Författare: Annzah

 

Det är en berättelse om två urstarka kvinnor. Sally Bauer, som blev den första skandinaven som simmade över Engelska Kanalen, och så vår samtida Ellen som försöker att göra om bedriften 50 år senare.

 

Vi läser Sallys fiktiva dagboksanteckningar, och Ellens dotters berättelse. Och det är gripande och fascinerande, hela vägen igenom. Detta blir på sätt och vis den tredje ”litterära fantasin” jag läser på kort tid, efter Den bästa dagen är en dag av törst och Drömmen om Ester och jag börjar gilla formatet mer och mer. 

 

Och språket! Stridsbergs språk är helt ljuvligt att läsa. Så medvetet, så väl avvägt, så underbart vackert. 

 

Drömmar, frihet, kärlek, att överge någon kär för att uppnå sitt mål. Fantastiskt bra. Jag ska läsa mer Stridsberg mycket snart. 

 

Tänk om det inte blir bra? Tänk om han inte passar in, inte blir accepterad, tänk om de retar honom för hans namn eller för att hans pappa är gay? Funderingarna är många, förstås. Och det är en fröjd att få följa Jan ett tag, även om det inte är helt smärtfritt. Det blir tydligt ganska tidigt i klassen att det inte är självklart att man får vara med och passa in, när granntjejen Nicki får en redovisning sabbad av klasskamraterna. Nicki har bott i London och är inte riktigt som de andra. Men hur står det egentligen till med henne? 

 

Jag älskar Jan och hans familj, jag älskar hans lärare Martin och jag älskar särskilt det bara är så att Jans familj är en regnbågsfamilj, där hans mamma och pappa skaffade barn som en praktisk grej eftersom pappan är gay och det är ingen stor grej med det. De är bara en supermysig familj. Linda Skugge har skrivit om Johanna Lindbäcks romaner en gång, om hur befriande det är att de handlar om vanliga ungdomar, och jag håller med. Naturligtvis är det viktigt att skriva om de ungdomar som har problem på ett eller annat sätt också, men det är samtidigt lite trevligt och skönt att slippa självskador och droger en stund. 

 

Jag gillar verkligen boken och tror att den kommer att bli en riktig favorit bland yngre ungdomar. 

 

Och jag är inte lika negativt inställd till dem som många är. Visst finns det mycket att anmärka på, och de är sannerligen ingen ”stor litteratur” – men jag tycker ändå att de är lite underhållande. Särskilt för att komma ur en genre som egentligen inte alls är min. 

 

Och så såg jag då att lagom till jubileet så hade Liv och död kommit ut, som är en variant på första boken men med könsbyten på de flesta karaktärerna. Och jag kunde inte riktigt låta bli att läsa den – även om det ska sägas att jag skumläste en hel del i mitten, för det var helt enkelt inte så himla intressant. 

 

Men jag ska nog säga att i stort föredrog jag denna versionen. Jag gillar Beau som karaktär mer än jag gillar Bella, och slutet är omskrivet i denna varianten och jag tyckte att det var bättre. 

 

Så var det med det. Jag har kanske inte så mycket att tillägga annars, förutom att jag på sätt och vis önskar att det inte var så längesen jag läste den ”riktiga” serien, för det var en del jag inte kom ihåg… men det är inte direkt svårt att googla fakta om Twilight, det är det inte 🙂 Helt okej, alltså! Och ungefär vad jag hade förväntat mig även om jag inte visste att slutet var annorlunda. 

 

Det är svårt att skriva om en sådan här bok – det är ingen roman, utan en reportagebok sammanställd av många kvinnors berättelser från kriget, kombinerat med författarinnans egna kommentarer och även kommentarer från censorn. 

 

Det är stark, tuff läsning. Jag lyssnade på halva, läste halva och skummade en del. Det går inte att läsa vartenda ord, åtminstone gick det inte för mig. Det är ett ovanligt format för mig, och det blev lite rörigt här och där. Främst under lyssningen ska sägas, för jag hade svårt att få klart för mig om personen som berättar refereras före sin berättelse eller efter. Men så är det ju att lyssna på slika böcker. 

 

Det är en så viktig historia, och det finns så mycket att prata om. Det som vi fäste oss vid särskilt var hur många av dem som kände att de aldrig kunde prata om kriget. Och att de ingalunda hyllades som hjältar när de återvände – de var inte krigshjältar som männen, trots att de på många sätt behandlades utanför sitt kön under sin tjänstgöring. 

 

Och det finns så många sådana här berättelser som måste komma fram. Det är ett mycket välförtjänt Nobelpris, då det är hög tid att dessa blir belysta. Någon hade läst en kritiker som tryckte på att Aleksijevitj är expert på att kombinera pusselbitar till en helhet, och precis så är det. 

 

Jag kommer att läsa mer – åtminstone boken om Tjernobyl – men det får vänta ett tag. Det är tungt, så tungt.