Sommar i P1 – David Lagercrantz (25/6-2016)

 
Jag ondgjorde mig över David Lagercrantz under förra säsongen av På Spåret och det kan mycket väl vara så att jag kallade honom för ”tjôtrôv” i bilen imorse. (Det var så.) Trots detta valde jag att åtminstone försöka lyssna på hans Sommarprogram på vägen hem idag, och ja, jag tyckte nog ändå om det. Det var sorgligt, vemodigt och välformulerat. 
 
Men det är så svulstigt. 
 
Sydsvenskans recensent, Stig Hansén, skriver:
 
”David Lagercrantz är uppenbarligen övertygad om att vi lyssnare har som lördagsnöje att vara psykologer. För allt handlar om att fallhöjderna är för stora och om den upphöjda Lagercrantzsläktens lekar kring livseldarna. Det blir gottköpsresonemang om att det som inte dödar oss, det gör att vi överlever.

 
Ja, David bluespratar så instängt om att Olof inte lyssnade på hans behov att han inte hör när vi slutar lyssna på hans sorgesång.”
 
Det jag bär med mig mest är väl att jag äntligen har rett ut mina Lagercrantz. Olof Lagercrantz är David och Marikas pappa. Hugo Lagercrantz är barnläkaren som är gift med Rose Lagercrantz.
 
Och han som spelade Ernst Haglund i Tre Kronor hette Bengt Blomgren och inte Lagercrantz och har således absolut ingenting med detta att göra. Han är inte ens lik dem. Trots det är det honom jag har sett för min inre syn under hela lyssningen på programmet. Någon underlig koppling finns det väl men jag har ingen aning om vilken den är. 

Ögonen blöder…

 
Detta cirkulerar på Facebook idag. Jag inser att jag medelst att läsa dessa idiotier fattar oomkullrunkeliga beslut om intelligensnivåer. Vad tröttsamt det är att inse att vissa som tror på det har samma basala utbildning som jag har vad gäller Kjell Kritik och annat. 
 
Någon som vet vad romstadgan är, förresten? Det låter olagligt. 

Bokbloggsjerka 24 – 27 juni

 
Slirar in sent här med ett svar på bokbloggsjerkan! Veckans fråga var nämligen svår, och jag klurade länge innan jag kom på något – som faktiskt hoppade på mig mitt under pågående läsning. Frågan är: 
 
Vilken karaktär (bok/tv/film) identifierar du dig mest med (både positiva och negativa likheter/egenskaper är välkomna)? 
 
Jag har nämligen svårt att se mig själv i andra. Även om jag nu som vuxen kan känna igen en yngre mig i en massa böcker, såsom Hello Love av Charlotta Cederlöf och Namedropper av Emma Forrest, och för all del huvudpersonen i Emmy Abrahamsons Londonböcker. 
 
Men så fastnade jag i en bok igår – M varken mer eller mindre av Petra Backström – som jag sträckläste i mobilen halva eftermiddagen fast det svider i ögonen att läsa så smått så länge – och hittade ett fantastiskt citat som jag var tvungen att lägga upp på både Litsy och Insta på en gång. 
 
 
Och även om jag kanske inte kan känna igen mig i allt i boken, så sätter detta citat verkligen huvudet på spiken. För vem har inte kommit på sig själv med att tänka? 😉 
 
Superbra bok för övrigt. Jag längtar verkligen efter att få fortsätta läsa ikväll! 

Godmåndag!

 

Såg att Camilla hade gjort en så fin bild i Typorama igår så jag var tvungen att ladda ner appen. Och oj, vad roligt jag kommer att ha med den! Ovan bild är liksom en högst vanlig bild från landsvägen i metropolen Hallinden. Så lägger man på en text och så ba’… blir det snyggt och inspirerande! Åh, vad kul det är med sådant, kreativt fast enkelt. 

 
Nu blir det en rolig vecka framöver, eller hur? Jag ska på kurs på torsdag, bland annat, imorgon är det flera roliga möten på dagen och avslutning på tisdagsgruppen på kvällen, middag hos en kollega på fredag… ja, det blir bra. Men det allra bästa lär väl bli att jag ska laga kålpudding. Kanske redan ikväll. Ooh! 

2016: 217 – Maestra av L S Hilton

”The most shocking thriller you’ll read this year”, säger framsidestexten. 
 
