Snö på Gran Canaria…!

 
Om en vecka sitter jag på planet – och just nu pågår detta på Gran Canaria. 
 
Så sjukt kul! Det står ju att det är på höga höjder och att solbadarna inte märker något, så jag tror väl att kvällstidningarnas skräckhistorier om vad som ska hända med alla stackare som åker dit för att fira sportlov (Stockholm har ju lov nästa vecka, förstår jag) är lite onödiga. 
 
Älskar när sånt här händer. Messade med B igår kväll, som har bott i Spanien länge och hon höll på att skratta ihjäl sig när jag berättade.
 
Och nej, som ni förstår är jag inte det minsta orolig för min egen resa 🙂 
 
Nu ska jag ner på stan och äta frukost med R. Vi har inte setts på ett bra tag så det ska bli härligt. Sedan ett par ärenden i stan – jag behöver ett par sandaler till snöstormen, bland annat – och sedan hoppas jag få några sköna timmar med Netflix, böcker och kaffe innan det blir dags att piffa för kvällens fest. Och lite lugn och ro vore fint, hör du det borrälsklingsgrannen? 

Girls, säsong IV

 

 
Jag såg klart säsong 4 av Girls häromsistens – lagom i tid till att säsong 5 börjar imorgon! 
 
Och jag ska inte bli överdrivet långrandig. I början av säsongen flyttar Hannah till Iowa för att gå på den anrika post-grad-skolan Iowa Writers’ Workshop. Marnie är älskarinna till sin musikpartner Desi, vad Jessa håller på med är väl lite av en gissningslek och Shoshanna har gått ur skolan och håller på att leta jobb. I slutet av säsongen ser ingenting riktigt likadant ut. 
 
Ray ger sig in i politiken, Adam flyttar ihop med en väldigt underlig konstnär som heter Mimi Rose, Elijah stöttar upp i Iowa och Hannahs pappa kommer med en mycket stor och omvälvande nyhet. 
 
Ja. Det händer mycket, och samtidigt… betydligt mindre än man kan tro. Men det är ingen negativ kommentar, utan snarare ett konstaterande att Girls ju handlar om… livet. 
 
Vill man kan man se en teaser för säsong 5 här. Jag rekommenderar att man gör det. 😉 
 

Fredag!

 
Urdåligt bloggande denna veckan. Jag vet. Först var jag sjuk och orkade inte tänka, och sedan har jag haft lite fullt upp helt enkelt. Men det kommer! Jag har massor av inlägg i utkast, har ju inte hunnit göra en enda utmaning ens. Men det kommer! 
 
Igår var jag som sagt på myskväll hemma hos H i finhooden. Vi såg på Black Widows, och en film som jag ska skriva mer om imorgon, och åt vietnamesiskt (how I have MISSED you fresh summer rolls) och hängde. Och imorse gick vi upp tidigt och utnyttjade ett frukostpresentkort som jag hade kvar sedan i höstas – supermysigt. Jag smakade alkoholfritt rödvin för första gången också, det var riktigt gott. Smakar lite som saft såklart, men ändå lite sådär surt och torrt på ett bra sätt. Jacob’s Creek var det, Unvined heter det, jag kan rekommendera! 
 
Ha en fantastisk fredag, kära vänner! Det tänker jag ha. Och ikväll blir det AW! 

Je m’appelle Anaïs, et vous?

 
Här kan du ta reda på vilket ditt franska namn skulle vara. Anaïs är ju onekligen väldigt likt mitt riktiga namn, och det anger man inte i testet (däremot får man se bilder på löjligt snygga ostar och annat), så det var lite kul! 
 
Annars då? Äh, det har varit sådär. I måndags åkte jag in och hämtade datorn på förmiddagen och har sedan jobbat hemifrån så gott jag har kunnat. En ynnest att kunna göra så när man är sjuk, såklart. Och man får ju väldigt mycket gjort, även om jag inte hann med allt jag hade tänkt mig. Så är det. 
 
Men idag ska jag i alla fall försöka mig på en vanlig arbetsdag 🙂 Frisk är jag inte, men det är onekligen bättre än det har varit. Och det är ju nästan helg för guds skull. Och det blir en härlig helg, som börjar redan imorgon egentligen med gräsänkemys hos H, eventuellt med övernattning, på fredag är det AW i Linné och på lördag 30-årsfest i Majorna. Får ta det lite lugnt bara, jag har redan bestämt att jag inte ska med till Lounge(s) på lördag om man säger så. (Jag har aldrig hört talas om det, och jag vet inte om det säger mer om mig eller deras PR-team…!) 

2016: 35 – The name of the star (Shades of London #1) av Maureen Johnson

Jag läser ju inte fantastik. Egentligen. Men när det är Jack the Ripper och mina gamla hoods förpackat i en berättelse om en internatskola? Japp, inga problem, såld till skeptikern där i glasögonen. 
 
Aurora – Rory – är akademikerdotter i USA. Hennes föräldrar får chansen att åka till Bristol, England, som gästprofessorer i ett år, och Rory hänger med på villkor att hon får gå på internat i London under perioden. Sagt och gjort, hon installeras på en skola i East End. Ripper territory, ni vet. 
 
(Inflikning – jag bodde i East End i fyra år, och gick i skolan och arbetade i områdena där boken utspelar sig i ännu fler år. Detta färgar min uppfattning om boken, både på gott och ont ska sägas.) 
 
Först är det en massa vanliga internatskolebetraktelser, samt en massa funderingar som en amerikan i England kanske kan ha om det brittiska – kulturen, skolning osv. Men sedan börjar det hända något – nämligen en massa mord. Och det verkar som om mördaren följer Jack the Ripper – i alla fall hans datum. 
 
