Etikett: Manlig författare

Hundra dikter av Seamus Heaney

Jag ska naturligtvis inte ens försöka mig på att ”recensera” hundra dikter av en Nobelpristagare – men jag vill skriva några rader ändå, för jag tycker verkligen att detta är en helt underbar samling. Om någon vill börja läsa modernare lyrik är detta helt rätt väg att gå – för det är begripligt. Tidigt i karriären handlar poesin mycket om livet på landet och uppväxten på en bondgård, och det blir som att läsa prosalyrik. Senare blir det mer politiskt (hur mycket Heaney än hävdade att han inte var politisk).

Heaney började själv sammanställa denna samling innan sin död – därefter tog hans familj över och satte ihop denna underbara bok. Inget att stressa sig igenom – en dikt om dagen är lagom. Så lång tid hade jag inte själv på mig, men jag ska köpa volymen när jag känner att det finns plats för den och läsa igen. Och igen och igen, troligtvis.

Här är ett smakprov:

Blackberry-picking

Late August, given heavy rain and sun

For a full week, the blackberries would ripen.

At first, just one, a glossy purple clot

Among others, red, green, hard as a knot.

You ate that first one and its flesh was sweet

Like thickened wine: summer’s blood was in it

Leaving stains upon the tongue and lust for

Picking. Then red ones inked up and that hunger

Sent us out with milk cans, pea tins, jam-pots

Where briars scratched and wet grass bleached our boots.

Round hayfields, cornfields and potato-drills

We trekked and picked until the cans were full,

Until the tinkling bottom had been covered

With green ones, and on top big dark blobs burned

Like a plate of eyes. Our hands were peppered

With thorn pricks, our palms sticky as Bluebeard’s.

We hoarded the fresh berries in the byre.

But when the bath was filled we found a fur,

A rat-grey fungus, glutting on our cache.

The juice was stinking too. Once off the bush

The fruit fermented, the sweet flesh would turn sour.

I always felt like crying. It wasn’t fair

That all the lovely canfuls smelt of rot.

Each year I hoped they’d keep, knew they would not.

Ur Hundra dikter av Seamus Heaney, Natur & Kultur: 2022

Berätta tre saker av Callum Bloodworth

Det var, som så ofta, tack vare enligt O som jag plockade upp Berätta tre saker. Om det inte vore för den texten hade jag antagligen inte ens läst vad den handlade om utan bestämt mig för att det var någon brittisk feelgood. Men så är då inte fallet. Callum Bloodworth är förvisso britt men flyttade till Sverige när han var tolv och detta är absolut inte feelgood heller. Eller, jo. Till stor del så är det just mysigt och fint att läsa – men redan från start gör berättarrösten det klart för läsaren att det kommer inte att bli något lyckligt slut.

Livs mamma är död, och i år kommer de inte att kunna gå och titta på körsbärsblommorna i Kungsträdgården tillsammans. Hennes pappa har kraschat totalt i sorg och depression, och själv har hon flyttat in i sin storasysters klädkammare. Covid är precis på väg att lamslå världen, och strax efter att Liv av misstag blivit kysst av en kille på en fest får hon ett samtal från smittskyddet – killen har testat positivt och Liv måste nu isolera sig i två veckor. Systern flyttar hem till sin pojkvän och Liv blir ensam i den lilla ettan. Relationen med systern är ansträngd och pappan omöjlig att nå – det är bara mormor som går att prata med. Och hon bor på äldreboende 85 mil bort.

En dag knackar det på dörren till lägenheten – vem sjutton det nu kan vara. Det visar sig vara Dag, en ung kille som söker kontakt. (Det är helt osannolikt, givetvis, men man får koppla på sin suspension of disbelief.) De börjar prata genom dörren, sedan på sms, och Skype med video, och en kväll kommer Dag med picnic och ställer upp en campingstol under Livs balkong. Sedan bjuds hon in till en Skype/chattgrupp tillsammans med två av hans kompisar och plötsligt har Liv både en gemenskap, ett sammanhang och en… pojkvän? Eller?

Som sagt får berättelsen inget lyckligt slut – men vägen dit är helt ljuvlig. En så fantastiskt fin bok. Full av mörk humor (bästa sorten enligt mig, som ni vet), tonårskärlek, trovärdiga och älskvärda karaktärer och massor av charm. Jag hoppas på fler ungdomsböcker från Bloodworth – för det här kan han, bättre än de allra flesta dessutom.

Boken kan man köpa här.

