Kategori: 2010-tal

Handbok för ett begagnat hjärta av Tamsyn Murray

Jonny är femton år och har spenderat större delen av dessa år på sjukhus. Han har ett medfött hjärtfel, och minsta lilla infektion kan bli hans död om han inte får ett nytt hjärta. Och det måste gå fort – han har nyss haft ännu en stroke och blir inte starkare. Han lever tack vare livsuppehållande maskiner och skicklig personal. Och en fin familj och en god vän på sjukhuset, förstås. 
 
Jämngamla Niamh är på semester med familjen när hennes tvillingbror Leo faller till sin död från en klippa. De hade ingen särskilt nära relation, var väldigt olika och efter hans död vet inte Niamh alls hur hon ska bete sig. I skolan och hemma sörjer alla så det skriker om det, men Niamh är mest förbannad. 
 
Som ni säkert förstår blir det Leo som blir donator till Jonny, som efter sin rehabiliteringsperiod bestämer att han måste ta reda på varifrån hans hjärta kommer. Det är naturligtvis strängt förbjudet – läkarna får bara berätta för honom att det var från en kille i hans egen ålder – men den informationen är ju nu, med sociala medier och internet, tillräckligt för att åtminstone hitta någorlunda rätt.
 
Och som ni säkert också förstår finner Jonny och Niamh varandra på ett alldeles speciellt sätt. 
 
Jag har väldigt blandade känslor för denna roman. Somliga bitar är riktigt bra – som det växelvisa berättandet, och att Niamh får vara arg och inte bara förkrossad. Och ännu en gång – jag älskar fina vuxenporträtt! Däremot blir det naturligtvis både lite melodramatiskt och på sina ställen fullständigt osannolikt – och även orealistiskt, jag köper inte att alla ungdomar, särskilt de med någon sorts hälsoproblem, plötsligt uttrycker sig som Augustus i För eller senare exploderar jag. Men visst var det underhållande, jag läste ut den på ett par timmar och det var absolut inte bortslösad tid. Jag kan tänka mig att yngre läsare faller pladask – jag är nog lite för cynisk för det 😉 
 
Köp boken här eller här! 

Den röda adressboken av Sofia Lundberg

 

 
Denna kom ut för första gången för några år sedan – jag lade den då i hyllan i någon e-boksapp men det blev aldrig av att jag läste den. När den nu kom i nyutgåva var Forum så snälla att skicka hem den till mig – tillsammans med en röd anteckningsbok! Kul idé och jag blev väldigt förälskad i boken och hoppas att den kommer att göras i fler färger 🙂 Det har dröjt med recensioner – jag har 35 i utkast just nu – så Forum, jag är inte otacksam, bara seg och har haft en väldigt intensiv period här. Läsning har jag hunnit med eftersom jag kan göra det i sängen men bloggen har blivit svårt lidande. 
 
Hur som helst, till sak – Sofia Lundberg har skrivit en riktigt rar liten historia här. Jag lyssnade på delar av den och läste delar – Gunilla Leining har läst in och som bekant gillar jag inte henne något vidare (pet peeve – hon bryr sig inte om att kolla upp uttal av saker samt vill gärna ge män väldigt märkliga röster), men här funkade det ganska bra.  
 
Doris är 98 år och lever ensam i sin lägenhet på Bastugatan i Stockholm. Hon har förstås hemtjänst, men de har inte alltid så mycket tid för henne och någon rolig mat får hon då inte. Den enda anhöriga är systerdotterdottern Jenny, som bor i San Francisco. En dag inser Doris att det är dags för henne att börja skriva ner sina minnen av livet åt Jenny. Till hjälp tar hon sin röda adressbok som hon haft sedan hon fick den på födelsedagen av sin pappa 1928 och genom den följer vi med genom barndom, ungdom, hemhjälpsarbete, glitter och glamour (eller?) i Paris som modell… ja, hela vägen fram. 
 
Jag tycker att Lundberg lyckas väldigt bra. Doris är en fin huvudkaraktär, det finns en ordentlig skopa humor, samtidigt som det är både vemodigt och äventyrligt. Det finns ju en del sådana här böcker sedan tidigare och det är ju alltid vanskligt att ta sig an något som någon annan kanske redan gjort och blivit hyllad för. Det känns ju lite som om det kan gå åt två håll – antingen blir den omskriven som ”DEN NYA XYZ” – jämför Gone Girl och En man som heter Ove – eller så får den skäll för att den är så lik. Eller – för det finns en tredje väg – lyckas den stå på egna ben. Och det gör Den röda adressboken! 
 
