Etikett: Smakebit

Det är Vasaloppssöndag och jag hade totalt glömt bort det – men vaknade exakt på minuten till start. Inte riktigt samma sak som vanligt men det var ändå lite kul att se starten förstås.

Veckans Smakebit kommer ur Eufori – en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed. Plath är en av mina favoriter och jag har läst mycket både om och av henne – det är tydligt att hon aldrig slutar att vara aktuell. Senast var det i Tremaynes The Assistant som Plath fick ta en hel del plats, och hon dyker upp lite överallt med jämna mellanrum.

• 

• 

Mjuka, gula oktober, tidpunkten för mitt inträde i världen, och nu skulle jag alltså födas en gång till! Det var känslan jag hade! Det var känslan jag skrev med! Och jag hade en stadig plan i huvudet; än hette den Irland, än hette den London i december, och jag skulle allt ta och besöka huvudstaden för att få reda på hur ödet stod!

Jag gick en runda i trädgården för att samla in allt som skräpade innan Ted blev lämnad av i taxi. Denne svarte son, svartklädd med sorg i ögonen som skulle komma i eftermiddag och samla ihop äpplen att ta med sig till London.

För att titta till barnen.

För att fråga hur jag mådde.

Jävla helveteseld, kallbrand som riste i själen!

Ja, han var på väg hit. Om några timmar skulle han komma.

Ur Eufori: en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand: 2021

Solen strålar över ett ganska blåsigt Göteborg idag, det blir en promenad lite senare men först så skojiga göromål som att hänga tvätt…

Ha en fin söndag och vecka framåt! Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten.

Kan det verkligen stämma att det är mars redan imorgon? Nog för att februari är en kort månad, men det känns som om den bara har rusat förbi i år. Inte mig emot, i och för sig, för nu är det nästan ljust när klockan är 18 och det känns inte längre som en total orimlighet att gå upp ur sängen på morgonen.

Jag läste ut Vänligheten av John Ajvide Lindqvist imorse (intressant och välskriven men alldeles för lång och så otroligt konstiga kvinnoporträtt) och kom på att jag ska ha läst Midnattsbiblioteket av Matt Haig till på onsdag så det blir dags att sätta igång med den härnäst, och det är därifrån som veckans Smakebit kommer.

• 

• 

Nitton år innan hon beslöt sig för att dö befann sig Nora Seed i Hazeldene-skolans varma lilla bibliotek i staden Bedfors. Hon satt vid ett lågt bord och stirrade på ett schackbräde.

”Nora, vännen, det är bara naturligt att oroa sig för framtiden”, sa bibliotekarien, mrs Elm, med glimten i öat.

Mrs Elm gjorde sitt första drag. En springare hoppade över den prydliga raden av vita bönder. ”Självklart oroar du dig över din examen. Men du kan bli precis vad du vill, Nora. Tänk på alla möjligheter! Det är väl spännande!”

”Ja, det är väl det.”

”Du har ett helt liv framför dig.”

”Ett helt liv.”

”Du kan göra vad som helst, bo var som helst. Någonstans där det inte är fullt lika kallt och blött som här.”

Nora flyttade fram en bonde två steg.

Hon kunde inte låta bli att jämföra mrs Elm med sin mor. Noras mamma hade alltid gett dottern en känsla av att hon var ett misstag som behövde rättas till.

Ur Midnattsbiblioteket av Matt Haig, Bokförlaget Polaris: 2020

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese.

Här ska det firas första Vårvent idag, jag vet bara att det innefattar grön smoothie, Vivaldi och semla men inväntar vidare instruktioner från Vårvent-styrgruppen i Skåne. Fyra veckor till vårdagjämningen!

Solsken och 7 plusgrader! Man vågar faktiskt börja drömma om våren – och imorse vaknade jag till talgoxens kvitter vilket var väldigt mysigt. (Jag brukar bli lite tokig på talgoxarna längre fram, de behöver lära sig en ny melodi, men än så länge: mys.)

I eftermiddag är det dags för bokcirkel om Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger, men veckans smakebit kommer ur Redhead by the side of the road av Anne Tyler som jag började på igår kväll. Bokens huvudperson, Micah, har fått besök av en ung man som säger sig vara Micahs son – men det kan inte stämma. En snurrig situation, alltså.

