Kategori: 2000-tal

2016: 247 – Ett snyggt lik av Peter James

Först och främst, då…! 
 
Jag tycker att sådant här är så oerhört trevligt! Författare som tar sig tid att skriva en kort kommentar, det är verkligen kul. Dessutom var det ju bra att han förstod vad jag menade. Jag vill inte gärna spoila, men jag lovar – liken i den här boken är allt annat än snygga. 
 
Men åh, vilken bra deckare det är! 
 
Tom Bryce sitter på pendeltåget hem till Brighton från London när den otroligt gapige och störige mannen bredvid honom glömmer en CD på sätet när han går av. Och trots att Tom inte gillade honom något vidare så tycker han väl ändå att man får vara schysst och försöka återlämna den till sin ägare. 
 
Så han stoppar in skivan i datorn när han kommer hem – och när han klickar sig vidare blir han vittne till ett förskräckligt, bestialiskt mord. Strax därpå blir han och familjen hotad – om han går till polisen med sitt vittnesmål ska de döden dö, allihop. Men påhejad av sin fru, Kellie, gör Tom det ändå, och Roy Grace – min nya favoritkommissarie – blir ansvarig för utredningen. 
 
Jag gillar blandningen av vansinnig spänning och det mer lågmälda, som Roys privatliv. Man hejar verkligen på honom! En sådan bra blandning av egenskaper – jag är så glad att jag hittade honom! Jag vet inte hur jag har missat honom tidigare faktiskt, för när jag väl kom igång så hittar jag ju nästan enkom fina recensioner. 
 
Himla snyggt omslag också, om vi ska fokusera på sådant! 🙂 
 
 

2016: 238 – Dolda djup av Ann Cleeves

Jag läste min första Ann Cleeves för någon månad sedan (Svart som natten) och tyckte verkligen om den. Nu råkade jag ramla över ett avsnitt av serien Vera i fredags kväll när jag satt hemma och försökte smälta att jag hade semester, och blev genast stormförtjust i titelkaraktären – och assistenten Joe, ska sägas. 
 
Sagt och gjort – när det var läggdag plockade jag fram första boken som översatts till svenska (det är egentligen tredje boken men jag orkade inte leta efter en engelsk e-bok just då) och satte tänderna i den på en gång. Och det är jag glad för – jösses, vad bra hon är. 
 
Vera Stanhope-serien utspelar sig i och omkring Newcastle, områden som jag varit i en del – kanske fem-sex gånger åtminstone. Det är alltid trevligt med bekanta områden, ortsnamn och annat tycker jag. Dessutom älskar jag dialekten däruppe, vilket är anledningen till att jag nog faktiskt vill fortsätta att läsa dem på engelska. Men översättningen var bra, missförstå mig rätt. Det är bara det att jag gärna vill ha lite ”howay” och ”pet” och ”bairn” hos mina Geordies 🙂 
 
När Julie Armstrong kommer hem efter en utekväll, mer än lagom rund under fötterna, hittar hon sin tonårsson död i badkaret. Han har blivit strypt, och vattnet är prytt med blommor. Mycket udda tycker Vera Stanhope och hennes stab, och det blir inte mindre förbryllande när en ung kvinna, till synes utan koppling till familjen Armstrong, hittas dödad på samma sätt med samma utsmyckning i en vattensamling vid klippstranden där fågelskådare brukar samlas. 
 
Naturligtvis är ingenting som det verkar, och lokalbefolkningen tvingas avslöja en hel del hemligheter. Vera Stanhope är expert på att få ur folk en hel del som de egentligen inte vill dela med sig av, det är ett som är säkert. 
 
Ja – en helt underbar karaktär. Jag är faktiskt glad att jag såg TV-serien först, för jag tror verkligen att Brenda Blethyns rolltolkning är helt perfekt för Vera. Charmig, sarkastisk, kantig och kanske inte utefter rådande modellideal. 
 
