Den lille vännen av Donna Tartt

Jag köpte denna när den kom ut i pocket i Storbritannien – kanske 2003, eller något sådant? Jag hade ganska nyss läst Den hemliga historien för första gången minns jag och förväntade väl mig något med samma stuk, och något jag skulle fastna lika stenhårt för på en gång. Så jag kastade mig över den… och fastndae inte. Inte det minsta, faktiskt. Sedan har jag plockat upp den några gånger under åren och fortfarande inte fastnat. 
 
Sanningen att säga vet jag inte om jag verkligen fastnade denna gången heller, men jag bet i alla fall ihop och läste klart! 
 
För tolv år sedan hittades nioårige Robin död, hängandes från ett träd, medan familjen bestående av ett antal gammelmostrar, mormor, mamma och systrar hade fullt upp med att förbereda mors dags-festen. Första meningen i boken lyder: ”Charlotte Cleve skulle under återstoden av sitt liv förebrå sig själv för sin sons död därför att hon hade beslutat att servera morsdagsmiddagen klockan sex på kvällen i stället för mitt på dagen, efter kyrkan, då familjen Cleve i normala fall åt den.” – och på den vägen är det. Förebrående, skuld – och undran. 
 
Harriet var nyfödd när brodern dog, men nu är hon en lillgammal och kavat tolvåring med ett projekt – hon, och bäste vännen Hely, måste ta reda på vad som hände den där dagen när Robin blev mördad. För han blev väl mördad? Hennes mor och syster går i någon sorts sömngångardimma större delen av tiden, och mormodern och hennes systrar vägrar prata om Robin. Man pratar om allt i familjen, men inte om det. Och fadern har dragit till Nashville för att ”arbeta”, även om alla vet att han bor där med en älskarinna och bara kommer åter till jul. 
 
Harriet bestämmer sig för vem mördaren måste vara, och sätter igång med att förfölja honom genom alla möjliga och omöjliga situationer. Han i sin tur blir lika besatt av henne, men han vet förstås inte varför hon är ute efter honom utan tror att det handlar om något helt annat… 
 
Ja, jag vet inte vad jag ska säga. 
 
Vi läste en hel del sydstatslitteratur (och drama) när jag pluggade – den var en stor favorit hos min favoritprofessor, som dessutom är amerikan själv. Southern Gothic-bitarna i Den lille vännen är helt underbara. Förfall, smuts, värme, livslögner och hemligheter – det är lysande. Men för mig är boken för lång, för rörig, den hänger liksom inte ihop och jag förstår kanske inte riktigt poängen. Visst är det välskrivet, i det närmaste poetiskt på sina ställen, men det blir inte så bra som jag vill. Visst är jag glad att jag äntligen har läst den, men det är ingenting jag kommer att läsa om – eller som egentligen har lämnat något beständigt intryck på mig. 
 
Jo! Hushållerskan Ida – underbart porträtt, dels av en strålande karaktär men även av tjänstefolkskulturen som levde kvar i Södern längre än man kanske vill tänka sig. 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Dag 6 – Florens (26 juli 2017)

Det är mer än två veckor sedan vi var i Florens, men dagens upplevelser har inte sjunkit in ännu. Helt otroligt – det går knappt att smälta sådana här intryck, tror jag! 
 
Vi startade i alla fall dagen med en stadsvandring med en lokalguide, en svensk kvinna som heter Bodil. Här kommer en hel hög bilder, i alla fall! 
 
 
 
 
 
 
Basilica di Santa Maria del Fiore – Florens katedral. Så otroligt mäktigt och pampigt! Och så mycket historia, det är så att man kan skära i stämningen – som förstås inte är det minsta kyrklig och stillsam utan precis tvärtom, fullt av brandbilar, demonstranter… och turister! Kupolen byggdes mellan 1420 och 1436 – det går inte att ta in. 
 
 
 
 
 
 
Santa Margherita de’ Cerchi – eller ”Dantes kyrka”. Det är så fantastiskt. Kyrkan är från 1200-talet, och det var här Dante Alighieri gifte sig med Gemma Donati. Här finns även gravarna för flera av hans ungdomskärlek Beatrices familjemedlemmar och hennes amma. Enligt tradition kan besökare skriva ner sina kärleksproblem på en lapp och lämna i en korg vid Beatrices altare, men det tror jag inte att någon gjorde 😉 
 
 
 
Palazzo Vecchio – Florens kommunhus. Framför byggnaden står denna kopia av Michelangelos David: 
 
 
…och vid sidan om finns Loggia dei Lanzia, ett litet skulpturgalleri under tak med bl.a Perseus med Medusas huvud av Cellini: 
 
 
 
Sabinskornas bortrövande av Giambologna. Lite märkligt ljus men här kan du se den som den faktiskt ser ut! 
 
