Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson

Bibbs ska snart fylla 39, och har, trots sin brist på talang, varit ganska framgångsrik som influencer i ett antal år. Nu börjar hon bli bedagad. Pengarna rullar inte in så lätt som de gjort och utgifterna lägger sig på hög. Den enda fasta punkten är sambon Baby. Men inte ens han består, för han lämnar Bibbs och ställer ett ultimatum – om hon vill behålla lägenheten på Södermalm där de levt sitt gemensamma liv ska han ha 100 000 kronor. Bibbs har alltid påstått att hon har rejäla sparpengar, men det stämmer inte – hon har inte ett öre. Nu måste hon få fram pengarna inom en vecka och det blir ingen enkel uppgift.

Och det är kring pengarna hela romanen handlar, inser jag efter ett tag. Inte bara att summan behöver skrapas ihop, utan även runt omkring. Allt kostar, allt har ett pris, och Bibbs tidigare lögner kostar henne fler och värre lögner.

Jag hade svårt för Schunnessons debut, Tripprapporter. Det blev för mycket knark och kroppsvätskor och jag hade svårt att hitta humor eller sympati i den. Men här kommer Schunnessons otroliga talang för att formulera sig fram, det är mörkt, cyniskt, knivskarpt och stundtals fruktansvärt roligt. Somliga beskrivningar är så roliga och perceptiva att jag skrattade rakt ut, och det hör inte till vanligheterna när jag läser böcker. Det finns kroppsvätskor här också, men för mig blir det på något vis snyggare här – även om beskrivningen tidigt i boken av ett katastrofalt toalettbesök hemma hos någon annan är allt annat än prydlig.

Svart som natten – javisst. Men kan man se humorn och den vassa samhällskritiken i mörkret är detta en triumf.

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Här har vi ännu en debutant som jag genast noterade i Svensk bokhandels höstkatalog – jag köade på biblioteket men det skulle ta en evighet att få hem boken, så jag lyssnade på den. E-boken skulle dröja ända till mitten av december, och så länge kunde jag absolut inte vänta. Och det var tur det, för den är verkligen utmärkt som ljudbok då den inte är så lång, och inläsaren Siham Shurafa uttalar diverse namn, platsnamn och arabiska uttryck på ”rätt sätt”, vilket jag aldrig hade fått till i huvudet själv. Det gör hela upplevelsen än mer autentisk.

Vi får följa Nora, en kvinna från Mogadishu, från barndom till vuxen kvinna, före, under och efter flykten från Somalia till Sverige. Hon växer upp som priviligierad, får en bra utbildning, träffar sin man under gymnasietiden, gifter sig lyckligt och blir Mogadishus populäraste gymnasielärare. Men så kommer de politiska oroligheterna. Hennes man är regimkritisk journalist och när klankonflikterna växer finns inget val – de måste fly från Somalia. Flykten blir fruktansvärd, värre än Nora någonsin kunnat föreställa sig och till slut befinner hon sig i Sandviken, som ung änka, ensam med sin dotter. (Detta är ingen spoiler, det vet vi från baksidestexten.)

Nora får jobb på en skola – men i Sverige kan hon inte vara lärare, utan det är städjobb som gäller. Kollegorna tycker att hennes mat är konstig. De andra somaliskorna i Sandviken tycker att Nora är konstig. Möblerna i lägenheten de fått tag på är trasiga och fula – och i allt detta förväntar sig alla runt omkring att Nora ska vara tacksam. Det provocerar Nora – för här kommer hon aldrig att känna sig hemma.

För en gångs skull tyckte jag att boken var för kort. Jag hade gärna velat läsa mer om de gyllene åren tillsammans med mannen, innan oroligheterna startade – det hade gett ett djupare porträtt av Nora. Dessutom kan jag uppleva att beskrivningen av Sverige är lite onyanserad – men det har ju inte jag företräde att säga något om. Någon på Goodreads nämner ett ”villkorat välkomnande” till Sverige, och det är verkligen intressant att fundera över. Kan man kräva att någon som förlorat (nästan) allt automatiskt ska vara tacksam?

Jag hoppas på en uppföljare, för jag har tänkt mycket på Nora och dottern Sagal sedan läsningen. Det måste finnas så mycket mer att berätta!

