Författare: Annzah

En finfin dag!

Har haft en fantastiskt produktiv dag. Körde stenhårt från sju till fem ungefär, naturligtvis med pauser, och fick allt gjort som jag ville – och lite till. Det är en ynnest att få arbeta hemifrån då och då, men framåt eftermiddagen började jag längta efter kontorsmiljön och kollegorna 😉 
 
Har även bestämt mig för att börja simma och det redan imorgon. Jag lyssnade på en otroligt dålig bok i eftermiddags som inte inspirerade mig till särskilt mycket – förutom att just simma. Jag bestämde ju mig för det redan efter helgen i Danmark, men hade inte lust att lägga ut så mycket pengar precis före semestern (även om jag får tillbaks det mesta i slutet på juli). Men efter moget övervägande och pundets fall så kör vi ändå. 
 
Jag hade tänkt ta det direkt imorgon bitti, men jag ska på kurs direkt på morgonen och jag vet inte om det tar tid att ordna med kort och betalning och kvitto och allt vad det är – så det får bli efter jobbet istället. Nu när både tisdagsgruppen och mandarinkursen är slut har jag plötsligt en massa extra tid på kvällarna! Men annars har jag nog tänkt mig att oftast göra det före jobbet. 
 
Så ja, jag är motiverad och badsugen – det kan ju bara bli bra! 🙂 Dessutom har de utomhuspool, så om det blir sommar igen någon gång så är det ju utmärkt… öppnar klockan 7 tre dagar i veckan! 
 
Har även kunnat hjälpa en person som inte har det så lätt, vilket alltid känns bra. Hen behöver få låna en telefon i en månad och jag har en som bara ligger i bokhyllan. Såklart jag postar den för 35:-. Jag bryr mig inte om att få pengar för porto heller – sa att hen kan ge de slantarna till någon som behöver det bättre än jag – eller köpa glass till sig själv och dottern. 
 
Förutom att jag lyssnade på en förskräcklig bok läste jag ut en underbar en också – jag skrev ju att jag kunde känna igen mig i Maj i M varken mer eller mindre lite grann i måndags? Har fortsatt att känna igen mig – och idag hittade jag något som faktiskt har hänt mig, fast det gällde en annan konstnär. 
 
 
Mormor hade en Picassokopia hemma – ”från hans blå period”. Jag trodde pinsamt länge att den var äkta. Jag kunde ju ingenting om konst liksom! Nu hänger den i alla fall i mitt kök – skulle den visa sig vara äkta så tja, då är ju semestern säkrad… 
 
 
Så började jag på Hanna Jedviks Kurt Cobain finns inte mer också, när jag egentligen hade tänkt se på Halv åtta hos mig – också helt underbar hittills. Läs detta, liksom: 
 
 
Så himla vackert. 
 
Men – nu får det bli läggdags för min del, till rytmen av ymnigt regn. Fast först bädda rent – ännu en bonus med att jobba hemifrån är att man kan tvätta på dagen 🙂 

2016: 218 – Den mörkaste hemligheten av Alex Marwood

Låt mig bara säga, som en inte särskilt långdragen sammanfattning – jag älskar Alex Marwood. 
 
Hon är så ofantligt skicklig. Jag har läst de två tidigare romanerna som är skrivna under pseudonymen och blivit golvad (de två tidigare är Onda flickor och Granne med döden) – och jag läste hennes kolumner i The Independent i många år. Hon heter nämligen egentligen Serena Mackesy och har varit verksam som journalist på 1990-talet. Eller ja. Hon hamnade på tidningen på 90-talet som vikarie för sekreteraren på TV-tablåsidan och blev kvar. Det gäller alltid att få in en fot! 
 
De tre böckerna är helt olika varandra i intrig och utförande, men de har något gemensamt – den krypande spänningen. Och hon gör det så bra. 
 
I Den mörkaste hemligheten följer vi en sorts utökad familj – familj och vänner, kan man säga – under två helger. Den första helgen är under sommaren 2004, när treåriga Coco, del av ett tvillingpar, försvinner under en natt. Eller… gjorde hon verkligen det? Nästa helg är under sommaren 2016 (om jag räknar rätt) – när Cocos far hittas död på ett hotellrum i London. Vi får långsamt reda på vad som egentligen hände under den där helgen för tolv år sedan, genom olika personers perspektiv och berättelser. 
 
