabla delen av Camden Town. Där kan hon bo nästan gratis medan hon harvar sig fram som frilansskribent. Lägenheten är tjusig och mycket högteknologisk – värme, ljus och det mesta styrs genom en elektronisk assistent, Electra. Jo småpratar med henne ibland, för att få lite sällskap då kompisen allt som oftast är hemma hos sin pojkvän.

En dag vänder sig dock Electra emot henne och yttrar meningen ”I know what you did.”. Jo blir skräckslagen, för hon har mycket riktigt gjort något hemskt i sin ungdom, men det vet bara två personer om – hennes ex-man, som hon har en god relation till, och hennes bästa vän. Assistenten blir mer och mer påstridig och vet mer och mer om det som hänt, men hur är det möjligt och vem kan vilja Jo så illa? Det hela eskalerar bortom all kontroll och plötsligt är alla misstänkta.

London täcks av snö och temperaturen faller (nå, minusgraderna är inget som jag som svensk blir imponerad av men det ÄR faktiskt så att man fryser mer i England vid nollstrecket än vid -10 i Göteborg och då är det ganska blött här också) – jag tänker på beskrivningarna av Sylvia Plaths sista vinter i livet innan hon faktiskt dras in i Jos medvetande. Fitzroy Road, där Plath tog sitt liv, ligger runt hörnet och Jo blir fascinerad av hennes öde – till den grad att hon tror sig se Plath med de två barnen kämpa sig genom snön.

Jos pappa tog sitt liv under en episod av schizofreni som debuterade sent i livet, och hon börjar undra om hon lider av samma sjukdom.

Fler hemligheter kommer i ljuset, och upplösningen blir något kaotisk men alla trådar knyts ihop på ett bra sätt även om det känts lite spretigt på sina ställen. Det är snyggt gjort.

Min allra största behållning av boken är London. Jag har bott i Camden en period och tillbringat mycket tid där i allmänhet, gatorna och platserna som beskrivs är mycket bekanta och beskrivna väldigt fint. Kanalerna, promenaderna, parken.

Men jag gillar berättelsen i sig också. Jag har aldrig levt med en elektronisk assistent och det kommer jag nog inte att göra i närtid heller. Jag är inte så nervös för att min data finns ute på nätet, men elektroniska assistenter gone rogue är inte särskilt tilltalande… 😉

Boken finns att köpa på engelska här. Jag gissar att den kommer att översättas till svenska, då Tremaynes böcker verkar ha gått bra här tidigare. Jag lyssnade på boken, som avslutas med en författarintervju – kul!

The wire in the blood (Tony Hill & Carol Jordan, #2) av Val McDermid

Ett antal tonårsflickor försvinner från olika platser i Storbritannien. Myndigheterna är övertygade om att det handlar om vanliga rymlingar, baserat på hur de försvunnit och vad de tagit med sig hemifrån. Till slut kopplas Tony Hill och hans profiling-grupp in.

Tony och Carol Jordan har ett något spänt förhållande sedan förra boken, när hon försökte närma sig honom på ett romantiskt plan men han avvisade henne på grund av sina egna neuroser. Nu ska de ännu en gång arbeta tillsammans – hon från polisens sida, han genom sin specialstyrka. Tony bär fortfarande på ärr från upplösningen i första boken när det var mycket nära att han dog i tjänsten, men har nu samlat en grupp studenter under sig som ska bli lika vassa profilerare som han är. Om det ens är möjligt.

Tony Hill ger sina studenter i uppdrag att titta på fallet, som en övning. En av dem ser ett samband mellan flickornas försvinnande – i samband med varje försvinnande har en karismatisk idrottsman-cum-TV-personlighet gjort ett framträdande i staden där de bott. Ingen tar hennes teori på allvar, men när hon hittas död hemma hos en av de personer hon misstänkt måste de tänka om.

Jacko Vance var en otroligt framgångsrik friidrottare som ung, men förlorade en arm när han räddade ett barn vid en trafikolycka och kunde inte längre utföra sin sport (jag minns pinsamt nog inte vad det var nu, slägga tror jag). Nu lever han i ett skenäktenskap med en kvinna som också arbetar inom TV och är tillsammans med sin assistent, de har det gott ställt och Vance är otroligt populär.