Och så är cirkusen igång, i denna otroliga spökhistoria. Ja, det är en sorts spökhistoria – och ja, jag älskade den! Det var rafflande, spännande, kvickt och kul läsning. 
 
Men det finns förstås vissa saker jag måste invända emot – för jag tycker inte att det är okej att skriva böcker och uttala sig om fakta om man inte har kontrollerat faktan. Sorry, men det håller inte. 
 
Till exempel: att Bristol ligger mycket mer norrut än London, och att London ligger låååångt söderut. Mmm, fast Bristol och London ligger på ganska exakt samma höjd. Kolla kartan om du inte tror mig. Eller att The Ten Bells, puben i Shoreditch, är populär bland studenter för att ölen är billig. Hahaha. Den är svindyr, både för att den ligger där den gör men även för att den har så mycket Ripperhistoria. Sedan är bara tanken att placera en fin internatskola i fattiga East End – ja, trots gentrifiering är det fortfarande en fattig del av staden ganska absurd – men där får vi ge poetisk licens eftersom det trots allt är påhittat. Men att någon som heter Julianne skulle kallas för Jazza? Det är oförlåtligt och skulle aldrig ske. Jools eller Jules kanske, men inte Jazza. Då heter man Jasmine eller Jasmina eller till och med Jasveer men inte Julianne. 
 
Och hade det inte varit för dessa moment hade jag antagligen gett boken en 5:a på Goodreads. Nu fick den bara en fyra, men jag tyckte alltså sanslöst mycket om den, mycket mer än jag trodde möjligt. Det finns en prequel som jag skulle vilja läsa idag om jag hinner, och sedan två böcker till i serien. Trevligt! 

The Affair

 

 
Alltså… har ni sett The Affair, eller? Annars – ni måste. Jag har just sett klart säsong 2 (ja, i helgen då, inte nu) och vet inte vad jag ska ta mig till tills de nya avsnitten kommer i höst, eller vad det kan bli. 
 
Så oerhört bra. Jag menar allvar. Olika berättarvinklar, man vet inte vad som är sant och inte, alla minns olika… verkligen helt otroligt bra. Finns på HBO Nordic, bland annat. Jag har nog aldrig varit så förbannad på en fiktig karaktär som man blir på en av dem. Eller ja. Särskilt en. Och Joshua Jackson, ni vet som spelade Pacey i Dawson’s Creek – helt fantastisk. På riktigt – oerhört bra. Se se se. Men bli inte arga på mig när ni också drabbas av grav abstinens efter sista avsnittet… 
 

The Danish Girl

 
Om jag ska beskriva denna filmen med ett ord blir det tyvärr ojämn. 
 
Vissa bitar är så oerhört bra. Alicia Vikander är helt fantastisk – alltså på riktigt, helt otrolig. 
 
Eddie Redmayne är förstås också bra. Det är ingen lätt roll att spela – men jag höll på att bli tokig på hans ansiktsuttryck. Det kanske säger mer om mig än honom. 
 
Är det en bra film, då? 
 
Jag vet inte. Jag har verkligen ingen aning. Jag känner att det är ett viktigt ämne, och det kan knappt tas upp nog i populärkulturen och så vidare, men det känns inte riktigt äkta. 
 
Sedan har jag förstås läst på lite mer i efterhand, och det är ingen särskilt representativ berättelse av Lilis liv i får på filmduken heller. 
 
Jag har laddat ner boken som är baserad på hennes dagboksanteckningar, och antagligen är det bra att jag inte hann läsa den innan jag såg filmen. 
 
Rekommenderar jag den, då? Ja, det gör jag nog ändå. Men jag rekommenderar inte att man ska gå in med gigantiska förväntningar – förutom på Vikander som är ljuvlig. 
 
Så måste jag ju nämna att jag tycker att Einar / Lilis barndomsvän Hans är löjligt lik Putin i vissa vinklar… 

2016: 34 – Hågkomster ur ett dåligt minne av Monica Zetterlund

 

 
Ja, jag lyssnade på denna, uppläst av Monica Zetterlund själv, och det var alldeles underbart. Jag njöt varenda ögonblick – både av de fantastiska berättelserna och av hennes röst, som jag tycker är så härlig att lyssna på -men även lite småvass, förstås. 
 
Det jag tar med mig allra mest utav denna lyssningen är dock inte berättelserna om Marlon Brando och den stumma sångerskan Sven, eller när hon fick stiga på ett flygplan endast iförd underkläder och kappa, utan vilken travesti filmen om henne, som gjordes nyligen, gjorde av hennes relation till sin pappa. Man blir ju tokig på honom i filmen, en riktig sur jantegubbe… så var det uppenbarligen inte alls. Han spelade tenorsax och gillade att dricka whisky med musiker – och verkar snarare ha varit väldigt uppmuntrande till dotterns framgångar. Han var ju verkligen hemsk i filmen, och det är inte bara för att jag har en nedärvd allergi mot Kjell Bergqvist. 
 
Och Ella Fitzgerald var aldrig otrevlig mot henne heller. Inte på det sättet i alla fall. 
 
Men nu var det inte filmen jag såg och jag ska inte flippa ur över den heller, men det kan ju vara bra att veta att man ska ta den med en nypa salt. Den har naturligtvis kritiserats av andra och tydligen används pappan i filmen som någon sorts fordon för den värnländska janteattityden. Bullshit, säger jag, och tycker synd om dottern Eva-Lena som ju faktiskt lever och vet mycket väl att hennes morfar inte var ett svin.