• 

• 

”It’s only chili”, Micah told him. ”And I’ve got my woman friend coming, Cass.”
”Chili would be great!” Brink said. ”And I’d love to meet Cass!”
Micah said, ”So…”
Brink took on a wary look.
”So, what’s going on here, exactly?” Micah asked.
”Going on?”
”I mean, school’s in session now, isn’t it? You’re not on some kind of fal break or something.”
”Not really,” Brink said.
Micah popped the tab on his beer. Then he said, ”Where is Montrose College, anyhow?”
He hated having to ask, but Brink didn’t take offense. ”It’s in Virginia,” he said. ”Just over the other side of DC.”
”You live in a dorm there? Or commute from home.”
”Oh, God, no. I’m in a dorm. Who would want to commute?”
”Right,” Micah said. He took a swig of his beer.
”Speaking of which,” Brink said. ”I don’t suppose you happen to have a spare bed I could maybe crash on.”
”Here?” Micah was taken aback.
”Or just a couch, even. Your couch would be fine,” Brink said, and he shot a glance toward the living area.
”Well… I do have a sort of guest room, I guess,” Micah said.

Ur Redhead by the side of the road av Anne Tyler, Chatto Windus: 2020

Jag läser så himla många bra böcker just nu – det är denna, det är Stöld av Ann-Helén Laestadius, det är Vänligheten av John Ajvide Lindqvist och det är Adrian Mole and the Wilderness Years av Sue Townsend. Och det finns fler som väntar. Varför får inte vi ”vuxna” något lov här på vårvintern? 😉

Fler Smakebitar finns denna veckan på Flukten fra virkeligheten!

Att vi är halvvägs genom februari redan känns faktiskt helt absurt. Det har varit svinkallt men otroligt vackert i Göteborg denna veckan, men nu verkar det som om vargavintern tänker stryka på foten lite grann. Jag har inget emot kyla egentligen, men avskyr halka.

Det är Alla Hjärtans dag idag, förstås, men jag läser faktiskt ingenting just nu som kan tänkas räknas till kärleksroman och följa någon sorts tema. Därmed kommer veckans Smakebit ur bokcirkelboken som ska diskuteras om en vecka – Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger. Utdraget kommer ur början på allra första kapitlet.

Ibland drömde jag att jag vaknade. Det var halvmörkt i rummet och ljus silade in mellan gardinen och fönstret. Jag kastade av mig täcket och satte mig på sängkanten och trevade efter skjorten som hängde på en stol. Tog sedan på mig byxorna och gick fram till fönstret och drog ifrån gardinen. Det var dag därute. Vita moln gick på himlen.

Jag stod vid fönstret och tittade ut och tänkte på vad jag skulle göra under dagen. Först måste jag ha frukost och sedan borde jag åka in till stan. Jag skulle kunna ta spårvagnen klockan tio. Som jag stod så och funderade och såg ut på gatan, upptäckte jag något som inte stämde. En kamel stod bredvid gatlyktan. Den stod alldeles stilla med slutna ögon. Eller också kom fyra kineser i gåsmarch på trottoaren, barfota, med svarta portföljer i händerna. Men vad det än var, så talade det om för mig att jag ingalunda var vaken.

Ur Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger, Bonniers: 1986

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese!

Denna veckan har det varit svinkallt ute, för att vara Göteborg. Härom morgonen när jag gick upp var det -13, som enligt appen skulle kännas som -21. Då är man inte tuff som sydlänning van vid kustklimat. Men det har varit otroligt vackert väder, blå himmel och strålande sol och hur mycket jag än hatar isgata så är det fantastiskt fint när det blänker i den så att man så när blir bländad.

Och solnedgångarna, förstås.

• 

• 

Igår fick jag hem en bok som jag köat på på biblioteket i månader, nämligen Lena Nymans dagböcker och brev, sammanställda av Isabel Andersson. Jag har hört mycket om boken – många nämner att hon var otroligt duktig på att skriva, och jag ser verkligen fram emot att läsa. Smakebiten kommer från början, året är 1962 och Nyman är 18 år, precis på väg in i skådespeleriet.

• 

• 

Jag vill träffa en pojke som jag tycker mycket om, och jag vill ge mig, hela mig till honom och uppleva något fint, riktigt, spännande, underbart, roligt och vad man vill tillsammans med honom. Men jag vill inte, och känner det precis som om jag inte orkar ta det ansvar som följer med. Är detta kvinnan i mig som börjar födas?

