Författare: Annzah

Monday Monday

Vi kan ta dagens två negativa saker på en gång: 
 
– klockan ringde inte idag heller, så nu får jag börja sätta dubbla alarm på både telefon och platta
– chefredaktören för Bra Korsord förstod överhuvudtaget inte vad jag pratade om när jag påpekade deras sjuka jävla korsordsledtrådar. Han tyckte att det möjligtvis blev lite ”mossigt” men att ”gul ledare” skulle leda tankarna till ledaren av Tour de France som har gul ledartröja. Det var så dumt att jag bara tog bort mailet på en gång. Vilket jag kan ångra lite nu, jag borde förstås ha svarat och cc:at chefen på Aller Media – men vad sjutton, det är inte värt besväret. 
 
Annars har det varit en bra dag, trots begynnande förkylning och svinkallt på kontoret och detta vädret: 
 
 
Så såg det ut hela dagen men man får ju bara vara glad att man arbetar inomhus! Och det är ju väldigt mysigt när man väl kommer in på kvällen när det smattrar på rutan och man sitter i soffan med elkaminen igång, nyduschad i morgonrock och väntar på Historieätarna 🙂 
 
Förresten har alla hobby-SD:are fått en plan fram till jul! Skönt att ha lite struktur på vad man ska klaga på: 
 
 
Läste ni förresten om den där killen som försökte skapa en konspirationsteori häromdagen, om att hans ”kompis” som var någon sorts väktare på Riksdagshuset hade sett Henrik Schyffert, Malena Ernman, Jan Helin och någon mer traska in på Riksdagshuset utan kontroll, minsann? Alltså det är så dumt att man baxnar. 
 
Sanna Nielsen blev ju julvärd förresten och det gick väl omöjligt att skapa politiskt drev kring, istället valde alla stjärnor som gått i ”Livets hårda skola” på Facebook att börja skälla på hennes TRÖJA som visade axlarna. Åh, vad härligt det måste vara att inte ha värre saker att oroa sig för än om en vacker ung tjej visar AXLARNA i tv. 
 
Nu ska jag göra dagens Downtonbild, sedan måla naglarna till Erik och Lotta och sedan ska jag faktiskt gå och lägga mig och läsa. Efter franskaövningarna, förstås! 

Fars Dag-middag

Till förrätt gjorde jag några roliga ostbollar som jag hittade recept på i Sainsbury’s Magazine och modifierade lite grann. 
 
 
Man rör ihop lite olika ostar – i mitt fall Philadelphia, fetaost, riven parmesan och lite överbliven Roquefort som nog har legat i kylen sedan slutet av augusti eller så. Låt stå i kylen ett tag, gärna över natten, tills det går att rulla små fina kulor. Rulla dem sedan i något du gillar et voilà! Det är persilja på mina gröna och rosépeppar på de röda – rosépepparen var en riktig höjdare! Men den fick mig även att inse att jag måste skaffa en mortel för de är rent ut sagt apjobbigt att krossa rosépeppar (och grönpeppar för den delen som jag älskar) med baksidan av en sked, det flyger överallt. 
 
 
Och det passade perfekt till pepparkakskexen! Jag har massor av oströra kvar – det är svårt att bedöma hur mycket man behöver – så jag lär servera dessa rara små bollar flera gånger framöver. Man kan ju använda nötter till toppingen, eller andra örter man gillar… möjligheterna är ändlösa. Och man kan förstås använda vilka ostar som helst så länge de går att mosa eller riva på ett bra sätt. 
 
Till huvudrätt gjorde jag denna syndigt goda porterstek och ja, den var väldigt god. Det är härligt med sådan där husmanskost som smakar mycket utan att vara kryddig eller het eller stark, inte sant? Kokt potatis och kokta sommargrönsaker till, jag glömde fotografera men det är väl inte direkt vacker mat ändå. 
 
Efterrätten var äppelsmulpaj med flingsalt som E på jobbet tipsade om i förra veckan. Ursäkta att bilden är åt fel håll, jag får inte ordning på den. 
 
 
Vaniljvisp till – jag älskar vaniljvisp högt, rent och passionerat. Det där flingsaltet gjorde verkligen något alldeles speciellt med smaken. Jag insåg nu att man kanske borde ha skalat äpplena men äsch, det blev ju vackert med de röda skalen. 
 