Han är också en totalt perverterad mördare, som snöat in på tortyr och någon sorts hämnd för sin egen olycka. Detta vet vi tidigt, så jag spoilar faktiskt ingenting, men det blir ett väldigt intressant inslag. Ofta får ju mördaren berätta sin historia i kursiv stil (vilket jag inte gillar), eller i brev eller liknande, men här får vi precis hela berättelsen från båda håll. Mycket effektivt.

Parallellt jobbar polisen med en mordbrännare i Bradfield. Han sätter eld på lokaler som är tomma på natten – fabriker, lager och skolor. En natt begår han sitt brott i en lokal där en hemlös person sökt skydd för natten och sökningen efter gärningsmannen blir därmed till en mordutredning.

Ljudboken är fantastiskt väl inläst, men jag skulle ha behövt en förteckning på alla som jobbar med Hill och Jordan för det blir en väldig massa efternamn på poliser och studenter och jag får lite svårt att hålla reda på vem som är vem. Boken är nästan 16 timmar lång, så det blev många kortare lyssningsstunder och jag hade svårt att få rätsida på dem. Men det är ingen katastrof.

Spännande, klurigt (trots att vi vet sanningen) och väldigt välskrivet. McDermid har snabbt blivit en favorit hos mig och jag är glad att jag än så länge har nio böcker framför mig.

Boken finns översatt till svenska och heter då Under ingrodda ärr, som liksom den engelska titeln är tagen från T S Eliots dikt:

The trilling wire in the blood
Sings below inveterate scars
Appeasing long-forgotten wars

T S Eliot

The Queen and I (The Queen and I, #1) av Sue Townsend

David Walliams (ni vet, från Little Britain och numera barnboksförfattare) har gjort en filmatisering av The Queen and I, som sändes på SVT för några veckor sedan. Jag såg verkligen fram emot den då detta är en av mina absoluta favoritböcker, men den var tyvärr inte speciellt bra. Jag tror att vi är bortskämda med The Crown – hög kvalité på allt inklusive mask och kostym – och The Windsors, som är fruktansvärt roligt. Detta var… inte så bra. Flera karaktärer var bortplockade och ingen var särskilt lik personen de skulle gestalta.

Men – jag blev ändå sugen på att läsa om boken, så jag bestämde mig för att lyssna på den i nästintill perfekt inläsning av skådespelerskan Angela Thorne. Finns hos en ljudbokstjänst nära dig!

Och den håller. Herregud, vad rolig den är. Premissen är att ett republikanskt parti tar makten i Storbritannien och som första åtgärd avsätter kungafamiljen och vräker dem ur Buckingham Palace och alla andra palats och hus de förfogar över. De placeras i ett ”council estate” (subventionerade hyresbostäder som ägs av kommunen) i Manchestertrakten där de får bo i små radhus och helt utan inkomst – förutom det lilla socialbidraget eller pensionen som de får kämpa med att få ut.

På gatan finns förstås grannar av alla möjliga sorter – en äldre jamaicansk kvinna som tar drottningmodern under sina vingar, grannparet Threadgold och hantverkaren Spiggy som blir kär i prinsessan Anne. Prins Charles hamnar i fängelse och prinsarna William och Harry har lite svårt att passa in i kommunal skola. Och så vidare. Drottningen – Mrs Windsor, heter hon nu – får bara ta med sig en av sina corgis, Harris, som blir gängkriminell. Det är fantastiskt bra och så sjukt roligt.

Sue Townsend är och förblir en av mina favoritförfattare, och det är så tråkigt att hon lämnade jordelivet så tidigt som hon gjorde. Det finns en uppföljare till The Queen and I som heter Queen Camilla – jag har den någonstans hemma, får rota lite i hyllorna för det vore hemskt kul att läsa den igen också. Annars är ju hela serien om Adrian Mole otrolig – de sista, när han är 30+ och senare medelålders, är genialiska.

Jubileumsutgåvan av boken finns att köpa här.