Eller håller jag bara sådär i allmänhet på att bli vuxen. Ibland tycker jag att jag vandrar i och utför saker i en värld som är fruktansvärt snäv och vardaglig. Jag vill nånting. Nånting annat. Jag vill inte gå i detta inskränkta någonting. Jag vill uppleva massor av saker, hisnande ting som ruskar om en.

Jag skulle vilja gå på luffen. Inte som man gjorde förr i tiden. Lite modernare. Åka tåg eller något annat fortskaffningsmedel. Stanna där jag vill och inte åka från den platsen förrän jag fått ut allt jag kan från den. Sen fortsätta till nästa ställe och nästa. Och hålla på så i flera år.

Tänk att komma till små byar som ligger långt bort, helst i Asien. Ställen dit turister aldrig far. Orörda platser. Där man om man har tur och förmåga kan få lära känna människor. Människor som inte lever, tänker och fungerar som vi.

Också en flykt från ansvar. Om jag mitt i alltihop skulle bli realistisk så tänker jag: ”Vad skulle jag göra efter dessa år på luffen?” Svar: ”Ingen aning”. Helst fortsätta som förut tills jag inte orkar längre eller dör. Alltihop är så dumt att man nästan skrattar. Jag bara flyr från mig själv.

Jag vet precis vad jag vill ägna mig åt. Jag har redan börjat nosa lite grann på mitt kommande yrke och upptäckt att det är mycket svårt och krävande. Det fordrar en massa uppoffringar från vederbörande. Det fordrar en massa koncentration.

Ur Lena Nymans dagböcker och brev, Ellerströms: 2020

Det blir en lugn söndag idag. Lite frisk luft ska jag allt få mig till livs, men allra mest vill jag ligga på soffan med Lena Nyman i händerna. Får se vad det blir av det!

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Flukten fra virkeligheten!

Januari är inte min bästa månad och nu är den nästan slut. Jag vet inte varför just januari känns så tröstlöst, antiklimax efter helgerna antar jag och det har mestadels varit ganska tråkigt väder. Men idag skiner solen, det är digital filmfestival och det känns faktiskt att det börjar ljusna.

Veckans Smakebit har jag faktiskt redan läst ut, men ville dela med mig av en bit av den i alla fall – nämligen början. Det är månadens bok för Bokbubblarna och jag ser fram emot att diskutera den med fina vänner på tisdag kväll – digitalt, naturellement.

• 

• 

Hans ofrånkomliga slut, hans grand finale, som snart skulle karvas in i vårt gemensamma medvetande, började med ett tjusigt glam. En segdragen kö på en röd matta utanför biograf Rigoletto, rep fästa i stolpar av mässing och kameror som sökte sig till kända tandrader. Det var varmt den kvällen, hösten hade inte brutit igenom ännu, den knappt anades. En lätt vindfläkt då och då, en inandning vid Slussen någonstans, som sen mjukt släpptes ut över Skeppsbron, Kungsträdgården och Stureplan. Ingen vrålande vind, inga trossar som tjöt av oroligt vatten eller uppfällda kragar i skydd mot blåsten.

Vi hade gått i armkrok, spatserat genom stan, utan jackor, inget paraply.

Det skulle snart komma dagar när grenar skalades på löv, när obarmhärtig vind och isande regn drog in över både Stockholm och Rotterdam och jag skulle bli tvungen att hålla fast vid varje timme, varje andetag. Men nu stod han där i en kö på Kungsgatan i sin något för rymliga svarta sammetskavaj, och en skjorta vald med omsorg. Markerade slag, knalligt lila, och stora vita blommor som ville breda ut sig, förbi tyget och ut i luften.

Han flinade.

”Visst är jag snygg!”

Ur Det sista solot av Jennie Dielemans, Natur & Kultur: 2020

Fortsatt gott slut på januari! Fler Smakebitar finns denna söndag hos Astrid Terese.

Biblioteket är ju fantastiskt. Jag läste om en bok på Twitter i fredags, lade ett inköpsförslag med ”gärna e-bok!” i meddelandet direkt efter och igår förmiddag kom ett mail om att boken var inköpt och skulle dyka upp i appen inom 24 timmar. Det tog väl två. Otrolig service!

