2016: 104 – Ta itu av Kristina Sandberg

Detta är Kristina Sandbergs debutroman – den kom ut 2003, men har nu kommit i nyutgåva från Norstedts – det är det omslaget ni ser på bilden till höger! 
 
Jag lovprisade denna i en Facebookgrupp, och någon kommenterade att den är ju så deprimerande. Och så tänkte inte jag, riktigt. Visst, det är absolut ingen feelgood – långt ifrån – men jag vill ändå inte riktigt säga att den är deprimerande! Men jag kanske inte tog till mig det. 
 
Det är hur som helst sent sjuttiotal. (Detta fattade jag inte riktigt under läsningen, förutom att jag tyckte att det var konstigt att de röker inne och i bilen och sådär, men det finns ju folk som gör det. När jag väl insåg att det var så, när jag lyssnade på Lundströms Bokradio från i lördags, föll ett och annat på plats.) 
 
Maria är gift med Anders, har två barn – Siri och Fredrik – och bor i en mellanstor, mellansvensk stad. Hon jobbar deltid som kartriterska och har just börjat plugga konsthistoria – främst på distans – i Umeå. Men somliga träffar finns på kursen, och det är efter en sådan dag, i en kurskamrats säng, som vi först möter Maria. Man förstår redan i första meningen att det är otrohet som pågår. 
 
För Maria är trött på allt. Hon vill inte vara något av det som förväntas av henne. Så hon flyr, in i studier, alkohol och till slut ganska allvarliga självmordstankar. Tillvaron rämnar, minst sagt. 
 
Och som ni hör är det absolut inget man blir glad av. Men det är så fantastiskt välskrivet och väl övervägt att man blir förtjust ändå. 
 
Sandberg är en av de bästa författarna jag har läst. Alla tycker inte som jag, men för min del är hon mästerlig. 

Vulture om Hannah Horvath

 
Vulture skriver om Hannah Horvath i Girls och varför man inte står ut med henne. 
 
Och just nu gör man ju inte det. Denna veckans avsnitt var det konstigaste jag har sett på TV, tror jag, nästan. Ville mörda varenda en utom, för en gångs skull, Adam! (Okej, inte Ray. Aldrig Ray.) Om det någonsin funnits en karaktär som jag tyckt så illa om från början som sedan redeemat sig till att bli den enda vettiga som Adam gjort skulle jag vilja veta vem det är. 
 
Hur som helst. Bra artikel! 🙂 

Tisdagsutmaningen – Högläsning

 
Veckans tema på Kulturkollo är Högläsning och barnböcker, och självklart följer Tisdagsutmaningen detta! Veckans fråga lyder: Vilket är ditt bästa högläsningsminne? 
 
Jag har många högläsningsminnen. Det jag tänker berätta om är inte nödvändigtvis ett äkta minne, utan snarare något jag fått berättat för mig i efterhand. Eftersom jag lärde mig läsa när jag var drygt tre så har jag kanske inte så mycket minnen av att andra läst för mig, förutom i skolan och så. Men det kommer vi till. 
 
När jag var ett litet barn var det en bok som gällde – Duktiga Annika. För mig är detta då ett positivt minne – om än eventuellt ett fabricerat sådant – men för mina stackars föräldrar är det nog tvärtom. Duktiga Annika är nog bra på alla sätt, men den är ganska lång och har mycket text och är väl ganska tråkig att läsa om och om och OM igen. Man försökte hoppa över sidor, man försökte byta ut ord (vilket jag i och för sig minns som roligt, men det var ju inte rätt) – man försökte nog med det mesta. Men det skulle vara Duktiga Annika – så var det med det. Mina stackars tappra föräldrar! 
 
På förskolan och dagis var det jag som skötte högläsningen. Och det var väl jätteskönt för mina pedagoger kan jag tro, jag minns tydligt hur vi satt i kuddhörnan och läste Astrid Lindgren. 
 
I lågstadiet läste fröken Berit Bert för oss. Kan ju kännas lite sådär käckt i efterhand, men vi uppskattade det! Även om hon också bytte ut ord – hångla blev pussas, bland annat, vilket förstås påpekades av oss som redan läst böckerna. 
 
Min lärare i mellanstadiet var mer för att alla skulle turas om att läsa högt – på det viset läste vi Robinson Crusoe och Oliver Twist – som naturligtvis blev Oliver Trist för oss. Men en bok läste han själv – och han var en ypperlig högläsare – och det var Bilbo. Jag tror att det tog ungefär hela mellanstadiet innan vi blev klara, men jag har positiva minnen av lässtunderna även om jag inte är så såld på det där med fantasy och ännu inte lyckats ta mig igenom Sagan om Ringen trots ett par mer eller mindre tappra försök. 
 
