Annzah

The man who died twice (The Thursday murder club, #2) av Richard Osman

Richard Osmans romandebut, The Thursday Murder Club, var bara alldeles ljuvlig och det var så välkommet att se att bok nummer två redan var på väg. Ännu en författare som kommer att få mig att kasta mig på inköpsförslag-knappen på Göteborgs bibliotek, alternativt hastigt ställa mig i kö. Nu slutade detta med att den svenska versionen släpptes samma dag som den brittiska och jag kunde läsa den som e-bok på en gång. Kanske var det dumt att inte läsa på originalspråk, men det var inget varken jag eller boken led av.

En vecka har gått sedan slutet på första boken när Elizabeth får ett brev från sitt förflutna. Han har ställt till det för sig rejält, med pengar och diamanter, och vet att Elizabeth borde kunna hjälpa honom. Hon engagerar förstås sina vänner från bok ett i fallet.

Men det händer annat också. Ibrahim blir nedslagen och rånad när han besöker närmaste stad, och blir rejält skrämd. Är det möjligt att detta hänger ihop med Elizabeths brev?

Den underbara, något naiva men skarpa Joyce, bestämmer sig för att det är dags att antingen skaffa en hund eller ett Instagramkonto. Det börjar med det senare och det är så roligt att det är inte klokt – särskilt hennes användarnamn. Osman har haft den goda smaken att faktiskt skapa ett konto åt henne, hon har redan över 6000 följare och lägger upp mycket tjusiga bilder. Titta här bara!

Klurigt, lagom rafflande och väldigt brittiskt på det allra bästa sättet. Det är fantastiskt att Osmans debut flög rakt upp på nummer ett på alla listor och att bok två gör likadant. På publikationsdagen tror jag att böckerna låg på just plats ett och två på alla bestsellerlistorna i UK och det skulle inte förvåna mig om det fortsätter så ett bra tag. Jag hoppas att detta blir en riktigt lång och härlig serie.

Boken kan man köpa t.ex här på engelska eller här på svenska. Missa nu inte dessa!

Katthotellet vid kusten av Jessika Devert

Jessika Devert imponerade på mig och många med mig med Dagboken jag aldrig skrev som kom ut i januari – sju månader senare kom Katthotellet vid kusten. Otroligt imponerande att släppa två romaner på ett år. Dagboken jag aldrig skrev utspelade sig i Göteborg, till och med ungefär i mina egna hoods, Katthotellet vid kusten i Bohuslän – som också är mina sekundära hoods.

Jonna blir vräkt från sin lägenhet i Göteborg efter att hennes före detta pojkvän har försatt henne i en hopplös ekonomisk situation. Allt hon har i världen – typ – är sina fyra katter och en farfar på Räkholmen i Bohuslän, som hon inte träffat på trettio år. Men han låter henne flytta in i gäststugan, där hon får kämpa för att gömma sina katter eftersom han inte är ett fan.

De börjar lära känna varandra och Jonna börjar lära känna bygden. Här finns goda vänner och snygga killar att hitta, och miljöerna är trevliga. Dock blev jag rätt besviken på boken, efter att ha tyckt så mycket om Deverts debut. Det är lite rörigt, omständligt och långrandigt, jag har svårt att köpa ganska mycket som händer (bara det att hon flyttar till sin farfar som hon inte träffat på flera decennier känns inte helt trovärdigt), upprepningar, korrekturfel och lite underliga sakfel dyker upp. Det är en helt OK feelgood, men inget att hänga i julgranen.

Hade boken inte varit skriven av Devert hade jag aldrig plockat upp den eftersom jag är så tungt allergisk mot titlar som denna och omslag som denna, men jag gillar henne som sagt och kommer absolut att läsa mer av henne vid tillfälle. Detta var väl bara inte riktigt min grej.

Boken kan man köpa här.

The night she disappeared av Lisa Jewell

Lisa Jewell är en sådan där författare som får mig att kasta mig över bibliotekets sida för inköpsförslag – och just denna kom snabbt vilket alltid är tacksamt. Detta innebär då förstås att hon även är en av de få författare som jag orkar läsa som inbunden…!

