Kategori: 2010-tal

Nu var det alltså dags för tredje och avslutande delen i trilogin om systrarna Mona och Barbro. Så vemodigt! Jag har älskat denna serien och den sista boken gjorde mig alltså inte besviken. I Världens vackraste man bjöd Barbro Mona på en resa till Mallorca för att de skulle kunna lära känna varandra som vuxna, trots den delvis trasiga och jobbiga barndomen de delar. I Kära Barbro är Mona kvar på Mallorca hos just världens vackraste man – och i Darling Mona har systrarnas mamma gått bort, och det är dags att ta tag i allt det där som måste tas tag i. Barbro kommer ner till Alcùdia – men maken Gustaf är inte med som planerat. Vad är det nu som har hänt? 

 

Mona känner en vilja och ett behov av att göra upp med sitt eget förflutet, och genom att läsa sina gamla dagböcker bearbetar hon och tänker igenom. Hon stämmer även träff med ex-maken Torbjörn, som hon lämnade för Albert – ja, världens vackraste man – som hon erbjuder sin vänskap. Mötet får henne att se på sig själv, på honom, på deras gemensamma historia och på hela tillvaron på ett nytt sätt. 

 

Jag blir så oerhört engagerad i dessa systrar, som de bråkar och kivas, och som de älskar och oroar sig. Mot slutet av denna hade jag hjärtat i halsgropen – jag ska inte berätta varför, men jag fick några fruktansvärda farhågor om något som sedan inte alls hände och var verkligen orolig för om det hade blivit så hade jag blivit vansinnig. Så djupt brukar jag inte dedikera mig till böcker, och särskilt inte fiktiva sådana. Det är ett riktigt gott betyg. Jag tycker att de är så välskrivna och så träffsäkra, man sätter skrattet i halsen – jag kan inte riktigt få nog! Önskar nu såklart att det här med trilogi bara är trams och att vi får fortsätta att följa Mona och Barbro länge än. Visst blir jag fullständigt galen på dem ibland – särskilt Barbro – men jag kan inte låta bli att älska dem ändå. 

 

Boken finns att köpa här eller här. Missa inte – men läs de tidigare i serien först, de vinner garanterat på att läsas i sin helhet och i ordning. 

Liv och hennes pappa har flyttat från det ganska anonyma Stockholm till en liten håla utanför Växjö. Pappan har drömt om att köpa huset de flyttat till sedan han var ung, och när det plötsligt blev tillgängligt på marknaden slog han till. De ska bo där på prov ett tag, är tanken, funkar det inte så gör det inte. 

Så fort jag såg att denna var på väg visste jag att den måste jag läsa, så fort det bara går – jag älskade En nästan sann historia nästan orimligt mycket, och som tur är ville kompisarna på Forum ge mig äran att få ett förhandsexemplar så att jag kunde läsa den så fort som möjligt. Tack Forum! 

 

En helt vanlig familj har undertiteln ”En roman om ett brott” – och det är precis vad det är, eller kanske fler brott – men jag kan inte kalla det för en deckare. Detta är en mycket skickligt skriven bok om familj, sanningar och lögner, andlighet, formalia, kärlek, förakt… här finns allt och det är omöjligt att sluta läsa. Jag bar med mig den överallt, även dagar när jag visste att det inte skulle finnas en minuts extra lästid – ifall, ifall…! Det är ett riktigt bra betyg. 

 

Den helt vanliga familjen bor i Lund och består av prästen Adam, advokaten Ulrika och dottern Stella, 19 år, som just tagit studenten och arbetar på H&M för att spara ihop pengar till en långresa till Asien. Här finns även Stellas bästa väninna Amina som hon hängt ihop med som ler och långhalm sedan handbollsåren. Det är Adam som berättar den första delen av historien, när vi får reda på att Stella sitter häktad för mord på en man som visar sig ha funnits i hennes och Aminas bekantskapskrets. Därefter följer Stellas egen berättelse, och sist mamma Ulrikas. De olika perspektiven och sätten att framföra berättelsen tillför otroligt mycket såväl till berättelsen som till läsbarheten och känslan av att jag hela tiden måste få veta mer om vad som har hänt. 

 

Det viktigaste temat här är sanning och lögn. Vad gör vi för att skydda dem vi älskar, hur långt kan vi gå? Hur samspelar vi med andra i lögner och manipulationer för att nå ett gemensamt mål, utan att egentligen tala med varandra om handlingar som blir symbiotiska. Även vänskapen mellan flickorna skildras på ett starkt och trovärdigt sätt, mitt i den där tiden mellan barndom och vuxenliv, och ett tredje viktigt och övergripande ämne är prestation – från alla våra huvudpersoner, skulle jag vilja säga. 

