My man Jeeves (Jeeves, #1) av P G Wodehouse

P G Wodehouse tenderar att nämnas väldigt ofta när kända personer ska berätta om sin favoritförfattare. Jag vet att jag började bläddra i en av pappas böcker för många år sedan men fastnade väl inte riktigt. Stephen Fry och Hugh Laurie har ju gjort en bejublad tv-serie om Jeeves och Wooster som finns på Youtube, och mitt resonemang blev att ska jag börja kika på den får jag ju läsa åtminstone en av böckerna. Och det lär bli fler.

Jag tänkte först att detta skulle bli ljudboken som fick mig att börja lyssna på böcker igen, men det var en fåfäng tanke för det gick inte särskilt bra. Biblioteket informerade mig dock om att Project Gutenberg har e-böckerna vilket ju är alldeles ypperligt. Jag glömmer att Gutenberg finns, men det är en så himla bra grej.

Bertie Wooster är en ung man ur noblessen – rik, sysslolös och naiv. Utbildad vid såväl Eton som Oxford, men trots detta inte den vassaste kniven i lådan, vilket han vet själv:

”I know perfectly well that I’ve got, roughly speaking, half the amount of brain a normal bloke ought to possess”

Ur Carry on Jeeves, 1925

Han är snäll, inte speciellt snobbig, godhjärtad och med hög moral. Vid hans sida finns den oefterhärmlige betjänten Jeeves, som anställdes tack vare att han fixade en bakfyllekur åt Wooster när de först träffades och Wooster tvingats göra sig av med en tjuvaktig föregångare. Jeeves är diskret, intelligent, klurig och lojal – det är han som löser problem åt Wooster och hans vänner, och lyckas ta dem ur både en och annan knipa. Han flyter runt ljudlöst, som en bra betjänt ska, och kan det mesta – även sådant som gäller småbrottslighet.

Nu blev detta en karaktärsbeskrivning mer än något annat, men Wodehouses persongalleri är så väldigt härligt. Berättelserna likaså, förstås. I de flesta noveller i denna samling befinner sig radarparet i New York, vilket förvånade mig men är rätt skoj. Två av novellerna handlar om en slags föregångare till Wooster, Reggie Pepper.

Wooster berättar (åtminstone i de jag har läst) i första person, och har ett sådant underbart jovialiskt lite överklassigt språk. Inte som samtida Downton Abbey om man säger så, men det är mycket ”old chap” och ”jolly good” och ”don’t you know”. Smashing, på min ära!

Boken kan man köpa här – jag tror faktiskt att den måste läsas på originalspråk.

Seeing other people av Mike Gayle

Flera av Mike Gayles böcker har samma (eller liknande titlar) som låtar. Just Seeing other people är en Belle and Sebastian-låt som jag är väldigt förtjust i och nynnade på varje gång jag fick syn på pocketen jag hade hemma från bibblan.

Joe Clarke jobbar med helgbilagan på en stor tidning, och ska göra ett reportage om ett gäng skilda pappor. Han tänker sig att det ska vara ett gäng snygga och coola killar, men de som dyker upp till studion när de ska fotograferas och intervjuas är inte riktigt som han har tänkt sig. Vilka töntar, tänker han, och är säker på att han aldrig kommer att träffa dem igen.

Joe är själv rätt snygg och cool, lyckligt gift med två gulliga barn och ägare av ett hus i London. Det är därför inte jättebra när han ett kort tag efter fiaskot med reportaget vaknar i en praktikants säng. Det sista han minns är att han blev rånad på gatan – men han har ju fortfarande sina grejer. Vad är det för dumma rånare som inte tar varken telefon eller plånbok?

Han erkänner hur som helst för hustrun Penny vad som hänt, och hon sparkar ut honom med huvudet före. Han hamnar i en deppig lägenhet på Old Kent Road, där han mestadels lever på kakor och bönor i tomatsås och en och annan flaska sprit. En dag springer han på en av papporna från reportaget i närbutiken – det visar sig att papporna som Joe dömde ut som töntar har blivit vänner. Kanske kan de bli Joes livlina?

Ganska nyss innan detta har hans flickvän på universitetet, som han hade ett väldigt giftigt och osunt förhållande med, dött. Hon ville särskilt att Joe skulle komma på begravningen, och han åkte dit trots att han inte förstod varför. Plötsligt börjar hon dyka upp och prata med Joe. Han blir livrädd för hallucinationerna, för det kan väl omöjligt vara ett spöke?

