Bokserie – Stories from the city, stories from the sea

A Girl called Justice (Justice Jones, #1) av Elly Griffiths

Justice Jones har blivit hemskolad hela sitt liv, av sin mamma som var deckarförfattare. Nu har mamman gått bort och Justices pappa (som förstås är domare) skickar henne till internatskola.

Allt är nytt och ganska läskigt, och ännu läskigare blir det när Justice får nys om att en av kammarjungfrurna på skolan kanske blivit mördad. Hon sätter tänderna i att ta reda på vad som hände.

Samtidigt navigerar hon blondinerna som regerar i korridorerna, den hemska bruna skoluniformer, fönstren som får is på insidan när det blir vinter och den hemska maten. När en storm gör att skolan blir isolerad från omvärlden börjar det hända hemskheter på riktigt.

Det är en charmig skildring av en flickskola på 30-talet, men den är inte puttinuttig och mesig alls. Spännande och klurig även för en läsare som är minst tjugofem år äldre än målgruppen. Fint!

Boken kan man köpa här.

The Windsor Knot (Her Majesty the Queen investigates, #1) av S J Bennett

S J Bennett har hittills skrivit tre böcker i sin serie Her Majesty the Queen Investigates och som grav anglofil och smygrojalist samt Christie-fangirl var det ju ganska svårt att stå emot att prova på The Windsor Knot.

Drottning Elizabeth, som är 89 år när boken utspelar sig, har hållit en ”dine and sleep” på Windsor Castle med alla möjliga prominenta gäster och vaknar dagen efter, nöjd med kvällen. Den känslan skiftar fort när hon får reda på att den unge ryske pianisten som spelade på festen har hittats död i sitt rum med ett rep om halsen. Det är tydligt att det inte handlar om självmord, så polisen drar på stora växlar.

Medarbetarna på slottet blir förstås hastigt misstänka – men drottningen har ägnat en stor del av sitt liv på tronen med att lösa mysterier och nu har hon ett i sitt eget favoritslott att ta itu med. Som tur är är en av sekreterarna, Rozie, mer än villig att hjälpa till.

Jag tyckte att det var svårt att komma in i boken och det hela blir väldigt mycket mer invecklat än vad jag hade förväntat mig av denna typ av deckare. Det finns dock stråk av humor på hög nivå, såsom denna dialog mellan drottningen och prins Philip:

“Last thing you want is to be discovered in a royal palace with your goolies out.”
“Philip!”
“No, I mean it. No wonder everyone’s keeping it hush-hush. That, and protecting your fragile nerves.”
The Queen threw him a look. “They forget. I’ve lived through a world war, that Ferguson girl, and you in the navy.”

Inget mästerverk, det här, men hyfsat underhållande just tack vare humorn. Och Rozie och hennes chef Sir Simon, som båda är fina karaktärer. Om jag fortsätter med serien? Tveksamt faktiskt, då det finns så mycket annat i genren som lockar mig mer. Dock utspelar sig nästa bok mitt i Brexitomröstningarna och Trumpvalet, så det skulle ju kunna vara lite intressant som retrospektiv…

Boken kan man köpa här. Finns också på svenska (men jag tror verkligen att man tillgodogör sig berättelsen bättre på originalspråk, om man känner sig bekväm med det).

Lögnaren i skafferiet (Nina Storm, #2) av Kristina Appelqvist

Kristina Appelqvist har varit en favorit hos mig i många år då jag verkligen älskar deckarna i högskolemiljö i Skövde och Varnhem med rektor Emma Lundgren och litteraturforskaren Helena Waller som huvudpersoner i varsin serie. Nina Storm kom in i mitt liv i Appelqvists förra bok, Klänning för korta kvinnor, och nu är hon tillbaka. I chock, för kulturministern är död. Och Nina och kulturministern har ett förflutet som inte får komma fram i ljuset.

På myndigheten för kulturstöd där Nina är kommunikationschef är det fortfarande hyfsat outhärdligt att jobba för generaldirektören Diana, som nu ställer till ännu mer problem för sina medarbetare. Tack och lov har Nina bra kollegor omkring sig.

När Nina bestämt sig för att upplåta prästgården hon ärvt i Västergötland till en skrivarkurs för den berömde deckarförfattaren Greger Sparre är faktiskt två av kollegorna deltagare, och ännu en rycker hastigt och lustigt in som husmor. Det är en brokig skara som ska lära sig skriva och Sparres metoder – åtminstone med en grupp – ter sig väldigt okonventionella.

