Etikett: 2020

Come Again av Robert Webb

Jag kan inte fatta att det är tre år sedan Robert Webbs strålande How not to be a boy kom ut! Jag vill heller inte riktigt acceptera det, men så är det tydligen. Tiden går! Nu har geniet Webb gjort sin romandebut med Come Again och jag bad biblioteket köpa in den så fort den kom ut. Eventuellt blir jag snart portad från bibliotekets sida för inköpsförslag, för det är mycket som kommer från mig – men de nekar aldrig ett inköp, så jag fortsätter väl tills jag blir ifrågasatt 😉

Come Again är dels en relationsroman om sorg och bearbetning och när det känns stört omöjligt att bearbeta, dels en sorts magisk realism light.

Kate förlorar sin man Luke efter tjugoåtta år tillsammans. Han är bara 45 år när en dold sjukdom som han troligtvis burit på sedan tonåren slår till när han böjer sig ner för att plocka ur diskmaskinen och aldrig kommer upp igen. Kate slår ifrån sig alla omkring henne, är destruktiv, dricker för mycket och har varit tjänstledig från jobbet länge. Det verkar bara finnas en enda utväg – att hon går samma väg som Luke och avslutar allt.

Men – hon kommer inte riktigt dit. Kvällen innan det ska ske går hon och lägger sig som vanligt, men vaknar i fel säng och i fel kropp. Hon är arton år igen, det är första morgonen på universitetet och hon förstår att detta är hennes chans att träffa Luke för första gången igen, och att kunna berätta för honom att han måste se till att gå till läkaren och kräva en röntgen av huvudet. Hon kan hindra hans för tidiga död – men kommer hon fortfarande att finnas i hans liv, denna andra gång? Hon vet allt om honom, och alla sina vänner, men de har ingen aning om vem hon är.

Det är rörande, roligt, varmt och innerligt – och mot slutet, extremt spännande. Jag rös och fick tårar i ögonen på slutet och det händer faktiskt inte speciellt ofta. Jag vet ju att Webb är ett geni på att skriva komedi, men detta är så mycket mer. Så himla bra!

Livets små njutningar av Sigge Eklund

Sigge Eklund fascinerar mig. Jag har lyssnat på Alex & Sigges podcast i många år och fastnar ofta i hans observationer och förmåga att beskriva ett till synes banalt skeende för att landa i en slutsats eller tanke som imponerar. Därför såg jag verkligen fram emot att läsa denna bok, som ju till sitt väsen berättar om enkla, korta episoder i livet som bringar njutning eller insikt.

Och jag läste den, i ett par sittningar (eller liggningar, ärlig talat, för jag läste den nästan uteslutande i sängen nära en fläkt), och den gav precis det jag önskade mig. Korta betraktelser om jordgubbar med mjölk eller att bada, eller att baka rabarberpaj, eller cykla genom en allé. Och jag hör allt uppläst av Eklund själv i mitt huvud (fast det är Pernilla August som läser in ljudboken, om jag förstår det hela rätt) och jag njuter fullt ut. Det är SÅ mysigt.

Recensenterna har inte varit nådiga. Eller ja – minst ett par stycken har varit lite försiktigt beundrande, i undran om det kan vara så att bokens banalitet visar på Eklunds genialitet, att den är en manifestation av banaliteten som ibland tar lite väl mycket plats i populärkulturen.

Så kanske det är, jag skulle inte bli förvånad. Men vad det än är, och varför, så älskade jag den. Stilistiskt säker och så trevlig. Och en påminnelse om att komma ihåg att njuta i vardagen, och att hitta sin lycka i även de små stunderna – som den första vårkvällen eller att stå i en tebutik och sniffa i burkarna.

(Jag sitter faktiskt och lyssnar på ett avsnitt av podden just nu när jag skriver, och när jag just avrundat börjar de prata om recensionerna boken fått – extra intressant att höra Eklunds egna analyser. Hans uppfattning är att vänsterrecensenterna (som verkar vara i majoritet) missförstår tanken om lycka och tror att det måste handla om framgång och höga inkomster. Spännande vinkel.)

Året med 13 månader av Åsa Linderborg


Jag har inte haft någon särskilt stark relation till Åsa Linderborg genom åren – jag läste Mig äger ingen förstås och namnet finns ju alltid med i kulturdebatter och annat, men det var först när hon var med i Alla mot alla förra säsongen som jag började känna att jag verkligen gillar henne.

