Etikett: Böcker

Min plats på jorden – Koster av Petter Alexis Askergren med Kristian Brandström

Mamma och jag lyssnade på denna ljudbok en kylig och regnig eftermiddag i Hunnebo med varsin stickning i knät. Utmärkta förutsättningar för en kort och lättsam ljudbok, alltså. Jag gillar Petter, även om hans musik kanske inte riktigt är min grej, och jag gillar särskilt hans alkoholfria bubbel P.lex Pure, som serverades på vårt bröllop.

Detta är Petters kärleksförklaring till Kosteröarna och Bohuslän, en fristad från kändisskapet och rapscenen i Stockholm, varvat med mat och konst och minnen. Kristian Brandström är Petters äldste vän, och är kocken som står för recept och vintips. Det är lagom underhållande, lättsmält och hjärtligt.

Tydligen innehåller den fysiska boken otroliga foton, och det går man förstås miste om när man lyssnar på ljudboken, så jag får nog passa på att bläddra i den på biblioteket en dag. Inget är ju så vackert som västkusten!

Veckans kulturfråga, v. 33

Enligt O har startat en ny utmaning, nämligen Veckans kulturfråga, som satte igång igår. Kul initiativ och självklart vill jag vara med.

Utmaningens första fråga lyder, kort och gott:

Vilken är den bästa bok du läst i sommar?

Jag har flera kandidater, men valet måste till slut falla på The Girl with the Louding Voice av Abi Daré. Den var verkligen helt fantastiskt bra och golvade mig fullständigt.

Bubblare var Station Eleven av Emily St. John Mandel, Rodham av Curtis Sittenfeld och Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten. Även American Wife av Curtis Sittenfeld, som jag läste ut igår kväll, var riktigt bra.

Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten

Jag är mycket förtjust i kok- och matböcker – det är egentligen det enda jag samlar på, förutom böcker i allmänhet då men det är mer något som bara händer. Många av mina kokböcker är loppisfynd, roliga gamla femtiotalsböcker med husmorstips, vackert illustrerade pastaböcker, vid sidan av Nigel Slater, Jamie Oliver och deras kollegor.

Men mina absoluta favoriter är matböcker snarare än kokböcker. Nigella Lawsons How to eat, Lotta Lundgrens Tio lektioner i matlagning och Malin Haawinds Ät din jävel är alla fantastiska, för även om de innehåller recept och instruktioner så innehåller de framför allt fina texter runt omkring. Bilder och sådant är inte så viktigt (även om jag gillar bilder i rena kokböcker, då jag sällan följer ett recept om jag inte bakar men gärna tar inspiration från färger och komposition) – texterna talar för sig själv. Även Nigel Slaters matmemoar Toast faller delvis i denna kategori.

Och nu har jag en ny favorit att lägga till denna hög – för Kris, kalas och kolhydrater är helt enkelt magnifik. Annina Rabe och Anna Hellsten berättar om livet och alla dess toppar och dalar, där matlagning och ätande ju alltid spelar en viss roll. Här finns vackra minnen bredvid djupaste sorg, berättelser om matlagning som gått rätt och matlagning som gått fel, oväntad matkärlek och tips när ”kassan är skral”, som en kategori i min (mammas, från början) Mästerkocken-låda heter. Och det är så BRA och så varmt och innerligt och trösterikt och roligt.

Jag lyssnade på ljudboken, där Rabe och Hellsten läser växelvis, och det funkar alldeles utmärkt – för recepten finns nämligen som separat PDF som man kan be förlaget om. Jag har fått min, men jag har faktiskt inte läst igenom den ännu – det sparar jag till en ostörd stund. Jag har tjuvtittat, dock, och är trygg i vetskapen om att även recepten kommer att vara skrivna på ett sätt jag gillar.

Sambalpasta (och kalla den för Guds skull inte arrabbiata eller aglio, olio e peperoncino – i alla fall inte
om det är en italienare närvarande).

Ur Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten, Bonnier Fakta: 2020

Jag vill mena att detta är en väldigt intressant bok oavsett om du delar mitt intresse för matlagning och kok- och matböcker eller inte. Jag skrattade och grät och antecknade och inspirerades och hoppas och tror att detta blir en modern matboksklassiker. Magnifikt bra.

Amsterdam av Ian McEwan

Två gamla vänner möts utanför ett krematorium i London en kylig februaridag för att ta sina sista farväl av Molly Lane. De har båda varit hennes älskare, men det var längesedan nu. Clive Linley är en hyllad kompositör, och Vernon Halliday är chefredaktör på en stor tidning. Ännu en älskare finns med i berättelsen, utrikesminister Julian Garmony, tippad som nästa premiärminister och en typ som nog varit god vän med Nigel Farage i verkligheten.

Ett av McEwans signum är ju det här med moral och detta är då sannerligen en moralberättelse. Clive och Vernon sluter en pakt strax efter begravningen, och ingen av dem kunde ha väntat sig de följder som kommer. Djupt omoraliska beslut fattas av dem båda, och Garmony har det inte heller så lätt på sin kant.