 
Boken finns att köpa här eller här! 
 

Milk and honey av Rupi Kaur

 

 
Jag vill gärna läsa lite mer lyrik, och när jag läste hur hyllad denna blivit i diverse grupper och annat blev jag hemskt sugen och kastade mig över den. Tyvärr är jag faktiskt inte så imponerad som alla andra verkar vara, vilket är hemskt tråkigt. Vissa saker är otroligt djupt berörande, men mycket blir lite flaxigt på gränsen till banalt. Jag gillar de visuella illustrationerna på sina ställen, men texterna är ingenting för mig och jag kan faktiskt inte riktigt förstå vari hyllningarna ligger. Kanske har det med privilegier att göra – vad det än är så är jag inte särskilt imponerad eller intresserad. 
 
Ett exempel ur boken: 
 
 
Älskar den enkla illustrationen men för mig är dikten nästintill simplistisk.
 
 
Jag kan tydligen inte länka från denna datorn, men ni hittar nog… 😉 
 

Tiden går så långsamt när man tittar på den av Josefine Lindén

Caroline och Jonas lever det perfekta livet. Ett par år över trettio, bra jobb, fin lägenhet… men inget litet barn. Efter flera misslyckade försök med IVF föds dock äntligen dottern Elsa. Nu ska väl allt vara bra? Men det blir allt annat än bra. Caroline blir mycket sjuk i någon form av psykos, och går slutligen över gränsen. Hon kommer inte ihåg vad som hänt – men hon hamnar i fängelse omgående, medan Jonas vakar över dottern på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset. 
 
Lägenheten på Kungsholmen måste säljas och Jonas skaffar ett radhus i förorten. Caroline går med på allt han vill – hon måste ju få tillbaka sin man och sin dotter. Men han verkar vara på väg att gå vidare och gå in i en relation med en av sjuksköterskorna på intensiven. Hur ska nu detta gå? 
 
Först var jag inte imponerad, ska jag erkänna. Det kändes ganska ytligt och grunt, trots att det redan från start handlade om ett tungt ämne – ofrivillig barnlöshet. Men det blev riktigt spännande efter ett tag, och jag läste de sista sidorna med andan i halsen och gillade verkligen slutet. 
 
Jag fick mersmak av denna och läste ganska raskt ännu en bok av Lindén – dock i en helt annan genre. Mer om den snart! 
 
 
Läs gärna mer hos Feministbiblioteket och Mias bokhörna. Jag hittar inte boken i tryckt form hos någon av nätbokhandlarna, men den finns som ljudbok här eller här. Den finns alltså även att hitta på biblioteket. 
 

Jag ger dig solen av Jandy Nelson

Noah och Jude är tvillingar. De är otroligt olika – Noah är tillbakadragen och mest engagerad i konsten, Jude är populär och utåtriktad. De har en nästan magisk, telepatisk kontakt sinsemellan, som tvillingar ju ”alltid” har i fiktionen. Men något har hänt, och förtrollningen är bruten. Vi följer Noah som 14-åring och Jude som 16-åring,  I Noahs berättelse flyttar en ny kille in i grannhuset, och man förstår ganska snabbt att det kommer att ha stor betydelse för resten av berättelsen. Men hur den ska utveckla sig – det kan jag inte räkna ut. Mycket skickligt av Nelson. 
 
Boken är fullknökad med visuell konst – och jag älskar det. Jag kan inte speciellt mycket om konst egentligen, jag lärde mig mycket när jag pluggade och jag gillar verkligen att gå på museum och gallerier, men jag kan inte så mycket. Därför googlade jag som en tok boken igenom och det är något väldigt speciellt med böcker som får mig att verkligen lära mig mer. Otroligt intressant. 
 
