Tisdagsutmaningen – Sämst och bäst, himmel och helvete…

 
Veckans tema på Kulturkollo är ytterligheter – mycket dissande, men lite hissande också, som sig bör. Man ska äta allsidig kost och inte bara citrus 😉 (Även om jag just nu gärna skulle göra det. Jag lade flankstek i en citrusmarinad imorse och kom på mig själv med att girigt slicka limejuice från händerna… vid sjutiden på morgonen.) 
 
Tisdagsutmaningen följer förstås temat, och lyder: 
 
Berätta om den bästa kulturupplevelsen du haft under det senaste året! Bok du läst, film du sett, något på scen som var alldeles magiskt…. Hylla, hissa, beröm!
 
Det finns mycket, tycker jag! Jag har konsumerat en massa bra kultur under året som gått. En film som stickerr ut är Taikon om Katarina Taikon, som verkligen öppnade mina ögon för en del av Sveriges historia som till stor del gått mig förbi. Den utmärkta Efterskalv med Ulrik Munther och för den delen Tjuvheder med Malin Levanon var också helt fantastiska. 
 
För bara två veckor sedan såg jag The Mousetrap på St. Martin’s Theatre i London, och det var sannerligen magiskt! Både produktionen, kostymerna och själva teaterrummet, underbart. 
 
Det är väldigt svårt att välja ut böcker som ska kvala in – för att jag har läst så många böcker som är riktigt, riktigt bra. De som kanske har stannat hos mig starkast är nog Kristina Sandbergs trilogi om Maj – jag har faktiskt läst hela trilogin under året som gått, och jag tänker på Maj nästan dagligen. Men, som sagt, det finns så mycket mer. 
 
Jo, och den stora favoriten To my love av Karin Aspenström också. Den måste jag alltid nämna. 
 
Vi kan slänga in ett par TV-serier också förresten – Girls är ju och förblir en favorit, men jag har även sett den helt otroliga The Affair på HBO och även LOVE på Netflix, som jag blivit imponerad av. 
 
Och berätta om den sämsta kulturupplevelsen du haft under senaste året! Uslaste boken, värsta kalkonfilmen, pinsammaste föreställningen… Plocka fram stora motorsågen, bara! 
 
Jag är ju en sådan som sällan fortsätter att titta på en dålig film eller serie… ser jag en tråkig utställning går jag därifrån och vad gäller föreställningar har jag uppenbarligen tillräckligt gott första omdöme för att inte ha blivit besviken i år. 
 
Men jag har läst ett par riktigt kassa böcker som jag av någon anledning läst ända till slutet – Den gudomliga Gudrun av Elinor Fredriksson och Bloggdrottningen 2 av Therese Loreskär sticker ut, vid sidan av Inbox (1) av Daniel Glattauer. 

2016: 153 – Jan Svensson av Johanna Lindbäck

Jan Svensson flyttar, som så många av Johanna Lindbäcks ungdomskaraktärer, från Stockholm till Luleå, med sin familj. På prov, eftersom pappas man Niklas har fått jobb däruppe i ett år. Jan är elva år, och det är ju en ålder när alla söker efter sin identitet och plats – men nu måste han alltså göra det på ett helt nytt ställe, i en ny klass med nya klasskamrater. 
 
Tänk om det inte blir bra? Tänk om han inte passar in, inte blir accepterad, tänk om de retar honom för hans namn eller för att hans pappa är gay? Funderingarna är många, förstås. Och det är en fröjd att få följa Jan ett tag, även om det inte är helt smärtfritt. Det blir tydligt ganska tidigt i klassen att det inte är självklart att man får vara med och passa in, när granntjejen Nicki får en redovisning sabbad av klasskamraterna. Nicki har bott i London och är inte riktigt som de andra. Men hur står det egentligen till med henne? 
 
Jag älskar Jan och hans familj, jag älskar hans lärare Martin och jag älskar särskilt det bara är så att Jans familj är en regnbågsfamilj, där hans mamma och pappa skaffade barn som en praktisk grej eftersom pappan är gay och det är ingen stor grej med det. De är bara en supermysig familj. Linda Skugge har skrivit om Johanna Lindbäcks romaner en gång, om hur befriande det är att de handlar om vanliga ungdomar, och jag håller med. Naturligtvis är det viktigt att skriva om de ungdomar som har problem på ett eller annat sätt också, men det är samtidigt lite trevligt och skönt att slippa självskador och droger en stund. 
 
Jag gillar verkligen boken och tror att den kommer att bli en riktig favorit bland yngre ungdomar. 

2016: 152 – Liv och död av Stephenie Meyer

Jag läste ju Twilightböckerna 2009, eftersom jag alltid vill veta vad ”all the fuss is about”. Egentligen hade jag bara tänkt läsa första, men så köpte jag bok 2 billigt i New York och läste den och när jag hade kommit såpass långt så fortsatte jag av bara farten. 
 
Och jag är inte lika negativt inställd till dem som många är. Visst finns det mycket att anmärka på, och de är sannerligen ingen ”stor litteratur” – men jag tycker ändå att de är lite underhållande. Särskilt för att komma ur en genre som egentligen inte alls är min. 
 
Och så såg jag då att lagom till jubileet så hade Liv och död kommit ut, som är en variant på första boken men med könsbyten på de flesta karaktärerna. Och jag kunde inte riktigt låta bli att läsa den – även om det ska sägas att jag skumläste en hel del i mitten, för det var helt enkelt inte så himla intressant. 
 