Himla bra! Jag fortsätter gärna se på TV-serien också, men jag ska nog läsa böckerna på engelska som sagt – och kanske börja med den allra första – The Crow Trap – redan under semestern. 

2016: 235 – Levande begravd av Peter James

Hur har jag missat Peter James och hans Roy Grace? Det är ett mysterium! Kanske har jag blandat ihop Peter James med de andra brittiska Petrarna som skriver deckare – Robinson och May? Ja, det är inte omöjligt. När jag tittar på listan över de engelska titlarna känns några av dem svagt bekanta och jag kan väl tänka mig att de har blivit ganska hypade i England, så jag har säkert sett dem. 
 
Nå – första boken, Levande begravd, poppade plötsligt upp på Storytel som både ljudbok och e-bok tidigare i veckan och jag blev lockad. Och plöjde den på något dygn. Intrigen och inledningen är helt sjukt spännande – lyssna här. 
 
Lustigkurren Michael har alltid varit den som har hittat på spratt för sina vänners svensexor. Nu är det hans tur att gifta sig och snacka om att de tänker ge igen. De ser till att han får ett antal järn innanför västen. Sedan begraver de honom helt sonika i en likkista ”lånad” av en morbror, med en herrtidning, en flaska Famous Grouse, en walkie talkie och en andningsslang. Naturligtvis ska de plocka upp honom efter ett par timmar, de ska bara åka till en pub i närheten och vänta in den femte personen i gänget först, som fastnat i trafiken på väg från Leeds. 
 
Det är bara det att de kör ihjäl sig på vägen. Och ingen utom dem vet var Michael är. Kanske inte ens den femte killen… eller? 
 
Ja – man måste ju bara få veta vad som händer. Och det får man, tillsammans med kommissarie Roy Grace som hastigt blev en favoritpolis för mig. Skön kille, tycker jag! Hans fru försvann på hans trettioårsdag, för nio år sedan, vilket förstås bådar gott för nya mysterier längre fram i serien. Han gillar att ta en maltwhisky och en cigarett då och då, men han är inte den där klassiska alkade polisen i medelåldern som mest dricker sprit, röker och äter pommes frites. Han har humor och verkar vara ganska charmig. Sedan gillar jag att det är starka kvinnor med i bilden – Graces chef är kvinna och rättsläkaren likaså. 
 
Just – böckerna utspelar sig i Brighton, Hove och andra platser i Sussex också. Städer och platser som jag känner till ganska väl, vilket alltid är kul. 
 
Jag kan knappt bärga mig för fler. Tur att det redan finns elva till i serien att ta mig an… 🙂 

2016: 232 – Perfect av Sara Shepard

 
Bok nummer tre i Pretty little liars-serien – man fastnar verkligen för dem. Det hjälper att de är så korta, att uppläsaren pratar så släpigt att man utan problem kan lyssna på dubbel hastighet, och, förstås, att de är riktigt spännande små berättelser. Jag skulle kunna googla vad som händer – det finns liksom sexton böcker – men på något vis vill jag inte det. Inte än, i alla fall. 
 
Jag började titta på serien igen i veckan, efter att ha pratat med Cicci om den i helgen, men det är nog inte min grej. Det är ju tredje försöket nu, jag tror inte att jag kommer att fastna. Men böckerna – ja. Jag gillar dem antagligen mer än jag borde! 
 
Men jag börjar fundera på om jag skulle läsa några i tryck istället… jag är faktiskt lite trött på uppläsarrösten. Man kan ju varva. Cicci meddelade nämligen att efter säsong 4 i serien trappas det hela upp rejält, och det är ju onekligen lockande… 
 
Så – denna boken? Tja, lite intressanta försök av föräldrar till att behandla bort homosexualitet, lite fusk med en uppsats som blir nominerad till ett viktigt pris, lite övertygelse om att man nu vet vem A är… men det vet man inte. Jag läste just att man får vänta snällt till bok 16 innan det avslöjas. Kommer jag att orka? Kommer jag att motstå att googla spoilers? Vi får väl se. Men jag hänger nog med ett tag till, och fortsätter att vara förvånad över hur någorlunda bra det ändå är! 

