Författare: Annzah

 

Åh, vad jag har längtat efter Dumplin’, ända sedan jag fick höra talas om den. Och åh, vad glad jag blev för recensionsexemplar från Lavender Lit! 

 

Willowdean bor i en liten stad i Texas tillsammans med sin mamma. Hon är tjock – hon säger gärna att hon är just tjock, varför hymla? – och hon är helnöjd med hur hon ser ut. Har alltid varit. Det är så befriande att det är inte klokt att läsa om hennes inställning till sin kropp, även om man får en lite besk smak i munnen när hon beskriver andra som är tjocka som en ”sämre sorts” tjock. 

 

Men hon är tonåring. Det är så tonåringar resonerar ibland. Det jag gillar är ju att för en gångs skull får någon tycka att det är okej att inte vara smal. Det är ju normalt inte det som skildras. Jag tror att väldigt många tror att alla som är tjocka inte vill något hellre än att bli smala. Think again, liksom. Det finns många som är nöjda med sig själva fast de inte drar storlek 38. 

 

Hennes mamma har aldrig kallat henne för något annat än Dumplin’ – därav titeln. Jag väljer att inte tolka det som nedsättande. Vem älskar inte dumplings? Mamman vann hur som helst en skönhetstävling i staden där de bor innan Willowdean föddes, och hon är numera smått besatt av tävlingen. Hon projektleder hela schabraket varje år och har många gånger föreslagit att Willowdeans bästa vän Ellen ska ställa upp… dock aldrig att Willowdean själv skulle göra det. 

 

På jobbet träffar Willowdean privatskolekillen Bo, och de fattar tycke för varandra – men Will är rädd att han vill hålla henne hemlig, när det egentligen är något helt annat han har i kikaren. Och i skolan träffar hon Mitch, fotbollsspelaren som har hedervärda avsikter. Innan hon vet ordet av är hon mitt i en kärlekstriangel – ja tänk, till och med tjocka tjejer kan få älskas och åtrås! Dubbelt upp! Hur som helst känner hon sig osäker och som om självförtroendet vacklar… 

 

Willowdean bestämmer sig för att visa vad hon verkligen går för och tillsammans med några vänner som inte heller följer idealen dyker hon upp på registreringsdagen. För det är inte hon som ska behöva ändra på sig. Det är tävlingen. 

 

Jag älskar denna boken. Helt otroligt bra. Sund, varm, vettig, rolig, ärlig, ömsint och kärleksfull. Willowdean är min nya idol och jag önskar att hon blev alla tonårstjejers förebild. 

 

Ett par citat ur den engelska utgåvan: 

“I hate seeing fat girls on TV or in movies, because the only way the world seems to be okay with putting a fat person on camera is if they’re miserable with themselves or if they’re the jolly best friend. Well, I’m neither of those things.” 

 

 

Extrapoäng för det fantastiska svenska omslaget! Jag gillar det engelska också – se nedan – men det svenska är så otroligt snyggt att jag skulle vilja ha det på väggen. 

 

 

Jag kan inte riktigt prata om handlingen, ifall det nu är så att jag har inspirerat någon till att börja med serien från början. Men jag kan ju säga att vi får reda på lite mer om vad som hände innan Alis försvinnande, och jag antar att det är så det kommer att fortskrida. 

 

Jag tycker att Shepard lyckas bra med att hålla berättelserna korta och koncisa – det är ju lätt att dra en parallell till Gossip Girl av olika skäl, för det är ungefär samma sorts exekverande. 

 

Rätt kul, rätt spännande, helt okej! 

 

Vi befinner oss i ett dystopiskt före detta USA. Efter tredje världskriget blev ingenting sig likt igen, och människorna lever nu uppdelade i olika kaster, från ett till åtta. Vår huvudperson, America, är en femma – femmorna är rikets underhållare, åt det fattigare hållet. 

 

Kronprins Maxon ska nu hålla en tävling där hans kronprinsessa ska koras. America vill inte ställa upp i tävlingen eftersom hon redan har en hjärtevän, Aspen som är en sexa, men han tycker att hon ska vara med för att få chansen till ett bättre liv och till slut mutar hennes mamma henne så hon går med på det. Dessutom får hennes familj därhemma pengar för att hon deltar. 