Och detta persongalleri! Vilken kavalkad av förskräckliga, hemska, egoistiska, giriga, jävliga typer, rent ut sagt! Och åh, så bra det är. Man fastnar något så oerhört i berättelsen. Ingenting är som man tror (även om jag hade mina aningar) och det är väl ett ypperligt betyg på en spänningsroman. Dessutom, dessa miljöer! Beskrivningarna av såväl Devon som Sussex är lätta att se framför sig – när vi besöker Cocos mamma och systers hem i Sussex förflyttas jag genast till en gammal kvarn där min gamla huskamrats pappa bor – det var längesen jag fick en miljö så klar för mig. (Upptäckte av en slump att jag var därnere för exakt tio år sedan – som tiden går!) 
 
Jag vill bara ha mer Marwood, gärna nu på en gång. Får försöka få tag på några av böckerna som hon skrivit under sitt riktiga namn när jag kommer till England om några veckor – även om de är en helt annan genre måste jag få mer. 
 
Tusen tack till Modernista för recensionsexemplaret! 

Ödets nycker…

Jag satt i ett möte med vår resebyrå tidigare idag, gällande säkerhet och hur vi kan göra för att vara säkra på att kunna få reda på vilka av våra medarbetare som finns på olika ställen i världen om något skulle hända. Bland annat tittade vi på en karta med pilar som pekar på var folk finns, och jag reagerade på att vi hade någon i Istanbul – ingen vanlig destination för våra resenärer. 
 
Och så händer detta ikväll, jag hade igång datorn så fort jag fick DN-flashen, chefen sms:ade samtiidigt och vi lyckades lista ut vem som fanns där och hur vi kunde ta kontakt med henom. Om allt stämmer så reste hen därifrån redan inatt, men ändå. 
 
Tydligen hade en annan av våra kollegor också reagerat på att någon var just i Istanbul… och så många gånger som vi sa ”Man vet ju aldrig vad som kan hända…” och så gör det det, just där och just ikväll. Så hemskt. Så onödigt. Och lite läskigt. 
 
Men det ordnade ju sig. Det var ren tur att jag fortfarande var vaken – jag ska starta arbetsdagen hemifrån imorgon vilket betyder lite sovmorgon, annars hade jag säkert redan sovit och ingen hade kunnat komma åt informationen. Just en sådan sak som vi behöver få ordning på – det kan inte hänga på enstaka individer. Man måste alltid vara beredd. 
 
Så det blev en dramatisk avslutning på dagen! 
 
Annars har den varit väldigt bra, en intressant, rolig och hektisk arbetsdag följd av avslutning på tisdagsgruppen. Jag hade tänkt köpa sådana där frusna tårtor att bjuda på, men tji fick jag för det fanns ingenting på Hemköp i Nordstan. Dock hade de tårtor från Dahls, så jag köpte en budapestlängd med hallon istället för mandariner – sjukt gott – och en prinsesslängd. De gick hem – och åt! Lite vemodigt men mysigt ändå. De jag gärna vill hålla kontakt med har jag gett mina kontaktuppgifter till, så det känns fint. 
 
Nu – Helt hysteriskt på SVT1 – första säsongen från början! Sedan blir det läggdags. Slut i huvudet på ett riktigt skönt sätt. 

Tisdag!

Tisdag! Fullt upp idag, intressanta möten och så min sista gång med tisdagsgruppen ikväll. Det blir både roligt och vemodigt!

Har ni lyssnat på Stuff mom never told you, förresten? Senaste avsnittet handlar om HBTQ och romantiska komedier – superintressant och mycket bra.

Jag funderar på om jag ska hitta på något sommarprojekt med bloggen i år. Förra året hade Kulturkollo ett ”hashtagschema” vilket var kul, i år har de sommartips och jag undrar om jag inte ska härma. Tänk vad mycket roligt jag kan ha med Typorama då!

Sommar i P1 – Lars Ulrich (25/6-2016)

 
Jag kan ju lika gärna skriva några ord om årets förste Sommarvärd nu när jag ändå har skrivit om ett par andra – det var alltså Lars Ulrich, ni vet Metallicas danske trummis, som fick äran att börja. 
 
Han körde programmet på engelska, och därför fick det inte sändas på ordinarie sändningstid utan kom ut i etern vid midnatt natten mellan midsommarafton och midsommardagen istället. Undrar hur många som pausade midsommarfirandet för att lyssna? 

