Kategori: 2010-tal

2016: 266 – Om ni inte börjar leva gör jag slut av Eva Swedenmark

När jag först hörde talas om denna tyckte jag mig ha läst den förut… eller åtminstone något väldigt likt. Härledde den till Sonjas sista vilja av Åsa Hellberg (som jag aldrig orkade läsa klart) men vid vissa efterforskningar insåg jag att det inte alls är samma berättelse, även om det finns vissa gemensamma beröringspunkter – i detta att en medelålders kvinna utmanar sina väninnor att ta tag i sina liv och göra skillnad. 
 
Här är det Garbo som har fått nog. Hon och väninnorna Anita, Ingalill och Pamela pratar bara om krämpor och bekymmer när de ses över några glas vin numera. De lever ju inte längre! Garbo (hon hette Gabor som ogift och fick smeknamnet av sina första svenska vänner) utmanar väninnorna – det är dags att de börjar prata om vad de egentligen vill göra med sina liv. De måste inse att det är dags att ha roligt! 
 
När de äntligen börjar erkänna för sig själva och sina vänner vad de vill göra lättar korken, och de förs ut på äventyr i såväl Stockholms skärgård som på franska rivieran. De blir dessutom betydligt mer förmögna än innan, och tar tag i sin lust, livsvilja och önskan att älska, skriva och ja, leva! 
 
En mycket varm, humoristisk och lättlyssnad roman – utan att bli flamsig eller förminskande. Den är trevlig, helt enkelt. Jag hoppas att det börjar bli vanligare att kvinnor i övre skiktet av medelåldern börjar ta sig själva och sina önskningar på allvar – detta är inspirerande även för en slik i undre skiktet av medelåldern! 
 
Välskrivet är det också och jag lyssnar redan på nästa Swedenmark – Smultron och svek som hon skrivit tillsammans med Annica Wennström och som handlar om familjen kring restaurangen La Stella i Östersund. 

2016: 264 – När klockan slår fem av Denise Rudberg

Jag pratar alltid om Denise Rudbergs ojämnhet när jag skriver om hennes böcker, men nu tycker jag att jag har gjort det tillräckligt. Ni kan läsa här om ni absolut vill 😉  
 
Elegant Crime-serien tycker jag ju verkligen om, och detta är alltså femte boken. Titeln känns krystad, tyvärr, för det är inga klockor som slår fem någonstans här – men har man sig i leken gett och titulerar böckerna i en serie utefter ett tema så får man ju vara så god och fortsätta. 
 
Min favoritsak med serien är nog att det är en medelålders kvinna som är huvudperson – Marianne Jidhoff, åklagarsekreterare och änka. Hon ingår alltså i en särskild utredningsgrupp vid Stockholmspolisen tillsammans med poliserna Torsten och Augustin och åklagaren Alexandra Baranski – det finns en handfull andra karaktärer också, teknikern Pia, åklagaren Irene (som är den värsta antagonisten) och Lillemor, Mariannes väninna. 
 
En serie våldtäkter sker på Östermalm, och man finner snart paralleller till liknande olösta fall i Lund tjugo år tidigare. Är det samma förövare? Eller kan det vara en copy cat? Gärningsmannen tar sig in i kvinnors lägenheter och överraskar dem när de är ensamma. Han klipper av dem håret, och förmanar dem alltid att ligga kvar och räkna till tusen efter att han har gått. 
 
En av kvinnorna som utsattes för honom då för längesen är Augustins nya flickvän, som lever under hög säskerhet i sitt hem och knappt vågar gå utanför dörren. En annan är dotter till en välrenommerad kommissarie i Skåne som numer är pensionerad, men som kommer upp till Stockholm för att delta i utredningen så gott det går. Just denna unga kvinnan blir nämligen mördad… 
 
Parallellt med utredningen kämpar Marianne med sin relation till den härlige Claude och hans betydligt mindre härliga hund, hon åker på jaktkalas i Sörmland med honom och hunden och tar Lillemor med sig, Torsten och Pia vet inte vad de ska göra med sin relation och ja, det är lite rörigt. Men – jag gillar ändå att läsa om de personliga delarna också, det där Östermalmslivet är så långt ifrån min värld att det är inte klokt. Mycket fascinerande. 
 