Tallulah fick barn som tonåring, och tack vare stöd från mamma Kim har det funkat fint i livet för henne. Nu är hon 19, pojkvännen tillika barnets far bor tillsammans med henne och Kim, relationen är inte riktigt vad man skulle önska sig men de bestämmer sig för att gå på en dejt på puben en kväll och lämna sonen hos sin mormor – som säger åt dem att stanna ute hur länge de vill och se till att ta vara på tiden tillsammans.

Men när morgonen kommer och de fortfarande inte dykt upp börjar Kim höra av sig till Tallulahs vänner och det visar sig att hon och pojkvännen åkt med ett gäng kompisar från skolan till en efterfest på ett ställe som kallas för Dark Place. Tallulah och pojkvännen dyker aldrig upp.

Två år senare har Sophie flyttat till en internatskola i närheten, där hennes pojkvän just börjat som rektor. En dag när hon promenerar på skolans mark får hon syn på en skylt: ”GRÄV HÄR”. Det blir startskottet för en radda upptäckter och händelser. Och det blir väldigt spännande.

Berättelsen växlar mellan olika tidsperspektiv, vilket funkar bra. Det är en riktigt välkomponerad story, precis vad jag önskar mig av Lisa Jewell. Det blir lite dark academia, och lite gotik i och med en förfallen herrgård, det blir familjehemligheter och mörker och ett förord som får det att krypa i hela mig.

Boken finns att köpa här – jag hoppas att den kommer på svenska snart!

Tänk inte! Bara kör! (Note to self, #3) av Marie Hammar och Abbe Wahlquist

Här kommer tredje delen om Ottilia i Note to self-serien – bok nummer ett heter Rutiga byxor funkar inte här och bok nummer två Vintersport går bort. Som vanligt är det ganska kaotiskt runt Ottilia – eller Otto, som hon kallas. Det är fortfarande lite märkligt att bo på fina Lidingö, och vad är det egentligen som händer mellan henne och Emil?

När mamma går med på att Otto ska få åka på ridläger över påsk blir hon förstås eld och lågor – men när hon kliver av bussen i Värmland där lägret ska gå av stapeln verkar allt lite konstigt. Hur kommer det sig till exempel att det verkar vara nästan uteslutande killar på lägret? Jo – det har blivit fel i anmälningen och Otto har hamnat på ett motocrossläger istället. Dråpligt blir det, men med värme.

Ett väldigt roligt inslag är Ottos hårt kurerade blogg, där hon friserar sanningen så det står härliga till. Charmigt och kvickt, och det är ju alltid kul att ha läst vad som egentligen hände och sedan se hur hon beskriver det för sina läsare. Mycket lyckat och ”i tiden”!

Boken kan man köpa t.ex här.

A slow fire burning (Ur förtärande eld) av Paula Hawkins

Kvinnan på tåget var ju ny och fräsch när den kom 2015 – jag gillade den verkligen då jag är så svag för opålitliga berättare. Blev jättepepp när jag såg att denna var på väg – men insåg på vägen att jag totalt missat att läsa hennes I djupt vatten som kom 2017. Slarvigt! Nu hänger de inte ihop, så jag tog denna först ändå.

Extra sugen blev jag när jag såg att handlingen utspelar sig på en husbåt på Themsen. Hur mysigt? Eller ja – nu handlar det ju om ett mord som begås på sagda husbåt, och det är ju inte mysigt i sig, men ändå. Miljön blir en karaktär i boken vilket jag älskar. Tyvärr är det den enda karaktären jag lyckas engagera mig i. Det har förvisso gått någon månad sedan jag läste boken men jag kommer nästan inte ihåg någonting – och det har inte bara med gravidhjärnan att göra.

En ung man hittas alltså mördad på sin husbåt. Därefter cirkulerar berättelsen kring tre kvinnor i hans närhet – Laura, som befann sig på båten samma natt som han dog. Carla, hans moster, som egentligen har fullt upp med annan sorg. Och så Miriam, den äldre kvinnan som har båten intill och som inte vill berätta allt hon vet för polisen.

Många verkar anse att andra halvan av boken väger upp att första halvan inte är så mycket att hänga i julgranen, men jag hade nog liksom tappat sugen redan halvvägs. Det är för mycket folk, det är för omständligt, det är helt enkelt ingenting för mig. Förutom floden och båtarna, då. Vill du läsa en bra deckare med husbåtar och Themsen kan du med fördel istället läsa En mörk och förvriden flod av Sharon Bolton, fjärde boken om min favorit Lacey Flint.

