Kategori: Litteratur

 

Det kan vi ju börja med att göra genom Badortsmysteriet – i nyöversatt upplaga. 

 

Poirot har bestämt sig för att lägga detektivarbetet på hyllan och vila upp sig på semester i badorten St. Loo, tillsammans med vännen och berättarrösten Hastings. Det är lugnt och skönt, utöver getingarna som surrar omkring dem… men när de träffar unga Miss Nick Buckley blir det ändring på den saken. Hon har råkat ut för en rad olyckor där hon klarat sig med en hårsmån – fallande tavlor, skottlossning och en bil med förstörda bromsar… Miss Nick själv vet att hon inte har några fiender och blir inte särskilt rädd, men Poirot tror annat. 

 

Och när en annan ung kvinna, som kvällen till ära bär Miss Nicks röda scarf, faller död ner på en tillställning blir det dags att sätta igång detektivarbetet. Något är på gång i Cornwall… 

 

Gripande intrig, härlig miljö och en underbar berättarröst gör att man fastnar. När jag läser om Hastings och hans inbilske belgiske vän kan jag inte låta bli att tänka lite på Adjunkt Vilhelm Persson och Statsrådet hos Bo Balderson – inte för att Poirot är hälften så ostyrig som Statsrådet, men det finns ändå vissa paralleller som jag inte kan låta bli att dra. 

 

Mitt favoritcitat – inte bara i denna boken utan på länge – måste vara: ”…han (Poirot) förkastade golf som ett ”konturlöst och slumpartat” spel, vars enda försonande drag var de prydligt klippta gräsmattorna”. Ljuvligt! 

 

Jag har en invändning till översättningen, då jag är helt säker på att vederbörande har fått fel för sig vid ett tillfälle vad gäller pounds hit och dit – det som åsyftades var valuta, men i texten blev det vikt – eller tvärtom, jag kommer inte ihåg vad det gällde. Eller så är det jag som fått fel för mig, men det kändes väldigt fel. Men – det är ingen dealbreaker. Jag ska läsa mer Poirot, och gärna i dessa fina utgåvor från Bookmark Förlag. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gillar både Bjärbo och Lindbäck och har sett fram emot att läsa denna ett bra tag – men det har inte blivit av förrän nu, således. 

 

Huvudpersonen heter Hanna. Hon ska precis börja sista terminen på gymnasiet – och när hon är klar bär det av till Mar-äääää och Paris tillsammans med kompisen Märta. Vid en fullsmockad bardisk under jullovet träffar hon Jens – 24 år, varannanveckapappa till Rut, två och ett halvt, och såpass oemotståndlig att Hanna kan tänka sig att ta en omväg hem… via Jens lägenhet. Som exet Kajsa flyttat ut ur samma dag. 

 

Nästa gång de ses är det i skolan, där Jens just börjat jobba som personlig assistent åt Oskar i Hannas klass. Det blir en turbulent vårtermin… 

 

Jaaaaa. Jag var tyvärr inte lika imponerad av denna som jag trodde att jag skulle bli. Att berättarperspektivet växlar från kapitel till kapitel gillar jag visserligen, men det är inte helt sömlöst. Sedan blir jag ganska irriterad på båda huvudpersonerna – något som jag förstår är meningen, men det ska ju liksom finnas en mening med att de väcker känslor också. Och jag förstår inte riktigt vad meningen är. 

 

Jag blev livrädd från första början att Jens skulle innebära att Hanna inte följer sina drömmar och stannar hemma. Så är inte fallet, det kan jag säga utan att spila och det var väl en farlig tur i alla fall. Men jag tycker inte att han berikar hennes sista år på gymnasiet, direkt. 

 

Jag skulle vilja ha mer Oskar, och jag förstår inte meningen med bästisen i skolan, Lovisa, heller. Hon och Märta kunde ha varit samma person, konflikten mellan Hanna och Lovisa är inte särskilt nödvändig för narrativet. 

 

Men det är en helt okej bok. Vissa bitar är riktigt roliga – när Oskar och Hanna driver med Jens om hans fotointresse och Kent, till exempel, det är comedy gold. Annars känner jag inte så mycket som jag hade hoppats för den. Men jag kommer att fortsätta att läsa både Bjärbo och Lindbäck för sig, för jag tycker att båda är hur bra som helst. Egentligen 🙂 

 

Det har blivit höst. Cecilia har återgått till jobbet på förlossningsavdelningen så smått efter den turbulenta händelserna under sommaren (se Hittebarnet) – hon är gravid med barn nummer fem, och på grund av detta är relationen till maken John lite ansträngd. Och att bolla arbetet med barnens aktiviteter, sin alkoholiserade mamma och systrarna Susanna och Marias egna kriser är inte helt lätt alla gånger. 