 

Hon färdas till det kungliga palatset där hon träffar sina 34 mottävlerskor, sina tjänsteflickor, blir stylad, intervjuad och så vidare. Ja, ni känner igen det där från Hungerspelen förstås. America blir osams med Maxon första kvällen, men de kommer sedan varandra närmare och han förstår varför hon faktiskt är där. 

 

Men rebeller försöker inta slottet, och beredskapen ökas med fler vakter. Under en av sina träffar får America syn på en kille hon känner igen och upptäcker att Aspen finns på slottet… 

 

Alltså, det är inget mästerligt hantverk, men det är underhållande, det är det. Jag lär fortsätta att lyssna på serien lite då och då, som tidsfördriv är det nämligen utmärkt. 

 

(Om någon råkar veta vilken podcast det var får ni gärna berätta det, jag kan inte komma ihåg om det var en svensk eller engelsk, ens, och hittar inte när jag googlar!) 

 

Nog om det. Jag ha varit lite nyfiken på serien ändå – det känns lite Desperate Housewives, som jag ju lärde mig älska när jag väl gav den en chans. Såg de flesta säsongerna på typ ett halvår för några år sedan, jag fastnade verkligen totalt. Jag vet inte hur många gånger jag vaknade i soffan med titelskärmen på TV:n efter att jag somnat ifrån en DVD. Vilket säger ganska mycket om hur besatt jag blev, för jag är inte den som brukar somna i soffan… 

 

Men nu var det inte det vi skulle prata om, utan Pretty little liars! Ett gäng av böckerna finns på Storytel, och när jag såg att en väninna hade tyckt ganska bra om första boken kunde jag inte låta bli att ge den en chans. Känns som ganska lagom lyssning när man pysslar med annat under tiden, och ja, det var det definitivt. Underhållande, spännande och lättintagligt. 

 

Vi följer fyra tjejer, eller fem kan man säga, i Rosewood, Pennsylvania – Arya, Emily, Hanna, Spencer och Alison. Under ett pyjamasparty i sjunde klass där de experimenterar med hypnos försvinner Alison spårlöst efter att ha bråkat med Spencer, den enda i gruppen som vågar sätta sig upp mot den manipulativa Ali. 

 

Berättelsen återupptas sedan tre år senare, när flickorna inte längre har kontakt utöver skolan. Arya har bott på Island med sin familj i två år och de andra har skaffat nya vänner och i somliga fall skaffat helt annorlunda liv än tidigare. Plötsligt börjar de få brev, sms och meddelanden från en utpressare som kallar sig A, och som vet hemligheter som bara Alison visste om. Är hon tillbaks? 

 

Samtidigt händer det en massa andra saker i tjejernas liv – Arya får ihop det med Ezra som visar sig vara hennes nya engelsklärare, Spencer blir förälskad i sin systers brittiska pojkvän Wren, Emily blir vän med den nya tjejen som flyttat in i Alisons gamla hus, Maya, och utvecklar snart känslor för henne utöver vänskap – och Hanna har gått ifrån att vara knubbig till skolans snyggaste tjej och hänger med Mona, den före detta tönten. 

 

Så ja – det händer mycket, det är rafflande, spännande, ganska roligt och överraskande. Något mästerverk är det inte, och jag blir naturligtvis irriterad över att Aryas familj flyttade till Island för att pappan skulle studera skandinavisk kultur, för för hundrade gången tillhör Island inte Skandinavien. Sedan gillar jag inte riktigt den amerikanska uppläsaren – hon låter lite grann som speakerrösten i Gossip Girl, men barnsligare och så går hon upp i slutet på varje mening vilket bara låter urblåst. Men man vänjer sig. Lite väl mycket namedropping för min smak också, kanske. 

Det tog inte många dagar innan jag började lyssna på andra boken, men nu ser jag att det finns sexton stycken… hur ska jag orka med det? Jag har dock för mig att jag, för länge sedan, läste några spoilers – så kanske får man reda på vissa av de mystiska bitarna lite tidigare än så…!