Det pågår helt enormt mycket i denna bok, och hade det inte varit för att Appelqvist skriver så himla trevligt och humoristiskt hade jag tappat trådarna. Men det gör jag inte, för det är så underhållande och klurigt och smart. Dessutom är det härligt omväxlande med en deckare där ingen blir mördad!

Dödens snabba vingar (Maria Wern, #24) av Anna Jansson

Tjugofjärde boken i en serie – kan det verkligen fortsätta vara bra? Ja, i alla fall vad gäller Anna Jansson och Maria Wern. Jag tror att det handlar om att balansen mellan karaktärernas privatliv och polisarbete och mordgåtor har hållit sig på en bra nivå hela tiden. Det är lite som med Peter James och Roy Grace, och Elly Griffiths och Ruth Galloway – karaktärerna utvecklas i takt med seriens gång och det gillar jag.

Denna gång hittas en kvinna död i en gammal Amason i ett garage vid en stuga där en mycket bakfull mäklare ska hålla en visning. Kvinnan har varit försvunnen i ungefär ett halvår och av fyndplatsen att döma har kroppen nog befunnit sig där ungefär lika länge. Kvinnan var forskare på universitetet med inriktning på det urgamla avloppssystemet under Visby, där De dödas sal sägs finnas. Samma dag försvann även hennes faster spårlöst.

Hemmavid roddar Maria inte bara sin egen avgrundsdjupa sorg, utan även sina barn, sin pappa som bor i gäststugan och sin gamla bästa vän Karin, som är djupt nere i sin bipolaritet. Och i skuggorna rör sig en riktigt obehaglig figur.

Man får koppla bort det här med osannolikheten att Gotland skulle vara drabbat av så enormt många invecklade mord (Lex Fjällbacka) förstås. Särskilt om man tänker på att Mari Jungstedt parallellt har tagit död på ungefär lika många på ön. Men det gör jag så gärna för jag gillar verkligen att följa Wern och de andra. Man får sig en dos folktro och medeltidshistoria och aktuella ämnen tas upp på ett okrystat sätt. Snyggt utfört och spännande hela vägen. Lättläst och underhållande.

Boken kan man köpa här.

Au revoir Agneta (Agneta, #2) av Emma Hamberg

Agneta har landat i livet i Saint Carelle. I klostret, med Einar, med alla vänner, med korna och tjurarna som parar sig högljutt borta på åkern. Katterna och osten, vinerna och boulangeriet. En dröm hon inte visste att hon hade som har besannats, liksom.

Men säg den lycka som varar för alltid – en dag knackar det på porten till klostret och Agneta öppnar. Vilket ingen annan gjort under alla år, för man ska verkligen inte släppa in myndigheterna. Det visar sig att Einar inte har betalat elen till klostret på väldigt länge, och nu är han skyldig enorma summor. Själv orkar han inte bry sig om det. Han är gammal och sjuk och tänker att han lika gärna kan dö med klostret – men det vill inte Agneta höra talas om. Nu gäller det att samla trupperna och se till att samla ihop de där enorma summorna.

Detta är sista boken om Agneta, så vitt vi vet (men jag skulle gärna få veta vad som händer sen…) och det kanske är otroligt smart av Emma Hamberg att göra en Fawlty Towers (de gjorde bara 13 avsnitt) och avsluta på topp. Je m’appelle Agneta blev otroligt omtyckt, och vi är många som väntat mer eller mindre tålmodigt på nästa bok. Det kändes lite snöpligt när jag fattade att det blir ingen lång serie om Agneta och klostret, men det kändes faktiskt helt rätt när jag läst klart.

Älskade Agneta, Einar, Bonnibelle, Fabien och hela Saint Carelle – au revoir! Med hopp om kanske ett litet à bientôt, också.

Boken kan man köpa här.

Den store konstnären av Emmy Abrahamson och Hanna Jedvik

Hanna Jedvik och Emmy Abrahamson är två favoriter hos mig och jag såg genast till att komma först i kön på bibblan när deras gemensamma roman Den store konstnären var på gång. Sedan slutade det med att jag lyssnade på en stor del av den istället, för Josefin Neldén och Anna Sise gör ett så fantastiskt jobb med att läsa huvudpersonerna.

