Annzah

2014: 114 – Mannen som ville bli vuxen av Danny Wallace

Danny Wallace är en känd brittisk komiker och TV-personlighet – namnet var bekant när jag hittade boken men jag kunde inte placera honom. Alls. Men nu klickade det… jag visste att det måste vara ett panelprogram och det var det ju, nämligen 8 out of 10 cats med Jimmy Carr. ((Det är väldigt synd att Jimmy Carr är så lik Jimmie Åkesson tycker jag.)) Och så har han gjort radio också, mycket möjligt att jag har hört honom där med.

Och först nu fick jag klart för mig att det är han som har skrivit boken som Jim Carrey-filmen Yes Man är baserad på. Hade ingen aning om det. Det är faktiskt ingen dum film, vill jag minnas.

I alla fall. Detta är en sann historia om när Danny bestämde sig för att leta upp de tolv personerna som står i hans adressbok från barn- och ungdomen, som hans föräldrar skickar med lite annat från svunna tider. Projektet för honom både till Australien, Japan och USA, med varierande resultat.

Det hade inte varit hälften så roligt om det inte vore för att Danny Wallace är fruktansvärt bra på komedi. Bitarna när han lurar en gammal vän som nu bor i LA att han är en furry som är arg på kompisen för att han skrivit en artikel som retas med furries, och det hela spårar ur till någon sorts poesiperformancegrej med en massa hittepåfolk, allt via mail och så vansinnigt roligt. När Danny dyker upp på mötet med kaninmask höll jag på att skratta ihjäl mig.

Såklart är det nostalgiskt och tragiskt på sina ställen också. För sånt är ju livet.

Absolut läsvärt. Detta är först och främst en 30-årskris, och även om jag inte krisar eller har krisat så kan man ju känna igen sig i vissa tankar runt det här med att bli vuxen.

Jag vet inte om jag gillar översättningen av titeln – originalet heter Friends like these som jag tycker är bättre, men den första fick ju heta Mannen som sa ja – så det är väl lite som Mel Brooks och Goldie Hawn-filmerna, där översättningen görs på ett tema snarare än något annat.

Strålande lördag

Imorse vaknade jag och var våt i håret. Allvarligt talat. Inte okej.

Men jag ska åka till Backatorp om en stund. Tar en kaffe på stan i väntan på att sexans spårvagn ska börja fungera och tittar lite på folk, det känns i luften på något sätt att det är en stor dag i stan – det är ju Håkan på Ullevi ikväll. Jag gick just förbi Systemet på Linnégatan och det var trängsel i dörrarna, folk kom varken in eller ut. Slottsskogen var knökfull och till och med borta hos mig kändes det som betydligt mer action än annars en lördag vid lunch. Uteserveringen på pizzerian var full! Det händer aldrig.

Jag läste en Elizabeth George-tegelsten på 700 sidor igår kväll och i förmiddags och jag är inte riktigt säker på att jag förstod vem mördaren var. 700 sidor är alltså i längsta laget för att jag ska hålla mig koncentrerad. Men mer om den sedan.

Det var helt otroligt oväder igår kväll – jag tror inte att jag har hört sådana åsksmällar i Göteborg förut. Och ösregnet sedan då! Men som de tbrukar vara – efter regn kommer solsken och det är en strålande vacker sommardag och idag skulle farmor ha fyllt 94 år. Herregud.

Så – eftermiddagen tänker jag spendera på altanen med mina korsord. Fy vad skönt det ska bli. Och så har jag handlat Icas hamburgare (de är som pannbiffar, helt naturella förutom kryddor och underbart goda) och färsk sparris, tunna fina för 10:- / knippet. Jag längtar redan, haha.

Nej – om jag skulle göra lite nytta då. Jag ligger efter med böckerna!

Bloggutmaning 365: 158 – Hiss och diss – för fem år sedan

158. Hiss & Diss – Livet för 5 år sedan.

Bodde väldigt trevligt, hade god ekonomi, stort umgänge och var väl i det stora hela rätt nöjd. Med privatlivet, då…

…för arbetslivet var rätt fruktansvärt. 49 dagar i sträck utan en ledig dag tar på krafterna och är inte nyttigt för någon. Näver bäver att jag gör det igen. Det var roligt också – det ska jag inte sticka under stol med, jag skrattade högt flera gånger om dagen, men det var väldigt tungt.

Dagens dikt: Livet av Edith Södergran

Edith Södergran alltså. Genialt.

Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.

Livet är den trånga ringen som håller oss fången,

den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.

Edith Södergran

==

2014: 113 – Glasdjävulen av Helene Tursten

Jaha. Jag hade väntat mig betydligt mer av denna boken då jag imponerats av Turstens övriga böcker som jag läst – i helt fel ordning, för övrigt.

