Annzah

Några söndagsbilder

Jag tog spårvagnen upp till torget eftersom det regnade. Detta lilla skjul står på Axel Dahlströms torg-hållplatsen, jag har tänkt fota det förut men det har inte blivit av. Bakgrundshistorien är förstås att det härjade en kattmördare här i krokarna för ett tag sedan. Jag gillar särskilt slutklämmen och sitter just och undrar om jag ska orka lyssna på Ekots lördagsintervju med Jimmie eller inte. Jag vet ju att jag kommer att bli förbannad, men samtidigt… ja. Nä, antagligen struntar jag i det. Jag står inte ut med bräkandet heller.

Axel Dahlströms torg är inget särskilt glättigt torg – det är väldigt grått och just nu är den stora ”skyskrapan” inklädd i ställningar och plast och grejer. Inte så roligt. Men när jag kom runt hörnet och fick syn på dessa stora krukor blev jag ju glad, såklart! ❤ Och inspirerad.

Bestämde mig för att promenera hem efter att ha handlat lite grann och hämtat mitt paket, trots regnet – jag blev lite förskräckt när jag såg hur få steg jag har gått de senaste dagarna – och snacka om att jag fick en snabb belöning. Har ni sett, så vackert! Jag blev alldeles mållös, stod där i ösregnet och fotade… så fint. Bilden är inte filtrerad, förresten – det är naturen som är så naturligt vacker.

Kunde inte motstå att köpa ett par prydnadspumpor till ❤ Jag flyttade om lite grann bland växter och annat i förmiddags (med Ernst mamma som smakråd per sms) och huset fick flytta fram… och vad kunde passa bättre i stora paellaskålen än pumporna? Särskilt framför den tavlan.

Nu är sista tvätten hängd – jag behövde inte tvätta mer än fyra maskiner idag. Jag har bakat lite, mer om det om en stund när det har svalnat, och börjat leka lite grann med stickningen. Jag har dammsugit, diskat efter baket, pysslat om mina växter (tänk, jag har gått ifrån tre tygorkidéer till elva levande!) – det som återstår är att hämta tvätten och bädda rent. Men utöver det har jag nu faktiskt fyra timmar att bara ha det lugnt och skönt innan bokcirkeln och det känns som om jag har fått massor gjort idag. Nu är det lyssna-läsa-sticka-skriva som gäller – med gott samvete!

Mitt nya projekt – eller vad som finns i paketet…

Ja, vad är det som finns i paketet som jag ska hämta idag?

Jo, det är såhär. Snart är det ju dags för vinterjacka – jag har en mycket fin sådan som jag fick i julklapp förra året, den är mörkgrön och varm och skön men väldigt svårt att matcha bra med mina befintliga halsdukar. Jag har många tunnare sjalar som är jättebra till, men det är ju så att det är lite kallt i Sverige ibland – och det blåser kallt i Göteborg alla dagar mellan oktober och mars, och då behöver man något ordentligare.

Men jag kan inte matcha mörkgrönt med rosa eller turkos, som mina varmaste halsdukar är. Men så såg jag på Happy Valley förra veckan och Catherine har en grovstickad halsduk i marmorerat garn till sin jacka, som visserligen är svart men inte helt olik min i utförandet, med fuskpäls på kragen och kapuschong.

Och var har jag hittat en sådan halsduk? Det har jag inte, men jag har hittat ett fint garn som åtminstone liknar hennes och grova stickor på Adlibris för nästan inga kronor alls, så jag ska faktiskt försöka mig på att sticka igen – det var ett tag sedan! Jag har stickor sedan tidigare, men inga så tjocka som jag ville ha till detta projektet. De är dessutom röda!

För att få gratis frakt fick jag beställa två garnnystan till förresten, så stickor och tre nystan för 104:- – jag är rätt så nöjd! Ibland när man tillverkar sina egna saker blir det ju nästan dyrare att köpa materialet eller ingredienserna, men inte i detta fallet 🙂 Dessutom är det nyttigt och terapeutiskt att ha något för händerna, och så får jag bättre ro att lyssna på poddar/böcker/musik om jag pysslar med något. Alla vinner!

Smakebit på söndag, 23 oktober 2016 – Allt som blir kvar av Sandra Beijer

Söndag igen! Jag vaknade ur en hemsk dröm om sverigedemokrater som krävde att få sätta upp lappar i mitt bageri (???), men det blev snart bra igen efter kaffe och lite sängläsning. Jag läste ut Oktober är den kallaste månaden av Christoffer Carlsson och började på Sandra Beijers nyutgivna Allt som blir kvar innan jag ens klev upp – och det är ur Beijers bok som veckans Smakebit kommer.