Det är en ganska rolig bok på sina ställen, men trots sina dryga 200 sidor tog det mig lång tid att läsa. Det blev lite segt och lite tjatigt och jag hade gärna sett att den gick i en annan riktning efter 75%, sisådär. McEwan vann Booker-priset för Amsterdam 1998 och den har stått på min lista sedan 2016, så visst är det kul att äntligen ha läst den – men jag kan inte säga att den lämnar några bestående minnen hos mig.

Vi var tretton i klassen (Christer Wijk, #26) av Maria Lang

Jag jobbar mig sakta men säkert genom Maria Langs utgivning, och har nu kommit fram till nummer 26 i ordningen – men det är nummer 25 för mig, för jag har inte läst novellsamlingen Ögonen. Noveller är inte min starkaste sida, det gäller att jag är på rätt humör så jag sparar den tills det verkar vara dags nästa gång 😉

Det är en ganska rörig historia, tycker jag. Även huvudpersonerna verkar osäkra på hur många de faktiskt var i sin klass, när det är dags att sammankalla till en återträff à la vårfest. Somliga bor på skolan, somliga kommer inresande, ett par stycken blir mördade och Christer Wijk kommer med knivskarpa slutsatser och en prydlig tabell naturligtvis att klara upp fallet.

Jag var kanske ofokuserad när jag läste, för jag minns knappt såhär några veckor senare vad som hände och varför, men jag skyller faktiskt på berättelsen i mesta mån. Det är inte bara den gamla Kindergarten-klassen som ska ses, det är blandade familjemedlemmar och lärare och någon rektor och de rör sig alla på för liten yta – i skolbyggnaden. Ofta är ju det en bra premiss för en pusseldeckare men här håller det inte riktigt hela vägen för mig.

The day we disappeared av Lucy Robinson

The day we disappeared har stått på min att-läsa-lista i över fyra år, och den var lägligt nog en av de äldsta på listan när jag var på jakt efter en gul bok till bingot. Nu blev det inte den rutan den hamnade i, och jag vill egentligen inte berätta vad jag kryssade heller för detta är en sådan där bok där jag inte vill säga för mycket alls om handlingen för jag vill verkligen, verkligen inte spoila något. Detta är en riktigt skickligt utförd roman.

Men jag kan berätta att det handlar om två unga kvinnor, som har känt varandra länge och som båda har anledning att starta ett nytt liv, där de inte känner någon. En hamnar på en fälttävlansgård, den andra i London, och vi får följa bådas historier. Det finns ett härligt urval av karaktärer och det är otroligt underhållande och på sina ställen jätteroligt, men ni vet, skrapa lite på ytan…

Jag vill varmt rekommendera denna – en kompis lyssnade på den svenska ljudboken, Dagen då vi försvann och gillade den, så där är ett sommartips till solstolen – jag kommer definitivt att leta rätt på mer av Lucy Robinson och vet inte hur jag har missat henne tidigare. Eller varför det tog mig så lång tid att äntligen plocka upp denna!

Kill all happies av Rachel Cohn

Rachel Cohn har skrivit flera böcker tillsammans med David Levithan som jag bara älskar – Nick och Norah, Dash och Lily, Naomi och Ely samt Sam och Ilsa, som jag inte hunnit ge mig på än. De är underbara. Jag har även läst någon av hennes egna och tyckt att den var helt okej, om än lite stressig, så när jag nu behövde en gul bok till sommarbingot föll valet på denna. Lagom lång som ljudbok och tja, det lät som om den kunde vara ganska kul.

Och det börjar ganska bra, om än lite hetsigt redan från start (och värre ska det bli). Vic Navarro har bestämt sig för att ha den bästa festen någonsin för sistaårseleverna på hennes high school, och den ska gå av stapeln på Happies, den lilla ökenstaden Rancho Soldados kitschiga restaurang som är på väg att gå i konkurs. Dessutom ska hon få chansen att få ihop det med Jake Zavala-Kim.

Ägaren är med på noterna, men det blir betydligt svårare att övertyga kommunalrådet och ekonomilärarinnan Miss Ann Thrope (ja, det är roligt) om att festen är en bra idé.

Sedan blir det bara kaos, förstås. Och det fortsätter liksom att vara kaos hela boken igenom. Jag vet inte om det är för att jag är för gammal för att ens tänka på vilda studentfester, men jag blev helt matt av att lyssna. Och varm, för om jag gnäller lite smått över 28 grader i Göteborg när jag inte är nära havet, så kan jag bara tänka mig hur det måste vara på sommaren i en ökenstad. Men det är ju inte författarens fel.

Ett plus för snyggt omslag – och jag ger inte upp om Rachel Cohn. Men kanske väljer jag hennes samarbeten före ”soloböckerna” framöver – det ter sig som om hon kan behöva en liten bromskloss.

de av Helle Helle

Det var tack vare enligt O och hennes hyllning av denna bok som jag fick upp ögonen för de och för Helle Helle överhuvudtaget, faktiskt. Jag känner igen några av hennes titlar när jag tittar på bibliografin, men det är väl inget som riktigt har väckt min hunger förut.