Nästan död man (Kommissarie Winter, #9) av Åke Edwardson

Det var ett tag sedan jag läste en Erik Winter-roman nu. Jag tar allt som oftast upp Åke Edwardson som ett bra exempel på författare som skildrar Göteborg på ett sätt som för mig känns ”som hemma”, och så är fallet även här. Handlingen är förlagd till flera ställen jag känner väl, såsom Hisingen, Vasastan och södra skärgården (såväl som platser jag inte har någon koll på alls, såsom Lunden) – det piggar alltid upp!

På en bro som jag i vanliga fall åker över flera gånger i veckan, Älvsborgsbron, hittas en övergiven bil en sen natt av polisinspektör Lars Bergenhem. Det finns ett kulhål i ena sätet, men ingen människa syns i närheten. En gangster får sin bil repad i ett parkeringshus i Linné och skapar sig en livsuppgift i att få tag på den som gjorde det. En författare hyr ett avlägset hus för att få skriva ifred men störs av grannen och bestämmer sig för att säga ifrån. Det finns kopplingar mellan dessa händelser, och det viktigaste visar sig vara en flicka som försvann från ett kollo på Styrsö på sjuttiotalet.

Erik Winter lider av en gräslig huvudvärk som han vägrar göra något åt. Han lider även av att hans mor plötsligt bestämt sig för att flytta hem från Mallorca, och av att en av hans nära kollegor och vänner utsätts för fientlighet på grund av den hen är. Och så måste han ju lösa mord, som om ovan inte var nog.

Jag hade glömt hur speciella dessa böcker är, särskilt i dialogen. Det tog en stund att vänja mig igen. Jag tänker mig att det inte är speciellt naturligt att prata som Edwardsons karaktärer gör, men det skulle kunna vara en generationsfråga. Men jag gillar det, när jag väl får flyt. Jag tyckte att jag kände igen delar av storyn från något jag sett på tv, men just denna bok verkar inte ha filmatiserats, så jag tror att det är I sanningens namn av Viveca Sten som jag blandar ihop den med. Det gjorde ju ingenting, för på det viset hade jag till slut ingen aning om hur upplösningen skulle te sig.

Kommissarie Winter finns på Öppet Arkiv, för den som är sugen. Serien är riktigt bra.

Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg

Alla läste Fröken Smillas känsla för snö där i mitten på nittiotalet. Jag försökte också, men kom aldrig så långt – men jag måste ha gjort många försök, för när jag nu faktiskt kom igenom den mindes jag vissa passager och meningar nästan ordagrant. Jag kanske var för ung och boken kanske var för tjock. Det är den fortfarande, skulle jag vilja hävda, men så är det.

Jag började lyssna på den, men kom inte riktigt överens med ljudboken. Det var inte inläsningens fel, men jag blev bara distraherad och trött. Tyvärr hittade jag den inte som svensk e-bok (jag ser nu att den släpps 6 oktober), så jag läste faktiskt en engelsk översättning och det funkade okej. Det var nog bra att jag började med lyssning så att jag fick lite skandinaviska termer och ord att bära med mig in i översättningen.

Eftersom jag hävdar att alla har läst denna behöver jag inte gräva ner mig i handlingen, som är invecklad och vetenskaplig och knökfull med gubbar, men i korta drag – Smilla är en grönländsk geolog mellan trettio och fyrtio, som bor i Köpenhamn och föredrar ett liv som närmast eremit med sina böcker. Hon träffar sin pappa och hans nya unga fru då och då, och grannen Juliane och hennes son Esajas, som hon utvecklat en ovanlig vänskap med. När Esajas en bister vinterdag hittas död tror polisen att han har fallit från ett tak, men Smilla har en känsla för snö och förstår saker som ingen annan gör.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att denna berättelse skulle leda dit den gör. Jag hade förväntat mig en ganska stillsam, klurig deckare men det blir rena actiondramat av det och jag är faktiskt lite sugen på att se filmen. Jag gillar att lära mig saker av skönlitteratur, och jag har lärt mig så mycket om Grönland, om Danmark, om snö och geologi – och kanske om människans natur.

Slutet är alldeles för långdraget och stundom för tekniskt – jag kan inte föreställa mig miljön på platsen där det utspelar sig alls, min erfarenhet av större fartyg är liksom Danmarksbåten, och det pågår i en smärre evighet. Men visst är det spännande och det är en skicklig och klurig deckare som inte följer standardmåtten. Och jag ska se filmen, det blir intressant att se hur man fått ihop denna tegelsten till långfilm på två timmar!