De heter Ann och Esti och jobbar båda på Sveriges Radio. Ann är en lite stökig men ambitiös trebarnsmorsa i Malmö, dit den organiserade researchern Esti skickas från Göteborg för att de ska göra en specialpodd om den berömde konstnären Niki Falc, som hittats död i sitt hem på Österlen.

De vill absolut inte jobba ihop men vad har man för val? Nikis familj är en brokig skara, inte lätta att komma inpå livet och med väldigt olika minnen av sin bror/far/exmake. Ganska snart kan Ann och Esti identifiera att det är något som inte stämmer med det gör självmordet.

Händelserna berättas växelvis och det är full fart hela vägen och ofta väldigt roligt, ibland på gränsen till dråpligt. Inte utan känslor och konflikter, givetvis, och inte utan ett och annat satiriskt hugg i kulturvärlden och mediadito. Ibland händer så oväntade saker att jag bara gapar vilket är ett gott betyg i en deckare av idag. Om jag ens ska kalla det deckare för det är minimalt med poliser inblandade. Jag hade kul med Den store konstnären och känner mig lovad en uppföljare så det är bara att vänta tålmodigt!

Boken kan man köpa här.

The Marlow Murder Club (Marlow Murder Club, #1) av Robert Thorogood

Judith är sjuttiosju år, jobbar som korsordskonstruktör för The Times och är väldigt nöjd med att bo ensam i sitt stora hus vid Themsen i lilla Marlow, fem mil väster om London. Hon är övertygad om att hennes cape är en osynlighetsmantel och simmar naken i Themsen varje dag. Det är under en av dessa simturer som hon bevittnar ett brutalt mord hos grannen, och det är så berättelsen tar fart. Tillsammans med prästfrun och en hundrastare formas The Marlow Murder Club.

Det är omöjligt att inte tänka på The Thursday Murder Club av Richard Osman – men det är mestadels titeln och äldre personer som matchar. Märkligt dock att inte välja en mer originell titel kan man tycka.

En absolut habil och ganska kul deckare som åtminstone inte var förutsägbar för mig. Perfekt för den som helst intar sin påskekrim liggande i soffan utan särskilt behov av koncentration med chokladen inom räckhåll.

Boken kan man köpa här.

Nödvändigt ont (Doggerland, #6) av Maria Adolfsson

Maria Adolfssons Doggerland är en plats jag skulle vilja återkomma till betydligt oftare än en gång om året – men vad glad jag blir när det äntligen börjar dra ihop sig till nästa titel. Lite som sommarsemestern!

Miljöerna och det fiktiva öriket klingar så väl med mig. Det karga landskapet och namnen och traditionerna och kulturen från flera håll – Storbritannien, Nederländerna, Norge, Sverige, Danmark. Jag tycker att det blir så väldigt lyckat.

Sedan är den kärva Karen Eiken Friis (det var väldigt svårt att vänja sig vid att hon inte heter Hornby längre!) en lysande karaktär tycker jag. Visst, hon är inte den första kvinnan som slåss mot patriarkatet, men hennes karaktär har verkligen utvecklats böckerna igenom. Nu är hon inte bara polis – hon är mamma också, vid femtio års ålder.

Det lackar mot jul när den märklige men framgångsrike konstnären Raymond Osse försvinner hemifrån. Först tror inte polisen att det behöver ligga något lurt bakom, men Karen får i uppdrag att ha kontakten med familjen – vilket är lättare sagt än gjort, för det är en ganska komplicerad sådan, med en ex-fru som fortfarande bor hemma hos honom trots att han skaffat en ny… och så vidare. Ju mer Karen pratar med dem, desto tydligare blir det för henne att Osse nog inte försvunnit av egen vilja.

Det är en ganska långsam berättelse, men det gör mig ingenting för det är så trevligt skrivet. Angela Kovacs sköter inläsningen med bravur, och spänningen går upp och ner i lite lagom svängar. Till slutet, för då är det gräsligt spännande.

Jag njuter av läsningen och längtar förstås redan till nästa bok.

Tidigare titlar i serien:

Nödvändigt ont kan man köpa här.