”- Bor ni ihop?

– Just nu, ja.

Agnes studerar mig, suger in läppen.

– Men du vet hur han är va?

– Det är klart jag vet hur han är.

– Men du vet vad jag menar. Hur det brukar bli mellan er.
Jag sveper vattenglaset framför mig och ställer ner det med en smäll.

– Om du syftar på våra bråk var det länge sen. Vi är inte tonåringar längre.

– Men det var inte särskilt länge sen.

Jag orkar inte ens svara. Det är inte som att Agnes öppnat upp dörren till sin lägenhet, bäddat med lakan på en extra madrass och lovat mig en månad utan regler. Jag tänder en cigarett istället för att säga något och hon suckar och byter samtalsämne, nästan i alla fall.

– Har ni hånglat?

Jag skakar på huvudet.”

Ur Allt som blir kvar av Sandra Beijer, Natur & Kultur: 2016

Jag vet inte riktigt vad jag tycker hittills. Nu när jag skrev av texten hittade jag flera språkfel som jag skulle vilja ändra på – i dialogen får man kanske stå ut med något saknat skiljetecken, men ”det är inte som att” gillar jag inte. Beijer brukar hyllas för sitt språk, så jag kanske blir positivt överraskad längre fram? Jag läste hennes första bok, Det handlar om dig, förra vintern men var inte lika lyrisk som ”alla andra” då heller. Vi får se!

Nu lyssnar jag på SöndagsMorgan och ska tvätta klockan 11. Vid något tillfälle får jag åka och hämta mitt paket på torget också, för veckan som kommer är fullspäckad på kvällarna, jätteroligt förstås men det gäller att planera sina ärenden och förehavanden!

Ikväll är det bokcirkel och Fahrenheit 451. Jag läste den på gymnasiet och lyssnade lite på den i veckan också, men får läsa igenom någon sammanfattning senare idag så att jag kan hänga med. Jag tror att jag har koll, men man glömmer ju också. Imorgon är det också bokcirkel, De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg, på tisdag ska jag vara med i en marknadsgrupp och prata om buljong (och få 500:- för besväret, det är inte för mitt höga nöjes skull ;)), på onsdag är det Gulliksen och Schiefauer på Stadsbiblioteket med det stora pluset att många fina bokbloggarvänner är där, på torsdag kommer mamma och pappa med slagborren så att jag får upp mina tavellister!

Jag har alltså en hel box med 100 Penguinomslag som vykort, som ska gås igenom och där jag ska välja ut och rama in tio stycken. Åh, jag längtar! Jag har inte ens öppnat boxen ännu, men i eftermiddag så kanske jag sätter mig ner och sprider ut dem… det kommer inte att bli lätt!

Nu ska jag lösa lite korsord och lyssna färdigt på radion – jag ondgjorde mig över musikvalet tidigare i förmiddags men nu spelar de faktiskt He’s on the phone at Saint Etienne så jag kanske får dansa lite också.

Fler Smakebitar hittar man hos Mari på Flukten fra virkeligheten!

Nya växter och dragen kossa

Jag släpade mig ut i regnet – skyddad av hatt, såklart – för att handla middag men även en fredskalla som jag hade span på. Egentligen hade jag tänkt mig två, men de andra var inte lika fina. Den har fått flytta in i rummet nu, jag kan inte bestämma mig för vilken som ska stå var…

En gullranka som sällskap till murgrönan också.

Funderade på vad jag skulle göra åt middagen och just som jag hade bestämt mig för högrev såg jag en affisch där den var på extrapris – så jag satte igång en pulled beef så fort jag kom hem. Snart är den klar, efter åtta timmar… Mer om den senare!

Lunch blev rester från igår, i salladsblad med srirachamajonnäs. Ser präktigt ut men det är gott och inte så söligt som det låter.

Annars har jag löst hela veckans GP-korsord, lyssnat på massor av musik – bland annat Suzanne Vegas otroliga nya album – läst ut en strålande bok och bloggat ifatt lite grann.

Nu – kväll! 🌼🌼🌼

2016: 314 – Brorsan är kung! av Jenny Jägerfeld

Åh, vilken underbar bok för mellanåldern! Jag ska försöka skriva om den utan att spoila – det blir inte lätt, men det kanske går ändå. De flesta som läser här har säkert hört talas om den redan och vet kanske vad temat är, men jag ska försöka hålla mig.

Elvaårige Måns ska spendera några veckor i Malmö med sin mamma, som har fått ett uppdrag som röstskådespelerska där. Pappan följer inte med. Det har hänt något som gör att han behöver vara kvar i Stockholm, under förevändningen att han behöver träna för ett cykellopp. Men Måns vet att det inte har med cykeln att göra. Inte alls.