 
 
Ponte Vecchio – ”den gamla bron”. Förr i världen låg det slaktbutiker här – de slängde allt avfall i Arno som rinner under, så att det skulle flyta mot kusten och konkurrentstaden Pisa. Nu ligger det guldmedsaffärer här istället. 
 
Efter detta fanns möjligheten till gemensam lunch på en restaurang nära katedralen, men vi ville ju gå till Uffizierna! Högg en barnsligt god panini på vägen (på ett koreanskt hak där de specialiserade sig på komage – jag höll mig till ost och skinka) och satte fart dit. Det var långa köer, men jag snackade med en guide utanför och hon trodde att det handlade om max två timmar. Så vi chansade och kom in på en och en halv. Lätt värt det. Jag ska inte skriva några utlåtanden om konsten – så mycket kan jag inte – men det var en helt fantastisk upplevelse. Här är några favoriter: 
 
 
 
 
 
 
 
 
Venus födelse av Botticelli – jag kan inte förstå att jag faktiskt har sett den! 
 
 
 
 
En da Vinci-utställning i ett rum som man inte fick gå in i under en otroligt vacker kupol. 
 
 
Caravaggios Medusa. Ofattbart! 
 
Sedan var det dags att vända hemåt, men först ett stopp uppe på en kulle med utsikt över hela Florens: 
 
 
 
Så vackert! Hit vill jag komma igen någon gång i framtiden. 
 
Sedan en ganska sömnig hemresa, lite gött häng, middag och sedan konsert i termerna igen på kvällen. Denna gången blev vi ett större sällskap, satt ute i trädgården och satt sedan på terrassen på hotellet tills klockan blev mycket. En så himla, himla härlig dag. 
 
 
 
 
Citronträd från terrassen – och liljekonvaljer i en florentinsk blomlåda! ❤ 

Sektens barn av Mariette Lindstein

Jag hade turen att få denna bok skickad till mig av författarinnan själv, som jag även haft förmånen att få träffa och dricka kaffe med en vacker (nå, väldigt regnig) dag i Varberg för snart två år sedan. Tack Mariette! Detta är alltså tredje boken om Sekten på Dimön – jag har skrivit om den första här och uppföljaren Sekten som återuppstod här. (Om du inte har läst de tidigare böckerna vill du kanske bromsa här, om du inte vill råka ut för spoilers – det är nämligen svårt att skriva om denna utan att återknyta till tidigare händelser. Gå och läs böckerna så länge och kom tillbaks sen! ;-)) 
 
Det har nu gått femton år sedan Sofia Bauman flydde från sekten Via Terra på Dimön. Hon driver nu ett hem där hon och en kollega hjälper andra avhoppare från sekter och kan använda sina erfarenheter på ett positivt sätt – även om det märks ganska tydligt att manipulationen och hjärntvätten från Via Terra inte är helt utsuddad ännu. 
 
Hon lever tillsammans med Benjamin, även han avhoppare, och dottern Julia i en stad på västkusten. När en stor storm kommer in över landet händer två fruktansvärda saker. Först blir hemmet där Sofia arbetar totalförstört. Sedan träder sektledaren Frank Oswald, som ingen hört något ifrån sedan han släpptes ur fängelset, fram ur kulisserna, mer skoningslös än någonsin. 
 
Berättarperspektivet växlar något, och ett av dem kommer från Franz son Thor som är uppvuxen i sekten och går i skolan som Franz startar för Via Terras barn. Jag känner oerhört mycket för honom och hans berättelse om livet i sekten med Franz som far och storebrodern Vic, som inte kunde vara mer annorlunda än brodern. Thor är känslig, tänkande och fruktansvärt hårt pressad av sin far. Relationen till fadern är problematisk på så många vis, han vill bli bekräftad av honom samtidigt som han känner en oerhörd skräck. 
 
När Franz tar kontakt med Sofia har hon, trots att hon lovat sig själv att aldrig ha kontakt med honom igen, svårt att säga nej. Det finns nämligen en chans – eller risk – att han är far till dottern Julia efter en våldtäkt och hon måste till varje pris skydda sin dotter. Men Franz dyker upp överallt och visar sig ha en större del i Sofias liv än hon kan tänka sig. 
 
Otroligt starkt och spännande om ondska, manipulation och om hur saker vi är med om i livet följer med oss längre än vi vill tro. Mycket rafflande avslutning på denna viktiga, intressanta trilogi. 
 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här! 

