Veckans bokbloggsfråga – vecka 7

 

 
Ja, det är uppsamlingssöndag! Veckans bokbloggsfråga lyder: Vad betyder biblioteket för dig? Vad gör du där förutom att låna böcker? Vad är det bästa med just ditt bibliotek? Och ni som inte brukar besöka biblioteket särskilt ofta, varför inte? 
 
Jag älskar att vara på biblioteket, men jag lånar inte böcker särskilt ofta. Kan få tag på det mesta jag vill ha ändå, och de nyare böcker jag vill läsa har alltid helt enorm kö, så det är knappt värt besväret, så att säga. 
 
Men jag går gärna dit för att bara sitta ett tag, läsa eller skriva kanske, och såklart för att gå på föredrag och författarkvällar och sådant. Ska dit för att lyssna på ett idag, till och med. Jag gillar alla eldsjälar som finns på bibliotek – det blev otroligt tydligt när jag besökte Halländsk bokmässa i november. Vilka brinnande kulturtanter! 
 
Min favoritsak med ett av mina biblioteket är att det ligger under mitt gym. På gott och ont, ska jag säga – när jag var där och lyssnade på Karolina Ramqvist satt pensionärerna och hoppade högt när någon släppte fria vikter i golvet ovanför. Men det är onekligen ganska roligt också. 

Tematrio: Kärlek

 

 
Det var ju alla hjärtans dag förra söndagen, och veckans tematrio – som jag verkligen inte hunnit med förrän nu – ställer frågan: Berätta om tre bra böcker eller filmer som handlar om kärlek! 
 
   

   

 
Tre vilt skilda och fantastiska romaner blir det denna veckan. 
 
Anna and the French kiss av Stephanie Perkins
 
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
 
Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs (som jag inte skrivit om här, vilket måste betyda att det var alldeles för länge sedan jag läste den – får åtgärda det!) 

Smakebit på søndag, 21/02-2016 – Sthlm Confidential av Hanna E Lindberg

 
Ny bok för dagen – något lockade mig till Sthlm Confidential. Jag vet inte riktigt varför, recensionerna har inte direkt varit översvallande – men den är lättläst och hittills ganska kul. Eller ja. Det är väl skräckblandad förtjusning, då. 
 
 
 

”Klockan var tre på eftermiddagen, men den dunkla belusningen på Club Kino på Döbelnsgatan fick det att kännas som sent på kvällen. Strippluncherna var en tradition som hängt med Glam Magazine genom åren. Numera intogs maten på Vapiano eller någon annan billigare kedjerestaurang i stället för Sturehof, men besöket efteråt på någon av stans få sexklubbar stod fast. Givetvis. Lennie var kanske inte den som såg till att ordna fruktkorgar till killarna som jobbade för honom eller ens betalade regelbundna löner, men han hade sina sätt att hålla dem glada. En kostnad, fast billigt i förhållande till hur mycket det gav i andra änden.” 

 
Ur Sthlm Confidential av Hanna E Lindberg, Förlaget Orda: 2014
 
Kika in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar! 

2016: 39 – The lady in the van av Alan Bennett

Jag tror inte att Alan Bennett är så känd i Sverige – men han är väldigt stor i Storbritannien. Författare, komiker, skådespelare, satiriker, dramatiker… ja. Jag har bara läst en bok av honom tidigare, The Uncommon Reader – men så hade halva världen plötsligt läst The Lady in the Van för ett litet tag sedan och då var jag ju tvungen att kolla upp den – och nu har jag också gjort det. 
 
Och förstår du även varför alla plötsligt har läst den – för att den har blivit film med underbara Maggie Smith! Jag ska försöka se den under semestern nästa vecka, till exempel. 
 
Detta är en kort liten skröna om en gammal tant som bor i en skåpbil i Alan Bennetts trädgård i Camden Town. Saken är bara den att det är ingen skröna – den är helt sann. 
 
Och helt galet vacker, ömsint, rolig, helknäpp. Och sorglig! 
 
Jag kan inte sammanfatta den mycket bättre än så – men jag vill verkligen be er läsa den, för er egen skull, för den är så himla fin. 

Me and Earl and the dying girl – filmen!

 
Jag läste ju Jesse Andrews utmärkta bok häromveckan, och förra helgen såg jag även filmen. 
 