Nu är jag hemma i min lugna vrå med Midsomer Murders och snart ska jag hoppa in i duschen och sedan krypa ner i rena lakan. Jag hade nästan glömt att jag har tvättat och bäddat rent idag, det har varit en så lång och härlig dag! 
 
Ja, hela helgen har varit fantastisk förresten. Jag känner mig mycket väl rustad för en ny vecka med mycket roligt! Imorgon ska jag Skype:a med Ian och lyssna på sista avsnittet av Belinda Blinked II tillsammans och så börjar ju Historieätarna! Tisdag kommer Hanna hit på kvällsmat och fika, på onsdag kanske jag är på tv-huset med lite tur, fredag är det Marie Antoinette på Folkteatern med Anne-Marie, lördag är det författarfrukost med Martina Montelius i Mölnlycke med Metta, och söndag är det bokcirkel. Bring on vecka 46! 

Smakebit på söndag, 13 november 2016 – Kvinnorna på 10:e våningen av Karin Alfredson

 
Söndag igen! Om två veckor är det första advent, och idag är det Fars Dag! Jag har den stora äran att få bjuda mina föräldrar på middag, dock hemma hos dem, så jag har gjort i ordning allt jag har kunnat i förväg och packat ner i lådor och flaskor och gud vet allt. Som tur är blir jag hämtad, jag kan bara se för mig hur någon påse skulle gå sönder på bussen annars och det skulle vara mat överallt… 😉 Nu har jag just satt på mina första tvättmaskiner och efter en mycket produktiv morgon är jag parkerad i soffan med datorn i knät och har tänkte jag sitta i sisådär trettiotre minuter till. 
 
Veckans Smakebit är början av Karin Alfredsons Kvinnorna på 10:e våningen, som är vår cirkelbok till nästa söndag. Jag somnar så fort jag har lagt huvudet på kudden numera så det är nog bra att börja i tid! Det är andra boken om läkaren Ellen Elg, men det verkar som om det ska gå bra att läsa den fristående också. 
 
 
 

”Ett minne hejdar rörelsen ett ögonblick. Tyngden mot underarmarna och den salta rännilen mot överläppen. 

 
Den gången för länge sedan såg Soldaten det som avfallshantering. Diskret. En lealös hög av kött, ben och rätt mycket fläsk som så småningom skulle bokföras som MIA – missing in action. Försvunnet. Inget konstigt med det. En knuff över branten och sedan gjorde regnskogen resten. Den här gången kommer inget att försvinna. 

Soldagens blick sveper över rummet som runt en urtavla. Den öppna dörren till badrummet, den obäddade sängen, heltäckningsmattan med sitt gräddvita ludd, det inramade rispapperstrycket som hamnat aningen på sniskan – det gör ingenting – och ett ensamt glas på nattygsbordet. 
 
Hotellnyckeln i programmerad plast ovanpå minibaren och sänglampan med sin avskärmade belysning. Papperslapparna på golvet vid byrån kan ligga kvar. Kläderna vid garderobsdörren likaså.” 
 
Boken verkar väldigt spännande och intressant – den utspelar sig i Hanoi och är en kriminalroman, men det verkar som om den innehåller mycket mer än bara deckargåtor. 
 
Titta in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar – och ha en riktigt fin söndag! 

Monstera deliciosa

 
Min unga monstera började gråta häromveckan – det kom alltså vätska ur bladen. Jag trodde att den höll på att dö, men googlade lite och det är inte så. Vissa tror att det är för att den är övervattnad (vilket känns ganska otroligt för jag är rätt försiktig), vissa tror att det händer när det är molnigt. Nåväl. Det verkar alltså inte alls som om den håller på att dö utan snarare tvärtom, den har börjat sprudla av liv! Och ett blev har börjat dela sig, vilket de gör när den blir äldre. 
 
Monsteror kan även få smaskiga frukter, men det är tydligen ganska ovanligt inomhus i Sverige 😉 På engelska kallas den, mystiskt nog, Swiss Cheese Plant. Väldigt udda. (Nej, nu kom jag på det – det är väl hålen i bladen såklart. D’oh.) Hur som helst, blir det blommor är de väldigt lika fredskallornas blomster. 
 
Det var dagens botaniklektion! Och nu när jag tittar på den från soffan så ser jag ju att den har fått små nya blad också. Spännande! 