Det är inte så att den inte är bra, för det är den. Det är en spännande och välplanerad deckare – fram till de sista kapitlen där jag tyckte att det blev lite kaotiskt.

En natt i mars mördas tre personer riktigt kallblodigt i ett litet samhälle utanför Göteborg. Det är pappa kyrkoherden, mamma prästfru och sonen som arbetar som lärare. Mördaren har ritat pentagram av offrens blod på datorskärmar och dessutom vänt ett krucifix upp och ner i föräldrarnas bostad. Allt talar för att det är en satanistisk mördare som varit i farten. Far och son har sysslat med att försöka komma ett satanistgäng på spåren.

Den fjärde medlemmen i familjen, dottern Rebecca, bor i London, och Irene Huss ger sig dit för att försöka få reda på vad det kan vara som har hänt.

I början tänkte jag särskilt på hur väl författarinnan utfört sin research. När Huss är i London bor hon runt hörnet från min första bostad i London, och besöker köpcentret där jag jobbade första året, lite knappt, och allting stämmer så bra. Sedan kollapsar det när hon lämnar ett ställe ”till tonerna av John Lennon i Hey Jude” – det är rätt svårt att tyda John Lennons röst i just den låten för det är Paul som sjunger. En småsak? Visst. Men irriterande i alla fall.

Dessutom visar det sig vid senare googling att det finns en hel del andra research-glitchar runt satanismen och annat. Tråkigt, på en såpass bra handling. Det finns även en sorts bihandling som jag inte förstår anledningen till alls, då den inte har någonting med resten av handlingen att göra, och dessutom rinner ut i sanden utan någon särskild förklaring.

Men visst, det är ingen dålig bok och det är inget slöseri med tid att läsa den – men jag hade hoppats på mer.

Hoppsan!

Ibland blir det så roligt när det blir fel 🙂 Nu gäller det bara att lista ut var texten skulle vara…

Jag är på väg på kalas, men har skrivit ett par bokinlägg som ska dyka upp under kvällen, så ni inte längtar ihjäl er.

Bloggutmaning 365: 157 – Något jag gillade då som nu

157. Tipsa om något som du gillade för 5 år sedan som du fortfarande gillar.

Alltså… jag kan inte komma på något jag gillade för fem år sedan som jag inte fortfarande gillar?

Nej, jag kommer faktiskt inte på vad det skulle kunna vara. Människor, kanske, men då är det mest för att jag liksom inte har kontakt med dem.

Men annat… musik, TV, mat und so weiter tycker jag ju lika mycket om nu som då. Om något har jag lärt mig tycka om mycket mer än jag gjorde då.

Men okej. Jag gillade nektariner. Jag gillar fortfarande nektariner.

Next!

Dagens dikt: Du gamla, du fria av Richard Dybeck

Idag är det Sveriges nationaldag och Svenska Flaggans dag! Och nog har vi tur som har en så vacker nationalsång? Dessutom en utan varken religiös eller rojalistisk koppling, vilket är lite befriande jämfört med vissa andra, tycker jag.

Vet ni förresten att det inte är en officiell nationalsång, utan enbart genom tradition? Den har aldrig antagits genom politiskt beslut, så den är inte mer nationalsång än Helan går, eller annan valfri sång. Egentligen.

Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord

Du tysta, Du glädjerika sköna!

Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord

Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna

Du tronar på minnen från fornstora dar

Då ärat Ditt namn flög över Jorden

Jag vet att Du är och Du blir vad Du var

Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden

Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden!

Richard Dybeck

Dagens dikt: Ask me av William Stafford

Detta är ett strålande exempel på att man inte ska läsa en dikt med stopp vid varje radbrytning. Jag har jättesvårt för att fortsätta läsa när meningen uppenbarligen fortsätter på nästa rad, det faller sig alldeles för naturligt att göra uppehåll när det blir ny rad.

Men – här kan jag ju öva!

Some time when the river is ice ask me
mistakes I have made. Ask me whether
what I have done is my life. Others
have come in their slow way into
my thought, and some have tried to help
or to hurt: ask me what difference
their strongest love or hate has made.

I will listen to what you say.
You and I can turn and look
at the silent river and wait. We know
the current is there, hidden; and there
are comings and goings from miles away
that hold the stillness exactly before us.
What the river says, that is what I say.

William Stafford

Bloggutmaning 365: 156 – Ett råd för fem år sedan?

156. Om du fick gå tillbaka 5 år i tiden och säga något till dig själv, vad skulle du säga?

Tja. Jag var rätt stressad då. Kan man säga. Och jag hade inte sett Gossip Girl ännu – av någon anledning trodde jag att det inte var något för mig.

Så jag säger – och jag har inte skapat denna bilden själv –

Hahaha.