Jaha. Jag hade väntat mig betydligt mer av denna boken då jag imponerats av Turstens övriga böcker som jag läst – i helt fel ordning, för övrigt.
Det är inte så att den inte är bra, för det är den. Det är en spännande och välplanerad deckare – fram till de sista kapitlen där jag tyckte att det blev lite kaotiskt.
En natt i mars mördas tre personer riktigt kallblodigt i ett litet samhälle utanför Göteborg. Det är pappa kyrkoherden, mamma prästfru och sonen som arbetar som lärare. Mördaren har ritat pentagram av offrens blod på datorskärmar och dessutom vänt ett krucifix upp och ner i föräldrarnas bostad. Allt talar för att det är en satanistisk mördare som varit i farten. Far och son har sysslat med att försöka komma ett satanistgäng på spåren.
Den fjärde medlemmen i familjen, dottern Rebecca, bor i London, och Irene Huss ger sig dit för att försöka få reda på vad det kan vara som har hänt.
I början tänkte jag särskilt på hur väl författarinnan utfört sin research. När Huss är i London bor hon runt hörnet från min första bostad i London, och besöker köpcentret där jag jobbade första året, lite knappt, och allting stämmer så bra. Sedan kollapsar det när hon lämnar ett ställe ”till tonerna av John Lennon i Hey Jude” – det är rätt svårt att tyda John Lennons röst i just den låten för det är Paul som sjunger. En småsak? Visst. Men irriterande i alla fall.
Dessutom visar det sig vid senare googling att det finns en hel del andra research-glitchar runt satanismen och annat. Tråkigt, på en såpass bra handling. Det finns även en sorts bihandling som jag inte förstår anledningen till alls, då den inte har någonting med resten av handlingen att göra, och dessutom rinner ut i sanden utan någon särskild förklaring.
Men visst, det är ingen dålig bok och det är inget slöseri med tid att läsa den – men jag hade hoppats på mer.
Stories from the city, stories from the sea 