Death of a hollow man (DCI Barnaby, #2) av Caroline Graham

Chief Inspector Barnaby är ju definitivt mest känd för den stora massan som karaktären i tv-serien som John Nettles spelar med bravur. Jag tycker väldigt mycket om Morden i Midsomer och ser gärna ett avsnitt eller två ur de gamla säsongerna när jag är ensam hemma och bara vill sticka och titta med ena ögat – men serien är ju baserad på en kortare bokserie av Caroline Graham och det är kul att läsa. Jag har läst den första någon gång för längesen och hittade denna på min iPad när min gamla Storytel Reader plötsligt tackade för sig i mellandagarna. Sagt och gjort!

Det var inte jättelängesedan jag såg detta avsnittet, men jag kom inte riktigt ihåg hur det gick – och dessutom har ett extra mord lagts till i tv-avsnittet. Boken fokuserar på Caustons teatergrupp, som ska sätta upp Amadeus. I en del av pjäsen ska en karaktär ta sitt liv med en rakkniv, som givetvis ska ha preparerats med tejp – men på premiären är den inte det och skådespelaren faller till marken. Som tur är finns Barnaby på plats i publiken och kan ta tag i situationen.

Det blir en rafflande utredning – som alltid i Midsomer. Det är hemligheter och otrohet och falskhet och lögner och kärlek och jag vet inte allt, men Barnaby och Troy tar såklart kommando över situationen.

Bokversionen är väldigt lång och stundtals extremt långrandig och lite babblig. Bok-Barnaby vill mest ägna sig åt trädgårdsskötsel och måleri, Troy är rödhårig och gift (men svag för damer, ändå). Jag vågar lova att tv-versionerna är betydligt mer karismatiska och med mycket mer humor. Men nog är det underhållande! Slutet är likadant som tv-avsnittet och det är verkligen en riktig höjdare.

The Seagull (Vera Stanhope, #8) av Ann Cleeves

Vera Stanhope är vanligtvis en av mina favoritfigurer att hänga med i deckare, men The Seagull var inte helt lättläst. Det var några veckor sedan jag läste den, och nu känns det som om jag knappt kommer ihåg någonting av handlingen. Jag får ta lite hjälp av Goodreads, helt emkelt…!

Det börjar bra – Vera besöker en gammal chef och ärkefiende, John Brace, i fängelset. Vera var en av dem som såg till att han åkte dit för korruption och inblandning i en persons död, men nu vill han träffa henne. Han erbjuder henne information om Robbie Marshall, en småkriminell typ som försvann på nittiotalet – i utbyte mot att Vera tar hand om hans dotter och barnbarn. Hon lovar att göra det, och Brace berättar att Robbie Marshall är död och begraven i närheten av halvön St Mary’s Island i närheten av Whitley Bay. När sökteamet kommer dit hittar de inte bara ett skelett på platsen, utan två.

Sedan blir det lite rörigt för mig – antagligen på grund av massor av flashbacks i historien. Brace var god vän med Veras pappa Hector, den ökände fågeläggtjuven, och de två tillsammans med Marshall och en mystisk person som bara kallades The Prof, var ett järngäng som hängde på nattklubben The Seagull. Det förflutna möter nutiden och Vera får gräva djupt bland sina minnen, och bland erfarenheter hon helst hade velat glömma.

Det intressantaste i The Seagull är familjerelationerna. De är bräckliga och destruktiva och det är givetvis hemskt men även fascinerande. Kriminalberättelsen har praktiskt taget lämnat mitt medvetande, vilket i och för sig händer ofta med deckare men berättelserna om Vera brukar faktiskt stanna hos mig. Oklart om det beror på mig eller boken 😉

The Seagull är ännu inte översatt till svenska, men finns att köpa som engelsk pocket t.ex här.

En mörk och förvriden flod (Lacey Flint, #4) av Sharon Bolton

Det verkar inte bättre än att denna fjärde bok om Lacey Flint även är den avslutande i serien, då ingen mer del kommit ut sedan 2014. Men man kan aldrig sluta hoppas! Jag har läst alla fyra under ett knappt år och jag har verkligen tyckt om dem. En lagom blandning av spänning och psykologi – de tre tidigare böckerna har haft ett mycket högre tempo än denna, dock.