Detta är en intressant idé, som hela tiden håller en lite grann på halster. Det som exet berättar för Joe får en att ifrågasätta en hel del, och det dröjer verkligen till slutet innan man får reda på hur det går. Tyvärr fick jag slutet spoilat så fort jag kastade ett öga på Goodreads, eftersom någon stjärna skrivit ut slutet i den första recensionen som visas. Men det var spännande ändå, eftersom det var omöjligt att riktigt fatta hur det hela skulle gå till. Kul idé, om än lite knäpp.

Boken kan man köpa här.

(Andra låtar som givit namn till Gayle-titlar – jag utgår ifrån att ni blev jätteintresserade – är My legendary girlfriend av Pulp, Brand new friend av Lloyd Cole and the Commotions, Wish you were here av Pink Floyd – låt oss utgå ifrån att det inte är låten av Rednex med samma namn, Half a world away som i och för sig inte är exakt som Oasis-låtens titel men eftersom jag älskar den väljer jag att tro att det är så det hänger ihop och All the lonely people som förstås är ett citat ur Eleanor Rigby. Det finns också en låt som heter His ‘n’ hers, som ju är ett Pulp-album.)

Andra böcker av Mike Gayle som jag skrivit om här (jag har läst fler, men det var innan detta blev en bokblogg) är:

The importance of being a bachelor
Brand new friend
Turning forty
The stag and hen weekend
Half a world away
The Hope family calendar
All the lonely people
The man I think I know
The museum of ordinary people

Veckans kulturfråga v.37 – Politik i kulturen

Veckans kulturfråga hos enligt O lyder:

Vilka kulturella verk med politisk koppling uppskattar du?

Åh, jag är så hjärtinnerligt trött på politiken men det har jag ju ingenting för, eftersom det inte lär bli stopp på det på ett bra tag ännu. I skrivandes stund pratas det om Annie Lööfs avgång och Magdalena Anderssons ansökan om entledigande och det är så tråkigt, så tråkigt.

Men nu var det inte gnäll jag skulle ägna mig åt!

En politisk musiker som jag gillar är Billy Bragg. Låtar som till exempel There is power in a union, Which side are you on? och To have and to have not har tydliga politiska budskap – om vikten av facklig organisation, socialism, rättvisa och solidaritet. Det uppskattar jag mycket.

Sarah Vaughan har skrivit ett par politiska spänningsromaner som jag verkligen gillar, såsom Efter skandalen och nu senast Hennes rykte. Hon har själv arbetat som politisk reporter och det märks.

Jag vill även nämna satirprogrammet Tankesmedjan i P3, som inte skräder orden kring politik och politiker. Ser verkligen fram emot att lyssna på veckans avhandling kring valet och dess efterskalv! Även ”dockshowen” Herr Talman i SVT är väldigt, väldigt roligt.

A Better Man (Kommissarie Gamache, #15) av Louise Penny

Vårfloderna hotar Québec när Gamache ska börja jobba igen efter sin avstängning. Under en interimperiod ska han nu dela på posten som chef för mordroteln med Jean-Guy Beauvoir. Ett kliv nedåt på karriärsstegen, men Gamache har inga problem med det. Är det någon som har svårt att komma ihåg att de nu är på samma nivå är det definitivt Jean-Guy, som inte bara har svårt att se Gamache som annat än sin överordnade, men ju också är hans svärson.

Första dagen på jobbet får Gamache ett försvinnande att ta itu med. Den unga Vivienne Godin anmäls försvunnen av sin far. Hoppet om att hon ska bli hittad är inte stort och egentligen borde polisen fokusera på vårfloden som riskerar att ödelägga stora områden, såväl i Montréal som på landsbygden. Men som far, farfar och morfar kan Gamache inte släppa fallet. Trots att monsieur Godin är allt annat än sympatisk vill han hjälpa honom så gott det går – och Godin är dessutom gammal vän med en poliskollega.

Jag slutar liksom aldrig att förvånas över hur bra denna serien är, som ni nog vet vid det här laget. Karaktärerna utvecklas hela tiden och samtida problem och företeelser tas upp – här är det klimatförändringar och sociala medier som hamnar i rampljuset. Mycket snyggt. Snyggt är också sammanfogandet av berättelser, karaktärer och upplösningen som är helt utan skavanker.

