2016: 50 – Det är bara lite cancer – livet, döden och myten om mig av Klas Ingesson

 

 
Denna t-shirt har min pappa på väggen i mitt gamla flickrum. Och nog har jag velat läsa Klas Ingessons bok ett bra tag, men jag har väl dragit mig för det lite. Trodde att den skulle vara otroligt deppig hela vägen igenom, ni vet. 
 
Men tänk att det var den inte alls. Detta är faktiskt en väldigt rolig bok – på sina ställen, naturligtvis. Och för mig, som är ganska fotbollsintresserad, gillar IFK Göteborg allra bäst och var alldeles uppe i yran kring VM ’94 då det begav sig var det ju helt otroligt spännande att höra det berättat av Ingesson – tyvärr hann han inte läsa in boken själv, men man tänker ändå på något vis att det är han som pratar. 
 
Så ja. De bitarna kring fotbollsgrabbarna – för att inte tala om när han berättar om sin svensexa, jag vred mig av skratt – är helt underbart roliga. 
 
Resten är naturligtvis mindre glättig. Det handlar ju faktiskt om – obotlig cancer. En ung kille, fru och två söner, och cancer som bara kommer tillbaks och kommer tillbaks och till slut visar sig vara obotlig. Såklart att det är fruktansvärt tungt att lyssna på. 
 
Men denna kämpaglöd! Även mitt i sjukdomens värsta tid verkar det som om han hade någon sorts inbyggd propeller som drev framåt, något som gjorde att han faktiskt lyckades ”Keep the faith” och kämpa in i det sista, för det gjorde han ju. 
 
Fantastisk bok av en fantastisk man. Jag rekommenderar den verkligen till alla – vare sig man gillar fotboll något vidare eller inte för det har ingen betydelse alls. 
 

Welcome to Leith

 

 
Filip och Fredrik pratade om denna dokumentär i en podd för inte så länge sen – Welcome to Leith handlar om den lilla orten Leith, North Dakota (vi snackar väl 16 invånare tror jag) – dit ”white supremacist” Craig Cobb flyttar för att försöka ta över. 
 
Det är en oerhört bra dokumentär – men fruktansvärt skrämmande också, såklart. Mycket att tänka på. Finns lite här och var på nätet, bl.a på Viaplay för 39:- tror jag. Eller andra sidor, om man är lagt åt det hållet… 😉 Skitbra, i alla fall. Och för en gångs skull är det ett riktigt bra oxymoron. 

2016: 49 – Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri

Ja, jag är ju då sist i Sverige med att läsa Khemiri. Och detta är inte ens den senaste, mest hyllade! 
 
Men det spelar ingen roll, för nu har jag läst. Eller lyssnat, till och med. Det är Jonas bror som har läst in boken, namnet flyr mig nu… jo, Hamadi heter han ju. 
 
En bomb har sprängts i Stockholms innerstad. Huvudpersonen var på disco när kusinen försökte ringa och berätta. Men nu vet han. Och han irrar. Som han irrar inne i stan. Och pratar pratar pratar, i telefon, med sin bror, med en kusin i Tunisien, med en gammal tjejkompis han nu blivit jättekär i, med Djurens Rätt som vill ha pengar och med mormor som tror att hon är tjugotvå. 
 
Det är verkligen en salig blandning av roligt och ruskigt, det här. Det är en sådan paranoia och ett sådant surr – men det är fantastiskt kul skrivet också. 
 
Mer Khemiri? Ja tack! Åh, vad jag gillar hans språk och ännu en gång, detta fantastiska DRIV som vissa unga författare har. Jag beundrar dem! 

2016: 48 – Bära barnet hem av Cilla Naumann

Åh, jag har velat läsa denna så länge – Breakfast Book Club hade ju författarfrukost med Naumann på Bokmässan, men den dagen kunde inte jag komma ifrån. Ja – vi det laget hade jag inte heller läst boken – men det har jag gjort nu, eller lyssnat, då. 
 
Och det är en helt oerhörd bok. Det är svårt att komma på någon bok som gjort mig så berörd, åtminstone på senare tid. 
 
Detta är den sanna historien om när Cilla Naumann tar med sig sin son för att träffa hans biologiska mor i Bogotá, Colombia. Parallellt med den berättas den fiktiga historien om Ana, som växt upp i kloster i Bogotá och nu arbetar med att ta hand om en annan fin frus barn istället för sina egna. Och bryter ett stort, stort tabu i sin egen längtan. 
 
Inom den självbiografiska ramen får vi även komma tillbaks ett antal år i tiden, till när den biologiska mamman sitter på planet till Colombia för första gången, för att hämta hem sonen. Eller, hämta? Är det rätt ord, verkligen? Det där med hämtning och lämning är ett problem för många föräldrar, men kanske allra mest för en blivande adoptivmor- och far. 
 
