Inte som du av Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall

Jag har varit lite dålig på att läsa ungdomsböcker på sistone – det finns ett sådant härligt utbud i alla möjliga genrer just nu, och det är svårt att välja. Men det är många som hyllat Inte som du, så det var klart att jag ville läsa den också. Jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig, men blev verkligen positivt överraskad när jag insåg att detta är något helt nytt och fräscht (även om man kan känna igen drag från Egalias döttrar).

Upplägget är ganska vanligt – det handlar om gymnasieungdomar, fest, popularitet och fritidsintressen. Det som är spännande är att rollerna är ombytta – det är matriarkalt, tjejerna har makten och killarna blir nedtryckta. Det är förstås inte bra det heller, men det blir betydligt mer intressant än det klassiska.

Vincent och Ester turas om att berätta, i varsitt kapitel i taget. Kapitlen är korta och rappa och man vet verkligen inte vad man ska förvänta sig härnäst, så det blir en alldeles utmärkt sträckläsningsbok. Ester är populärast i skolan, kapten i konståkningslaget och med ett stort och starkt tjejgäng omkring sig. Vincent är ganska vanlig, pluggar mycket och spelar hockey på fritiden.

I detta samhället är det konståkningslaget som får alla de bra tiderna i ishallen – killarna får nöja sig med tidiga helgmorgnar. Tjejerna har övertaget och prioriteras – men det betyder också att somliga utnyttjar killarna. Vincent blir på en fest indragen i ett rum av Esters kompis Amanda, och trots att han inte litar på henne kan han inte säga nej. Inom kort sprids en nakenbild på honom över hela skolan.

När Esters och Vincents vägar korsas oväntat i ishallen förändras allt. De börjar ifrågasätta sina egna liv men också samhället som de lever i.

En otroligt fin ungdomsbok, med universella teman men en intressant infallsvinkel. Mycket känner man igen även om makten har skiftat, och ibland kan jag tycka att det är jättejobbigt med ungdomsböcker där varken dialog eller handling känns äkta. Så är det inte här, som Feministbiblioteket skriver krävs inga skämskuddar och det är ju alltid befriande. Hoppas att många (särskilt unga) läser denna och får en chans att tänka tvärtom.

Andra som skrivit om boken är Carolina läser, enligt O, Prickiga Paula och Barnboksbloggen. Boken finns att köpa t.ex här.

Julafton på den lilla ön i havet (Mure, #3) av Jenny Colgan

Jag älskar inte allt av Jenny Colgan, men just böckerna om Flora på Mure har jag tyckt väldigt mycket om och här är del tre. Miljöerna på den lilla ön i Hebriderna (tror jag) är helt fantastiska och jag gillar beskrivningarna av personerna – somliga har aldrig lämnat ön, och en isolerad miljö tenderar ju att skapa en viss typ av person. Naturen är karg och så även många av människorna i den.

En annan sak jag tycker om är att Colgan tar upp viktiga och mörka ämnen, bland ”vanliga” chick-lit-tropes och god mat och kapitel där en hund är huvudperson. Här finns graviditet med en person som kanske inte alls vill bli pappa, här finns en flykting som inte vet om hans fru lever, här finns homofobi (och ett starkt avståndstagande, även från mer konservativa personer) och framför allt finns det sjukdom. Det är åtminstone det som talar mest till mig – beskrivningarna av obotlig cancer och dess förlopp skär i hjärtat.

Jag gillar Flora som huvudperson, hon är mänsklig och skör utöver att vara rolig och en duktig affärskvinna i sitt Seaside Kitchen. Huvudkaraktärerna är allesammans bra, (nästan) alla beskrivs med värme och humor vare sig det handlar om den kärlekskranka lärarinnan Lorna eller den tystlåtne men snälle pappan Eck. Men det är ingen som har det lätt i denna boken. Pust.

Helt okej läsning, alltså! Jag trodde att denna var ny till denna julen, men den kom tydligen redan 2019 vilket jag missade totalt. Andra som skrivit om boken är bl.a enligt O, Hyllan, Bokprataren och Västmanländskan. Boken finns att köpa t.ex här!

The Five: The untold lives of the women killed by Jack the Ripper av Hallie Rubenhold

Det finns massor av böcker som beskriver Jack the Ripper och hans dåd, i blodiga och lite skandalsökande ordalag – men hur mycket vet vi egentligen om hans offer? Man säger lite slarvigt att han mördade prostituerade, men hur var det med den saken? Hur hamnade kvinnorna i Londons slumkvarter, och varför var det just dessa fem som hamnade i Jack the Rippers väg? Detta undersöker historikern Hallie Rubenhold i sin fantastiska bok The Five – the untold lives of the women killed by Jack the Ripper. Otroligt hantverk och research. Jag kom över en bild av en slump på Twitter eller Instagram där författaren fotograferats bredvid en reklamskylt av sin bok, jag har för mig att det var på King’s Cross Station, och visste genast att detta var en bok för mig.

Jag bodde i ungefär fyra år mitt i ”Ripperland” – jag passerade två av mordplatserna på väg till jobbet varje dag och de övriga med jämna mellanrum. Detta gör förstås att jag är lite extra fascinerad av hela historien, men visst kan det bli lite mycket med alla blodiga och brutala skildringar av det hela som gjorts. Med det sagt så har jag gått en Ripperwalk en gång, när jag hade besök av amerikanska vänner, och det var verkligen intressant och spännande.