Detta är en helt fantastisk ungdomsbok. Den har visserligen somliga drag som jag kan störa mig på i andra böcker – som hur det nästan alltid finns någon karaktär som är så himla perfekt att det sprutar ur öronen – men jag kan förlåta det här, eftersom vederbörande på sätt och vis blir en kontrast, eller en sorts ”foil” för Noah och Jude, som inte själva är sådär perfekta eller självsäkra. Dessutom tas missbruk upp på ett annat sätt än vi vanligtvis brukar se i ungdomsböcker. 
 
Strålande! 
 
Jag har även läst Himlen börjar här av Jandy Nelson, som jag tyckte mycket om. Läs gärna mer om Jag ger dig solen hos Prickiga Paula och Hyllan! Boken finns att köpa här eller här. 

Chemin Saint-Paul (Huset på Saint Pauls väg) av Lise Tremblay

Jag plockade upp ju upp mina franskastudier igen för ganska exakt ett år sedan, medelst Duolingo och lite allmän läsning på franska här och där på nätet och Readly. Jag har varit sånär flytande en gång i tiden, men använde sedan inte språket på över tio år och då tappar man mycket och rätt snabbt – men bonusen är att det är någorlunda lätt att plocka upp det igen. Många glosor sitter kvar och jag minns ju en hel del grammatik och språkstruktur också. 
 
Så någon gång tidigt i år bestämde jag att jag minsann skulle lyckas läsa en roman på franska i år. Jodå. Jag började med Bonjour Tristesse men kom inte direkt någon vart. Började med Spöket på Canterville av Oscar Wilde, mest för att jag råkade ladda ner en fransk version istället för den engelska, men kom inte så långt med den heller. Eller med No et moi av Delphine de Vigan. 
 
Men skam den som ger sig! För några veckor sedan läste jag ju Hägern av Lise Tremblay och tyckte väldigt mycket om den. Var sedan och lyssnade på henne på Stadsbiblioteket, då hon talade franska (frågorna ställdes på engelska, hon svarade på franska och så översatte en herre till svenska) – och då insåg jag att jag faktiskt förstod nästan allt, trots att hon pratar Québec-franska vilket jag nästan aldrig exponerats för. 
 
Och då tänkte jag – jag försöker mig på Huset på Saint Pauls väg på franska – Chemin Saint-Paul. Och hör och häpna – det gick! Det tog ett par veckor och jag orkade verkligen inte med den varje dag. Men jag läste, och försökte fokusera på att ta mig igenom texten istället för att stanna upp och slå upp vartenda ord jag inte var säker på. Antagligen missförstod jag ett och annat under läsningen, men så illa kan det knappast ha varit. Det är en kort liten roman, 120 sidor som e-bok tror jag, men den är tät och inte helt enkel, så det känns ju som om det räknas. Och jag har definitivt fått blodad tand för att försöka läsa mer skönlitterärt på franska också. 
 
Det är en väldigt fin och sorgsen liten bok – självbiografisk, för övrigt – som handlar om när Tremblays föräldrar gick bort. Hon berättar om det vita rummet på det psykiatriska sjukhuset där hennes mor framled sin sista tid i livet, och det blå rummet, där hennes far ett år tidigare drog sina sista andetag. Det är en sorts bearbetning av sorg och förlust av familj, men även en sorts uppgörelse med barn- och ungdomen, ett avslut och ett sista klipp av banden till galenskapen och våldet som präglade livet därhemma. Då fick hon alltid vara duktig och hålla sig till den officiella berättelsen – det behöver hon inte längre göra. 
 
Jag vill gärna läsa mer av Tremblay – hon är en otrolig författare.  
 
 
Läs gärna mer hos …och dagarna går och Fiktiviteter. Boken finns att köpa (på svenska) här eller här. 

Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall

Åh, så hjärtskärande fruktansvärt detta är. Men så bra. 
 
Detta är Åsa Grennvalls nionde serieroman, har jag läst mig till. En självbiografisk berättelse om Jenny som växer upp på 70-talet i en familj som är fullständigt oförmögen att uttrycka känslor (förutom när mamman vill lägga skuldkänslor på andra) – och som har noll självinsikt eller uppfattning om hur stukat och skevt familjen lever. 
 
Jag läser med tårar i ögonen och även om det ibland kastas in drastisk humor sätter jag snabbt skrattet i halsen. 
 