Det är en omtumlande berättelse. Jag älskade att lyssna på den – gjorde det naturligtvis delvis på jobbet och blev riktigt irriterad när jag var tvungen att gå på toaletten eller koncentrera mig 😉 Nej, jag skojar – naturligtvis lyssnar jag bara på ljudböcker om det passar, inte tvärtom! 
 
Hur som helst. Otroligt vackra berättelser, båda två. De stannar inom en ett bra tag, det är ett som är säkert. 

2016: 47 – Sjuka själar av Kristina Ohlsson

Jag har läst Kristina Ohlssons deckare med stor behållning (stor!) och även Lotus Blues – Mios Blues har jag ännu inte hunnit med. 
 
Detta är hennes första bok i nya genren – skräck. Eller spänning eller lite mysrysare kanske, om du frågar mig? Jag kan inte riktigt gå med på att det är en skräckroman, även om det förstås finns vissa element som är riktigt läskiga. 
 
För detta DRIV. Kristina Ohlsson är så skicklig att det är inte klokt. Hon lyckas verkligen få berättelsen att gå framåt hela tiden – även när den handlar om den enda bit jag inte riktigt gillar (en tröttsam karaktär) – jag är djupt imponerad och tacksam. 
 
För många år sedan försvann det människor från den lilla orten som Lukas kommer ifrån. Lukas själv var den enda som försvann men återkom vid liv, dock svårt sargad och med minnesförlust. Han återkommer till sitt föräldrahem för första gången på många år, samtidigt som hans gamla barndomsvän David flyttar in i den gamla prästgården tillsammans med sin sambo, Anna. 
 
Lukas återkomst är inte välkomnad av alla – och det börjar ske konstiga saker i och runt prästgården. Anna blir mer och mer rädd, och stämningen blir tjockare och tjockare… 
 
Många har varit sura på slutet – jag förstår kanske hur de tänker, och kanske är det slutet som gör att det inte riktigt blir en skräckroman (nejdå, det är inte som i Dallas att det bara var en dröm, eller så) – jag vet inte riktigt. Men jag älskade hela boken i alla fall, och ser gärna fler skräckromaner i Ohlssons regi – men då får de vara lite… skräckligare? 😉 

2016: 46 – Homecoming Queen av Moa Herngren

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av denna, eftersom jag inte kunde få upp baksidestexten i min eboksapp, och det var länge sedan jag lade till den i läslistan. Men – jag förstod ju att det hade varit något som lockade med baksidestexten och nu hittade jag den och förstår vad det var: 
 
”I en håla vid världens ände – fylld av gud och djävulen och cheerleaders och män i vita kåpor – befinner sig My. Så långt från teveserierna man kan komma…

Mom, hennes värdmamma – som är fast förvissad om att satan finns överallt och att det gäller att passa sig – tillåter henne knappt någon frihet alls. Mom ger henne till och med ett amerikanskt namn för att det blir så krångligt med My på engelska. Hon blir amerikanska Tessie. Tessie får kompisar, börjar dejta en kille, lär sig köra bil och rider.
Hon anpassar sig till sin nya värld och lyckas ”spela med”, men känner sig vilsen och annorlunda. Trots det blir hon nominerad till Homecoming Queen, en titel likvärdig med Miss World i den lilla Owensville. På bara några månader har hon lyckats göra intryck, bli populär, men det är inte hon, det är inte My. Vem nu My är? Kanske har hon varit borta så länge att hon har tappat bort sig själv.”

Ja – My är alltså utbytesstudent från Sverige. Hon hade hoppats på kaliforniska stränder eller floridanskt fluff, men nä. Hon hamnar i Redneck Land så det stänker om det. 

Det blir faktiskt en psykologisk thriller av det hela. Det är ganska läskigt att läsa hur hennes obehag och illamående liksom växer hela hela tiden och hur Mom bara blir galnare och galnare. Och hundarna! 

Men – det går inte så långt som det hade kunnat göra. På gott och ont får man väl säga, för jag tycker ju att det hade varit intressant om det hade dragits ännu mer till sin spets. Nu gör det inte det utan det blir high school-film av det. Men det gör ingenting det heller, det är en trevlig, lättläst och snabb bok och Moa Herngren är en väldigt duktig författare. Jag har tidigare bara läst Jag ska bara fixa en grej i köket av henne, som är en väldigt annorlunda bok, men båda är riktigt bra. 

Ja. Det är en talangfull familj, de där Herngrenarna! 

