Månad: maj 2017

 

Det är absolut inte för att jag inte tyckte om boken som jag avbröt så många gånger – det är för att jag tyckte så otroligt mycket om den att jag kände att jag behövde befinna mig på rätt ställe, som helhet, för att verkligen kunna ta in den. 

 

Romanen handlar, helt enkelt, om ett mytomspunnet svenskt mentalsjukhus, om dess historia och om några som vistats där under åren som det fanns. Jag kom först i kontakt med Beckomberga som koncept genom Barbro Lindgrens barndomsskildringar från Norra Ängby, där några av ”dårarna” från Beckis passerar revy genom texterna. Och även jag är uppvuxen med ett mentalsjukhus i närheten av hemmiljön – Lillhagen – inte så att någon väl någonsin erkände att de kände till någon som var inlagd där, men det var ett smädesord och en lite vag förklaring till varför helikoptrarna ibland cirkulerade över bostadsområdet. Det kunde vara någon som hade rymt från Lillhagen och då visste alla vad det innebar. Trodde vi, alltså – vi visste väl inte ett smack om mental ohälsa alls. (Att Skogomeanstalten låg lika nära var vi inte alls lika medvetna om, som jag minns det.) 

 

Men detta handlar inte om ”dårar” på rymmen. Det handlar om unga Jackie, som praktiskt taget varje dag besöker sin pappa, Jimmie Darling, på Beckomberga. Hon skolkar för att besöka sin far – kanske kan hon rädda honom? Vid sidan om detta handlar det om en hel del andra människoöden på och kring detta ödesdigra ställe. Och det är så bra. SÅ bra. 

 

Naturskildringar spelar en stor roll, och de är på något vis, om än ofta i gestaltning snarare än beskrivning, dunkla, mörka och dimmiga – vilket man väl med inte alltför stor fantasi kan spegla gentemot ett sinne i obalans. Helt fantastiskt. 

 

Jag fastnade vid detta citat: 

 

 

och bär det med mig. Så otroligt vackert. Strålande, strålande roman. 

 

 

För en gångs skull lyckades jag gissa rätt på mördaren tidigt i berättelsen – men det vet jag ju aldrig förrän vi faktiskt landat i slutet. Oftast läser jag bara på och för det mesta blir jag någorlunda förvånad (och ibland bara irriterad efter som mördaren inte introduceras förrän alldeles i slutet). Men nu kopplade jag ihop ett och annat och det finns ju någon viss triumf i det… 

 

I denna boken ska Puck och Eje fira jul hos Pucks farbror, kyrkoherde Tord Ekstedt. Julefriden är fullständig, särskilt som dottern Lotta fått en kattunge i present – men när grannfrun Barbara Sandell kommer i festklänning och berättar att hennes man Arne är försvunnen sätter intrigerna igång. När Puck strax därefter, i jakt på kattungen, hittar honom ihjälslagen i hans egen butik sätts allting på sin spets. 

 

Naturligtvis kommer vår vän Christer Wijk hastande för att få rätsida på mordet… 

 

Jag älskar detta, som sagt. Det finns Langdeckare som är betydligt mer engagerande och spännande, men plockar jag upp en sådan här bok vill jag veta på ett ungefär vad jag får. Och jag får vad jag vill ha! Mycket bra och som alltid puttrigt spännande och med lite intressanta slängar kring relationer och känslor. 

 

Jag lånade denna som e-bok på biblioteket, med ganska höga förväntningar eftersom jag minns att jag när Världens vackraste man kom ut läste en massa olika texter om hur fantastiska Ackebos serier är. 

 

Därmed blev jag besviken. Inte för att teckningarna inte levde upp till förväntningarna – de är lysande – men kanske för att jag inte riktigt förstår hur Sofo fungerar. (Sofo är alltså en benämning på den delen av Söder i Stockholm som ligger söder om Folkungagatan, om jag förstår det rätt.) Nog för att jag har begripit att det är mycket hipsters och uteställen och ekologiska saker och ditt och datt, men det klickar inte riktigt. Jag tycker bara inte att det är särskilt roligt. Dessutom är det knökat med underliga stavfel som inte kan förlåtas med talspråk. Jag är ju inte direkt den som är ute och far i Göteborgs hipsterliv heller, så jag kanske är fel målgrupp. 

 

Så – för att låta som en fyraåring – jag gillade att titta på bilderna! Berättelserna däremot tyckte jag var ganska tråkiga. 

 

 

Det är lustigt med Martina Montelius, för jag störde mig något ofantligt på henne när hon var med i På Spåret för några år sedan. Sedan läste jag Ulf gråter förra våren och lyssnade på Oscar Levertins vänner strax därefter och var ganska såld. Och så i höstas var det författarfrukost med henne på Mölnlycke Kulturhus och efter det, och ett antal avsnitt av Lunch med Montelius, är jag fullständigt förälskad på ett ganska platoniskt vis. 

 

Nåväl! Främlingsleguanen är hennes debutroman. Ett barn har sagt upp sig från förskolan. Hens föräldrar befinner sig på någon sorts avmagringsanstalt i Schweiz, och barnet är ensamt hemma tillsammans med sin leguan. Personalen har inte vidtagit åtgärder. Leguanen talar bara tyska och barnet får försöka upprätthålla deras gemensamma existens genom att leta efter pengar och chokladkex i lägenheten, och genom att gå omkring i grannskapet hos olika tanter, höghus och pissgubbar. 

 

Nog är det absurt, nog är det skälmskt och satiriskt och allmänt vansinnigt. Men hysteriskt roligt och fantastiskt välskrivet. Detta språk, mina vänner! Helt ljuvligt. Egensinnigt, oförutsägbart, brådmoget och alldeles underbart. Men var inte rädd för pretention – det lutar delvis åt det hållet. Liksom det något obegripliga. 

 

Främlingsleguanen har blivit pjäs som spelas på Montelius teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm. Av det jag har hört är även den lysande!