Baksidestexten på den svenska utgåvan säger såhär: 
 
”Hon heter Judith Rashleigh och har en blygsam anställning på ett av Londons mest ansedda auktionshus. På kvällarna jobbar hon som värdinna på en champagnebar. Men hon har bestämt sig för att ta sig fram här i världen – hon lär sig spelets regler, klär sig, talar och för sig på ett sätt som tilltalar de män som har något som hon vill ha.

När auktionshuset dras in i en skandal är det hon som får skulden. Hon har sett för mycket och måste betala priset. Då vänder hos sig till en vän som hon länge försakat. En vän som har hjälpt henne i livets svåraste stunder. En vän som en väluppfostrad flicka alltid bör hålla sig borta från: ursinne.

Mr Ripley möter Gone Girl i en mörk thriller som är omöjlig att lägga ifrån sig.”

 
Och vad säger jag då? Ja, jag vet inte. Jag har inte vetat vad jag ska säga sedan jag slog upp prologen. 
 
Chockerande, jo, kanske. Chockerande i den mening att detta verkligen inte var vad jag hade förväntat mig, kanske. Chockerande, som i att jag förstår inte att Norstedts har publicerat detta. Chockerande som i att jag blir väldigt förvånad över att jag faktiskt håller med om sista raden i baksidestexten. Det var väldigt svårt att lägga ifrån sig boken, men jag vet inte riktigt om det är för att den var så spännande eller för att jag ville bli av med den… 
 
Så. Nej, jag tycker inte att detta var en bra bok. Jag kände mig ungefär lika störd som efter Bucketlist – och inte för att de ”erotiska” scenerna är för mycket för mig, utan för att jag har slösat intelligens och  tid på detta. Jag blir förbannad över användandet av andra romaner för att sälja in skiten också. 

2016: 216 – Om jag var din tjej av Meredith Russo

Tack, Lavender Lit, för recensionsex och ännu en underbar läsupplevelse! Lavenders utgivning är verkligen helt otrolig, jag har inte reflekterat över detta förrän nu men jag har läst flera av deras titlar under senaste året och verkligen älskat dem. Dumplin’, som jag skrev om i förmiddags,var inget undantag och det är sannerligen inte Om jag var din tjej heller. 
 
Amanda föddes och uppfostrades som Andrew, men visste tidigt att hon inte var kille. Redan i småskolan skrev hon berättelser där hon blev flicka och slapp bli vuxen som föräldrarna fick läsa, men det krävdes betydligt värre saker för att hon skulle tas på allvar, få börja med hormoner och till slut genomgå en könskorrigering. 
 
När vi först träffar henne har hon flyttat till sin pappa i Tennessee efter korrigeringen, för att få börja om på ny kula. Hon och pappan har inte haft så mycket kontakt de senaste åren, efter skilsmässan, men han vill gärna att hon kommer. Och det funkar relativt bra – Amanda träffar nya vänner i skolan och blir snabbt populär. Hon träffar dessutom sin första pojkvän, Grant, som kommer ifrån blygsamma förhållande och bor med sin mamma och sina syskon i en husbil, och bollar tre-fyra deltidsjobb för att försörja familjen. 
 
Vissa av de nya vännerna är mer lämpligt sällskap än andra, kanske man kan säga, och naturligtvis blir det konflikter och annat. Det förbereds inför skolbalen och det smygröks, ni vet. Det är en ganska vanlig amerikansk tonårsberättelse och jag ska villigt erkänna att jag flera gånger glömde bort varför Amanda är annorlunda. 
 
Man kan tänka sig, om man vill vara cynisk, att allt är lite för ”lätt” i boken. Detta får sin förklaring i efterordet, som är otroligt starkt. Författaren har baserat berätelsen på sina egna erfarenheter som transperson, och har medvetet inte krånglat till det för att få berätta de viktiga bitarna inom ett rimligt antal sidor. Jag tycker att det var ett bra val och jag hoppas att denna kommer att nå ut till många personer, unga som gamla. 
 
Det är så fint. Så ängsligt, så vackert, så skört och samtidigt så starkt. Ett viktigt tema i hela romanen är rädsla och det skildras otroligt väl. 
 