Det är Danmark och åttiotal när vi träffar flickan som är huvudperson i boken och hennes mamma. De har alltid varit tillsammans, alltid bara de två och trots att de ofta haft det knapert får man intrycket av en trygghet dem emellan som är viktigare än att ha mycket pengar.

Några månader innan flickan börjar gymnasiet börjar mamman må dåligt och när ett kort tag av gymnasietiden gått kommer svaren och det är allvarligt. I skolan finns nya kompisar och killar, hemma finns sjukdom och ovisshet om framtiden.

Detta är en kort bok – bara 159 sidor – men Helle Helle får mer sagt på dessa än många andra författare lyckas med på det tredubbla. Det känns intimt och äkta utan att någonsin bli sentimentalt eller flottigt och det är otroligt bra. Sorgligt och vemodigt men med värme och någon sorts hopp. Jag gillade skarpt.

Beatrice (Charlie Lager, #3) av Lina Bengtsdotter

Charlie Lager vaknar utan att komma ihåg något från kvällen innan, som så många gånger förr, när hon skickas till Karlstad där en niomånaders bebis har försvunnit. Föräldrarna är i chock, lokalpolisen näst intill handlingsförlamad och medierna är aggressiva. Hur ska hon lyckas nysta upp detta, när ingen verkar speciellt intresserad av att berätta hela sanningen?

Föräldrarna är miljardärer och äger tjusigaste huset på Hammarö, och pappan har gått på Lundsberg (här kallad Abrahamsberg, oklart varför). De rika människorna i boken har inga skrupler, anser att allt kan köpas för pengar och utnyttjar folk i sin omgivning hej vilt. Jag håller med Feministbiblioteket om att det blir lite platt.

Det är hyfsat underhållande läsning, men jag tycker inte att Beatrice lever upp till de tidigare två böckerna (Annabelle och Francesca) – Lagers vilda livsstil och bristen på karaktärsutveckling hos henne gör att det inte riktigt funkar att allt på den fronten ser likadant ut, tre böcker i rad. Förhoppningsvis händer det något i nästa bok, för jag gillar att läsa om Västergötland och småortsmiljön – även om det som alltid gör mig lite klaustrofobisk, när alla vet allt om alla hela tiden.

Bengtsdotter skriver bra och drivet men som sagt, jag hoppas på mer och bättre framöver.

Find them dead (Roy Grace, #16) av Peter James

För fyra somrar sedan, 2016, började jag läsa Peter James böcker om Roy Grace, som börjar med Levande begravd. Jag blev totalt fast, plöjde en hel drös under sommaren och hösten och har sedan dess fått vara så god och vänta ivrigt varje vår på nästa bok. Det är det värsta med att vara förtjust i serier som fortfarande är pågående – Lex Ruth Galloway – man måste träna tålamodet. Inte min bästa gren. Men så för en knapp månad sedan, levererades äntligen Find them dead till min Kindle och jag läste så fort jag fick en ledig stund och var klar på ett par dagar.

Och jag blir aldrig besviken på böckerna om Roy Grace. Under en period var Graces privatliv oerhört spännande och utgjorde en intressant fond till det faktiskt brottet som utgjorde historien. Denna, nummer sexton i ordningen, är lite annorlunda än de tidigare då en stor del av berättelsen utspelar sig i rätten och rör sig kring Meg Magellan, som äntligen börjar få livet på rätt köl igen efter att ha förlorat sin man och son i en trafikolycka. Hennes dotter Laura ska just ge sig av till Sydamerika för att resa under sitt sabbatsår innan hon börjar på universitetet och när hon får en kallelse att sitta i juryn i Lewes Crown Court tycker hon att det låter ganska spännande.

Roy Grace är tillbaka i Brighton efter att ha varit utlånad till Metropolitan Police och jobbat med att försöka hantera knivvåldet i London. Han blir nästan genast kallad till en mordplats där en man med Downs syndrom mördats kallblodigt i sitt hem. Det finns en koppling mellan mordet och rättegången som Meg ska sitta jury för, mot en knarkkung som tagits för tung smuggling från kontinenten, och det blir en rafflande historia.

Meg upptäcker märkliga saker i sitt hem efter att ha varit i rätten en dag – ett foto på hennes dotter på köksbordet, och ett anonymt telefonsamtal som meddelar att om hon vill se Laura i livet igen måste hon se till att juryn levererar ett ”icke skyldig”-besked till domaren i slutet av rättegången.

Jag är dödstrött på deckare som ofelbart slutar med att polisen, eller någon annan viktig person, blir inlåst i en källare utan fungerande mobiltelefon – detta är något helt annorlunda vilket känns fräscht och intressant. Juridik är spännande, ibland kan rättegångsromaner bli väldigt torra och sega men här, i korta kapitel och med snabba ryck, är det näst intill förtrollande. Det finns ingen som får mig i ”bara-ett-kapitel-till-mode” såsom Peter James – jag bar med mig Kindlen överallt och somnade med den i handen varenda kväll. Ett mycket bra betyg.