En annan sak som gör det hela extra intressant är förstås att ett av offren kom från Torslanda, på Hisingen, och tillbringade en hel del tid i Majorna, ett par kilometer ifrån där jag bor nu. Historiens vingslag, ni vet. I Rubenholds bok får vi veta vem Elisabet Gustavsdotter, senare Elizabeth Stride, var. Hur hon växte upp på småbruket i Tumlehed, prostituerade sig i hamnkvarteren i Göteborg, tog anställning som tjänsteflicka, fick tillstånd att emigrera och sedermera gifte sig med John Stride, drev en kaffebutik och verkade blomstra – men sedan gick något fel och hon hamnade i Whitechapel och till slut i Jack the Rippers väg.

Detsamma gäller de fyra andra offren. Vi får veta hur deras barndom var, deras familjeförhållanden, deras ungdom och vuxenliv och till slut till inkvarteringshusen i Whitechapel. Här får vi reda på att det inte finns några bevis för att tre av de fem någonsin prostituerat sig, och om de tragiska händelser som gjorde att de hamnade där de gjorde. Whitechapel var en riktig slum på den tiden och det är svårt att föreställa sig det, åtminstone om man rör sig kring Spitalfields och Brick Lane där gentrifiering och hipsters numera, 130 år senare – men Rubenhold beskriver allt så att man kan se det för sig. Och vet man var man ska gå kan man promenera på gator som nästan är orörda vad gäller byggnader sedan den tiden, förutom sådant som bombades under andra världskriget, förstås. Jag ser fram emot att åka till London så snart det blir klokt att resa igen, och titta på Whitechapel med lite nya ögon. En helt fantastiskt välskriven och researchad bok. Helt enkelt lysande.

Jag vill även rekommendera Sian Cains intervju med Hallie Rubenhold i The Guardian, som finns att läsa här.

Chinglish av Sue Cheung

Chinglish stod på engelska YA-hyllan på Högsbo bibliotek och väntade på mig en dag när jag egentligen inte alls skulle ha med mig något hem, men jag blev så sugen av omslaget och väntade mig en rolig dagboksroman med kul illustrationer. Och det fick jag också, men Cheungs bok (som är baserad på hennes egen barndom) tar en viss vändning när huvudpersonen bestämmer sig för att vara ärlig i sin dagbok. Hjärtskärande.

Men det är dråpligt och underhållande också. Jo är i yngre tonåren och det är åttiotal när boken börjar, och hennes familj har just flyttat från en ganska fin kinarestaurang till en betydligt fulare och mindre takeaway i Coventry. Hon vet inte riktigt varför de flyttade, men det är bara att hänga på. Hennes föräldrar sköter hämtmatsverksamheten trots att hennes mamma knappt kan ett ord engelska och det leder till en hel del incidenter. Vilket även systrarnas vänskaper med lokalbefolkningen gör, och pappans inköp av olika husdjur som ska bo i trädgården.

Teckningarna är fantastiskt bra (Sue Cheung är illustratör idag) och det är en väldigt charmig bok. På många sätt är den mycket brittisk – på andra är den långt ifrån västvärlden. Jättefin.

Bergens stjärnor av Jojo Moyes

Jag hade inga jättestora förväntningar på Bergens stjärnor men behövde en bok med hästar i till sommarbingot och många verkade gilla den (och jag har tyckt ganska bra om de flesta av Moyes böcker förut) så – varför inte? Och jag är glad att jag valde den till slut, för den var mycket bättre än jag trodde.

Det är spännande att besöka en miljö som är ganska obekant, i detta fallet bergstrakterna i Appalacherna, Kentucky, i slutet av 1930-talet. Alice Wright, brittisk kvinna av börd, har accepterat Bennett van Cleves frieri och förflyttats över Atlanten, men världen öppnar sig inte för henne – tvärtom. De bor med hennes djupt religiöse svärfar, som äger den lokala kolgruvan och anser att en kvinnas plats är vid spisen, och Bennett vill mest bara träffa sina vänner och lämnar Alice ensam och instängd.

När Eleanor Roosevelts satsning på utbildning medelst ridande bibliotekarier kommer till trakten anmäler Alice sig ivrigt och här får hon ett sammanhang, ett umgänge och en djup och innerlig vänskap med de andra kvinnorna – särskilt Margery, som har hand om biblioteket och anses vara en udda fågel i trakten då hon är dotter till en ökänd brottsling och ogift.

Och männen i trakten gillar inte den frihet och självständighet som biblioteket skänker kvinnorna. Somliga är beredda att gå långt för att stoppa det – som om de inte hade nog i oländig terräng med alla möjliga sorters låntagare att besöka och hjälpa.

Kärlekshistorierna i boken känns förutsägbara och lite tråkiga, likaså spänningsmomentet – men det jag tar med mig mer än något annat är skildringen av kvinnlig vänskap, och av viljan att hjälpa och utbilda människor. Kunskap är makt (vilket förstås är anledningen till att männen är så missnöjda) och det är hjärtevärmande när kunskapen når ut till folket, och särskilt i kvinnors händer.

Boken är baserad på verkliga händelser – Moyes måste ha gjort ett hästjobb (ursäkta) med sin research. Riktigt intressant.