En promenad i Botaniska

Imorse började inte byggarbetarna förrän klockan var över halv elva så jag fick en välförtjänt sovmorgon! Gud, vad det behövdes alltså. Natten till igår höll de på med spårarbeten till klockan var över tre, sedan satte spårvagnarna igång och det gnällde som bara den och så började byggandet klockan sju. Då är man lagom pigg på morgonen, alltså… 
 
Men – idag var jag pigg och gav mig ut på bygden. Först till biblioteket för att lämna tillbaks några böcker som jag antingen läst eller inte kommer att läsa, och sedan ner till Botaniska. Dels för att jag kände för att vara utomhus snarare än att gå till gymmet, och dels för att en viss Pokémon som jag ”behövde” hänger där just nu. Det blev en fin promenad, trots mulet väder och en ganska irriterande helikopter över huvudet större delen av promenaden 😉 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag skulle ha tvättat i eftermiddag men kände bara att neej, jag gör det imorgon istället! Nu lyssnar jag på poddar, dricker kaffe och gläds åt att bloggen äntligen fungerar igen efter fyra dagars tjafsande. Fyndade en stor tjusig laxbit på Ica förut så ikväll ska den ugnsstekas och avnjutas… men först ska jag börja röja lite i recensionsexhögen som samlats under resorna. Jag har inte bett om någon av dem, så pressen är inte så stor men några av dem har fått riktigt fina omdömen hittills så de kan vara läsvärda ändå! 

Vem fan är han?? av Daniel Redgert

 

 
Jag minns inte vad det var som fick mig att börja lyssna på Daniel Redgerts podcast förra sommaren – antagligen en intressant gäst – och jag hade nog inga särskilda förväntningar. Men jag fastnade, faktiskt, för jag tycker att Daniel är både rolig och smart – och lite lagom hänsynsfull och sensationslysten, förstås. Jag kan bli väldigt förtjust i att läsa och lyssna på skildringar av liv som är så otroligt annorlunda mot mitt eget – denna boken är verkligen en sådan text. 
 
Vem fan är han, undrar du kanske – ja, det är du ju inte ensam om. I korta drag är Daniel Redgert PR-chef på Perfect Day, Hannah Widell och Amanda Schulmans mediebolag. Och hur kom han dit? Ja, det är det denna boken berättar om. Genom en delvis trygg, delvis jobbig barndom i Västerås, med ett otroligt driv och en stor lust att lyckas, synas och vara någon som räknas – hårt arbete, samling av cigarettfimpar, smuggling av egen sprit in på Stockholms uteställen, Instagrambilder med de största stjärnorna som råkar finnas i närheten… och ja, nu är han 25 år och innehar vad som väl måste vara en av de mest attraktiva rollerna i media-Sverige just nu. 
 
Det är ju inget mästerverk – men jag blev förvånad över hur relativt välskriven texten är. Massor av bilder och några hjärtliga skratt – jag tycker att de hittills relativt negativa recensionerna är oförtjänta. Visst finns det ”inspirationsklyschor” här och där, men vissa av råden som Daniel ger är sådana som även jag, dubbelt så gammal som målgruppen, kan ta till mig och bära vidare på. 
 
Du läser den på ett par timmar och jag tycker faktiskt att du, om du är intresserad av ämnet, ska ge den en chans! 
 
 
Boken finns att köpa här eller här! 
 

Dag 5 – Fattorio il Poggio och Montecatini Alto (25 juli 2017)

Bloggen ligger nere, men jag skriver lite inlägg ändå och hoppas att de kommer upp i rätt ordning när det väl blir rätsida på det. Blogg.se skyller på domänleverantören, domänleverantören skyller på Blogg.se… surprise surprise. 
 
Nåväl! Femte dagen på resan åkte vi till vingården Fattorio il Poggio i området Montecarlo, bara någon halvtimme ifrån Montecatini Terme. Det var otroligt varmt men spännande och hemskt trevligt! 
 
 
 
Vinstockarna är ungefär lika gamla som jag! 
 
 
Det fanns olivodlingar också, jag köpte med en flaska olivolja till mamma och pappa som vi smakade på häromdagen. Att det kan vara sådan skillnad på olja och olja! 
 
 
Guiden var svenska och hette Pamela. Ni ser Toscanas kullar i bakgrunden, detta är riktig landsbygd. 
 