Antagligen inte så många – och det var det inte riktigt värt heller. Det var inte så upphetsande, faktiskt. Men det var trevligt! Jag är inget jättestort Metallicafan, men i min allra första OKEJ-tidning fanns ett porträtt av honom (och en gubbsjuk karikatyr av Vanessa Paradis, skriven av – surprise surprise – Anders Tengner) och därför minns jag det såklart. Jag måste ha läst den tidningen hundra gånger. 
 
Så, ja. Helt okej intressant och han har en mysig radioröst, men jag kan väl, som flera kritiker, önska mig lite mera show. Men kom igen. Killen är 52 bast, han är väl lite trött. Jag gillar att han spelade Oasis och hyllade dem som det första band han hörde som hade den där kaxigheten och attityden och det kan man väl skriva under på! 

Sommar i P1 – Annika Lantz (26/6-2016)

 
Jag gillar verkligen Annika Lantz. Hennes bok 9½ månad är en av de absolut roligaste texter jag någonsin har läst. Det hör inte till vanligheterna att jag gapskrattar när jag läser, men det gör jag åt den. 
 
Men är det inte konstigt att hon aldrig gjort ett Sommarprogram förut? Hon har ju jobbat på Sveriges Radio sedan tidernas begynnelse! Helkonstigt. Kanske finns det någon förklaring till det som jag inte fattade. 
 
Hur som helst – jag vet att vissa tycker att hon är flamsig och lite för mycket men det tycker jag inte att hennes program var, även omm hennes humor naturligtvis är höggradigt närvarande. Det är ju sådan hon är. Humorn behövs dessutom när man berättar om – eller lyssnar på – berättelser om cancer och andra eländigheter. Jag tycker att det var rörande och proffsigt – mycket bra. 
 
Och ja – det låter utav bara helvete när man åker magnetkamera (jag säger också ”åka magnetkamera”!). Helt sant – det går inte att föreställa sig om man inte varit med om det, helt galet! Oklart varför man ens får hörlurar och erbjudande om radio i dem för man hör verkligen inte ett barr. 
 
 
(Jag kommer högst troligt inte att skriva kommentarer om alla Sommar i sommar – eftersom jag har svårt att tro att jag ens kommer att lyssna på alla. Men nu får jag ju dem direkt i mobilen och jag tycker om att lyssna på något när jag lagar mat och stökar på kvällarna, så kanske blir det betydligt fler program än jag tror. Det är ju dessutom, för mig, förnämligt bra att musiken är förkortad. Det finns inte många vars musiksmak matchar min – det var väl Fredrik Wikingsson häromåret och, faktiskt, Lars Ulrich häromnatten som har kommit närmast…!) 

Kålpudding in the making

 
Kålpudding på gång! Tänk att jag tyckte så illa om det som barn. Undrar om jag verkligen gjorde det, eller om barn bara ”skulle” tycka att det inte är gott och kålen skrapades bort på rutin? Kanske tyckte äldre kusiner inte om det och så ärvde jag automatiskt aversionen? Det ser ju inte så gott ut egentligen. 
 
Eller så växer man i det. Det finns annat som jag inte gillade när jag var liten som jag älskar nu (soppa i allmänhet, broccoli) och sådant som jag älskade som liten men inte äter nu om inte tvång föreligger (ärtsoppa, leverpastej, blodpudding). Något händer förstås med smaklökarna. Jag tyckte att kaffe var gott redan som liten men fick väl inte dricka det som rutin förrän i tonåren någon gång, och jag tror att jag alltid har tyckt om annan barnovänlig mat som sill (och all annan fisk) och oliver. Det är intressant med mat och smak! 
 
Och så underbart det är att stå i köket och lyssna på poddar. Jag återkommer alltid till detta. Fantastisk fritidsaktivitet. Jag tog emot matleveransen och bytte sedan genast om till nattlinne (skulle tvätta klänningen jag hade på mig så det var lika bra) och ställde mig för att strimla och steka kål och blanda fläskfärs med vatten och kryddor med Nemo möter en vän (denna veckan med Alex Schulman) i mobilen. Lägger ihop, diskar undan, planerar. Ljuvligt. (Jag hade inte höga förväntningar på Nemo möter en vän men laddade ner något avsnitt som jag gärna ville höra för några veckor sedan och fastnade totalt. Den är skitbra.)