Bögen är lös av Edvin Törnblom

Jag gillar Edvin Törnblom så himla mycket. Vissa tråkiga personer tycker att han är för mycket och syns överallt och visst är han mycket och visst syns han ofta MEN det är välförtjänt. Han är rolig, allmänbildad och verkar vara en väldigt varm och fin person. Därmed var det en självklarhet att lyssna på Bögen är lös när den kom ut. (Den var också utmärkt för min återinskolning i ljudboksvärlden, författarinläsning och knappt fem timmar lång.)

Här har vi en blandning av hjärtskärande berättelser om mycket mörka stunder, till hysteriskt roliga anekdoter, inspirerande personer och händelser och mycket matnyttig information om queerhistoria och om livet som queer, såväl i Sverige som utanför våra gränser.

Välformulerat och lättillgängligt med mycket av den karaktäristiska humor jag förknippar med Törnblom. Mitt enda problem är att ”obscen” och ”obskyr” verkar ha bytt plats med varandra några gånger (kanske har det helt enkelt blivit fel i inläsningen). Men det gick faktiskt bra ändå, och om jag som är så grinig med sådant kan se mellan fingrarna så måste det ju vara en riktigt bra bok. Borde läsas i skolor.

Boken kan man köpa här.

Parmiddagen av Martin Österdahl

Ebba och Marlon är ett rasande förälskat tonårspar, som har bestämt sig för att det är dags att deras föräldrar träffas. Det blir parmiddag på nyårsafton (bara det känns väldigt vågat) och det passar väl inte Ebbas mamma Lisa sådär väldigt bra – hon jobbar på hospice och en rejäl kris uppstår på jobbet, men the show must go on och hon måste ju ta emot sina gäster.

När Marlon och hans föräldrar kommer fryser Lisa till is. De är allt annat än främlingar och deras historia är extremt komplicerad, men ännu en gång, the show must go on för ungdomarnas skull, hur skavigt det än är.

Det hela slutar med två döda nakna kroppar i botten av en tömd pool (detta vet vi från sida ett) – men vilka är det som hamnat där, och varför har det hänt – och hur kommer det sig att de är nakna?

Ett veritabelt kammarspel som blir extremt spännande i perioder. Boken är väldigt lagom lång med sina 300 sidor, vilket är förmånligt för berättelsens tempo. Det är mycket som ska avhandlas och det hinner aldrig bli tråkigt. Alla är osympatiska, ingen är pålitlig och det blir kanske lite mycket på sina ställen för att ha någon trovärdighet. Men samtidigt – ibland behöver det inte vara helt och hållet trovärdigt. Det var underhållande om än inget litterärt mästerverk.

Jag läser gärna mer av Österdahl framöver (fun fact: han är ytterst ansvarig för Eurovision Song Contest). Boken kan man köpa här.

Depeche Mode av Serhiy Zhadan

Det blev Ukraina-tema i ena bokcirkeln i april, och jag föll för beskrivningen av just Depeche Mode när Moa läst upp förslagen. När jag väl började läsa blev jag först smått skeptisk och det tog tid att komma in i berättelsen – som är uppdelad i fyra förord, del ett, del två, och fyra epiloger. Kaotiskt i allmänhet alltså, liksom Charkiv 1993. Sovjetunionen har nyss fallit och ingenting är sig likt. Bara faktumet att ett gäng bögar startat reklambyrå i Ungkommunisternas gamla lokal, liksom.

Det hela cirklar runt ett uppdrag – huvudpersonen Serhij, hans kompisar Doggen Pavlov och Kommunist-Vasja försöker leta rätt på sin gamle vän Turbo-Sasja för att informera honom om att hans styvfar tagit sitt liv. Kring, och i samband med, detta händer en hel blandat stök, och somligt i den här boken är så roligt att jag skrattade så tårarna rann. Som när en amerikansk väckelsepredikant talar inför en jättepublik och simultantolken översätter helt åt skogen. Och när Depeche Mode omnämns som en irländsk folkmusikgrupp, och när det ska gömmas en stulen staty av Molotov.

Det är som en odyssé genom en otroligt förvirrad tid. Ingenting verkar ha fotfäste. Dialogen är fantastiskt roligt skriven och ofta helt absurd. Baksidan utlovar ”proletärpunk” och det är perfekt beskrivning. Jag är så glad att jag kom in i historien (det var biten med väckelsepredikanten som fick mig att fastna) för det är verkligen en väldigt, väldigt bra roman. Spännande är det också.

(De långa utläggningarna i slutet om hur man bygger bomber hoppade jag faktiskt över. Det blev lite för mycket.)

Boken kan man köpa t.ex här.