Tisdagsutmaningen – Damm, damm, damm

Denna veckan – ja, jag vet att det inte riktigt är tisdag längre – undrar Kulturkollo: 
 

Den här veckan vill vi gärna höra om din dammigaste bok eller läsupplevelse.

Tolka det dammiga som du vill. Kanske är det din favoritklassiker? Eller det tristaste du någonsin läst? Visa oss den äldsta boken du äger, ditt bästa antikvariatsfynd eller den hyllvärmaren du haft längst i hyllan. Rota långt in i bokhyllan och berätta om det dammigaste du har.

Åh. I någon kurs jag läste på universitetet – jag tror att det kan ha varit Development of the English Novel, fast det känns som om det var en annan lärare i kursen… Pre-War British Fiction, kanske då? Fast det är den egentligen för tidig för. 

Det har naturligtvis ingen betydelse – det som har betydelse är att vi pratar om den TRISTASTE, DAMMIGASTE roman jag någon blivit påtvingad – George Eliots Middlemarch. Jag vet, alla älskar den! Den hamnar alltid på sådana där topplistor som BBC och The Guardian och The Independent gör över de bästa brittiska romanerna av alla tider. Och sånt. 

 

Men jag tyckte inte om den. Alltså, de femtio sidorna jag orkade med, då. Och jag har inte lyckats plocka upp den igen heller. 

Till saken hör faktiskt att det är ett ganska dammigt exemplar som jag hittade i någon underlig liten second hand-butik i Palmers Green i norra London, sommaren innan jag började. Tittade på listorna från året innan och upptäckte att den fanns med, så jag tog en rövare när den var billig. Bilden ovan är faktiskt rätt utgåva – och ja, jag rös. 

Det var ju tur, på så sätt, att jag inte betalade fullt pris för rackarn…! 

Kvinnoalfabetet – Bokstaven X

Denna veckan är det dags för en av de luriga – X – i Kvinnoalfabetet hos enligt O! 

Berätta om en favoritförfattare med för- eller efternamn som börjar på X.

Det kanske är lite konstigt att kalla någon favoritförfattare när man bara läst en bok av henne (hittills) – men jag älskade verkligen A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers av Xiaolu Guo. Har ett par andra böcker av henne på lut också, så för konstens skull får hon räknas 🙂 

Berätta om någon annan kulturpersonlighet på X som du gillar (eller en författare till om det är lättare).

Man säger ju att antikens Grekland är kulturens vagga, och därmed måste väl Sokrates grälsjuka hustru Xantippa få räknas, även om berättelserna om henne förstås inte är verifierade. Om man får tro på det som berättas, så sa Sokrates själv att med Xantippa var det så att ”efter regn kommer storm”, snarare än det proverbiala solskenet. 

Finns det någon författare eller någon annan kulturpersonlighet på X som du ännu inte upptäckt, men är nyfiken på?

Ja – alltså, jag var ju tvungen att googla för lit einspiration på denna bokstav som ju inte är den enklaste och upptäckte att det finns en författare som heter Tianna Xander som är omåttligt poppis. Nu verkar det handla om drakar och demoner och grejer, men nog blir man nyfiken när någon är så väldigt populär! 

X får också symbolisera pseudonymen och artistnamnet, berätta om en kvinna som är känd under ett annat namn än sitt eget. Och nej, det behöver inte börja på X.

Ljuvliga Audrey Hepburn hette inte riktigt så – utan snarare Edda Kathleen van Heemstra Hepburn-Ruston. Det ni! 

Youth in revolt

 

 
Kära, kära nån. Jag kan inte få nog av Michael Cera, och jag blev inte besviken den här gången heller 🙂 
 
Nick Twisp avskyr sitt namn. Och sin oskuld. Han är blyg och socialt missanpassad och har lite allmänt svårt med det där med interaktion med folk. Särskilt tjejer. Han bor med sin mamma Estelle och hennes pojkvän i Oakland och har det väl inte jätteroligt i livet, sådär i allmänhet. 
 
När mammans pojkvän är skyldig en massa sjömän pengar rymmer de till en trailer park på semester. Och Nick träffar Sheeni. En ung, smart, vacker kvinna som delar hans intressen för fransk kultur och obskyr musik. 
 
När Nick måste återvända till Oakland skapar han ett alter ego – Francois Dillinger, en rebellisk, mustaschprydd buse. Och när Dillinger väl gjort entré i Nicks liv blir verkligen ingenting sig likt. Det går inte ens att beskriva vad de hittar på – och det tänker jag inte göra heller för du måste se filmen själv. Både rolig och tänkvärd – och stjärnspäckad! Både Ray Liotta och Steve Buscemi dyker upp.