Och det går förstås hand i hand med Lacey Flints plan på ett lugnare liv. Hon har sagt upp sig från grova brott-avdelningen på Metropolitan Police och börjat jobba för flodpolisen. Floden Themsen är även hennes hem numera – hon bor på en båt och tillbringar så mycket av sin tid som hon kan med att simma i Themsen. (Hur man nu kan vilja göra det är ett mysterium för mig, den är brun och grumlig för jämnan.)

En dag när hon är ute på en simtur hittar hon en död kropp, fastbunden i en pir (tror jag). Därmed är samarbetet med de tidigare kollegorna, främst Dana Tulloch, igång igen. Parallellt med detta har Mark Joesbury, Laceys kärleksintresse från tidigare böcker försvunnit under en polisinsats där han arbetar under täckmantel, någon placerar gåvor (och senare ullhandskrabbor från floden) inne i Laceys båt och Dana Tulloch försöker bli gravid med sin partner.

Och under simturerna är Lacey säker på att hon flera gånger ser en sjöjungfru…

Det blir betydligt mer invecklat än såhär – här finns människohandel och ett underligt tvillingpar och rafflande episoder blandade med mer makliga dito. Det jag gillar bäst är skildringarna av London och livet vid floden. Trots att jag bott där så länge har jag nästan aldrig varit såpass långt österut (just vid floden) att jag riktigt kan föreställa mig att det finns ett helt samhälle med människor som lever och bor där omkring. Det verkar både mysigt och lite läskigt.

Något annat som är läskigt är ullhandskrabborna. Jag har träffat en hel del krabbor i mitt liv, såväl strandkrabbor som större exemplar och har inte den minsta avsmak för dem – men det är något motbjudande med ullhandskrabbor. Min moster hade en liten bok med diverse flora och fauna på västkusten som alltid var med på sjön när jag var yngre och jag minns fortfarande teckning av ullhandskrabban och hur otrevlig jag tyckte att den var. Här träffar vi många sådana och jag blev såklart tvungen att läsa på lite. Här kan man läsa mer om ullhandskrabban, om man så önskar. (Nu ser jag att den kinesiska varianten, som är den som finns i Themsen, de facto inte har ”ull” på klorna, men det visste jag inte när jag läste.)

Jag gillar även Dana Tullochs berättelse i denna del. Intressant och tankeväckande om att skaffa barn som samkönat par och funderingarna kring detta.

Andra som skrivit om boken är I hyllan, Fiktiviteter, enligt O, Litteraturkvalster och småtankar och många fler. Boken kan du köpa t.ex här.

Brittiska seriemördare – en studie i ondska av Lone Theils

True Crime är en svår genre tycker jag. Det är ju egentligen inte det minsta underhållande att läsa om mord och mördare, men samtidigt är det fascinerande. Det kan ju presenteras på olika sätt, förstås, och här har Lone Theils, den danska deckarförfattaren, skrivit en sorts faktabok om några av de värsta seriemördarna som Storbritannien haft genom det senaste århundradet, eller så.

Ian Brady och Myra Hindley (ovan) – också kända som the Moors Murderers – är kanske de allra mest kända. Jag glömmer aldrig löpsedlarna i England när Hindley dog 2002 – morden skedde på sextiotalet, men de är så djupt rotade i folksjälen, eller vad man ska kalla det. Vi får även stifta bekantskap med Fred och Rose West, som gömde offren i sin trädgård och under altanen, Peter Sutcliffe, känd som The Yorkshire Ripper, nekrofilen Dennis Nilsen som mördade unga homosexuella män runt hörnet från där jag bodde i Muswell Hill (här finns den hyllade miniserien Des med David Tennant att streama) och förstås läkaren Harold Shipman som mördade patienter på löpande band.

Saken med denna boken är att den inte säger så mycket mer än vad man enkelt kan läsa sig till på Wikipedia, eller någon annan sajt dedikerad till seriemördare. Det finns inget nytt, och jag upplever inte att Theils direkt försöker gräva djupt i psykologin hos seriemördare.