Monopolet av Måns Wadensjö

Måns Wadensjös Monopolet handlar om Alice, som börjar jobba som timvikarie på Systembolaget, i en butik i ett köpcentrum någonstans i Stockholms utkanter. Det låter inte så intressant, kanske? Det är det – för det visar sig att Systembolaget är som ett eget samhälle inom Stockholm och Sverige. Här finns ett eget språk, egna regler, egna mål och egna fasor (julhandeln).

Jag har jobbat i ett par olika sorters butiker, och det är mycket man kan känna igen även om jag aldrig behövt avvisa folk från att handla cornflakes eller skor för att de är för berusade. Personalrummen, uniformerna, de outtalade ”tävlingarna” om vem som är snabbast. Stamkunder och storhelger. Wadensjös berättelse är både humoristisk och ömsint, på något vis. Karaktären Alice utvecklas både fysiskt och psykiskt, och även om jag först tyckte att hon var lite mesig växte hon hos mig – alltid välkommet i en roman. En intressant och välskriven skildring av samtiden och detaljhandeln.

Spionen som kom in från kylan av John le Carré

Jag tror aldrig att jag har läst en spionroman förut, och jag måste erkänna att jag var lite skeptisk. Men bokcirkelböcker försöker jag att alltid läsa, så det var bara att köra. Detta visade sig vara bok tre i någon form av serie. Författaren har själv jobbat inom brittiska underrättelsetjänsten (om jag förstått det rätt) och visst märks det att det finns sakkunskap bakom berättelsen.

I korta drag handlar det om en brittisk spion, som vill avsluta sin karriär men tar sig an ett sista uppdrag – det går dock inte så bra. Han återkallas till London, men skickas sedan iväg på nytt uppdrag av sin boss, som är fast besluten att sänka chefen för Östtysklands underrättelsetjänst.

Jag upplevde detta som en väldigt manlig roman – åtminstone så som det skulle vara på 60-talet när den publicerades. Det känns som om le Carré verkligen gått in för att göra det hela så oslipat som möjligt, det är whiskey och cigaretter och ryggdunk. Det gör väl ingenting egentligen men jag har lite svårt för det, på samma sätt som med Spelaren av Harlan Coben. Jag blir lite trött och ska villigt erkänna att jag skummade delar av texten vilket uppenbarligen inte gjorde något för det verkar inte som om jag missat något väsentligt.

Mot slutet tände jag till, när det var dags för en ganska märklig men väldigt spännande rättegångsscen. Court drama har intresserat mig sedan min moster stack några av Rosenbaum-deckarna i händerna på mig en sommar för minst 25 år sedan och jag läste med en frenesi och hjärtat i halsgropen för det var så otroligt spännande. Så spännande var inte här, men ändå, det fick mig att känna att det ändå var kul läsning när jag var klar.

Boken kan man köpa t.ex här.

Törst av Kristoffer Triumf

Kristoffer Triumf brukar vara den som gräver i andras hjärnor och förflutna i Värvet men tror själv att han är ganska anonym för svenska folket. Jag funderade lite på saken och ins¨åg att jo, det stämmer nog faktiskt. Jag kände till att han haft alkoholproblem och slutat medelst AA-möten, och hade läst något någonstans om att han börjat dricka ”lite” igen för några år sedan, men annars har jag väl rätt dålig koll på honom.

Nu har han samlat sina dagboksanteckningar från åren som gått, från den vilda tiden i medievärlden där sprit och knark flödade till att han fick ett ultimatum om att sluta dricka eller förlora sin kärlek, och dagen när han bestämde att det var dags att prova att börja lite smått igen. Det låter ju som en otroligt dålig idé för en utomstående, men det går inte alltid att förstå hur en beroendehjärna fungerar.

Under åren har han förstört relationer, hålet i hjärtat har blivit större och större och han har försökt fylla det med allsköns berusningsmedel. Hur ska han kunna hantera tomheten nykter? Det är dags att djupdyka i förhållningssätt och resonemang för att komma underfund med beteendet – och tackla konsekvenserna.

Törst är förvånansvärt rolig, vilket behövs i mörkret som är missbruk och psykisk ohälsa. För ja, man får skratta åt sådant. Många hävdar att humor är en av de viktigaste beståndsdelarna i att kunna tillfriskna från en sådan sjukdom. Men det är också rörande, hemskt, skrämmande och starkt, allt snyggt paketerat. Lite name-droppigt här och där men en sann berättelse från Stockholms medievärld kanske gör det oundvikligt.

Boken kan man köpa t.ex här.