 

Otroligt bra. Mattias Edvardsson är en mästare på att berätta en spännande historia utan att den blir förutsägbar eller kännas ”för fiktiv”. Jag rekommenderar En helt vanlig familj mycket varmt – fantastiskt bra. Köp boken här eller här! 

Cecilia Salamon jobbar på dejtingsajten Happy Pancake, och har samlat sina erfarenheter från såväl privatlivet som arbetslivet för att sammanställa denna väldigt träffsäkra och snygga bok. Louise Winblad – Hej hej vardag – är fantastiskt bra och illustrationerna och formgivningen lyfter verkligen innehållet här. 

 

Jag började bläddra i den så smått en kväll i förra veckan när jag råkade vara sysslolös och det slutade med att jag satt med en hög postit-lappar i ena handen och markerade sidor med den andra. Det finns väldigt mycket här som är värt att bära med sig! Jag hittade en teckning som är så mycket jag för femton år sedan, en väldigt rolig lista över varför det är bäst att vara singel, ett antal saker som tjejer önskar att killar fattade, en lista på bra samtalsämnen att starta en konversation med (som förstås funkar i alla möjliga sammanhang, det är riktigt käcka grejer som inte alls är kopplade till dejting per se) – och så vidare. 

 

Man kan förstås argumentera för att det blir väldigt heteronormativt här, men då jag inte tror att det egentligen är några större skillnader mellan kvinnor och män så väljer jag att tänka att det är utbytbart här, förutom det absolut uppenbara. Att boken heter Fuckboy och inget annat antar jag har med SKAM att göra, då ordet blev trendigt (det är ett väldigt roligt ord) – så jag väljer att inte hänga upp mig på det, utan på att det är en rolig, välskriven och mycket väl formgiven bok som jag gärna har på soffbordet. Alla som varit hemma hos mig sedan jag fick hem den har i alla fall reagerat! 😀 

Jag har inte läst något av Kjell Westö tidigare – har tänkt göra det, men så fanns inte första boken i Helsingforssviten som e-bok och så var det lång kö på bibblan och så… ja. Sedan tänkte jag läsa denna när den kom, men så upprepades exakt samma saker och så… ja. Men nu har den kommit som såväl pocket som e-bok och den blev dessutom vald till månadens bok hos Bokbubblarna – så nu var det dags. 

Bara titeln här fick det att blixtra och spraka i mig. Sedan såg jag omslaget och blev än mer förtjust och jag vet ju redan att jag älskar Jenny Jägerfeld – så det kunde ju inte bli annat än bra, det här. Och jag blev inte besviken. Verkligen inte.  

 

Penny Löwe är det unga stjärnskottet som vann Augustpriset för några år sedan för sin roman Strid. Sedan dess har hon lyckats få ett stort förskott från sitt förlag för nästa bok, få ihop det med en Akademimedlem och fotograferas med sin hypokondriske, berömde, självupptagne skådespelarfar (han har bland annat haft aids två gånger) med en påse vitt pulver i handen. Hon bor ihop med den ordentlige Nick och det är naturligtvis meningen att hon ska skriva nästa bok – men det går inte. Hon jobbar deltid på en revisionsbyrå där hon mest spelar mobilspel och det blir inget skrivande alls. 

 

Det tar slut med pojkvännen och hon drar till London och spenderar några hedonistiska, vilda månader fyllda med sex, drugs and rock ‘n’ roll där tillsammans med färgstarka, perukbeslöjade väninnan Lola – men några idéer får hon inte. Inte direkt, i alla fall. Väl hemma i Sverige igen har Lola en plan för hur Penny ska få inspirationen tillbaka. Men den är inte riskfri, långt ifrån, och kaoset är ett faktum. 

 

Det händer så enormt mycket i den här boken – tempot är 280 km/h hela vägen igenom, och jag älskar det. Jag tänker på en gammal favorit, Namedropper av Emma Forrest – den symbiotiska, destruktiva vänskapen tjejer emellan och romantiserandet av diverse berusningsmedel och allt detta London – den måste jag läsa om snart. Jag vet att katastrofen hela tiden bara är en liten bit bort, men jag vet inte vad som ska hända och det är så himla spännande! Älskar även hur Jägerfeld knutit ihop slutet. En sjukt bra bok, helt enkelt. Läs den! Finns att köpa här eller här. 

