Författare: Annzah

Den fullskaliga titeln av denna pärla är The art of asking – eller hur jag lärde mig att släppa oron och be om hjälp – men det fick inte plats i rubriken! 

 

Jag vill tacka Bucket List Books mycket varmt för mitt recensionsexemplar – för jag är så oerhört glad att jag har läst denna boken. 

 

Något att nämna här är att jag har spenderat mycket tid under det senaste året på en sorts inre resa. En resa som jag aldrig hade hamnat på om jag inte hade fått hjälp. Jag har även lärt mig att det absolut inte är något skamligt eller svagt med att be om hjälp. Man måste rädda sig själv innan man kan rädda andra, men det är inte många som kan rädda sig själva alldeles ensamma heller. Man måste kunna be om hjälp. 

 

Men även om jag vet detta, rent intellektuellt, tycker jag att det kan vara väldigt svårt att på något sätt visa att man inte klarar upp något själv. Numera gör jag det ändå, men det är inte alltid enkelt. 

 

Därför talade denna titeln väldigt tydligt till mig. Så fort jag fick höra talas om den satte jag upp mig på intresselistan för att få läsa den – och ännu en gång, jag är så glad över det. 

 

Jag visste vem Amanda Palmer var innan, jag har hört en del av The Dresden Dolls och jag visste att hon är gift med Neil Gaiman. Vad jag inte visste var att hon har arbetat som performancekonstnär eller att hon har en sådan oerhörd närvaro på nätet och i sociala medier. 

 

Denna boken är hennes memoarer hittills, skulle man kunna säga – berättelser om konstnärstiden, om att bo i konstnärskollektiv, om vänskap och kärlek. Och om hur svårt – rentav omöjligt – det kan vara att be även sina allra närmaste om hjälp. Men även, förstås, om att överkomma den där tröskeln och bara göra det. Ber man någon om hjälp kommer de i de allra flesta fall vilja hjälpa dig efter bästa förmåga. Så är det ju faktiskt. 

 

Amanda Palmer har sina hatare därute. Sådana som tycker att crowdfunding och couchsurfing är skamligt, som tycker att det är hemskt att använda sina sociala nätverk på internet för att finansiera sina konstprojekt och musikinspelningar. Låt dem hata då, säger Palmer. Och jag håller med. En annan sak jag lärt mig på sistone är nämligen det där fantastiska om att leva och låta leva. 

 

Det är en ljuvlig bok. Insiktsfull, tankeväckande, djuplodande – men samtidigt varm, rar, rolig och vacker. Den är välskriven som få, och jag förstår verkligen varför Palmer har nått ut till så otroligt många genom nätet. Hon verkar vara en genuint bra, trevlig och fin människa och jag unnar henne sannerligen all framgång hon fått. Hon har ett nytt fan i mig – denna ljuvliga bok från denna fantastiska kvinna har ändrat på mitt tankesätt och min attityd och jag hoppas att många fler kommer till insikt tack vare texten! 

Jag lyssnade på ett avsnitt av podcasten All the books förra veckan där de pratade om Hadley Freemans bok Life moves pretty fast – även om jag inte har sett hälften av alla 80-talsfilmer som den handlar om blev jag väldigt intresserad, eftersom man tenderar att åtminstone känna igen titlarna och i vissa fall har jag definitivt koll. The Breakfast Club och Dirty Dancing har jag ju sett minst tjugo gånger. 

 

Sedan fick jag klart för mig att den innehåller listor av olika slag. Jag gillar listor. Rätt mycket. Så jag blev naturligtvis sugen, och väldigt nöjd när jag såg att den fanns på Storytel. Detta är nämligen en typisk bok som jag gärna konsumerar i ljudform – det blir ju lite som ett enda långt podcastavsnitt, man måste inte höra varenda ord utan kan lyssna medan man pysslar med annat. 

 

Jag rekommenderar den varmt, och gärna i ljudboksform. Jag vet förstås inte om det finns en massa bilder och illustrationer i pappersutgåvan, så missa inte att bläddra i den om du får chansen. Förstås. Men den är väldigt väl inläst av Cassandra Harwood. Mycket behaglig att lyssna på. 

 

Undertiteln är ”The lessons we learned from eighties movies (and why we don’t learn them from movies anymore) – ganska wysiwyg. Det är intressant att tänka på somliga aspekter på det viset, och Freeman tar upp massor av olika saker som är kul att titta på ur olika perspektiv. Hon gör även vissa väldigt träffsäkra jämförelser med dagens filmer och ideal som är viktiga att tänka på, och hon har med massor av citat från regissörer, stylister och självaste Molly Ringwald. 

 

Så ja – jag älskade varenda minut. Och gjorde en lista i Wunderlist på 80-talsfilmer som jag verkligen borde se. Kan ni fatta att jag inte har sett Pretty in pink ännu? Jag hade till och med en hemsida som hette så på 90-talet! 

 

Ja. Jag älskade den. Det är naturligtvis inte chockerande – det är ju David Levithan! – men ändå. Vilka ljuvliga böcker han skriver. 

 

Somliga kritiserar boken (den heter Boy meets boy på engelska och jag läste den på originalspråk men väljer att skriva om den svenska titeln eftersom bloggen är på svenska) för att det inte är särskilt realistiskt att staden som våra ungdomar bor i är så otroligt öppen och härlig vad gäller HBTQ-personer. Jag, och många med mig, väljer att bara njuta av att det får vara så, för en gångs skull. De behöver inte fokusera på att slåss för sina rättigheter hela tiden, de får vara som vanliga människor. 

Jag tycker att det är befriande. 