Väl i Malmö träffar Måns Mikkel – först är de allt annat än vänner, men pö om pö växer en väldigt fin vänskap fram. De skejtar, blir ”tatuerade” av Mikkels storebror och kommer varann riktigt nära – såpass att de lovar varandra att alltid tala sanning och vara ärliga, men det finns något som Måns inte kan vara ärlig om. Inte nu. Och när sanningen kommer fram blir Mikkel fruktansvärt arg och besviken.

En så fin och varm berättelse, som jag innerligt hoppas blir en riktig klassiker och en bok som kommer att läsas i skolorna långt framöver. Det finns mycket allvar i berättelsen, men även en väldigt stor skopa humor – barnvakten Nora är en fantastisk karaktär, och somliga beskrivningar – som den av pappans cykelbrallor – skrattar jag så tårarna rinner åt.

Jag har läst Jenny Jägerfelds tidigare böcker för unga vuxna och tyckt mycket om dem också, men här tycker jag nog nästan att hon träffar ännu mer rätt än tidigare. Strålande!

Happy Valley

Jag jublade förstås över Broadchurch även på sociala medier – gud, vad jag fastnade för den – och fick en hel del tips om andra bra brittiska kriminalserier av mina vänner där – bland annat tipsade en gammal klasskamrat – som fick stort medhåll av flera andra vars omdöme jag litar på – om Happy Valley, en BBC-serie med mästerliga Sarah Lancashire i huvudrollen som Catherine Cawood.

Och ja – det var ett mycket bra tips. Jag fastnade totalt redan för första scenen, när Catherine, som jobbar som ordningspolis i Hebden Bridge i Yorkshire, blir kallad till en plats där en missbrukare, hög som ett hus och full som en alika, hotar med att sätta eld på sig själv för att hans flickvän har lämnat honom för hans kompis. Ivrigt påhejad av sina pundarkompisar står han och vinglar i en klätterställning – tills Catherine kommer för att prata lite vett med honom. Hon presenterar sig så otroligt träffsäkert och sammanfattande:

”I’m Catherine, by the way. I’m 47, divorced, I live with my sister who is a recovering heroin addict. I have two grown-up children; one who’s dead and one who doesn’t speak to me, and a grandson. So… it’s complicated. Let’s talk about you.”

Catherine är en av de bästa karaktärerna jag har sett i en kriminalserie. Det hon berättar ovan är sant – hennes dotter tog livet av sig strax efter att hon fött sin son, Ryan, som Catherine nu har vårdnaden om. Och det är inte helt enkelt att bolla ett heltidsjobb som polis med att tampas med en skitjobbig dotterson som bråkar i skolan… men det har förstås sina anledningar.

Fallet som startar igång serien är en kidnappning. En familjefar ber sin chef om löneförhöjning så att han ska kunna skicka sin äldsta dotter till en finare skola. När chefen nekar får den anställde, Kevin, en idé om att skrämma ur honom pengarna – genom att med hjälp av några lokala skurkar kidnappa hans dotter. Men det går alldeles åt helskotta överstyr.

Utöver detta får Catherine reda på att mannen hon föraktar och avskyr mest i hela världen har släppts ur fängelset. Men var befinner han sig? Allt detta försiggår mot en backdrop av ett grått Yorkshire, fullt av missbruk och fattigdom.

Det är så välgjort, så spännande, så intressant – och feministiskt, inte minst. Sex avsnitt på en knapp timme på en säsong och man kan inte sluta titta. Ett par morgnar denna veckan gick jag upp tidigare än jag hade behövt för att kunna se ett halvt avsnitt eller så istället för att somna om. Ser fram emot andra säsongen och jublar över BBC:s förmåga att ta fram så fantastiska produktioner!

2016: 313 – Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen

Denna har omtalats lite överallt de senaste veckorna – senast idag, i Lundströms Bokradio, där Gulliksen själv intervjuades. Han verkar vara en väldigt sympatisk man, det var härligt att lyssna på hans vackra norska.

En kort sammanfattning av romanen är att den söker att berätta och kanske förklara vad som händer när kärleken tar slut i ett äktenskap som trots allt verkade lyckligt. Berättaren Jon blir lämnad av sin hustru Timmy, och det här är hans historia om vad som hände. Hur gränserna suddades ut dem emellan, och hur han till slut står kvar ensam.

Det är liksom aldrig någon tvivel om att Jon och Timmy älskar varann, tycker jag – men ibland räcker det ju inte till. Jag kan inte säga att jag riktigt förstår hur huvudpersonen resonerar i vissa lägen, men det kanske jag inte behöver förstå – jag tycker trots allt väldigt bra om boken. Den är föredömligt kort – strax under 200 sidor – men den saknar verkligen ingenting. Varje ord känns vägt och mätt och det är skönt som omväxling.