Denna bok var ju kontroversiell redan innan den kom ut – man förstod att här skulle känsliga ämnen avhandlas, såsom #metoo, där Linderborg inte tog den sida som man kanske hade förväntat sig, och hela Benny Fredriksson-débâclet. Och det gör de, och jag vill inte gå in närmare på det. Däremot påmindes jag om att man inte måste hålla med en skribent till 100% för att kunna ta till sig en text.

Det jag gillar mest här är vardagsberättelserna. Om barnen, om falukorv och potatismos, om kärleken och förlusten av densamma. Om resor och jobb och läsning. Det är en behaglig dagboksroman, kring de mer problematiska bitarna, och jag tyckte mycket om att läsa den.

Summer Darlings av Brooke Lea Foster

Summer Darlings dök upp i en lista över sommarläsning i bibliotekets app i förra veckan när jag var sugen på just något lättsamt och underhållande att varva James Joyce och Curtis Sittenfeld med. Jag hade hört gott om den tidigare och bestämde mig snabbt för att testa. Brooke Lea Foster är debutant och har tidigare jobbat som journalist i tjugo år.

En sak som absolut sålde in boken hos mig är att den utspelar sig i New England, på Martha’s Vineyard, och jag är otroligt lockad av den delen av den amerikanska ostkusten. Miljön får verkligen spela en egen roll i romanen vilket alltid är härligt.

Heddy Winsome är uppvuxen under knappa omständigheter med en ensamstående mamma i Brooklyn. Hon har gått två år på Wellesley College, men har nu förlorat sitt stipendium och kommer att behöva mycket pengar för att kunna färdigställa sin utbildning. Året är 1962, Jackie Kennedy och Marilyn Monroe är på framsidan av alla tidningar och Heddy lyckas genom sin väninna få ett jobb som nanny hos en av öns mest välbärgade sommargästfamiljer, Ted och Jean-Rose Williams och barnen Teddy och Anna.

Familjen verkar perfekt, men som så ofta är ingenting som det verkar. Det blir viktigt för Heddy att accepteras i societeten på ön, och en gammal vän till Jean-Rose, Gigi McCabe som numera är berömd Hollywood-skådespelerska och tillsammans med Cary Grant, tar henne under sina vingar. Heddy hoppas att hon ska kunna få ett lån eller annan ekonomisk hjälp av någon genom sina kontakter på ön men det visar sig vara svårare än hon trott. Dessutom hamnar hon i en kärlekstriangel – men vem ska hon välja?

Det finns massor av mörker och korruption på den idylliska ön, men det är underhållande läsning, om än lite för långt. Det kändes som om hela boken bytte genre mot slutet vilket var lite udda, men den är välskriven hela vägen igenom tills dess. Det kändes lite framstressat och det är lite tråkigt.

Förutom de fantastiska miljöerna så finns här även beskrivningar av otroliga kläder, skor, smycken och badkläder. Det var något visst med sextiotalet, utöver Woodstock och Haight-Ashbury – det fanns glamour!

The Long Call (Two Rivers, #1) av Ann Cleeves

Ann Cleeves är en av mina favoriter bland brittiska deckarförfattare – hon ligger bakom Vera Stanhope som ju är världsbäst, och även Shetlands-serien där jag inte kommit så långt som jag hade önskat men jag gillar det jag läst.

Nu har hon startat en ny serie om kriminalkommissarie Matthew Venn, som bor och verkar i norra Devon. Jag varvade läsning med lyssning men kan tyvärr inte rekommendera ljudboken, den är riktigt undermåligt inläst vad gäller såväl uttal (av vanliga namn, mind you) och frasering. Jag är tyvärr missnöjd med översättningen också – jag förstår på väldigt många ställen vad det stått i originaltexten där översättaren valt något helt annat än vad uttrycket faktiskt betyder. ”Front room”, till exempel, översätts lämpligen till ”vardagsrummet” – inte ”rummet mot gatan”.