 

Paul och Noah träffas i en bokhandel. Bara det – ni fattar ju. De upptäcker att de går på samma skola och börjar träffas. Konstigare är det nämligen inte i denna underbara stad. Pauls kompis Tony har det inte lika lätt, dock – han är också gay, men bor i en annan stad som inte alls är lika öppen och vänlig, med föräldrar som verkligen inte är det. Deras bästa tjejkompis heter Joni, och så har de en annan fantastisk kompis – Infinite Darlene, som tidigare hette Daryl och var quarterback. Det är i och för sig Darlene fortfarande, men numera med lösnaglar och glitter på så många ställen som möjligt. 

 

Naturligtvis blir det problem trots omgivningens acceptans – som med Tonys föräldrar, med Jonis nya kille och med Pauls ex, Kyle. Till slut måste Paul komma på ett sätt att bevisa för Noah att det är honom han vill vara med, och jag kan inte säga för mycket om den saken mer än att det är det gulligaste man kan tänka sig. Så fint! Slutet är ett av de bästa jag har läst i ungdomslitteraturen och David Levithan är och förblir min idol. Han är helt oerhörd. 

Ja – kan ni tro det? 

 

Jag lånade Stolthet och fördom av min fantastiska svensk- och engelsklärare på skolavslutningen i åttan. Det var 1997 – om minnet om att det var i åttan stämmer. 

 

Sedan dess har jag försökt läsa den. Ganska många gånger. Det har inte gått sådär himla bra. Men det visade sig att ljudbok passade alldeles ypperligt, för jag lyssnade på den under en regnig lördag, medan jag lagade mat, löste korsord och bara hade det gott. Perfekt! 

 

Jag behöver knappast skriva så mycket om handlingen eftersom alla andra har läst den för längesen – men jag kan säga att den var både rolig och skarp, att jag blev jätteirriterad på Lydia och att jag nu ser fram emot att se TV-serien med Colin Firth. Den har man ju hört nästan lika mycket om som romanen själv! 

 

Jag läste ju Northanger Abbey på universitetet och hade stort utbyte av den. Nu när jag kommit över Austentröskeln hoppas jag att jag kommer att fortsätta, för vilken kvinna hon var! 

 

Jag kryssar rutan ”Classic that you should have read in school” på BOTNS-bingobrickan – inte för att den någonsin funnits med på någon litteraturlista, varken i skolan eller på universitetet, men eftersom jag lånade den av fina Ingela så borde jag naturligtvis ha läst den då. För nitton år sedan…! Jag stryker även ”Bok du ägt längst men ännu inte läst” i Bokutmaningen 2016. 

 

Joanna David, som läste in denna, var med i BBC-serien förresten – hon spelade Mrs Gardiner. Hon har även spelat Dowager Duchess of Yeovil i Downton Abbey! 

 

Detta är något helt annat – en psykologisk thriller som verkligen fick mig att bita på naglarna. Så spännande! 

 

Jan är i trettioårsåldern och söker jobb på en förskola i en mindre stad i Bohuslän – Valla. (Rimligtvis är det Uddevalla vi pratar om här.) Det är ingen vanlig förskola – den ligger nämligen i anslutning till ett sjukhus med rättspsykiatrisk inriktning – här på Sankta Patricia, eller Sankta Psyko, finns några av Sveriges farligaste patienter. Tanken med förskolan är att barn till de intagna ska kunna träffa sina föräldrar i en säker miljö – förskolans personal följer barnen genom en underjordisk gång där de skickas upp i en hiss och blir mötta av en vakt som för dem till sjukhuset. Förskolepersonalen får aldrig vistas i sjukhusets byggnader. 

 

Han får jobbet och flyttar sitt pick och pack till en andrahandslägenhet. Det finns en baktanke med att Jan söker sig just hit – han har en gammal vän som han tror kan finnas på sjukhuset och som han är desperat att få kontakt med igen. 

 

Jan lever med ärr efter sina skolkamraters svåra mobbing, och i hans värsta stunder fanns Alice där för honom. Nu har han anledning att tro att hon finns på Sankta Patricia och han måste ta reda på om det stämmer. 

 

Ja – som sagt – nagelbitande spänning och intressanta frågeställningar. 

 

Allt fruktansvärt går nämligen inte att stänga in… varken psykiskt eller fysiskt. 

 

Jag var helt fast och tyckte att den var strålande. Rekommenderar varmt! 

 

Lite bakgrundsinfo – Eva Franchell är tidigare pressekreterare för Socialdemokraterna, hon var god vän med Anna Lindh och var även den som var med henne på NK vid mordet 2003. 

 

Detta är hennes berättelse om tiden på Rosenbad och i regeringskansliet. Det är en berättelse som utger sig för att vara ”den sanna historian”, men samtidigt innehåller den en hel del som omöjligt kan vara sant – för Franchell kan inte veta det. Detta är lite irriterande tycker jag – varför ens ta med spekulationer om vad Göran Persson och Anitra drack hemma på annandagen 2004, eller vad som sades bakom en stängd dörr? Jag tycker att det är onödigt. 

 

Men det är en intressant berättelse. Det hände mycket under dessa åren som regeringen och riksdagen fick ta itu med – Estonia, diskoteksbranden i Göteborg, tsunamin – och förstås, mordet på Anna Lindh. Det finns även många berättelser om valstrategier, om hur vissa offrades för andras framgång och om besvikelser och svek inom regeringen. Och om Toblerone och bostadsrätter… 

 

Men vad är sant och inte? Det vet vi inte – och det vet inte Franchell heller. Men som sagt, det var intressant och jag uppskattade verkligen porträttet av Lindh.