Upplösningen är lagom förvånande om än inte helt och hållet, och jag tyckte att det var spännande hela vägen. Och ja, jag tittade ett par extra gånger under sängen och låste dubbla lås på ytterdörren… det är riktigt ruggigt att tänka sig att någon skulle ta sig in när man inte är hemma. Nu bor jag på nionde våningen och det är säkert 200 lägenheter som kan se fasaden på mitt hus och nog skulle reagera om någon klättrade, men ändå…! 😉 

2016: 262 – Rendez-vous med 12 spännande kvinnor av Annika Bergson

 
Jag fick denna fina bok som recensionsexemplar för säkert två månader sedan. Sedan placerade jag den på ett klantigt ställe och den återuppstod därifrån igår. Pinsamt värre – men jag hade som tur var både tid och motivation att läsa den snabbt. Tack snälla Bucket List Books för recex! 
 
Annika Bergson är journalist på Damernas Värld, och har så varit i många år. Detta är berättelserna om tolv intervjuer med tolv intressanta kvinnor – alltså inte transkript av själva intervjuerna, utan just anekdoter kring Bergsons träffar, eller rendez-vous, med dessa spännande damer. 
 
Det ska sägas att somliga namn är helt nya för mig – men det gör ju verkligen ingenting. Det var snarare ett trevligt sätt att stifta bekantskap med Marisa Berensen och Shu Pei Gin – att få läsa en berättelse om dem snarare än en intervju eller faktaruta i en tidning. 
 
Och de som jag känner igen är det ju såklart en fröjd att läsa om! Annie Lennox är en favorit hos mig, liksom Marian Keyes, och det är mysigt att läsa om dem. Det är spännande att äntligen få den sanna historian om Hermès Birkin direkt från Jane herself, och det är kul att läsa om Cecilia Edefalk, konstnärinnan som talar med träd och som fått den absolut högsta summan för ett konstverk i Sverige för sin Baby. 
 
Så – en jättehärlig bok som jag definitivt kommer att återkomma till igen. Spännande dessutom att få komma med bakom kulisserna på högprofilerade intervjuer, med planering, utförande och det som kan gå snett…! 

2016: 261 – Kvinna inför rätta (Apple Tree Yard) av Louise Doughty

   

 
Det var min tur att bestämma förslag på böcker åt bokcirkeln sist. Vi bestämde att vi skulle ta två böcker och hoppa över att träffas i juli, dels på grund av semestrar och dels på grund av att två medlemmar skulle få barn i juli (det har de fått nu, lilla Tove är här). För en gångs skull träffades vi en vardagskväll i juni och jag hade jättemycket på jobbet och hade totalt glömt av att jag skulle förbereda förslag! Så jag tittade igenom min hylla i Nextory-appen och skrev ut beskrivningar av en åtta-nio böcker som vi skickade runt och röstade på. Stoner vann stort och tvåa kom då Kvinna inför rätta av Louise Doughty, en sådan där som jag har tänkt läsa länge men som bara inte blivit av. 
 
En universell sanning är ju att bokcirklar är väldigt bra för att ge en spark i baken och komma igång med sådant som blivit liggande! 
 
Här följer vi Yvonne, 52 år och doktor i genetik. Hon bor i en finare förort till London med maken Guy, barnen är utflugna och hon jobbar deltid på privatägda Beaufort Institute i Westminster. Under en arbetsdag när hon arbetar som sakkunnig på Houses of Parliament träffar hon en spännande man och inleder helt oplanerat och oförhappandes en affär med honom. 
 
Något som längre fram får stora konsekvenser – som vi förstår av den svenska titeln kommer hon att hamna inför rätta. Ett brott begås och älskaren blir hennes medåtalade. 
 