 

Plötsligt dyker ett paket upp i postlådan – anonymt, och innehållande Doris Lessings roman Det femte barnet – om ett barn som inte alls blir som föräldrarna hade tänkt sig. Kryptiska meddelanden dyker även upp på mamma Christinas redaktion. Vem är det som vill familjen illa? Cecilia känner sig tvungen att återuppta kontakten med polisen Per Nilsson som hjälpt henne tidigare – och som hon också kysst en sen kväll på stan… 

 

Mitt i alltihop vill Simon, Johns son från ett tidigare förhållande med missbruksproblem och kriminalitet i bagaget återknyta kontakten. 

 

Ja – som vanligt händer det väldigt mycket. Lite väl mycket, kan man tänka ibland. Det är allt annat än realistiskt att såhär mycket saker som kidnappning, olaga hot och mordförsök händer en och samma medelklassfamilj. Men man får liksom köpa det. Suspension of disbelief är din bästa vän. Och böckerna är bra. Det är välskrivna, genomtänkta, drivna och framkallar ett begär efter mer. Bra där! 

 

Linnea får ett par glasögon och en rullgardin när hon fyller år. Inte ens lillasyster Iris (odrägliga, bortskämda onge!) tycker att det är riktigt okej… men Iris blir lovad att hon minsann ska få något roligt när hon fyller. Så hon behöver i alla fall inte oroa sig. 

 

Mormor berättar att när hon fick glasögon i Linneas ålder förändrades minsann allting till det bättre. Och hör och häpna – plötsligt blir Vanessa som vanligt igen. Bjuder Linnea på sitt födelsedagskalas, och allting! 

 

Men är det för bra för att vara sant? 

 

Detta är en jättefin och sorglig ungdomsbok om mobbing bland tjejer. Alltid ett viktigt ämne. Linnea är en bra huvudperson, och det ska bli jätteintressant att läsa mer om henne och hennes utveckling i de kommande böckerna i serien! 

 

Vår huvudperson heter Karin – det är hon som är flickvännen. Medelklassflicka, feministmamma och två omtänksamma systrar… som Karin mest tycker lägger sig i och försöker förstöra. Själv lever hon tillsammans med den tungt kriminelle John, i en lyxvilla vid vattnet, full med vapen, droger och glamour. Allt är polerat, blankt och dyrt. Vad John gör när han är ”borta och jobbar” vill hon helst inte veta. 

 

Det viktiga är att hon kan gå på fina middagar, ha kokainkvällar med tjejkompisarna när gangstermännen inte är hemma, att hon kan resa. Det där som händer med Johns brott och fängelsestraff och så… tja, det är ju mest otur. 

 

Hon väntar och väntar, bevakar mobiltelefonen som aldrig ringer. Går ut med hunden och äter p-piller i smyg. Byter bikini och filar naglarna. Gör många referenser till Henry och Karen Hill i Maffiabröder – ni vet, gangstern som vittnade mot sina kompisar och fick ett storslaget liv i vittnesskyddsprogrammet. 

 

Men det här kan väl aldrig hålla? Hur det blir med det får vi veta i Den vita staden – en fristående fortsättning. ((Jag har redan läst den när jag skriver detta, och ska ikväll – som är igår, när ni läser detta – lyssna på ett föredrag av Ramqvist om dessa romaner. Ska bli mycket intressant.)) 

 

 

 

Det låter väl som en helt okej deckare? Det är det, intrigmässigt. Absolut. Det är bara så att språket är så katastrofalt att man blir mörkrädd. Kanske borde jag lyssna på böckerna istället? Det är Reine Brynolfsson som läser, och hans röst är behaglig – kanske tänker man inte lika mycket på språket när det talas, så att säga. 

 

För jag vill ju gärna fortsätta att följa poliserna. Och jag gillar miljöerna, västkusten och Göteborg är ju mina hem, så att säga. Men jag förstår inte hur Fransson kan vara så hyllad till skyarna när språket är så ruskigt, jag gör inte det. 