Nåväl. Matthew Venn är lite annorlunda mot de flesta andra kriminalkommissarier vi presenterats för genom åren. Han växte upp i en kristen gemenskap (eller sekt, om man vill) men lämnade församlingen för ett antal år sedan och blev därefter utstött. Det hjälpte inte att han gifte sig med en man, som ni kan tänka er. När vi träffar honom står han på avstånd utanför kyrkan och bevittnar sin fars begravning, som han förstås inte varit välkommen till.

Samma dag kallas han till en brottsplats – en ung man med en stor albatross tatuerad på halsen har hittats knivhuggen till döds på stranden. Det blir Venns uppdrag att ta reda på vem mannen är och varför han blivit mördad. Det finns många vägar att ta – kvinnorna som mannen delade hus med, dagcentret i närheten där han arbetat, konstprojektet som Matthews man har hand om – och den evangeliska församling som Matthew lämnat. En bit in i utredningen försvinner en kvinna med Downs syndrom – kan det finnas ett samband?

Det är en intressant historia, lagom spännande hela boken igenom och med Cleeves omisskännligt härliga språk och vackra miljöbeskrivningar. Liksom i Shetlandsserien får man intrycket av en idyll (om än en karg en på Shetlandsöarna), men skrapar man än så lite på ytan blir det tydligt att ett stort mörker ligger dolt – som så ofta, i deckaridyller. Jag fortsätter gärna att läsa om Matthew Venn, men håller mig nog till originalspråk hädanefter.

Kaos och katastrofer (Junos vlogg, #1) av Linda Skugge

Linda Skugge är en av mina husgudinnor så jag tänkte att det skulle vara kul att läsa hennes senaste ungdomsboksserie som börjar med Kaos och katastrofer. Och det var det också.

Juno går i skolans stökigaste sjua – parallellklassen där bästa kompisen Fairy går är väluppfostrade och skötsamma allihop. Juno har en Youtubekanal, ivrigt påhejad av sina föräldrar, men det är bara hon och Fairy som vet att den finns. Fairy hjälper henne att filma och fixa, men en dag blir det fel. Juno lyckas lägga ut fel video – ett klipp där hon gör narr av klassens coolaste tjejer – och plötsligt får hon massor av följare och kommentarer men av helt fel anledning. Alla har sett den på nolltid, och Juno blir paria i klassen.

Men hon gör rätt val och ber en schysst lärare om hjälp. Tillsammans med Fairy startar hon skam-vloggen, där den som vill kan prata av sig, och det visar sig förstås att ingen är perfekt – alla har något att skämmas för.

Fint skriven, rolig och med ett riktigt bra budskap. Det kan inte vara enkelt att vara tweenie i dessa tider, med sociala medier och YouTube och TikTok och allt vad det är som ständig backdrop – som om det inte är jobbigt nog att varken vara barn eller vuxen och att försöka hitta sin plats. Jag läser gärna vidare om Juno.

Någon som du av Marc Levy

Till sommarbingot behövde jag en bok skriven på annat originalspråk än svenska eller engelska och jag hade faktiskt en ambition att läsa denna på franska, men det var lång kö på biblioteket och jag orkade faktiskt inte vänta (men jag fick med mig tre andra franska romaner hem som jag givetvis inte vågat mig på), så det fick bli på svenska.

Ärligt talat hade jag inga stora förväntningar på Någon som du – jag tror att jag tänkte att det skulle vara en feelgoodbagatell på alldeles för många sidor, men blev positivt överraskad av läsningen som var riktigt njutbar och underhållande (så på det viset absolut feelgood) men det finns ett djup som lyfts fram på ett alldeles utmärkt sätt av Levy, med humor och härliga miljöer.

På 12 5th Avenue finns inte bara ett antal mer eller mindre excentriska hyresgäster, utan även en av stadens sista handstyrda hissar. Tanken är nog att huvudpersonerna ska vara en ung kvinna som bor i huset, Chloe, och hisskötarens brorson Sanjit, men jag tycker inte att hela berättelsen vilar på den romantiska komedin som utspelar sig dem emellan. Det finns så mycket mer här. Kulturskillnader, hemliga kärleksaffärer, stolthet, oberoende och rasism. Och New York, förstås!

Jag gillar dialogen skarpt – den är trovärdig och rapp och då och då väldigt rolig. Berättelsen håller en bra takt hela vägen igenom, schysst driv och lagom mycket som händer. Det är alltid trevligt att bli positivt överraskad och detta är en jättefin sommarbok.