Lyssna inte på mig utan prova för all del själv – vill du köpa boken finns den t.ex här.

Polcirkeln (Stenträsktrilogin, #1) av Liza Marklund

Det var längesen jag läste något av Liza Marklund. Jag – som så många – var väldigt förtjust i de första böckerna om Annika Bengtzon, men sedan tappade jag bort henne lite på vägen – delvis efter hela Gömda-affären. Jag blev lite förvånad när jag hörde att hon var på gång med en ny deckartrilogi och blev väldigt sugen när många gav Polcirkeln goda omdömen väldigt snart efter utgivning. Sagt och gjort, jag läste också så fort jag hann och det är jag väldigt glad för för det är en riktigt bra bok.

I slutet av sjuttiotalet bildar fem unga tjejer en bokcirkel som del av skolans ”fritt valt arbete” – jag minns denna term från klassiska hästböcker och förstår att det handlar om ett slags tidigt Elevens val. De är ganska oväntade vänner, men fortsätter att bokcirkla när de splittras och börjar på gymnasiet. Sommaren 1980 skakas hela samhället Stenträsk i grundvalarna när en av flickorna försvinner spårlöst. Fyrtio år senare hittas hon mördad och de kvarvarande flickorna, numera kvinnorna, återvänder till hemorten.

Småstadsliv är alltid väldigt effektivt i spänningsromaner för mig – för som jag skrivit många gånger förut så kryper det i kroppen på mig bara jag tänker på att bo så klaustrofobiskt att ”alla känner alla” och alla vet framför allt vad alla gör. Hu! Marklund beskriver miljöer och stämningar otroligt bra – även hennes personporträtt är alldeles utmärkta. Relationerna är viktigare än deckargåtan tycks det mig, vilket inte gör något alls. Det blir ganska snart tydligt att mordet har med just relationer att göra (nå, så är det väl oftast), så det är verkligen på sin plats.

Jag börjar förstå mot slutet vad som troligtvis har hänt, och ibland gör ju det bara att upplösningen blir mer spännande – för jag vill inte bara få reda på vad som hänt, utan även om jag har rätt 😉 Boken höll mig i ett järngrepp och det händer inte så ofta. Ser fram emot mer Stenträsk framöver!

Boken kan man köpa t.ex här!

Smakebit på söndag, 17 oktober 2021 – Små katastrofer av Sarah Vaughan

Jag har hamnat i ett riktigt läsflow för första gången på evigheter under veckan som gått – vilket är jätteolägligt då jag borde hålla på med en massa grejer inför bebisens stundande nedkomst. Samtidigt säger alla åt en att vila som en galning det här sista, så… en hälsosam balans får det väl bli. Jag tänker mig att jag antingen kommer att ha massor av lästid framöver eller absolut ingen alls, så det är väl lika bra att passa på.

Beräknad förlossning är på fredag – om inget hänt då blir det igångsättning på lördag. Det är alltså inte många dagar kvar – och det var nog bra timing att läsa Små katastrofer av Sarah Vaughan nu hellre än senare, för jag hade nog aldrig fixat att läsa just sådant här senare (det handlar om barn som kanske far illa och barn som definitivt farit illa). Jag blev dock lite full i skratt när jag skulle välja ut en Smakebit faktiskt – kanske är den sedelärande för mig (även om min filosofi verkligen är just att man inte kan veta någonting om hur det blir) som blivande mor…

Tänk på något annat. Vid bordet intill håller den gravida kvinnan en monolog för sin partner. En välrepeterad förlossningsplan: en barnmorskeledd avdelning, ingen smärtlindring, vattenförlossning, inget Syntocinon för att skynda på utdrivningen av moderkakan efter att barnet är fött. Jess ger ifrån sig ett gläfsande litet skratt: snart ska hon väl äta upp moderkakan också. Kvinnan ser på henne igen, och Jess vill tala om för henne att hur mycket hon än tror att det är hon som bestämmer nu i slutskedet av graviditeten, så är det bara en illusion. Hon kommer att mista allt självbestämmande så fort barnet bestämmer sig för att komma ut…
Ur Små katastrofer av Sarah Vaughan, Albert Bonniers förlag: 2021

Göteborg visar sig från sin absolut bästa sida just nu. Otroligt vackra färger! Vår nya lägenhet ligger vid stora gräsmattor med massor av träd och grönska och det är verkligen ljuvligt fint.