Ja – när jag hade läst del tre i serien om Agnes var jag helt enkelt tvungen att hoppa på fyran mer eller mindre med en gång. Döm om min irritation när min e-boksapp strulade med just den titeln i flera dagar! Men äntligen så fanns den där, och det tog inte lång stund att ta mig igenom den 🙂 

 

Nu är det sommarlov mellan åttan och nian. Konfirmationen är ju avklarad, och det är dags för Henrik att besöka Agnes i Solna för första gången. Ja, han får bo hos en släkting förstås – mamma Laila skulle aldrig tillåta något annat. Det är svårt för Henrik att passa in i storstan, och trots Agnes uppmuntran och förslag om att söka sig till Stockholm för att utbilda sig är han säker på att han är för rotad i Soppero, med renskötseln. 

 

Det är även dags för återträff för konfirmationsgruppen – nästan alla ska komma till Soppero. Tyvärr även Maret, Agnes och Kristins nemesis. Ja, och Jåke förstås – den andra tonårssamen i Solna, som visar sig vara släkt med Agnes. Det konstiga är att Agnes mamma absolut vill följa med upp till Norrland – och att hon plötsligt börjar få telefonsamtal som hon går undan för att svara på… med riktnummer till Soppero. 

 

Och vad är det egentligen som händer med Jåke? Det verkar som om någon slår honom… eller? 

 

Ja – detta kan vara avslutningen på serien om Agnes, och om det är det så är det en fin ihopknytning. Men jag hoppas att det inte är så, för jag vill inte gärna lämna Agnes och Henrik här. Eller Kristin, eller för den delen kompisen Jenny i Stockholm. Fina berättelser om fina ungdomar – och det är så aktuellt, hela tiden, att belysa våra minoriteter i Sverige. 

 

Men så är det, i alla fall. Och jag har suttit och sparat på denna, den tredje boken om Rosengädda (läs om de första två här, om ni vill) – men så kunde jag inte hålla mig längre. Och det tog inte lång tid att läsa ut den, heller. Tyvärr! För jag vill vara kvaaar i Rosengädda! 

 

Tessan bor alltså kvar i Rosengädda, och driver sin restaurang i det gamla stationshuset. Hon har fått barn, lilla Marta – döpt efter fotbollsspelerskan – godsägaren Gustav kastar förälskade blickar åt hennes håll, geten Bella mår så bra så, exet Flatan och kompisen Camilla har fått tvillingpojkar (Ronaldo och Messi), kompisarna Jonny och hans drömprins hjälper till så gott det går… men Tessan hinner inte med. Hon behöver mer hjälp… men tyvärr har hon inte råd att betala någon. 

 

Så plötsligt dyker två personer upp. Som inget hellre vill än att hjälpa till. Men som absolut inte vill ha betalt. Det är Tessans mamma Ann-Kristin, och en ung man med ålderdomligt språk som säger att han heter Erland Josephson… 

 

En bok som faktiskt har allt. Kärlek, spänning, gapskratt, ett par tårar, massor av fantastiska matbeskrivningar… ja. Det enda jag saknar är min favorit Bror från de övriga böckerna. Men han kommer väl tillbaks. 

 

Ja, så säger jag för jag har hört att detta skulle vara en trilogi – att det ska vara slut med Rosengädda nu. Men det hoppas jag verkligen inte. Och när Emma pratade med min väninna på Bokmässan sa hon någonting om att hon inte ville lämna Rosengädda och dess människor ännu… och oh, vad jag håller tummarna för dessa böckerna är som en lisa för själen. Så bra. Har allt, som sagt. 

 

Men sedan verkar det visst som om jag glömde av henne, tills Hanna skrev om Balladen om Sandra Ess ganska nyligen och jag såg till att läsa densamma på en gång. Tack för det, kompis 🙂 

 

Sandra vill helst kallas för Ess. Hon bor i en småstad i Norrland och är olyckligt kär i ett olämpligt exemplar – till slut flyr hon till Stockholm där hon får jobb som vikarie på ett äldreboende, och en lägenhet i en rivningsfastighet i förorten. På jobbet träffar hon den äldre kvinnan Judith – en underbar karaktär – som blir hennes vän. En annan oväntad vänskap blir Marek, en av de polska killarna som jobbar på bygget på hennes hus. Sandra – eller Ess – gör en fantastisk resa med sig själv. Hon får äntligen tid och chans att bearbeta sin mors död, och återuppbygga relationen med sin fostermor – också en fin karaktär. 

 

Det kommer att bli mer av Cannie Möller för min del. Fina berättelser med härligt och skönt flytande språk, vilket jag alltid uppskattar. Nu har jag bara konsumerat två av hennes böcker, men jag misstänker att jag inte kommer att bli besviken på de som kommer.