Det är inget mästerverk, men det är spännande, välskrivet och väcker en hel del frågor om kärlek, etik, trohet och sanning. Jag plöjde igenom den ganska snabbt, och det var inte enbart för att jag var ”tvungen” att ha läst klart den till idag – den var helt enkelt bra nog att plöja. 
 
Jag ställer mig undrande till två saker med den svenska utgåvan – dels varför man översatt titeln som man har gjort, Apple Tree Yard är en mycket mer intressant titel – och dessutom snyggare. Kvinna inför rätta är inte helt representativt heller, eftersom Yvonne inte står som ensam åtalad inför rätten. Och dels det förskräckliga omslaget! Vad har man tänkt? Det känns hemskt konstigt och jag hade aldrig ens plockat upp boken på biblioteket eller i bokhandeln med det omslaget. Underligt, tycker jag. 

2016: 258 – Döda talar inte (Silent voices) av Ann Cleeves

 
Bok nummer fyra (andra på svenska) om min idol Vera Stanhope! 
 
Vera har börjat simma, tro det eller ej, och efter ett av sina åttalängderspass hittar hon en död kvinna i bastun – strypt, som det verkar. Det visar sig vara en socialarbetare som bor en bit bort i en avlägsen by i Tyne Valley. Ju mer Vera och teamet jobbar på att försöka kartlägga offrets liv och leverne, desto mer intressanta saker dyker upp. 
 
 
En intressant bihistoria, så att säga, är den om Connie – även hon socialarbetare som efter ett kontroversiellt familjefall har bytt namn och även hon flyttat till den lilla byn utanför städerna. Connie och Jenny, mordoffret, har arbetat ihop – men inte finns det väl någon anledning för Connie att ta Jenny av daga? 
 
Det finns otroligt många att förhöra och tala med – hela byn, och all personal på hotellet där gymmet finns – och Vera njuter fullt ut av att ta riktiga tag i en utredning igen. Stackars Joe får skäll hemma för att han jobbar jämt, men Vera är målmedveten. Som alltid! 
 
Jag njuter så av dessa böckerna – de är mästerligt skrivna och som sagt, Vera är min nya idol. Det saknas aldrig humor mitt i det hemska, och det är lagom lågmält för att fortfarande vara extremt spännande. 
 
Ja, superbra! 

2016: 257 – Långt ifrån död (Not dead enough) av Peter James

 

   

 
Ja, jag undrar fortfarande – hur har jag missat Peter James? Jag är hals över huvud dödsförtjust i böckerna om Roy Grace – och nu har jag läst nummer tre. Som fick mig att gå och känna på lägenhetsdörren både en och fyra gånger igår kväll under de sista 100 sidorna… 
 
En kvinna ur Brightons societet, Katie Bishop, hittas död i sitt hem. Strypt, med en gasmask från andra världskriget på sig, och slipsar fästa kring handlederna och sängstolparna. Allt pekar på att det är hennes make Brian som gjort det – och då menar jag allt inklusive teknisk bevisning, DNA och hela baletten – det är bara det att han låg och sov i sin lägenhet i London, 8 mil bort. Med alibi. 
 
När en annan kvinna hittas mördad, även hon med gasmask på sig, förstår Roy Grace att det är en seriemördare i farten. När den andra kvinnan mördades var Brian Bishop visserligen inte under uppsikt, men det stämmer ändå inte riktigt överens. Hon var dessutom hans älskarinna… eller var hon verkligen det? 
 
Ingenting är som det verkar, och snart blir Roy Grace mer personligt inblandad än han hade önskat. Han kämpar dessutom med sina känslor för Cleo, som han inser att han älskar – men så får han ett mail från en gammal vän som är helt säker på att han har sett Sandy, Roys fru som försvann på hans 30-årsdag… i München. Där hon har rötter. Han har inte sett henne på nio år, men han vill naturligtvis fortfarande få reda på vad som hänt. 
 
Och på hemmaplan har han kollegan boende i gästrummet. Han spelar för hög musik och spiller fiskgratäng i vardagsrummet. Vad göra? Han älskar ju honom högt och rent, men nu börjar han faktiskt bli lite trött på killen. 
 