Omslaget är genialiskt, förresten. Och det är språket också – det är inte bara vägt och mätt, utan även poetiskt, lågmält och mycket flytande.

Jag ser verkligen fram emot att lyssna på Gulliksen i samtal med Jessica Schiefauer på Stadsbiblioteket på onsdag kväll, och jag tackar Weyler för recensionsexemplaret!

2016: 313 – Hatad och älskad av Alexandra Nilsson med Ylva Enström

Alexandra Nilsson – eller Kissie – har varit en av de stora på den svenska blogghimlen sedan sent 2000-tal. Hon är dessutom en av dem som fått absolut mest uppmärksamhet i media, på gott och ont.

Här berättar hon om sin resa, från ensam tonåring med en stor önskan om att bli känd, berömd och älskad – till en den betydligt mer sansade och vuxna unga kvinnan hon är idag.

Det var många som slog ifrån sig när det blev känt att hon skulle ge ut en bok om sitt liv hittills – näää, vem vill läsa om henne? Jag visste med en gång att jag ville läsa den. Hennes upplevelser av bloggvärlden är så milsvida skilda från mina, och jag tycker att man hela tiden har kunnat ana att det har funnits andra människor inblandade som kanske inte alltid har velat henne väl. Och så är det ju, och här är berättelsen om det.

Berättelsen om mäktiga mediemän som utnyttjar tonårstjejers naivitet och okunnighet. Fy FAN, säger jag om sådant. Och det handlar inte bara om affärsuppgörelser, men det förstod ni väl ändå.

Utöver dessa berättelser berättar Alexandra om hur tankar och känslor har gått inom henne under dessa kanske tio år i rampljuset. Det är både fint och hjärtskärande att läsa.

Men det är synd att boken inte är särskilt välskriven. Jag förstår att Alexandra har använt sig av en samarbetspartner – det är ju inte denna sorts prosa som hon skriver i bloggen – men det är inte väl utfört. Det är synd, för jag kan inte ge boken mer än en trea i betyg. Berättelsen förtjänar mer – den behöver berättas och det är modigt och tufft av Alexandra att göra det – så det är tråkigt att man inte anlitade en redaktör eller korrekturläsare för en sista koll innan tryck. Det hade inte tagit lång tid och det hade varit så värt det – det är för många missar. (När jag såg ”mail” och ”mejl” på samma sida slog det blixtar i huvudet.)

Tack Calidris för recensionsexemplaret!

2016: 312 – Grimmen av Åsa Larsson och Ingela Korsell

Jag läste första boken i PAX-serien i juni, Nidstången, och gillade den skarpt – detta är andra delen.

Jag skrev såhär som inledning då för några månader sedan – det funkar en gång till, förutom att jag passerat 34-årsgränsen:

”Detta är alltså urban fantasy för mellanstadieåldern (och nyfikna 33½-åringar). Alrik och Viggo är bröder, som har hamnat i familjehem i Mariefred eftersom deras mamma dricker för mycket. De hamnar hos Anders och Laylah, allt-i-allo och tandläkare, som är schyssta och bra föräldrar. Men det blir inte bara frid och fröjd – i skolan finns Simon och hans gäng som är taskiga. Till råga på allt är Simons pappa träslöjdslärare på skolan.”

När vi nu möter Alrik och Viggo igen har Mariefred drabbats av en best som attackerar människor. Vad är det för något? En hund? En varg? En varulv? Eller kanske till och med en hamnskiftare? De söker sig förstås till vännerna och väktarna Magnar och Estrid för hjälp med att försöka ta itu med besten. Till slottet kommer även en häxmästare, Damir – men är han verkligen att lita på?

Och det är inte bara övernaturliga problem de måste tampas med – det är ju Simon och hans gäng som håller på och jäklas också. Bland annat snor de Alriks nya fina cykel…

Detta är en så fin kombination av otroligt spännande berättelser, mytologi och socialrealism – ett väldigt bra koncept! Jag förstår varför dessa böckerna toppar bibliotekets listor för de är verkligen kanonbra. Lagom långa och intressanta hela vägen igenom. Superbra.

Och – fantastiska illustrationer av Henrik Jonsson!

2 x Bodil

Spenderade en bra stund (i dubbel bemärkelse) med Bodil i soffan igår. Hon var sannerligen en konstnär med orden. Här är två favoritcitat:

Det regnar idag och ”värre” ska det bli. Jag ska lösa Melodikrysset – i sängen, tror jag – göra mina små ärenden och sedan läsa hela dagen. Typ, kanske.