Etikett: Samtidshistoria

Er tredje man (Kontrahenterna, #3) av Denise Rudberg

Denise Rudbergs serie om Kontrahenterna, de kodknäckande kvinnorna på Karlaplan under andra världskriget, är intressant tycker jag. Den som lyssnat till hennes Sommar i P1 häromveckan kan känna igen delar av hennes släkts berättelse här, det är fascinerande.

Jag tycker om att läsa om Signe, Iris och Elisabeth. Signe som har hand om hushållet åt professorn ute i skärgården, Iris som tar hand om sina små pojkar vid sidan av sitt viktiga arbete, och Elisabeth som ska ingå konvenansäktenskap med en homosexuell vän för att de båda ska kunna få sin frihet. Jag hade velat ha mycket mer om det tekniska arbetet, men där får vi tyvärr nästan ingenting. Det kanske kommer! Kodknäckeri är väldigt spännande, särskilt för en sådan som jag som inte alls är duktig på matte och den typen av logik.

Det jag undrar över här är varför inte förlaget lägger lite pengar på att låta böckerna träffa en redaktör. Det har varit slarvfel som skavt i de tidigare och denna är tyvärr inget undantag. Det är stavning, sakfel, upprepningar och saker som inte hänger ihop, och sådant kan verkligen ställa till läsupplevelsen för mig.

Boken kan man köpa t.ex här.

Sympatisören av Viet Thanh Nguyen

Sympatisören var månadens bok för januari i en av mina bokcirklar – och ett spännande val, för det är antagligen inte en bok jag hade plockat upp om det inte vore för cirkeln. Det finns många bra saker med att bokcirkla, och detta är definitivt en av dem.

Romanen tar sin början 1975, när Saigon håller på att falla och man tror att Vietnamkriget äntligen är över. Berättaren är en nordvietnamesisk spion, som tagit sig in i sydvietnamesiska armén och lyckas fly till USA. Därifrån rapporterar han hem till den segrande sidan genom brev i osynligt bläck, om hur sydsidan vill återuppta kriget. Generalen som han arbetar för i Los Angeles vid sidan av sitt arbete på universitetet misstänker att de har en spion ibland sig, så berättaren jagar spioner samtidigt som han själv är en.

Dualiteten är ett starkt tema i romanen. Berättaren är till hälften asiat, till hälften amerikan. Till hälften spion, till hälften spionjägare. Till hälften akademiker, till hälften spion. Från att ha varit akademiker blir han plötsligt expertrådgivare till en Hollywoodfilm om Vietnamkriget (som spelas in på Filippinerna) – just den biten känns nästan lite Forrest Gump, men det är underhållande. Har ni någonsin tänkt på att personer med olika språk skriker på olika sätt, till exempel? ,

Romanen är lite lång. Det hör inte till ovanligheterna att jag tycker det – men det blev faktiskt lite segt på sina ställen, och det kändes lite som om samma sak händer flera gånger om. Vissa scener är otroligt roliga (läs: bläckfisken) och somliga, särskilt mot slutet, groteska. Det är inte svårt att förstå varför Sympatisören vunnit Pulitzerpriset, för det är en sjujäkla resa med massor av humor och satir såväl som fina porträtt av personer i en krigszon som inte själva får komma till tals eftersom historien alltid berättas av vinnarna.

Boken finns att köpa här.

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Här har vi ännu en debutant som jag genast noterade i Svensk bokhandels höstkatalog – jag köade på biblioteket men det skulle ta en evighet att få hem boken, så jag lyssnade på den. E-boken skulle dröja ända till mitten av december, och så länge kunde jag absolut inte vänta. Och det var tur det, för den är verkligen utmärkt som ljudbok då den inte är så lång, och inläsaren Siham Shurafa uttalar diverse namn, platsnamn och arabiska uttryck på ”rätt sätt”, vilket jag aldrig hade fått till i huvudet själv. Det gör hela upplevelsen än mer autentisk.

Vi får följa Nora, en kvinna från Mogadishu, från barndom till vuxen kvinna, före, under och efter flykten från Somalia till Sverige. Hon växer upp som priviligierad, får en bra utbildning, träffar sin man under gymnasietiden, gifter sig lyckligt och blir Mogadishus populäraste gymnasielärare. Men så kommer de politiska oroligheterna. Hennes man är regimkritisk journalist och när klankonflikterna växer finns inget val – de måste fly från Somalia. Flykten blir fruktansvärd, värre än Nora någonsin kunnat föreställa sig och till slut befinner hon sig i Sandviken, som ung änka, ensam med sin dotter. (Detta är ingen spoiler, det vet vi från baksidestexten.)

Nora får jobb på en skola – men i Sverige kan hon inte vara lärare, utan det är städjobb som gäller. Kollegorna tycker att hennes mat är konstig. De andra somaliskorna i Sandviken tycker att Nora är konstig. Möblerna i lägenheten de fått tag på är trasiga och fula – och i allt detta förväntar sig alla runt omkring att Nora ska vara tacksam. Det provocerar Nora – för här kommer hon aldrig att känna sig hemma.

För en gångs skull tyckte jag att boken var för kort. Jag hade gärna velat läsa mer om de gyllene åren tillsammans med mannen, innan oroligheterna startade – det hade gett ett djupare porträtt av Nora. Dessutom kan jag uppleva att beskrivningen av Sverige är lite onyanserad – men det har ju inte jag företräde att säga något om. Någon på Goodreads nämner ett ”villkorat välkomnande” till Sverige, och det är verkligen intressant att fundera över. Kan man kräva att någon som förlorat (nästan) allt automatiskt ska vara tacksam?

Jag hoppas på en uppföljare, för jag har tänkt mycket på Nora och dottern Sagal sedan läsningen. Det måste finnas så mycket mer att berätta!

Året med 13 månader av Åsa Linderborg


Jag har inte haft någon särskilt stark relation till Åsa Linderborg genom åren – jag läste Mig äger ingen förstås och namnet finns ju alltid med i kulturdebatter och annat, men det var först när hon var med i Alla mot alla förra säsongen som jag började känna att jag verkligen gillar henne.

Denna bok var ju kontroversiell redan innan den kom ut – man förstod att här skulle känsliga ämnen avhandlas, såsom #metoo, där Linderborg inte tog den sida som man kanske hade förväntat sig, och hela Benny Fredriksson-débâclet. Och det gör de, och jag vill inte gå in närmare på det. Däremot påmindes jag om att man inte måste hålla med en skribent till 100% för att kunna ta till sig en text.

Det jag gillar mest här är vardagsberättelserna. Om barnen, om falukorv och potatismos, om kärleken och förlusten av densamma. Om resor och jobb och läsning. Det är en behaglig dagboksroman, kring de mer problematiska bitarna, och jag tyckte mycket om att läsa den.