Åh, jag älskade varenda sida. Det är så BRA! Och det gör inte författaren illa att han tar sig tid att svara på Instagram – det gjorde han när jag postade om denna också. Ett utmärkt sätt att se till att folk är honom lojala – men det är inte direkt som om han behöver ragga läsare. Strålande! Jag ser redan fram emot nästa, Död mans fotspår eller Dead man’s footsteps. Men jag får väl försöka ge mig till tåls… har trots allt två bokcirkelböcker att ta mig igenom till på söndag! Dock tar Vera Stanhope upp min tid och uppmärksamhet just nu – med den äran, förstås. 

2016: 256 – All the bright places (Som stjärnor i natten) av Jennifer Niven

   

 
Ja. Kära nån. Denna har man ju hört talas om från olika håll sedan den kom ut förra året, tycker jag. Nu har jag äntligen läst den. Oh, vilken bok. 
 
Theodore Finch och Violet Markey träffas uppe i skolans klocktorn. Violet har ganska nyss förlorat sin storasyster Eleanor i en trafikolycka där hon var den som överlevde. Finch passar inte in någonstans, och går genom perioder som han knappt minns. ”Utslocknandet” kallas det i den svenska översättningen, ”the Sleep” på engelska. 
 
Den ena hindrar den andra från att hoppa, men när de väl kommer ner igen tror alla att det är tvärtom. Och de låter dem tro det. En vindlande och osäker vänskap tar sin form, delvis tack vare att Finch insisterar på att de ska göra ett skolarbete som innefattar flera studiebesök tillsammans och läraren för en gångs skull säger nej till Violets protester. 
 
De kommer från olika bakgrunder och har helt skilda familjeliv. Finchs pappa lämnade familjen för en yngre förmåga för ett år sedan och han och hans systrar får sköta sig mycket själva då mamman har två jobb. Violets föräldrar är mycket stöttande och fina, men förstås även de uppätna av sorgen efter dottern som försvann. 
 
Jag har aldrig läst något som liknar denna boken förut. Det är en alldeles vidunderligt bra blandning av sorg, vemod, filosofi och humor. Ja, tro det eller ej – den är hemskt rolig på sina ställen. Någon skrev på Goodreads att Finch är som en ännu ”värre” version av Augustus från The fault in our stars med sina högtravande ord och tankar och absolut, så är det – men jag älskar det. 
 
Jag älskar att de båda har sina kreativa outlets – Violet skriver, Finch spelar gitarr och skriver låtar – och hur de släpper in varandra i skapandet. Och jag gillar hur psykisk ohälsa beskrivs också – eller gillar, men ni förstår hur jag menar. Den där lamslående känslan. Fantastiskt bra. 
 
Detta är en av årets bästa böcker för mig – ja, jag har läst väldigt mycket som är riktigt bra i år. Jag ser fram emot att läsa mer av Jennifer Niven för jag är otroligt imponerad. Och berörd! Jag låg och läste slutet i fredags kväll och visste verkligen inte vart jag skulle ta vägen – låg i soffan, låg i sängen, satt i köket, stod i hallen. Ett riktigt mästerverk. 

2016: 254 – Harry Potter and the cursed child av JK Rowling et al

 
Jag gillar att läsa pjäser och det är sällan jag gör det numera, så jag blev glad när jag hörde att ”nya Harry Potter” skulle bli i manusformat. Och det är jag fortfarande för jag tyckte att det var jättemysigt att läsa. Det råkade vara en regnig och inte helt hundraprocentig dag för mig, dagen efter utgivning, så vad passade bättre än att gräva ner sig i den världen i några timmar? Eller ja, ett par timmar. Det tar inte jättelång tid att läsa. 
 
Som sagt – jag gillar pjäser, och jag var helt medveten om formatet när jag gav mig in på den. Det var visst inte alla – det verkar vara extremt många som antingen inte hört talas om att den skulle komma eller att den råkar vara en pjäs för åh vad folk RASAR. Gud, så arga de är för att detta inte är en åttonde roman som passar perfekt in i Rowlings värld. 
 