2016: 231 – Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk

Jag läste Än klappar hjärtan av Helena von Z förra sommaren och tyckte otroligt mycket om den. Sedan har det, av oförklarlig anledning, inte blivit mer. Jag lyssnar ivrigt på hennes program Oförnuft och känsla i P1, och då och då dyker hon ju upp i Spanarna också – hon är en av mina favoriter där, näst Jessika Gedin och Hans Rosenfeldt. 

Nu var det hur som helst dags för första boken om Anna och Mats, Ur vulkanens mun. Ingen feelgood precis – jag kände mig som när jag läste Stål ungefär, obekväm och med vag klåda över hela kroppen hela tiden. Kanske inte borde åka till Italien om det är såhär böcker som utspelar sig där får mig att känna mig? Nej, jag skojar. Fast i ärlighetens namn hade ju Ferrante liknande drag… 

Nå. Anna och Mats från Stockholm tar med sig barnen, Sebastian och Molly, på en charterresa till Sicilien som de egentligen inte har råd med. Men de måste försöka göra något för att rädda familjen. Alla sätt är bra utom de dåliga. Nu blir detta förstås en katastrof, otrolig hetta, ingen luftkonditionering på hotellet, poolen tömd pga bakterier och en lång promenad genom stenöken till stranden. Ja, ni fattar. Skitjobbigt. 

350 sidor fulla av bråk, förnedring, upprörda känslor, försvinnande, risktagande, otrohet light, bråk om bigarråer (då höll jag på att börja gråta)… trots det är det väldigt bra. Jag kan i och för sig hålla med Sydsvenskans recensent om att det är svårt att förstå varför Anna är en så svag karaktär, men samtidigt vet jag ju att man aldrig kan förstå varför andra människor gör som de gör. 

Oerhört jobbig läsning men verkligen, väldigt bra. Slutet är väl tillrättalagt, men jag köper det och ser med skräckblandad förtjusning fram emot att läsa del 2 – Anna och Mats bor inte här längre. 

2016: 229 – Himlen börjar här av Jandy Nelson

Det finns en hel hög amerikanska YA-författare som jag inte kommit mig för att läsa ännu. Inte hunnit, helt enkelt. Det är ju inte så att jag har legat på latsidan vad gäller läsningen i år, men det finns så otroligt mycket! Jag har inte ens hunnit läsa alla böcker av David Levithan som jag har på plattan, och det säger en hel del… 

De jag tänker på särskilt som jag inte läst ännu är Sarah Dessen, Jenny Han och Jandy Nelson. Men så upptäckte jag av en slump att Jandy Nelsons böcker kommit till Nextory, och då var det ju ett mindre hinder att övervinna. Jag kastade mig över den första – Himlen börjar här – och läste praktiskt taget ut den på tåget till Malmö i lördags. Satt i förundran över att det finns såhär fantastiska författare. Åh, alltså. 

Lennon – Lennie – går på high school, brinner för sin medverkan i orkestern och älskar naturen. Hon bor med sin mormor och morbror Big. Och hon sörjer sin storasyster Bailey, som hastigt dog i en hjärtattack medan hon höll på att repetera skolpjäsen. Hon led av hjärtarrytmi och hennes liv gick inte att rädda. 

Bara det! Så hjärtskärande. 

I sorgen möts hon och Toby, Baileys pojkvän, och de inleder ett förhållande. Samtidigt träffar Lennie Joe Fontaine i skolan – en riktig snygging som är musikvirtuos, och som försöker göra allt för att hjälpa Lennie med sorgen och med att komma vidare. Hennes eget sätt att arbeta med sorgen är att skriva dikter och små lappar med texter om Bailey och samtal de hade innan hon dog. Hon får under sitt sorgearbete reda på mer om Bailey, och om hur desperat hon var att få tag på systrarnas mamma som rymde hemifrån för sexton år sedan, när Lennie var bebis. 