Den är dessutom riktigt dåligt korrekturläst. Jag vet inte om något hänt i översättningen från danska, eller om det var så här dåligt från början, men det är katastrof. 31 februari var det första jag kom över, sedan fortsatte det. Northumberland har döpts om till Northumbershire. Piccadilly Circus får heta Piccadilly Square. En kvinna byter namn från Jane till Janet och sedan tillbaka igen. Jag förstår att det är en Storytel Original och därmed kanske inte åtnjuter samma omsorg som en bok utgiven på ett riktigt förlag, men såhär dåligt får det inte vara.

Julafton på den lilla ön i havet (Mure, #3) av Jenny Colgan

Jag älskar inte allt av Jenny Colgan, men just böckerna om Flora på Mure har jag tyckt väldigt mycket om och här är del tre. Miljöerna på den lilla ön i Hebriderna (tror jag) är helt fantastiska och jag gillar beskrivningarna av personerna – somliga har aldrig lämnat ön, och en isolerad miljö tenderar ju att skapa en viss typ av person. Naturen är karg och så även många av människorna i den.

En annan sak jag tycker om är att Colgan tar upp viktiga och mörka ämnen, bland ”vanliga” chick-lit-tropes och god mat och kapitel där en hund är huvudperson. Här finns graviditet med en person som kanske inte alls vill bli pappa, här finns en flykting som inte vet om hans fru lever, här finns homofobi (och ett starkt avståndstagande, även från mer konservativa personer) och framför allt finns det sjukdom. Det är åtminstone det som talar mest till mig – beskrivningarna av obotlig cancer och dess förlopp skär i hjärtat.

Jag gillar Flora som huvudperson, hon är mänsklig och skör utöver att vara rolig och en duktig affärskvinna i sitt Seaside Kitchen. Huvudkaraktärerna är allesammans bra, (nästan) alla beskrivs med värme och humor vare sig det handlar om den kärlekskranka lärarinnan Lorna eller den tystlåtne men snälle pappan Eck. Men det är ingen som har det lätt i denna boken. Pust.

Helt okej läsning, alltså! Jag trodde att denna var ny till denna julen, men den kom tydligen redan 2019 vilket jag missade totalt. Andra som skrivit om boken är bl.a enligt O, Hyllan, Bokprataren och Västmanländskan. Boken finns att köpa t.ex här!

Funny Girl av Nick Hornby

Nick Hornby är en av mina favoritförfattare, men just Funny Girl har blivit liggande i evigheter. Kanske helt enkelt för att den inte fått så fantastiska recensioner, och jag ville väl inte bli besviken. Dock betydde ju detta att jag inte gick in i läsningen med jättehöga förväntningar, och det var nog nyttigt. Inte för att det är en dålig bok, men jag blev inte alls så engagerad som jag brukar bli av Hornbys böcker och den kändes väldigt utdragen.

Barbara Parker bor i Blackpool med sin pappa, efter att mamman stack med en annan man när hon var liten. Det är tidigt sextiotal när Barbara vinner titeln Miss Blackpool, men hon inser snabbt att det betyder att hon måste vara kvar i Blackpool i ett helt år till för att uppfylla sina plikter som Miss för staden.

Och det vill hon ju absolut inte. Barbara ska bli den nya Lucille Ball, och ska hon bli det måste hon flytta till London. Sagt och gjort – en vacker dag tar hon tåget ner, ordnar med boende och arbete och har turen att träffa precis rätt personer för att hon ska hamna rätt. Innan hon vet ordet av har hon bytt namn till Sophie Straw – ett mer kommersiellt gångbart namn – och spelar huvudrollen i en tv-komedi vid namn Barbara (and Jim). Ironiskt nog vill producenterna ha ett helyllenamn på kvinnan i paret och det blir då just Barbara.

Sedan är det en väldig massa sidor om tv-produktion och fester, konflikter och kärlek. Det absolut bästa med boken för mig är berättelsen om Swinging London på sextiotalet, berättelserna om de homosexuella som under inga omständigheter kan vara öppna med sin läggning då det fortfarande var kriminellt på den tiden – och den värme och humor som Hornby alltid förmedlar. Dessa bitar gör att boken absolut är läsvärd, men man får hålla sina förväntningar på rimlig nivå.

Boken finns att köpa t.ex här.