Kulturkollo konfererade om boken för ett litet tag sedan, och jag rekommenderar verkligen att man läser den ”chatten” – det gjorde jag innan jag läste boken, och jag upplevde inte att det blev spoilers av det – jag ville gärna veta 

”Baserat på din smak…”

 
Jag har glömt att skriva ordentligt om matleveransen från Mat.se häromveckan – det var kanonbra, hur som helst, och nu tänkte jag upprepa det hela eftersom det är så ofantligt praktiskt att slippa släpa mat på bussen, slippa planera mer än en gång (jag gillar att planera mat, men inte när jag sitter på bussen och är kissnödig och inte sugen på någonting vettigt), slippa handla hungrig och trött, slippa handla när man redan har en massa saker att bära på… och så vidare. Det är verkligen en välsignelse. 
 
Allt jag fick hem var helt och rent, så att säga – frukt och grönt var fint och ordentligt packat – det enda jag möjligen inte var nöjd med var att leveransen kom en halvtimme för tidigt. Men rimligtvis hade han gjort några andra leveranser och kommit tillbaks om jag inte hade hunnit hem, så det gjorde verkligen ingenting. 
 
Så jag loggade in nu för att förbereda en order eftersom jag kommer hem till civilisationen imorgon igen. 
 
Och sidan är så käck att den rekommenderar saker baserat på ”min smak”!  
 
Några saker där den träffade rätt, helt mystiskt eftersom jag aldrig köpt något i samma kategori: syltlök, cola zero, skivad ost, tzatzikimix. 
 
Två saker som jag verkligen inte förstår: tamponger och pulvermos. Av alla saker som den kan få till, även om det är slumpmässigt – tamponger och pulvermos. Jag har aldrig köpt pulvermos i mitt trettiotreochetthalvtåriga liv och jag lovar, jag tänker inte börja nu. 

2016: 215 – 100 hemskaste av Helena Dahlgren

 
Jag var definitivt inte den enda som blev salig när jag läste att Helenas 100 Hemskaste skulle bli bok – och nu har jag äntligen läst den! Det blev en skön midsommardagseftermiddag i soffhörnet med boken i ena handen och en penna i andra, ivrigt nedtecknande boktitlar att leta upp och filmer att se… ljuvligt! 
 
Om jag börjar med att berätta att jag inte är någon skräckfantast, varken i litteratur- eller filmform, men att jag ändå njöt fullt ut av varenda sida i denna lilla pärla så säger det nog ganska mycket. Dessutom att jag nog kan tänka mig att bli en fullfjädrad skräckälskare, nu när jag har så många tips på vad jag borde ta mig för! Eller utsätta mig för, kanske man ska säga… 
 
Jag strösslar inte med femmor i betyg, men detta är en solklar femma. Just för att jag verkligen gillade allting. Texterna är fulla av värme, kärlek och inte minst humor, bilderna är ljuvliga – både illustrationerna och de utvalda omslagen / affischerna, det danska bandet och formatet inbjuder till att medföras i handväska, litteraturlistan, bibliografin och referensbiblioteket i slutet är en fröjd att botanisera i… ja, jag älskar verkligen allt. 
 
Boken kommer att ha en stadig plats bland mina favoriter, och det finns en stor chans att jag kommer att läsa om den inom kort. Ska bara låna hem ett gäng små postits från kontoret också och markera allt som jag vill, borde och hoppas hinna läsa eller se i sommar. 
 
Toppbetyg, alltså! Tack Modernista för recensionsexemplaret! 
 
Passa på att se Helena på Gomorron Sverige här, och lyssna på hennes medverkan i Lyckopodden här. Och läs hennes blogg, för tusan hakar! 

Smakebit på søndag – 26/06/2016 – Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane

 
Äsch, hörni. Jag kom på först när jag hade förberett allting för detta inlägget att Smakebit på söndag är på sommarferier. Så ni får hålla till godo i alla fall – en extra Smakebit eller två kan väl omöjligt skada? 🙂 
 
Jag har läst en massa fantastiska böcker de senaste dagarna, och nu kände jag att jag behövde lite gammal hederlig chicklit och feelgood – och vem bättre att vända sig till då än Mhairi McFarlane? Nej, just det. Det finns ingen annan. 
 
Boken heter Det är inte jag, det är du – bara titeln är ju ljuvlig! 
 
 
”Ralph satt inne på sitt rum med stängd dörr. 
 
”Dis dat prime SHIT!” rappade han för sig själv och studsade runt så att han krockade med möblerna. 
 
Delia tyckte att han verkade hög på koffein och nog kunde klara sig utan en kopp te. 
 
Hon hade kunnat be honom om hjälp att leta upp Peshwari Naan, men Paul hade alltid drivit vänligt med det faktum att hon trodde att Ralph var något slags datorgeni. 
 