Och jag vill rekommendera den. Åh, vad jag vill rekommendera den – den var ljuvlig. Fantastiskt välgjord. Karaktärerna är verkligen helt perfekta – även om jag hade velat ha mer av Earl, för han är så sjukt rolig. De har lyckats så himla bra med de roligaste scenerna i boken – som samtalet mellan Greg och Rachel om hennes kuddar – och ja, det är så bra. 
 
Dessutom – filmaffischerna för spoof-filmerna som Greg och Earl har gjort är helt otroligt kul. 
 
Bra! 🙂 

2016: 38 – Känns det fint att finnas en dag till av Lena Sundström

 
Åh, jag tycker så mycket om Lena Sundström! Allt hon har gjort, från journalism till när hon pratade om hentai i På Spåret för några år sedan. 
 
Detta är en samling Metrokrönikor, om jag har förstått det rätt. Om livet och allt som händer i det. Och det är ljuvlig läsning. Helt underbart. Roligt, träffsäkert, fullt av poäng och tanke. 
 
Full pott, med andra ord – härlig läsning som man tar med sig mycket ifrån. Läs läs läs. Och tänk! 

2016: 37 – Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg

Jag har velat läsa denna sedan den kom ut, men det har av någon anledning inte blivit av. Glömde nog bort den lite grann, men så hittade jag den för några kronor på Bokbörsen och saken var biff. 
 
Jag sträckläste den, förra helgen när jag låg sjuk. Och det gick snabbt. Den är inte så textspäckad som jag hade förväntat mig. Jag har inte läst något av Ester Roxberg tidigare, men jag förstår att detta är en typisk bok för henne, vad gäller stil och språk. 
 
Och jag gillade den. Men jag älskade den inte så mycket som jag kanske hade trott att jag skulle göra. 
 
Antagligen hade jag trott att boken skulle handla mer om just Åke, som nu är Ann-Christine – kanske att det var mer av en reportagebok, där Ann-Christine får komma till tals mer än Ester, även om hon fungerar som språkrör? Så var det nu inte, utan det är fokus på Ester hela vägen igenom. Vilket förstås inte är negativt i sig, men det var inte vad jag hade förväntat mig. Och kanske inte vad jag längtade efter att läsa, heller? 
 
Hur som helst, det var en trevlig läsupplevelse och jag ser fram emot att läsa mer om ämnet, ur ett annat perspektiv. 

2016: 36 – Vindsjälar av Mons Kallentoft

Jag lyssnade på denna, inläst av Torsten Wahlund. Och det kanske inte var så bra. Jag gillar ju Kallentoft egentligen, men jag ville verkligen bara att denna skulle ta slut. Det blev så oerhört tjatigt. 
 
Och vet ni vad? Jag har ingen aning om vem mördaren är. Jag lyssnade klart på boken, men måste verkligen ha kopplat loss för plötsligt hörde jag ”Du har lyssnat på…” och ba’… aha. 
 
Jag tror att jag vet ändå, men jag var uppenbarligen inte intresserad nog att spola tillbaks den sista halvtimmen för att lyssna heller. I fortsättningen får det bli Kallentoft i tryckt form, tror jag bestämt. 
 
En karaktär heter Morelia i efternamn, och i Wahlunds tappning blev det Borrelia – vilket såklart drev mig till vansinne varenda gång. 
 
Så, nä, det här var inget kul. 

Flashback till 2002…

 
Alltså, detta har hänt mig. Fast det var ost, den gången. Jag lyckades bli ansvarig för hela delikatessavdelningen på en av Göteborgs största stormarknader, på meriten att jag hade sommarjobbat där året innan. Då vi jobbade på ett helt annat sätt. Galenskap. 
 
Jag skulle i alla fall beställa ost, och alla andra ostar beställde man liksom per ost. Inte Västan 10%. Nänä. Den var per låda. 
 
Så där stod vi med femtio lådor Västan 10%. Med, jag vet inte, kanske 30 ostar i varje? 
 
Det blev ostrea när ordinarie personal kom tillbaks – och många glada skratt också. Men inte kom jag i tidningen, inte! 
 
Jag ska strax åka hemifrån, men har skrivit några tidsinställda inlägg som dyker upp under kvällen. Så ni inte längtar för mycket ❤