Fler Smakebitar hittar du hos Astrid Terese!

Fruarna (The wives) av Tarryn Fisher

Vissa titlar dyker konstant upp i ”Utvalt för dig”-listor och liknande i diverse appar. Ibland faller jag för frestelsen – såsom denna gången, då jag tycker att omslaget är väldigt snyggt och premissen lät spännande: en kvinna som är gift med en man som har två andra fruar, vilket hon känner till, och som en dag gör ett fynd som ställer situationen helt på huvudet.

Jag kan liksom inte ens gå in på handlingen utan att ställa till det för den som vill läsa själv, och jag kan absolut inte berätta vad min favoritsak med boken är heller. Kul boktext! Det jag kan säga är att den inte levde upp till mina förväntningar, tyvärr, och att den s¨åhär fem veckor efter läsningen praktiskt taget helt och hållet lämnat mitt medvetande. Det blev lite väl mycket såpopera över det hela – ni vet när man till slut sitter och nästan skakar på huvudet i önskan att det snart ska ta slut.

För vissa är detta en perfekt psykologisk thriller – jag är tyvärr inte en av dem. Det blir för klyschigt och överdrivet.

Vill du prova själv – du ska förstås inte lita blint på mig – så finns boken att köpa här.

Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren av Josefin Sonck

Liksom väldigt många andra trodde jag att denna titel syftade på författaren Patrik Lundberg när den kom ut, ch tyckte att det var väldigt speciellt att skriva en roman om en kollega, så att säga. Nu är Patrik Lundgren en helt annan, uppdiktad person som jag är övertygad om är minst femtio gånger mindre sympatisk än Patrik Lundberg.

Klara jobbar inom media i Stockholm. Hon har ett halvbra jobb, är någonstans kring 30 och har en otroligt livlig fantasi. Hon är även fast besluten att ta tillbaka en massa stulen energi från Patrik Lundgren, den jobbige men karismatiske mediamannen.

Den livliga fantasin utgör en hel del av boken och man ska tydligen inte läsa den med gravidhjärna för jag tappade bort mig totalt bland ”sanning” och fantasier ibland. Det blir lätt rörigt. Dock uppskattade jag humorn och beskrivningarna ändå, så det spelar kanske ingen speciellt stor roll om man inte hänger med. Jag förstår att Sonck är standupkomiker till vardags och kan tänka mig att hon är alldeles utmärkt på scen. Fyndigt och rappt är det – en gammal kompis till mig beskrev boken som ”Egenmäktigt förfarandes ADHD-iga lillasyster” och ja, jag är villig att hänga med på den beskrivningen.

Boken kan man köpa t.ex här.

Come agin (Jack & Amy, #2) av Josie Lloyd och Emlyn Rees

För ett litet tag sedan läste jag om första boken om Jack och Amy av Emlyn Rees och Josie Lloyd, men var osäker på om jag läst bok #2 (vilket jag gärna ville göra innan bok #3, ja, ni vet hur jag är). et visade sig att det hade jag inte – men nu har jag det.

Det var en ganska rörig läsupplevelse måste jag säga. Jack och Amy ska gifta sig, med allt vad det innebär. Jacks gamla huskamrat Matt känner sig bortglömd och ensam men kommer att tänka på Amys bästa kompis Helen, som kanske kan tänkas vara intresserad? Deras andra kompis Stringer har fått uppdraget att sköta maten till bröllopet – en chans att äntligen bevisa sig. Han har kämpat med missbruk till följd av ett ganska speciellt komplex, och har inte alls tänkt förälska sig i Amy och Helens kompis Susie, men det går ju givetvis som det går.

Jack och Amy är kul – och Matt och Helen var kul i förra boken – men denna orkar jag liksom inte riktigt engagera mig i någon av karaktärerna eller vad som händer dem. Det är lite lagom förutsägbart, som man kan förvänta sig av denna sortens feelgood/chicklit, och stundvis rätt så roligt, men inget jag kommer att lägga särskilt på minnet. Jag gissar att bok #3 kommer att hjälpa mig minnas, hur som helst 🙂

Boken finns inte i lager just nu, men man kan förstås hålla span t.ex här om man vill.