 

Jag kryssar ”Getaways” i Sommarbingot – Penny flyr från förlagets krav och fortsätter redan att försöka fly från sig själv och allt runt omkring på ett ganska målmedvetet, om än svajigt, sätt.  

Jag tror att jag snappade upp denna titeln när jag scrollade på Goodreads i största allmänhet för några veckor sedan, och lyckades få tag på den på biblioteket ganska omgående. Baksidestexten talade till mig – den inleds såhär: 

På sätt och vis är det ju fullt begripligt att Massolit bestämt sig för att göra som man gjorde med Goldie Hawn och Mel Brooks på 80-talet (Tjejen som… och Det våras för…) och döpa om Jenny Colgans böcker till titlar som liknar varandra, och göra omslagen så att de liknar varandra… trots att de är vitt skilda. Strandpromenaden-serien hänger förstås ihop, men Den lilla bokhandeln på hörnet och Sommar på den lilla ön i havet har ingenting med varandra eller de tidigare att göra – och dessutom är ju originaltiteln på denna, The Summer Seaside Kitchen, så oändligt mycket trevligare än Sommar på den lilla ön i havet som mest påminner om en saga jag skrev i lågstadiet som heter Häxan i skogen. 

Jag plockade upp Så långt vi kan följas på biblioteket häromveckan, antagligen endast för att en av bibliotekarierna på Älvstrandens bibliotek hade gjort en schysst skyltning, och läste ganska snabbt förra helgen. 

 

Alex och K har varit bästa vänner sedan högstadiet, när han kom ny till skolan och snabbt visade sig vara en fin person med civilkurage. De blev oskiljaktiga och nu är de unga vuxna. Alex ska just flytta ihop med sin pojkvän, och K ska hålla sin första fotoutställning. När vi träffar dem första gången är de på väg till en lokal där utställningen skall hållas – men de kunde omöjligt veta att den kvällen var den sista tillsammans. 

 

En fruktansvärd olycka gör att de slits isär och Så långt vi kan följas är berättelsen om sorgen hos den som blir ensam kvar, och även den parallella berättelsen om hur det var då, på högstadiet. Jag som gammal hästtjej gillar även att Alex hästintresse och arbetet i stallet får ta lite lagom mycket plats, det är alltid ett trevligt inslag när en hobby får lov att vara med utan att ta över. 

 

Det är en lättläst bok utan krusiduller, och jag tycker att den tar upp sorgen och allt däromkring på ett fint sätt. Lite grann får jag känslan av att jag har läst det här förut, men det är väl egentligen ett gott tecken om det nu är så att det blir mer och mer tillåtet att prata om jobbiga saker – om sorg, om döden och känslan av att verkligen inte veta hur man ska kunna ta sig vidare efter att det otänkbara skett. 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

 

Jag började se tv-serien Thirteen reasons why någon gång förra året. Bestämde mig sedan för att jag borde läsa boken först, och började läsa boken… och sedan har jag ingen aning om vad som hände, men jag kan inte ha läst många sidor innan jag halkade iväg på något sidospår. Nu har ju andra säsongen av serien kommit och flera av mina kompisar är mycket förtjusta – så när denna stod och tittade på mig i ungdomsbokshyllorna på biblioteket så plockade jag med mig den, och läste den ganska raskt, bland annat som busslektyr förra helgen. 

 

Tyvärr hade någon stjärna lånat boken innan mig, och den var helt full av anteckningar och översatta ord och kladd och understrykningar – jag blir lite tokig på sådant. När texten sedan är stiliserad med kursivt och vanligt för att skilja på vad som är vad blir det i ärlighetens namn väldigt rörigt – jag skummade genom vissa bitar för det blev bara för mycket. 

 

Men i korthet – tonåriga Hannah Baker har tagit sitt liv, och lämnat efter sig tolv kassettband med tolv förklaringar till varför hon valde att göra det. Clay Jensen är personen vi får följa – han tar emot paketet med banden, får veta att han finns med på dem men inte vem som haft dem innan honom eller på vilket band som hans namn kommer att nämnas. 

 

Jag är inte sådär väldigt imponerad av boken – delvis säkert för att det var så himla besvärligt att läsa den. Tänker dock se serien någon gång om det blir dåligt väder för jag tror att jag gillar idén och kan tänka mig att den faktiskt fungerar bättre som tv-serie än bok. 

 

Boken finns att köpa på engelska här eller här – jag antar att de har tagit slut på svenska i och med seriens framgång!