 

Vi fick sätta oss ner för lunch vid långbord under skuggande markiser – massor av fantastiskt god mat och mycket trevligt, bland annat denna helt underbara pasta (och bruschetta med kycklinglever, jag trodde inte att jag gillade det men det var gott!): 

 
 
På tillbakavägen öppnade himlen sig – temperaturen sjönk från 35 grader till 18 på bara några minuter, helt otroligt. Och riktigt skönt, faktiskt. Luften behövde renas! 
 
 
 
Ser ni hagelkornen? Reseledaren sa att de var som ”puttekulor” och ja, inte långt ifrån. Vi chillade på hotellrummet ett par timmar på eftermiddagen – haglet kom ända in i sängen… 
 
 
Efter middagen, som trots den stadiga lunchen satt riktigt bra, åkte vi bergbana upp till Montecatini Alto, som ligger på berget ovanför. Fruktansvärt läskigt för en höjdrädd person men jag överlevde… nätt och jämnt 😉 
 
 
 
Gruppbild på en terrass högt över staden. 
 
 
 
Mysig ”gamla stan”-känsla däruppe med en massa kaféer och restauranger, men klockan var mycket och vi avslutade kvällen framåt midnatt! 

Det blåser på månen av Eric Linklater

                                           

 
 

Detta är en gammal storfavorit från barndomen – en grön, inbunden bok som jag tror var pappas då det begav sig. Men det är nog i alla fall tjugofem år sedan sist – och nu fick jag för mig att jag ville läsa den på engelska. Så märkligt det blev! Alla underliga hittepånamn är ju helt annorlunda på engelska, såklart, och det tog tid att komma på vad de hette ”egentligen”, Fröken Tjatlund och Major Rytter och de andra. Jag tror att jag kommer att kryssa ”handlar om att resa” i Sommarbingo 2017, för det kan man lugnt säga att de gör. 
 
 

Boken börjar på ett ganska sansat sätt – Major Rytter ska ut på en lång resa, och hans döttrar Dina och Dorinda vill hjälpa honom att packa. De ställer till det lite grann, och Major Rytter påminner dem om att när det ser ut som om det är en vind på månen så finns risken att den blåser in i småflickors hjärtan och gör dem elaka i ett helt år. Därför är det extra viktigt att de uppför sig ordentligt medan han är borta. 
 
 

 
Och de försöker. Åh, vad de försöker. Men det går inte sådär sjusärdeles bra – och innan vi vet ordet av kastas vi in i en helt vansinnig historia, med guldpumor och silverfalkar, musiklärare och häxor och en lång resa till Bombardiet, där majoren själv befinner sig… 
 
 

Rafflande och fantastiskt  – och riktigt spännande! Jag läste ut den mitt i en varm och sömnlös natt och hade riktig hjärtklappning när det var färdigt 😉 
 
 
 

 
Eli läser och skriver har skrivit om boken här och den finns att köpa här eller här! 

Dag 4 – Montecatini Terme, Pisa och Viareggio (24 juli 2017)

Vi åkte inte mot Pisa förrän framåt elvatiden på måndagen, så hann med en morgonpromenad i Montecatini Terme först. Det var härligt att få se sig omkring lite – och det var faktiskt ganska svalt ute, kanske bara en 25° 😉 
 
 
En mycket mysko, rätt tjusig fontän. 
 
 
Björnbär i en häck utanför ett stort vackert hus. 
 
 
Poolområdet på hotellet. Vi bodde i annexet men hade förstås tillgång till hela hotellets faciliteter. 
 
 
Puccini på en bänk. En stor man, på många sätt! 
 
 
Väl i Pisa började vi med en en underlig resa med någon sorts tåg från busstationen in till själva stan, och sedan direkt till en restaurang för lunch. Det tog lite väl lång tid, tyvärr, så vi fick inte så mycket plats på själva Piazza del Duomo, där tornet och de andra kända byggnaderna ligger. Men det är inte mycket att göra åt! Det var otroligt knökat med folk och väldigt surrigt dessutom. Men efterrätten ovan var hemskt god, någon sorts glassbakelse. 
 
 
0
 
 
 
 
Tornet byggdes mellan 1173 och 1360 – det tog alltså 187 år att bygga. Redan innan färdigställningen började det att luta på grund av mjuk och lerig mark – så det är alltså inte för att det har klättrat upp för mycket folk i det 😉 Bredvid ligger katedralen och baptisteriet. Helt otroligt häftigt att ha sett det! 
 