Makt och destruktivitet skildras i mycket speciell bildkonst. Jenny älskar ju sina föräldrar, men om det på något vis är ömsesidigt bevisas det aldrig. Och det lilla barnet förstår ju inte ens att det är skevt och fel, inte förrän hon får komma hem till kompisen Sara och förstår hur dynamik människor emellan faktiskt ska fungera. 
 
När Jenny blir vuxen och får egna barn hoppas hon att en vändpunkt ska komma – men det gör den aldrig. År av terapi och fina övriga relationer hjälper, men naturligtvis sitter ärren kvar i själen efter denna kärlekslösa uppväxt. Fruktansvärt sorgligt – men alldeles, alldeles lysande. 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Du är min bästa vän och jag tycker så mycket om att komma på middag hos dig av Martina Haag och Clara Block Hane

 

 
Jag passade på att låna denna på biblioteket i förra veckan – mest på skoj, jag tycker alltid att det är roligt att bläddra i kokböcker som är lite personliga – och det är denna verkligen. Fina små humoristiska texter som pendanger till ”kapitlen” och många roliga recept också. Jag skrev av ett par stycken som jag kommer att prova framöver, särskilt intressant var ett på koreanska köttbullar! (Jag kan ju inte låta bli att roas av att de rekommenderas att ätas tillsammans med koreanska päron, vilket förstås bringar tanken till detta…) 
 
Trevlig bok, alltså, med underbara bilder och en sorts genomsyrning av gemyt. Som kokböcker gärna ska vara! Dessutom distinkt opretentiöst. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här! 
 
 

Zelda #6 – Allt är normalt av Lina Neidestam

 

 
Det börjar bra för Zelda i detta sjätte album. Hon delar lägenhet vid Mariatorget med Nova, har ett ganska coolt jobb och en rätt snygg kille. Men det tar inte många sidor innan hon är uppsagd, vräkt och dumpad. Vad fan ska hon hitta på nu då? 
 
Dra till New York känns rimligt. Men först ska kompisen Tove och hennes flickvän få barn, och så måste hon åka hem till farsan i Braxå ett tag, och så… ja, hinna med att sova på lite olika soffor ett tag, och släpa omkring på sina ägodelar i sopsäckar och sådär. 
 
Så, ni vet. Allt är normalt. 
 
Och åh, vad jag älskar Zelda! Teckningarna är väldigt estetiskt tilltalande för mig, för det första, men jag älskar verkligen handlingen också. Det är ofta så himla realistiskt, så händer det lite helt absurda saker men det accepterar jag på ett annat sätt när det händer i serieromanform. 
 
Ljuvligt, rakt igenom! 
 
(Extra ljuvligt var att jag var den första personen som fick tag på denna på biblioteket – det var nog jag som lämnade inköpsförslaget – och det doftade sådär fantastiskt om boken hela läsningen igenom… mmm!) 
 
 
Albumet finns att köpa här eller här. 

White monkey av Adrian Perera

Peppe och Karin pratade om denna i ett avsnitt av Mellan raderna för några veckor sedan – jag blev genast väldigt nyfiken och plockade upp den från biblioteket i förra veckan. Och sträckläste samma kväll. En otrolig stor liten bok. 
 
Det finns många berättare i denna lyriksamling – det som är gemensamt är temat. Strukturell rasism, alltså. Det är modern från Sri Lanka som flyttar till kalla, mörka Finland med sina åkrar och granar. Det är fadern från Finland, mormor på Sri Lanka som inte kommer ihåg allt så väl som tidigare, morfar som kallar dottersonen för ”white monkey” – och sonen själv, i Finland. Det som håller ihop berättelsen är en journalist som ställer slarviga, ogenomtänkta frågor till poeten. 
 
På första sidan står det: ”Allt i denna bok är fiktion utom problemen” och det ger verkligen mig något att tänka på under läsningen. Boken är bara 60 sidor, det tar inte lång tid att ta sig igenom texten – men med denna tanke i bakhuvudet finner jag mig bläddra tillbaka, läsa om, läsa på ett annat sätt och fundera ett steg till flera gånger om. Jag blev verkligen tagen på sängen av dessa texter – har inte läst så mycket lyrik på sistone, men fick lite blodad tand nu. 
 
Oerhörd debut av Adrian Perera. Det är ett namn att hålla ögonen på, tro mig. 
 
Boken finns att köpa här eller här.