Men jag ska nog säga att i stort föredrog jag denna versionen. Jag gillar Beau som karaktär mer än jag gillar Bella, och slutet är omskrivet i denna varianten och jag tyckte att det var bättre. 
 
Så var det med det. Jag har kanske inte så mycket att tillägga annars, förutom att jag på sätt och vis önskar att det inte var så längesen jag läste den ”riktiga” serien, för det var en del jag inte kom ihåg… men det är inte direkt svårt att googla fakta om Twilight, det är det inte 🙂 Helt okej, alltså! Och ungefär vad jag hade förväntat mig även om jag inte visste att slutet var annorlunda. 

Ett svar från författaren!

Jag ondgjorde ju mig över ett faktafel i den i övrigt utmärkta boken Jack igår – och vad glad jag blir när författare själva tar sig tid att skriva en kommentar och svara! 
 
 

Otroligt kul! 

Vad jag svarade? 
 
”Hej Christina! 
Åh, vad roligt att höra ifrån dig! Att fela är mänskligt, och jag förstår ju precis hur det har gått till 🙂 Det är bara en sådan där ”pet peeve” som jag har – jag älskar när miljöer som jag känner väl blir rätt men blir lika irriterad när det blir fel. Och du vet – för mig är det ju mammas gata. Jag är uppvuxen i Backa och gick i skolan på Selma Lagerlöfs torg – och åker där förbi flera gånger i veckan – därmed sticker ju de platserna ut särskilt. Men hade det handlat om t.ex Frölunda eller Örgryte hade jag inte haft en aning om om spårvagnen går till en viss hållplats eller inte – andra göteborgare som inte är så vana vid Hisingen kommer alltså förmodligen inte ens att märka det! 

Tack igen för att du tog dig tid att kommentera – det är alltid lika roligt att höra ifrån författaren! Jag ser nu fram emot att läsa Hälsningar från havets botten – kanske hinner jag redan i helgen :-)” 

 
Detta gjorde min dag som ni förstår. Så trevligt! 
 
 

2016: 151 – Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Detta var en av mina cirkelböcker denna månaden. Jag har tänkt läsa Aleksijevitj sedan hon fick Nobelpriset, men det har inte blivit av. Då är bokcirklar alltid en bra spark i baken för att komma igång. Vi har pratat om att läsa den sedan just i julas, men den var ju slut på förlaget och det var långa köer på biblioteket, men nu gick det visst att få tag på den som e-bok, äntligen. 
 
Det är svårt att skriva om en sådan här bok – det är ingen roman, utan en reportagebok sammanställd av många kvinnors berättelser från kriget, kombinerat med författarinnans egna kommentarer och även kommentarer från censorn. 
 
Det är stark, tuff läsning. Jag lyssnade på halva, läste halva och skummade en del. Det går inte att läsa vartenda ord, åtminstone gick det inte för mig. Det är ett ovanligt format för mig, och det blev lite rörigt här och där. Främst under lyssningen ska sägas, för jag hade svårt att få klart för mig om personen som berättar refereras före sin berättelse eller efter. Men så är det ju att lyssna på slika böcker. 
 
Det är en så viktig historia, och det finns så mycket att prata om. Det som vi fäste oss vid särskilt var hur många av dem som kände att de aldrig kunde prata om kriget. Och att de ingalunda hyllades som hjältar när de återvände – de var inte krigshjältar som männen, trots att de på många sätt behandlades utanför sitt kön under sin tjänstgöring. 
 
Och det finns så många sådana här berättelser som måste komma fram. Det är ett mycket välförtjänt Nobelpris, då det är hög tid att dessa blir belysta. Någon hade läst en kritiker som tryckte på att Aleksijevitj är expert på att kombinera pusselbitar till en helhet, och precis så är det. 
 
Jag kommer att läsa mer – åtminstone boken om Tjernobyl – men det får vänta ett tag. Det är tungt, så tungt. 

2016: 150 – Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson

Peo Bengtsson började följa mig på Instagram för ett tag sedan och jag blev nyfiken på vem han var. Och så insåg jag att jag har ju flera av hans böcker sparade i diverse appar, och då blev det såklart dags att läsa något av honom. Och det är jag glad att jag gjorde – nästan sträckläste, faktiskt. 
 
Detta är en hudlös, känslig och hemsk kärlekshistoria – eller ”modern kärleksroman”, som det står på framsidan. Åh, det är så naket. 
 
Samuel och Johanna träffades för ett antal år sedan på en skrivarlinje på en folkhögskola. Kärleken berättas i flashbacks – det är väldigt fint. De gifter sig, skaffar två barn och lever väl lyckliga i Stockholm… tills Johanna berättar att hon har träffat en annan. En författare som skickat in manus till förlaget där hon arbetar. Hon bedyrar att ingenting har hänt ännu, men är det verkligen så? 
 
Det kommer kanske inte som en chock – Samuel såg Johanna ett kort tag ännu, när hon ignorerade hans telefonsamtal. Då förstod han nog, egentligen, men det är inte förrän hon berättar själv som katastrofen är ett faktum. 
 
Sidoberättelsen om Samuels vänskap med Theodor är också väldigt fin. Man skulle vilja ha lite mer av den, kan jag tycka – men det är ju inte den som spelar huvudrollen. 
 
Jag tyckte oerhört mycket om boken, men den gör ont att läsa. Riktigt fint hantverk. Jag ska läsa mer av Bengtsson och det snart.