Lennie förälskar sig i Joe, men fortsätter att klamra sig fast även vid Toby. Till slut blir det naturligtvis en clash och Lennie måste välja – inte bara mellan de två killarna, utan även hur hon ska fortsätta att leva sitt liv. Hon inser till slut att det inte bara är hon som sörjer, och att hon måste ta ett steg mot acceptans och att fortsätta framåt med sitt eget liv. 

Så vackert, så välskrivet, så roligt (ja, faktiskt) och ja, helt underbart bra. Jag älskar persongalleriet, mormor med sin kärlek till naturen och morbror Big som är stadens casanova och som bara inte kan sluta gifta sig… och krukväxten som bor hos dem som mormor och Big är övertygad om speglar Lennies känsloliv. Så himla härligt. Fantastiskt bra. 

2016: 228 – Odjuret av Anders Roslund och Börge Hellström

Jag såg en intervju med Roslund och Hellström för ett bra tag sedan och blev intresserad av deras författarskap, men det är först nu som jag har läst deras första gemensamma bok – Odjuret. En kort och koncis titel som sannerligen beskriver den primära brottslingen i boken. Hu! 

Baksidestexten sammanfattar: 

”Två barn hittas döda i ett källarförråd. Fyra år senare rymmer deras mördare från en fångtransport. Polisen är övertygad – han kommer att mörda igen. I en svensk småstad lämnar en pappa sin femåriga dotter ovanligt sent på dagis. Bara några timmar senare hittas flickan våldtagen och död. Hur kunde detta hända?

När polisen står maktlös tar pappan saken i egna händer. Och plötsligt jagar man inte längre en pedofil utan dras in i ett brottmål som berör hela landet. En pappa som hämnats sin dotters död står inför rätta anklagad för mord.

Ute i landet startar reaktionerna, demonstrationer anordnas för att pappan ska släppas fri och medborgargarden agerar domare och bödel. Och frågan ställs på sin spets: Vem måste dö först? Vems liv är värt mest?” 

Det var inte längesen jag läste en annan bok om medborgargarden och masshysteri, och det är intressanta funderingar – särskilt i dagsläget. Nu har jag inte hört så mycket om Soldiers of Odin på ett par veckor och det är ju befriande, men det upphör ju inte att vara relevant för det. 

När jag började läsa denna tänkte jag på en väninna, som jag vet tycker illa om deckare med en massa våld mot särskilt kvinnor och barn och tänkte att detta är då inte en bok för A – men det visade sig att hon tycker att den är bra och förklarade det med att det oerhörda våldet här har en funktion – att belysa samhällsproblem som vi inte kan blunda för. Och jag håller med. Men det är helt förskräckligt, och jag har läst flera kommentarer där läsaren helt enkelt inte kunnat fortsätta eftersom det är så grovt.

Men samtidigt är det verklighet. Och det är skrämmande. Och, ska sägas, jag tycker att det är väldigt spännande att läsa om utredningar och rättegångar – och fängelseskildringar. 

Mycket välskrivet. Mycket bra. Mycket skickligt. Anders Roslund är journalist i botten och Börge Hellström har själv varit kriminell i många år (och är en av initiativtagarna till Kriminellas revansch i samhället). Det märks att det finns mycket kunskap och erfarenhet i författarskapet. 

2016: 226 – Hey Dolly av Amanda Svensson

 

 
 
Jag är så kluven här. Jag älskade halva boken. Älskade! Men sedan tröttnade jag på det febriga och neurotiska och ville egentligen bara bli klar. Jag blev så himla stressad av Dolly. Men samtidigt ser jag ju varför den blivit så hyllad. 
 
Jag hänvisar till recensionen i GP från 2008 – jag känner nämligen att jag blir stressad bara av att försöka skriva en ordentlig sammanfattning 😉 Läs den så förstår ni vad jag menar. Eller läs boken, men planera in ett yogapass direkt efter. 