”Han spelar massor av spel, Dee, han är ingen expert. det är som att förvänta sig att någon som ser på teve hela dagarna skulle kunna skriva manus till Sopranos eller fixa mottagningen.” 
 
Ur Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane, Harper Collins Nordic: 2016
 
 
Jag hoppas att alla har haft en riktigt härlig midsommarhelg. Jag har haft det ganska lugnt, eller väldigt lugnt, egentligen. God mat, mycket lästid, frisk luft och helt okej väder. Idag spöregnar det dock, och det var ganska välkommet. Imorse trodde jag att det var någon sommarförkylning på gång, men sedan regnet kom har i alla fall huvudvärken släppt. Tänk, vad mycket det kan göra. Jag tror att jag har slarvat med att dricka vatten dessa dagar dessutom, det är alldeles för gott med ”äppeldryck av ciderkaraktär” och Schweppes Lemon…! 
 
Imorgon bär det av tillbaks till Göteborg – 06:45 styr vi kosan mot Uddevalla. Snälla pappa skjutsar till Torp så slipper jag gå hemifrån redan vid sexsnåret och slåss med alla andra som återvänder till stan. Det lär väl vara lite lugnare än en vanlig måndagsmorgon, men ikväll är det nog inte särskilt kul att försöka åka kollektivt. Tre arbetsveckor kvar till semestern! 

2016: 214 – Dumplin’ av Julie Murphy

 
Åh, vad jag har längtat efter Dumplin’, ända sedan jag fick höra talas om den. Och åh, vad glad jag blev för recensionsexemplar från Lavender Lit! 
 
Willowdean bor i en liten stad i Texas tillsammans med sin mamma. Hon är tjock – hon säger gärna att hon är just tjock, varför hymla? – och hon är helnöjd med hur hon ser ut. Har alltid varit. Det är så befriande att det är inte klokt att läsa om hennes inställning till sin kropp, även om man får en lite besk smak i munnen när hon beskriver andra som är tjocka som en ”sämre sorts” tjock. 
 
Men hon är tonåring. Det är så tonåringar resonerar ibland. Det jag gillar är ju att för en gångs skull får någon tycka att det är okej att inte vara smal. Det är ju normalt inte det som skildras. Jag tror att väldigt många tror att alla som är tjocka inte vill något hellre än att bli smala. Think again, liksom. Det finns många som är nöjda med sig själva fast de inte drar storlek 38. 
 
Hennes mamma har aldrig kallat henne för något annat än Dumplin’ – därav titeln. Jag väljer att inte tolka det som nedsättande. Vem älskar inte dumplings? Mamman vann hur som helst en skönhetstävling i staden där de bor innan Willowdean föddes, och hon är numera smått besatt av tävlingen. Hon projektleder hela schabraket varje år och har många gånger föreslagit att Willowdeans bästa vän Ellen ska ställa upp… dock aldrig att Willowdean själv skulle göra det. 
 
På jobbet träffar Willowdean privatskolekillen Bo, och de fattar tycke för varandra – men Will är rädd att han vill hålla henne hemlig, när det egentligen är något helt annat han har i kikaren. Och i skolan träffar hon Mitch, fotbollsspelaren som har hedervärda avsikter. Innan hon vet ordet av är hon mitt i en kärlekstriangel – ja tänk, till och med tjocka tjejer kan få älskas och åtrås! Dubbelt upp! Hur som helst känner hon sig osäker och som om självförtroendet vacklar… 
 
Willowdean bestämmer sig för att visa vad hon verkligen går för och tillsammans med några vänner som inte heller följer idealen dyker hon upp på registreringsdagen. För det är inte hon som ska behöva ändra på sig. Det är tävlingen. 
 
Jag älskar denna boken. Helt otroligt bra. Sund, varm, vettig, rolig, ärlig, ömsint och kärleksfull. Willowdean är min nya idol och jag önskar att hon blev alla tonårstjejers förebild. 
 
Ett par citat ur den engelska utgåvan: 

“I hate seeing fat girls on TV or in movies, because the only way the world seems to be okay with putting a fat person on camera is if they’re miserable with themselves or if they’re the jolly best friend. Well, I’m neither of those things.” 

 
“This is me. Back me up or back the fuck out.”
 
Extrapoäng för det fantastiska svenska omslaget! Jag gillar det engelska också – se nedan – men det svenska är så otroligt snyggt att jag skulle vilja ha det på väggen.