Numera blir det inte så mycket högläsning i livet, men jag har nyligen upptäckt ljudböcker som ju är en sorts högläsning. Jag uppskattar det särskilt när det är författaren själv som läser – som nu när jag just lyssnat klart på Halta hönans hotell av och med Viveca Lärn, eller som med Född fenomenal av och med Josephine Bornebusch! 

Om Shakespeare & Company

 
BBC Culture skriver om en av de mest magiska platser jag någonsin besökt! Min tygpåse med ungefär detta motivet står bredvid mig i detta nu… åh, vad fint det var. 
 
Det står även Kilometer Zero, Paris på min påse, och jag har undrat vad det betyder även om jag förstår att det har med den ”exakta platsen” att göra, alltså där mätningar av avstånd utgår ifrån. I detta fallet är det platsen mittemot Notre Dames entré, och det är ungefär där som Shakespeare & Co ligger. 
 
Det var faktiskt gulletussen Étienne St. Clair i Anna and the French kiss som lärde mig detta. Säg inte att man inte kan bli utbildad av ungdomsböcker! 😉 

Tematrio: Böcker jag inte läst ut

 
Veckans fråga hos Lyrans Noblesser lyder: Berätta om tre böcker som ni inte läste klart, vad fick er att besluta att avsluta?
   

   

 
Tre klassiker från mig denna veckan – och tre stycken som jag vet att jag har pratat om här tidigare, som stört omöjliga för mig att läsa. 
 
Middlemarch av George Eliot berättade jag om i Kulturkollos Tisdagsutmaning om dammiga böcker för några veckor sedan. Åh, så dödligt tråkig den är! Jag skulle ha läst den i en kurs som hette 20th Century European Fiction, där de andra böckerna var riktigt bra, Nana av Zola som jag pratar om med jämna mellanrum, och Effi Briest av Theodor Fontane, och Fortunata y Jacinta av Galdós – som vi i och för sig inte kunde läsa eftersom den inte fanns utgiven i England just då, men då fick fakultetssekreteraren, spanjor och skitsnygg, berätta om den istället. Och det gick också bra. Vi fick några bevingade citat av honom, såsom ”In these days, in the Spain, to get pregnant, you had to be in a certain position” och ”If you had the choice between being fucked and being extra fucked, I mean, I would choose to be fucked” – när han pratade om spanska inbördeskriget. Mmm. Men nu var det Middlemarch det handlade om, och den kunde jag inte läsa ut för jag höll på att dö av tristess. 
 
Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf har jag hållit på med i två år ungefär. Och det är inte det att jag inte tycker om den, för det gör jag nog, men jag kommer liksom ingenvart med den. Så fort jag sätter mig med den och tänker att nu, så! – så får jag plötsligt något annat oerhört viktigt att göra, som att måla naglarna eller plocka ögonbrynen… men jag ska. Såklart. 
 
Och Stolthet och fördom av Jane Austen, då. Det går inte. Vi pratade faktiskt om den på jobbet igår, jag har liksom inte ens sett TV-serien eller filmen, helt hopplös. Men det lutar nu åt att jag kommer att göra som jag gjorde med Dickens Lysande utsikter och läsa en lättläst version istället. För jag får ett sammanbrott på alla långrandiga beskrivningar – och att alla heter Elizabeth. (Det gör de naturligtvis inte… eller?) 

C’est quoi, Sekwa… herregud!

Jag fick en uppenbarelse igår. 
 
Och fattar nu varför Sekwa Förlag heter Sekwa. 
 
För att de ger ut franskspråkig litteratur på svenska. Och Sekwa är det fonetiska uttalet på C’est quoi, som på franska betyder ”vad är det”. 
 
Och jag har gått omkring och trott att det var ett helt random ord, eller kanske sammanfogning av namn eller något. 
 
Hepp! Polletten ramlade alltså ner till slut. Så pinsamt. 
 
Medan ni hämtar er kan ni ju titta på denna fina boktrailer från just Sekwa, om underbara I väntan på Bojangles som jag skrev om häromdagen! 
 

LOVE på Netflix

 
Måste bara tipsa om denna fantastiska Netflix-serie! 
 
Jag fick den som rekommendation och tänkte ba’ vadåååå romantisk komedi… men så såg jag att Judd Apatow (ni vet, Girls och grejer) är en av medskaparna och producenterna, och då fick jag ju ge den en chans. Såg ett avsnitt för några veckor sedan och tyckte att det var bra – men glömde sedan bort det totalt. 
Tills nu i helgen, då jag har sett flera avsnitt – till frukost, till lunch, till middag, till läggdags… ja, nu finns det bara tio avsnitt, men ändå. Jag har inte sett säsongsfinalen ännu, tänkte spara den till ikväll. 
 
Men det är så himla roligt. Vasst, svärigt, feministiskt, spelar på könsroller så det står härliga till, och ja, det är helt enkelt sjukt kul. Ni måste titta!