The man who died twice (The Thursday murder club, #2) av Richard Osman

Richard Osmans romandebut, The Thursday Murder Club, var bara alldeles ljuvlig och det var så välkommet att se att bok nummer två redan var på väg. Ännu en författare som kommer att få mig att kasta mig på inköpsförslag-knappen på Göteborgs bibliotek, alternativt hastigt ställa mig i kö. Nu slutade detta med att den svenska versionen släpptes samma dag som den brittiska och jag kunde läsa den som e-bok på en gång. Kanske var det dumt att inte läsa på originalspråk, men det var inget varken jag eller boken led av.

En vecka har gått sedan slutet på första boken när Elizabeth får ett brev från sitt förflutna. Han har ställt till det för sig rejält, med pengar och diamanter, och vet att Elizabeth borde kunna hjälpa honom. Hon engagerar förstås sina vänner från bok ett i fallet.

Men det händer annat också. Ibrahim blir nedslagen och rånad när han besöker närmaste stad, och blir rejält skrämd. Är det möjligt att detta hänger ihop med Elizabeths brev?

Den underbara, något naiva men skarpa Joyce, bestämmer sig för att det är dags att antingen skaffa en hund eller ett Instagramkonto. Det börjar med det senare och det är så roligt att det är inte klokt – särskilt hennes användarnamn. Osman har haft den goda smaken att faktiskt skapa ett konto åt henne, hon har redan över 6000 följare och lägger upp mycket tjusiga bilder. Titta här bara!

Klurigt, lagom rafflande och väldigt brittiskt på det allra bästa sättet. Det är fantastiskt att Osmans debut flög rakt upp på nummer ett på alla listor och att bok två gör likadant. På publikationsdagen tror jag att böckerna låg på just plats ett och två på alla bestsellerlistorna i UK och det skulle inte förvåna mig om det fortsätter så ett bra tag. Jag hoppas att detta blir en riktigt lång och härlig serie.

Boken kan man köpa t.ex här på engelska eller här på svenska. Missa nu inte dessa!

Den sista vintern (Kommissarie Winter, #10) av Åke Edwardson

Åke Edwardson är en av de främsta Göteborgsskildrarna för mig. Det är han och Viveca Lärn och numera även Johan Nilsson och Lydia Sandgren. Fram till nyss har böckerna om Kommissarie Winter bara funnits som ljudbok på Storytel och det är de alldeles för långa och besvärliga för (för mig) – men nu, för ett litet tag sedan, började de publiceras som e-böcker också. Score! För jag vill ju gärna ta mig igenom serien – och detta är då del tio.

Winter hör hemma i Vasastan – han bor på Vasaplatsen, och det är alltid lika trevligt om man lyckas tajma läsning eller lyssning med att åka där förbi. Handlingen i Den sista vintern är också förlagd till Vasastan.

En patrull kallas till en lägenhet där en man i svår chock möter dem – han har upptäckt att hans sambo ligger livlös i sängen bredvid honom. Han grips för mord, men nekar. En kort tid därefter händer exakt samma sak en liten bit bort – även där nekar mannen till brott. Polisen räknar med att de kommer att erkänna i sinom tid, men det verkar inte riktigt bli så. En ung kriminalassistent upptäcker något som inte riktigt stämmer i båda lägenheterna och blir indragen i händelserna.

Edwardsons böcker är inte riktigt som ”alla andra” deckare. De är mer psykologiska, skrivna utan krusiduller, meningarna är ofta korta och det finns ett slags introspektion som ger en annan dimension till särskilt polisernas karaktärer. Något som kan driva mig uppåt väggarna ibland är användandet av namn. Alltför ofta används både för- och efternamn på poliserna och det ÄR inte nödvändigt, jag förstår att Aneta är Aneta Djanali och att det inte plötsligt kommit ännu en Aneta till Skånegatans polisstation. Det känns lite som när man skrev uppsats och skulle komma upp i femtusen ord och därmed passade på att utöka med lite extra namn och kanske en nationalitet för att fylla ut. Nu förstår jag att det inte är Edwardsons avsikt, men ändå. Lite babbligt. (Udda nog finns faktiskt ännu en Erik i just denna bok.)

Spännande och smart är det, hur som helst, och jag kommer såklart att läsa färdigt serien. I augusti kom del 13 ut, åtta år efter del 12, så vem vet hur länge vi får hänga med Erik Winter? Denna slutar på en riktig cliffhanger ska sägas, men eftersom det blev fler böcker är det inte så spännande som det säkert var att läsa den som nyutkommen…!

Boken finns att köpa t.ex här.