2016: 225 – Flickan under jorden av Elly Griffiths

   

 
Jag läste denna på engelska, men titulerar recensionen på svenska eftersom detta trots allt är en svenskspråkig blogg för det mesta… men jag gillar inte riktigt den svenska titeln. Dels tycker jag att den är lite spoilig, och dels tycker jag att den är lite luddig. Det var inte så logiskt, nej, men jag kan inte riktigt förklara mer. Maila för all del om du vill diskutera saken 😉 
 
Så. Detta är min första bekantskap med Ruth Galloway, även om jag såklart har hört talas om henne länge. Det är ju lite samma sak som Ann Cleeves, det har bara inte blivit trots att det verkligen klickar i teorin. Men åh, vad jag gillar henne. Vi kommer att fortsätta att stifta bekantskap, Ruth och jag. 
 
Så vem är då Ruth? Jo – en kantig, knubbig, otroligt begåvad arkeolog och benexpert som arbetar på University of North Norfolk och bor i en liten stuga i utkanten av King’s Lynn. Hon har nyfrälsta föräldrar (ja, born again Christians, alltså) och ett just nu icke-existerande kärleksliv – men det har inte varit brist på kavaljerer. 
 
När en man på promenad med sin hund hittar ben i Norfolks sumpmarker tar polisen under ledning av Harry Nelson kontakt med Ruth. Man hoppas att det är benen efter en flicka som försvann tio år tidigare som dykt upp, men det visar sig att benen är från järnåldern och man är tillbaks på ruta ett. I samband med flickans försvinnande har polisen tagit emot ett gäng brev med arkeologiska termer och rituella referenser till nordisk mytologi, och när så ännu en flicka försvinner ber Nelson Ruth om hjälp igen. 
 
Det blir en spännande om än tidvis lågmäld historia. Jag gillar balansen mellan kampen emot klockan och karaktäriseringen av huvudpersonerna, det är väldigt lyckat. Slutet är så spännande att det är bra för blodtrycket om man ligger ner – mycket skickligt och dessutom skrivet i tredje person presens vilket gör det ännu mer rafflande. Ruggigt medryckande och en fantastisk debut. Det blir mer! 

2016: 224 – Nikkis Dagbok #1 av Rachel Renée Russell

Jag har hört talas om Dork Diaries förut, men kopplade inte alls att det var de böckerna som blivit Nikkis dagbok! Men det är det och det är Modernista som har snappat upp dem. 
 
Det var nog just faktumet att det är Modernista som har gett ut dem samt att omslaget såg trevligt ut som fick mig att lägga första boken i hyllan på Storytel – jag tänkte väl mig någon sorts amerikansk version av böckerna om Georgia Nicolson av Louise Rennison. 
 
Och ja, det är väl ungefär det det är också. Tonårsbetraktelser med olika missöden, byte till snobbig skola, rivalitet med skolans prinsessa Mackenzie, längtan efter en iPhone – och så vidare. 
 
Jag inser nu att böckerna är illustrerade – jag lyssnade ju på denna och önskar nu att jag hade läst den i tryckt version istället, för jag tror att jag hade tyckt mer om den då. Inte för att jag tyckte illa om den, det kan jag inte säga… men uppläsaren spelade över så otroligt. Visserligen kanske det är ganska lämpligt när man läser en röst som ska vara en bortskämd 14-årings, men det var irriterande ändå. Jag hade tänkt lyssna på Den vita döden inom kort – med samma uppläsare, och jag hoppas alltså att hon inte alltid låter som hon gör här. 
 
Så ja. Det var helt okej! Men jag kan inte riktigt försona mig med att de heter Dork Diaries på engelska. Nikki är ingen dork – jag översätter det med tönt – hon är en bortskämd snorunge 😉 
 
Kul grej: författaren, Rachel Renée Russell, är egentligen advokat som tycker att det är roligare att skriva ungdomsböcker än juridiska dokument. Sådant beundrar jag – folk som sadlar om!