Nu är jag arg, Bra Korsord

Igår, efter bakande och kvällsmat, placerade jag mig i soffan med bland annat förra månadens Bra Korsord. Och blev så arg, så arg. För se på detta. 
 
 
GUL LEDARE? Alltså, det var det gräsligaste jag har sett i ett korsord på ganska länge. Rasistisk SKIT, rent ut sagt. Sedan kom nästa idioti: 
 
 
USLING blev alltså – håll er i spiskroken – MISSFOSTER. Ja, jag har naturligtvis gjort mina efterforskningar och i gamla synonymordböcker är de synonymer, men det är i oerhört dålig smak. UNKET som råkar stå på raden ovanför känns ju ganska lämpligt som beskrivning. 
 
Jag har naturligtvis mailat chefredaktören och ser verkligen fram emot hans svar på hur man tänker när man tar in sådan här skit i sin tidning. Ja, det är korsordsmakaren Göran Erlandsson som har gjort krysset, men det är onekligen chefredaktören Jonas Nirfalk som är ansvarig utgivare. Han verkar vara en aktiv twittrare, så svarar han inte på måndag kan och kommer jag att ta kontakt med honom i andra kanaler. 
 
USCH säger jag och ångrar innerligt min prenumeration. Det gjorde jag redan för ett par månader sedan när de tog bort klassificeringen av korsorden och kvalitén sjönk, men detta är urbota illa. 

2016: 327 – Du, bara av Anna Ahlund

Åh, jag längtade så efter att få läsa denna och blev överlycklig när den äntligen dök upp i en av mina appar. Skyhöga förväntningar alltså, och de infriades med råge. Vilken helt fantastisk bok Anna Ahlund har skrivit. 

John och hans syster Caroline bor ensamma i lägenheten i Uppsala över sommaren då föräldrarna är i sommarstugan. Caroline säljer skor på dagarna och John går mest och väntar på besked från fotbollsgymnasiet han sökt in till. 

En kväll tar Caroline med Frank hem på middag. Frank, som jobbar i pappershandeln och får John totalt på fall. Blixten slår ner hos dem båda och ingenting kunde vara mindre intressant än gymnasiebeskedet för John – det är bara Frank, Frank, Frank. Ja, och bästa kompisen Elli också, som han bakar kladdkaka och hänger på takterrassen med. Bland… annat. 

Det blir en stormig sommar på många vis och det är en himlastormande och helt underbar berättelse! Det fantastiska med denna kärlekshistoria kanske är avsaknaden av könsfokus. Det viktiga är att det är personer som är kära i varandra och inget annat. Otroligt befriande och det är så fint och vackert beskrivet. 

Läs, läs, läs. Enastående bra. 

2016: 326 – Till döds av Peter James

Jag har fått börja dra ner lite på takten med Roy Grace-böckerna, för snart kommer de att ta slut! Författaren har dock lovat mig att det kommer en ny i vår, och jag har fortfarande tre kvar så försöker jag dämpa mig så ska det nog bli bra 🙂 

Nu är det dags för en stor, högprofilerad filminspelning i Brighton – det ska handla om en något kontroversiell del av brittisk historia, kung George IV och hans älskarinna Maria Fitzherbert, och det är Brightonfödda världsstjärnan Gaia som ska spela den kvinnliga huvudrollen. Trots en stor hotbild bestämmer hon sig för att ta rollen – men hotet är äkta, för strax innan hennes avresa från Los Angeles mördas en av hennes assistenter som misstas för att vara Gaia. 

Väl på plats blir det Roy Grace som får ansvaret för hennes säkerhet. Det är stor uppståndelse i staden inför inspelningen, turismen blomstrar och stora delar av lokalbefolkningen anlitas som statister. Och Roy har annat att tänka på också. Det är inte bara fästmön Cleo och hennes stundande nedkomst med deras första barn som stundar, utan även en stor mordutredning kring ett fynd som gjorts på en hönsfarm – en torso återfinns men utan extremiteter och huvud, vilket förstås försvårar identifieringen av liket. Roy håller även på med processen att få sin före detta fru Sandy dödförklarad då hon nu varit försvunnen i tio år och ingen har sett röken av henne. 

Eller… hur är det med den saken, egentligen? 

Så spännande, så välskrivet, så väl ihopknutet och så intressant och nytt! Jag är fortfarande stormförtjust.