Det är 1960-tal i Reykjavik, och klassens clown Jóhann Pétursson håller på att växa upp. The Beatles, med sina frisyrer och sin gitarrpop har just tagit över världen, och det tänker Jóhann nog också göra, fast kanske i lite mindre skala. Han startar garagebandet Matchbox, skriver hemliga lappar med låttexter på, sjunger i rektorns talarstol, retar gallfeber på lärarna, träffar kärleken och får hångla i ett garage och är, helt enkelt, tonåring.
Jag läste några recensioner som kritiserar faktumet att det egentligen inte händer något i boken. Det gör det inte heller – men det gör ingenting. Många sådana här uppväxtskildringar, eller kanske till och med bildungsromaner, är som allra bäst för att det inte händer något särskilt. I de allra flesta tonårsliv är de största händelserna just sådant som att spela i ett band eller hångla i ett garage och då kan väl skildringarna få vara på den nivån också? Jag älskar det.
Guðmundssons humor tilltalar mig också – somliga bitar, såsom framträdandet i talarstolen, är dråpliga och väldigt handgripligt roliga, men mycket av humorn flyter liksom med meningarna på ett alldeles lagom vis. Det är jättetrevligt! Dessutom är det trevligt att läsa böcker från länder som i mångt och mycket säkert är likt Sverige, men som i vissa influenser och hänseenden är ganska olikt. Jag gillade Beatlesmanifestet skarpt – den lämpar sig väldigt väl som läsa-i-sängen-på-kvällen-lektyr.
Boken verkar inte finns att köpa hos våra vanliga bokhandlare längre, men kolla Bokbörsen!
Stories from the city, stories from the sea 