Boken är Girl A av Abigail Dean, och handlar om en syskonskara som levt inspärrade under större delen av sitt liv, som jag förstår det. Girl A är Lex, den äldsta av sex syskon som är den som lyckades fly. Nu har modern dött i fängelset, fadern dog i huset, och två av syskonen beslutar sig för att göra något gott av sin erfarenhet. Men även om Lex lyckades fly från The House of Horrors får hon kämpa för att fly sina minnen – och för att få en fungerande relation till övriga syskon.

Boken beskrivs som en psykologisk thriller men även en roman om familjedynamik och myter som existerar inom en isolerad familj. Jag ser fram emot att läsa den, men det blir ingen lättsam läsning.

• 

• 

You don’t know me, but you’ll have seen my face. In the earlier pictures, they bludgeoned our features with pixels, right down to our waists; even our hair was too distinctive to disclose. But the story and its protectors grew weary, and in the danker corners of the Internet we became easy to find. The favoured photograph was taken in front of the house on Moor Woods Road, late on a September evening. We filed out and lined up, six of us in height order and Noah in Ethan’s arms, while Father arranged the composition. Little white wraits squirming in the shock of sunshine. Behind us, the house rested in the last of day’s light, shadows spreading from the windows and the door. We were still and looking at the camera. It should have been perfect. But just before Father pressed the button, Evie squeezed my hand and turned her face up towards me; in the photograph, she is just about to speak, and my smile is starting to curl. I don’t remember what she said, but I’m quite sure that we paid for it, later.

Ur Girl A av Abigail Evans, Harper Fiction: 2021

I eftermiddag är det dags för bokcirkel om Viet Thanh Nguyens Sympatisören vilket ska bli spännande! Längtar tills vi kan ses på riktigt igen, men digitalt fungerar också. Det bör bli ett intressant samtal.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten!

Det har varit en kylig vecka i Göteborg, med såväl snö som hagel som regn som solsken. Och nu är det söndag igen! Som tiden går, ändå. Jag gick upp tidigt idag och satte igång att rosta tomater, för jag fyndade en hel påse för en tia igår. Det är bra när affärerna tar sitt ansvar och säljer ut varor som är på väg att bli dåliga istället för att vänta tills de faktiskt blir dåliga och slänger dem. Nu doftar det rostad tomat och vitlök i hela lägenheten, gemytligt och trevligt.

Annars lyckades jag smörja in mig med nattkräm efter duschen, så funderar på om det betyder att man måste gå och lägga sig igen 😉

Igår kväll började jag på Bikupan av Sarah Crossan. Crossan är en av mina favoritförfattare, och hon är allra bäst när hon skriver på prosalyrik, i mitt tycke. Jag har stått i kö på biblioteket i vad känns som en evighet, men i fredags fick jag äntligen hem den. Därifrån kommer således även veckans Smakebit.

Huvudpersonen Ana Kelly har haft en relation med en gift man i flera år – hon är gift själv också, för den delen. Plötsligt ringer hans fru till advokatbyrån där Ana jobbar och berättar att hennes man är död och att byrån är testamentsexekutorer. Hur hanterar man en sådan sak? I utdraget minns hon tillbaka till tiden när hon just träffat Connor.

• 

• 

Du dröjde dig kvar efteråt,
ritade cirklar
på bordet
med tummen
och sa med ett snett leende
”Jag kommer väl tillbaka för skilsmässan.”

Jag satte hatten på pennan,
gav dig utrymme att tala.
Det var ju faktiskt januari,
uppbrottens förlovade tid
då alla famlar efter fast mark
efter julens helvetiska gemenskap.

”Vi finns här för alla dina behov”, SA JAG.
Jag var inte tvetydig.
Jag var professionell
vilket framgick av mina väggdiplom.
Examen från Bristol.
”Min kollega Tanya Kushner är en erfaren familjejurist.
Jag kan be vår receptionist boka in en tid.”

”Å, Rebecca skulle aldrig släppa mig.
Vem skulle då tanka hennes bil?”
Du reste dig.

Ur Bikupan av Sarah Crossan, Etta Förlag: 2020

Fler Smakebitar finns denna söndag hos Astrid Terese – ha en god lässöndag, eller vad du nu ska hitta på!