 
På väg ”hem” gjorde vi en avstickare till Viareggio vid kusten. Det blåste småspik och var faktiskt röd flagg på stränderna, men några modiga vågade sig i ändå! Jag nöjde mig med fötterna… det räckte 😉 
 
 
 
 
 
 
 
På kvällen var det konsert i ett av de gamla romerska baden i Montecatini Terme. En stråkorkester bestående av en massa superduktiga ungdomar, vi tror från Nederländerna. Döm om förvåningen när de gjorde ett par sångnummer i slutet och en av låtarna var Gabriellas sång ur Så som i himmelen! Det blev även ett fräsigt medley i slutet av tre killar på cello som bl.a spelade Coldplay som i alla fall jag aldrig hört dem förut. 
 
Kurortsvattnet? Smakade bräckt, men det var ju kul att prova. Riktigt fin kväll! 

Strandsittaren av Anna Ihrén

 

 
Detta fick bli min ”utspelar sig på en ö” i Sommarbingot då större delen av handlingen är förlagd till Smögen! Den fanns att köpa här i Hunnebostrands Konsum när den kom ut, men då i sladdrig egenutgåva och för ganska mycket pengar, så jag var inte så sugen. Nu har Word Audio Publishing plockat upp alla tre böckerna, för det har blivit en trilogi, och gjort såväl ljudbok som e-bok av dem. 
 
Tyvärr har de inte lagt ner någon tid på korrekturläsning, redigering och bearbetkning. Jag säger det på en gång så är det sagt – jag höll på att bli vansinnig på fler än tio ställen. Men så är det. (Vad sägs om ”Mormor hade körsbärssaft i frysen som hon hade fryst in”?) 
 
Dennis Wilhelmson har tagit tjänstledigt från jobbet hos Polisen i Göteborg, och åker upp till sitt barndomsparadis på Smögen för att få lite lugn och ro och bearbeta det som skett. Innan han vet ordet av hittas en ung man död i hamnbassängen och hans gamle barndomskamrat försvinner spårlöst. Naturligtvis dras han in i utredningen – den största och mest uppmärksammade någonsin på Sotenäs. Han lär även känna den ambitiösa aspiranten Sandra på Kungshamns polisstation, och det är inte svårt att förstå att hon kommer att spela en fortsatt roll i serien. 
 
Invävt med detta finns en historisk berättelse om strandsittarna på Smögen och förlisningen av ett skepp någon gång på 1800-talet. 
 
Låter det lite bekant, kanske? Ja, det gör det och ja, det är förutsägbart och inte så svårt att förstå var inspirationen kommit ifrån. Men – miljöerna är bra och det är inte en dålig deckare, det är bara för dåligt språk, för stort persongalleri och för mycket likheter med somliga andra bohuslänska deckare vi kanske har läst. 
 
Helt okej, ändå, jag kommer antagligen att läsa resterande böcker också… någon gång. 
 
 
Andra som har skrivit om boken: Mysterierna
 
Boken finns att köpa här eller här. 

We have always lived in the castle av Shirley Jackson

 

 
Jag säger det här på en gång – om du är nyfiken på att läsa denna och ännu inte har läst Holding up the universe av Jennifer Niven – läs denna först, för den spoilas totalt i Holding up the universe. (Intertextualitet i all ära, men det blir ju lite synd ibland.) Även för mig, förstås – men jag ville läsa denna ändå. Har haft den på läslistan sedan den var med på någon BBC-lista för minst tio år sedan, men det har inte blivit av. Det är ännu en gång det där med att komma sig för bland allt annat bra som finns och väntar…! 
 
Mary Katherine – Merricat – bor med sin storasyster Constance och gammelfarbror Julian i den gamla, förfallande familjeherrgården i Vermont. Det var inte så länge sedan de var sju stycken, men en ödesdiger kväll var sockerskålen spetsad med arsenik och fyra personer dog. Constance anklagades för morden, men har nu blivit släppt på fri fot. Merricat, Constance och Julian lever i isolering på herrgården, med undantag för när Merricat går in till staden en gång i veckan, och när de då och då får besök av mer eller mindre välmenande tanter i området. Merricat försöker till varje pris att skydda Constance från de lokala barnens retsamma ramsor och folkets blickar. 
 
En dag dyker en fjärmad kusin, Charles, upp – och det är bara Merricat som förstår faran i detta. Ännu en gång måste hon, till varje pris, skydda sin syster. Hon är nämligen övertygad om att han inte har rent mjöl i påsen… 
 
Det är en sådan fröjd att läsa – vartenda ord är vägt på silvervåg och det finns en sorts magisk aura hela boken igenom. Det är skräck utan spöken och chocker, psykologiskt och spännande hela vägen igenom – och kom då ihåg att jag redan visste hur upplösningen skulle te sig. Det är ett väldigt, väldigt gott betyg. 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här!