The Last Remains (Ruth Galloway, #15) av Elly Griffiths

Först tyckte jag att det var väldigt tråkigt att höra att detta (troligtvis) är sista boken om Ruth Galloway – men efter ett tag vande jag mig vid tanken, och insåg att detta nog är jättesmart. En viss will they-won’t they-grej i serien har förvisso alltid varit lite spännandem men började bli uttjatad och i och med seriens avslut skulle vi väl äntligen få ett avslut även på detta. Förhoppningsvis ett lyckligt sådant, men vem vet?

Det är förstås deckargåta också. En hantverkare som ska blåsa ut ett bageri hittar benrester bakom en vägg, och Ruth Galloway i egenskap av arkeolog och benexpert kallas förstås in. Hon har egentligen fullt upp med att försöka rädda arkeologifakulteten på universitetet där hon jobbar, men plikten kallar.

Benen visar sig tillhöra Emily Pickering, en ung arkeologstudent som försvann spårlöst tjugo år tidigare. Hon sågs för sista gången när hon lämnade en järnvägsstation efter att ha varit iväg på en lite märklig campingtripp med andra studenter och sin lärare. Snart visar det sig att Ruths bästa vän, druiden Cathbad, var en av deltagarna på resan och en av Emilys närmaste vänner.

Nelson och poliskollegorna letar febrilt efter samband mellan händelsen och de personer hon var ute i skogen precis innan hon försvann. Mitt i alltihop försvinner Cathbad spårlöst. Han har inte mått bra efter att han fick lämna sjukhuset efter sin svåra Covid, börjat prata om märkliga saker och nu är han alltså försvunnen. Det finns många ställen dit han skulle kunna ha sökt sig och det blir fullt pådrag eftersom han ju också har en koppling till mordet på Emily.

Jag tycker att detta blev ett värdigt och bra avslut på en serie jag verkligen har älskat. Naturligtvis hoppas jag att det kommer mer om Ruth och alla omkring henne, eftersom många av karaktärerna har blivit stora favoriter genom åren, men det känns helt okej att säga au revoir. Detta är en av de bättre böckerna i serien i mitt tycke och jag kunde stänga den med ett leende på läpparna.

Boken kan man köpa här.

Den perfekta pojkvännen (London Calling, #1) av Alexis Hall

Luc O’Donnell är son till två rockstjärnor som skildes när han var liten. Hans mamma har dragit sig tillbaka i Surrey och tittar mest på Drag Race med sin bästis Judith, men pappan, den rumlande rockern som tillbringat de senaste tjugo åren ut och in på avgiftning och behandlingshem, ska nu göra comeback. Vilket placerar Luc i rampljuset. En paparazzi fotar honom vid helt fel tillfälle, och det enda sättet att rädda sin karriär och sitt rykte är att skaffa sig en stabil och städad pojkvän.

Turligt nog finns en man i bekantskapskretsen som har ungefär samma behov men av andra skäl. Oliver är skandalfri, framgångsrik advokat, välklädd och vegan – och behöver en dejt till ett familjeevent.

Dags att börja fejkdejta, alltså.

Lucs rockstjärnepappa hör av sig och vill plötsligt ha en relation med sin son. Han har nämligen fått cancer, och vill få ordning på sina relationer. Han har varit en riktigt kass pappa, och Luc är egentligen motvillig att ha kontakt med honom men vad gör man? Kontrasten mot den ljuvliga franska mamman som lagar usel mat och kanske har en kärleksrelation med sin bästis är skarp och väl skildrad. Även Olivers familj är viktig i berättelsen, rivaliteten med brorsan som anses bättre då han och hans fru är läkare och arbetar med människor i Östafrika. Oliver försvarar brottslingar i rätten och är absolut inte god nog för sina elitistiska och konservativa föräldrar. Usch!

Här finns också aspekten av att välja sin egen familj. Kompisgänget som finns runt Luc och Oliver är en sådan självvald familj och jag gillar verkligen sådant.

Den perfekta pojkvännen är en perfekt romcom. Väldigt charmig och bitvis extremt rolig à la snustorr brittisk humor. Lucs kollegor på välgörenhetsorganisationen för dyngbaggar där han jobbar är genialt skrivna. Jag skrattar sällan högt åt böcker men bitarna där de är med är otroliga.

Jag läser sällan romance av den enkla anledningen att jag tycker att det är tråkigt och förutsägbart men detta är ett undantag.

Boken kan man köpa här.