Körsbär i november (Christer Wijk, #29) av Maria Lang

Maria Lang är härlig semesterläsning – det är inga problem att klippa en titel på en dag eller två – men det gäller att inte överdosera, för det är inte helt svårt att bli lite förvirrad av böckerna om man läser flera tätt inpå varandra. Det är nog dags för mig att pausa Lang-läsandet i ett par veckor, för hur underhållande de än är så rör jag ihop dem.

Nåväl. Körsbär i november har en intressant premiss – Christer Wijk kommer hem till Skoga för att slicka sina sår efter ett drama med Camilla. Hans mamma nämner som i förbifarten att ett 25 år gammalt olöst mord bara är några dygn från att preskriberas, vilket förstås sätter griller i huvudet på kriminalkommissarien. Mordplatsen är borta, men personerna som var närmast offret råkar alla befinna sig på hemorten igen. Ska Christer Wijk lyckas lista ut hur Matti Sandors älskade körsbärspraliner blev förgiftade, under sorgehögtiden för Gustav V – och varför?

Spoiler alert: klart han lyckas. Lagom spännande, lagom klurigt – man vet vad man får med Lang och jag blir inte besviken.

Min plats på jorden – Koster av Petter Alexis Askergren med Kristian Brandström

Mamma och jag lyssnade på denna ljudbok en kylig och regnig eftermiddag i Hunnebo med varsin stickning i knät. Utmärkta förutsättningar för en kort och lättsam ljudbok, alltså. Jag gillar Petter, även om hans musik kanske inte riktigt är min grej, och jag gillar särskilt hans alkoholfria bubbel P.lex Pure, som serverades på vårt bröllop.

Detta är Petters kärleksförklaring till Kosteröarna och Bohuslän, en fristad från kändisskapet och rapscenen i Stockholm, varvat med mat och konst och minnen. Kristian Brandström är Petters äldste vän, och är kocken som står för recept och vintips. Det är lagom underhållande, lättsmält och hjärtligt.

Tydligen innehåller den fysiska boken otroliga foton, och det går man förstås miste om när man lyssnar på ljudboken, så jag får nog passa på att bläddra i den på biblioteket en dag. Inget är ju så vackert som västkusten!

Vi var tretton i klassen (Christer Wijk, #26) av Maria Lang

Jag jobbar mig sakta men säkert genom Maria Langs utgivning, och har nu kommit fram till nummer 26 i ordningen – men det är nummer 25 för mig, för jag har inte läst novellsamlingen Ögonen. Noveller är inte min starkaste sida, det gäller att jag är på rätt humör så jag sparar den tills det verkar vara dags nästa gång 😉

Det är en ganska rörig historia, tycker jag. Även huvudpersonerna verkar osäkra på hur många de faktiskt var i sin klass, när det är dags att sammankalla till en återträff à la vårfest. Somliga bor på skolan, somliga kommer inresande, ett par stycken blir mördade och Christer Wijk kommer med knivskarpa slutsatser och en prydlig tabell naturligtvis att klara upp fallet.

Jag var kanske ofokuserad när jag läste, för jag minns knappt såhär några veckor senare vad som hände och varför, men jag skyller faktiskt på berättelsen i mesta mån. Det är inte bara den gamla Kindergarten-klassen som ska ses, det är blandade familjemedlemmar och lärare och någon rektor och de rör sig alla på för liten yta – i skolbyggnaden. Ofta är ju det en bra premiss för en pusseldeckare men här håller det inte riktigt hela vägen för mig.

de av Helle Helle

Det var tack vare enligt O och hennes hyllning av denna bok som jag fick upp ögonen för de och för Helle Helle överhuvudtaget, faktiskt. Jag känner igen några av hennes titlar när jag tittar på bibliografin, men det är väl inget som riktigt har väckt min hunger förut.

Det är Danmark och åttiotal när vi träffar flickan som är huvudperson i boken och hennes mamma. De har alltid varit tillsammans, alltid bara de två och trots att de ofta haft det knapert får man intrycket av en trygghet dem emellan som är viktigare än att ha mycket pengar.

Några månader innan flickan börjar gymnasiet börjar mamman må dåligt och när ett kort tag av gymnasietiden gått kommer svaren och det är allvarligt. I skolan finns nya kompisar och killar, hemma finns sjukdom och ovisshet om framtiden.

Detta är en kort bok – bara 159 sidor – men Helle Helle får mer sagt på dessa än många andra författare lyckas med på det tredubbla. Det känns intimt och äkta utan att någonsin bli sentimentalt eller flottigt och det är otroligt bra. Sorgligt och vemodigt men med värme och någon sorts hopp. Jag gillade skarpt.