Min plats på jorden – Koster av Petter Alexis Askergren med Kristian Brandström

Mamma och jag lyssnade på denna ljudbok en kylig och regnig eftermiddag i Hunnebo med varsin stickning i knät. Utmärkta förutsättningar för en kort och lättsam ljudbok, alltså. Jag gillar Petter, även om hans musik kanske inte riktigt är min grej, och jag gillar särskilt hans alkoholfria bubbel P.lex Pure, som serverades på vårt bröllop.

Detta är Petters kärleksförklaring till Kosteröarna och Bohuslän, en fristad från kändisskapet och rapscenen i Stockholm, varvat med mat och konst och minnen. Kristian Brandström är Petters äldste vän, och är kocken som står för recept och vintips. Det är lagom underhållande, lättsmält och hjärtligt.

Tydligen innehåller den fysiska boken otroliga foton, och det går man förstås miste om när man lyssnar på ljudboken, så jag får nog passa på att bläddra i den på biblioteket en dag. Inget är ju så vackert som västkusten!

Veckans kulturfråga, v. 33

Enligt O har startat en ny utmaning, nämligen Veckans kulturfråga, som satte igång igår. Kul initiativ och självklart vill jag vara med.

Utmaningens första fråga lyder, kort och gott:

Vilken är den bästa bok du läst i sommar?

Jag har flera kandidater, men valet måste till slut falla på The Girl with the Louding Voice av Abi Daré. Den var verkligen helt fantastiskt bra och golvade mig fullständigt.

Bubblare var Station Eleven av Emily St. John Mandel, Rodham av Curtis Sittenfeld och Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten. Även American Wife av Curtis Sittenfeld, som jag läste ut igår kväll, var riktigt bra.

Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten

Jag är mycket förtjust i kok- och matböcker – det är egentligen det enda jag samlar på, förutom böcker i allmänhet då men det är mer något som bara händer. Många av mina kokböcker är loppisfynd, roliga gamla femtiotalsböcker med husmorstips, vackert illustrerade pastaböcker, vid sidan av Nigel Slater, Jamie Oliver och deras kollegor.

Men mina absoluta favoriter är matböcker snarare än kokböcker. Nigella Lawsons How to eat, Lotta Lundgrens Tio lektioner i matlagning och Malin Haawinds Ät din jävel är alla fantastiska, för även om de innehåller recept och instruktioner så innehåller de framför allt fina texter runt omkring. Bilder och sådant är inte så viktigt (även om jag gillar bilder i rena kokböcker, då jag sällan följer ett recept om jag inte bakar men gärna tar inspiration från färger och komposition) – texterna talar för sig själv. Även Nigel Slaters matmemoar Toast faller delvis i denna kategori.

Och nu har jag en ny favorit att lägga till denna hög – för Kris, kalas och kolhydrater är helt enkelt magnifik. Annina Rabe och Anna Hellsten berättar om livet och alla dess toppar och dalar, där matlagning och ätande ju alltid spelar en viss roll. Här finns vackra minnen bredvid djupaste sorg, berättelser om matlagning som gått rätt och matlagning som gått fel, oväntad matkärlek och tips när ”kassan är skral”, som en kategori i min (mammas, från början) Mästerkocken-låda heter. Och det är så BRA och så varmt och innerligt och trösterikt och roligt.

Jag lyssnade på ljudboken, där Rabe och Hellsten läser växelvis, och det funkar alldeles utmärkt – för recepten finns nämligen som separat PDF som man kan be förlaget om. Jag har fått min, men jag har faktiskt inte läst igenom den ännu – det sparar jag till en ostörd stund. Jag har tjuvtittat, dock, och är trygg i vetskapen om att även recepten kommer att vara skrivna på ett sätt jag gillar.

Sambalpasta (och kalla den för Guds skull inte arrabbiata eller aglio, olio e peperoncino – i alla fall inte
om det är en italienare närvarande).

Ur Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten, Bonnier Fakta: 2020

Jag vill mena att detta är en väldigt intressant bok oavsett om du delar mitt intresse för matlagning och kok- och matböcker eller inte. Jag skrattade och grät och antecknade och inspirerades och hoppas och tror att detta blir en modern matboksklassiker. Magnifikt bra.