Därför vill jag gärna lägga lite emfas på detta: 
 
– det är inte en åttonde roman
– det är ingen roman överhuvudtaget
– nej, den behöver inte följa ”kanon” eftersom det inte är en åttonde roman’
– det är en pjäs med tre upphovspersoner baserad på Rowlings universum. Hon har skrivit berättelsen, Jack Thorne har skrivit manus. 
 
Har man det klart för sig är det härlig, intressant och riktigt spännande läsning. Och det är väl det vi vill att det ska vara? 

Det vore himla kul att se pjäsen i West End någon gång, men som det är nu är den väl utsåld fram till våren 2018 (så länge som biljetterna släppts, med andra ord) så det gäller nog att vara tålmodig. Men man kan väl tänka sig att den kommer att tangera ett eller annat rekord ganska fort. 

 
Och en sak till – om detta kan få ungdomen att a) läsa pjäser och b) gå på teater så är ingen gladare än jag! 

2016: 252 – Den glömda rosenträdgården av Marita Conlon McKenna

 
På baksidan står det såhär: 

”Molly Hennessy lämnas ensam när hennes make David oväntat dör i hjärtinfarkt. Deras hus i byn Kilfinn är charmigt men befinner sig till stora delar i förfall. Till Mollys förskräckelse hör dessutom banken av sig och vill att hon betalar av lånen på huset.

Hennes brorsdotter Kim behöver en ny start i livet. När Molly får en idé om hur Mossbawn House ska räddas gör de båda Gina, som jobbar i byns kafé, delaktig i planerna.”

 
Det är ett imponerande (obs ej ironi) koncist sammandrag av en bok där det händer SÅ mycket och persongalleriet är SÅ stort! Men i detta fallet är det inte negativt, för det är verkligen helmysigt och lagom roligt hela vägen igenom. Jag älskar de irländska miljöerna, dialogen flyter på ett fint sätt och även om det inte är så omtumlande läsning så är det hela tiden intressant nog så att man vill läsa bara ett kapitel till… 

Om man gillar Maeve Binchy – det gör jag – och böcker med en massa god mat i så ska man absolut passa på att läsa Den glömda rosenträdgården. Ibland när jag kallar en bok trevlig är det inte enkom positivt, men i detta fallet så är det det. En mycket trevlig liten roman!  

2016: 250 – Fjällgraven av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt

Jag har, som så många andra, förtjusat mig i Hjorth och Rosenfeldts psykopat till psykolog, Sebastian Bergman. Har tyckt att båda de tidigare böckerna (Det fördolda och Lärjungen) var riktigt, riktigt bra. 

Tyvärr är jag inte riktigt lika imponerad av bok tre, Fjällgraven. Den var ba’ lite för mycket. Tusen olika spår och intriger, lite väl mycket om Bergmans privatliv och ja, jag vet inte, jag blev lite trött av den. Men samtidigt är det ju svårt att sluta läsa… 

Vad som händer? Ja – två medelålders kvinnor på fjällvandring i Jämtland upptäcker en massgrav bland fjällen – det är sex personer varav två är barn. Riksmordkommissionen kallas in – Sebastian är numera en del av teamet – för att klara upp det här. Två personer identiferas som ett holländskt par som försvann för ett antal år sedan, men de andra verkar inte ha någon koppling till dem – förutom att de begravts samtidigt. 

Sedan är det den där bilen med en amerikansk kvinna i, en bit bort. Hon verkar ha falska ID-handlingar… 

Och en försvunnen asylsökande med hemligstämplad utredning. Och TV-reportern som gräver i det. Och hustrun som går hemma och väntar. Hon vet att mannen aldrig bara skulle försvinna sådär… 

Ja, och så det där kaotiska privatlivet, då. 

Ni fattar, va? Det är lite rörigt. Men visst är det välskrivet, och visst undrar man vad som ska hända härnäst. Naturligtvis kommer jag att fortsätta läsa serien. Särskilt som den senaste, De underkända, låter så spännande att det är inte klokt. Men först Den stumma flickan som naturligtvis inte låter helt oäven heller 🙂