Boken kan man köpa här – den finns inte på svenska än, men jag måste faktiskt rekommendera att läsa på originalspråk även om översättningarna är bra. Somligt går ju liksom inte att översätta, och tonen kommer onekligen igenom bättre på engelska.

  1. Mörkt motiv
  2. Nådastöt
  3. Den grymmaste månaden
  4. Ett förbud mot mord
  5. Ett ohyggligt avslöjande
  6. Begrav dina döda
  7. En ljusets lek
  8. Det vackra mysteriet
  9. Hur ljuset tar sig in
  10. Den långa vägen hem
  11. Det ondas väsen
  12. Summan av alla synder
  13. Glass houses
  14. Kingdom of the blind

Lunch With The Wild Frontiers: A History of Britpop and Excess in 13½ Chapters av Phill Savidge

Som kanske märks har jag läst en del om britpop på sistone. När jag hade läst Here they come with their makeup on fick jag tips om att Lunch with the wild frontiers är bättre. Jag visste inte att Phill Savidge strax efter att denna bok kom ut gjorde en könskorrigering och numera heter Jane Savidge – böckerna kommer alltså från samma penna.

De behandlar delvis samma saker – men denna är såklart betydligt bredare än en bok som främst handlar om ett och samma ämne.

Savidge blev PR-person av en slump. Som så många andra var det slitigt i början men när karriären väl tog fart blev det något magnifikt. Detta är berättelsen från stormens öga – om hur britpopen tog fart, och vad som hände sedan. Det är jättespännande att läsa en berättelse som inte är skriven av någon som var med i ett band, men som ändå befann sig precis mitt i smeten. Det är fullt med anekdoter och helt galna berättelser om stjärnor som försover sig, som vägrar le, som ringer efter drogleveranser mitt i natten och som är stora nog att få precis som de vill.

Det är dessutom väldigt, väldigt roligt. Savidge skriver enormt lättläst och underhållande, och jag har inget emot att en så stor del av boken är personliga betraktelser hellre än bara analyser och siffror. En riktig höjdare för britpop-älskaren – jag blev påmind om en massa band som jag helt och hållet hade glömt bort, och hoppas att jag snart blir lite bättre på att lyssna på musik igen.

Boken kan man köpa här.

Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne – och tv-serien med samma namn

Nog har jag tänkt läsa Jorden runt på 80 dagar i ett antal år, men det har liksom inte blivit av. Men så kom jag plötsligt att tänka på den häromdagen och behövde en ny fransk titel så det var ju bara att sätta igång. Drog mig till minnes att @mettaphoria nämnt en tv-serie här och den fanns trevligt nog på SVT Play, så vi plöjde den här i helgen som gick. Det är inga större problem att läsa och titta parallellt, för serien innehåller väldigt mycket som inte finns i boken. Det luriga är förstås att man inte vill få slutet spoilat, så där gäller det ju att välja vilket medium som ska förmedla det. Jag skulle nog faktiskt rekommendera att tv-serien får göra det. Mycket effektfullt.

Nå – boken då. Gentlemannen Phileas Fogg lever ett inrutat liv – han har särskilda precisa hålltider för sin betjänt, han tillbringar tolv timmar om dagen på The Reform Club där han läser tidningen, spelar whist och äter lunch och middag. En dag kommer han i samspråk med några andra herrar om att man nu tack vare en ny järnvägslinje i Indien ska kunna ta sig jorden runt på åttio dagar. Fogg menar att han skulle klara av det, och slår vad med de andra. Han ger sig av till Dover redan samma kväll tillsammans med sin sprillans nya betjänt Passepartout – den gamle fick sparken då han var två minuter sen med rakvattnet.

Man får sig en riktig äventyrsberättelse, men den är bildande också – flera skeenden föregås av en liten historielektion vilket är skoj. Spänningen kring resan och tiden är inte nog – de har också en engelsk detektiv hack i häl då Fogg passar in på ett signalement på en bankrånare.

Vernes berättelse gick som följetong i tidningen Le Temps under samma tidsperiod som handlingen utspelar sig, vilket fick många att tro att det faktiskt skedde på riktigt. Lite kul kuriosa.

Tv-serien är påkostad och otroligt snyggt gjord. Många händelser finns alltså inte med i boken, men flera av dessa gör plats för samhälleliga reflektioner kring bl.a kolonialism, fattigdom och rasism. Karaktärerna är uppdaterade och det gör sig alldeles utmärkt, så länge man är villig att hantera bok och serie som separata entiteter.

Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Boken kan man köpa här.

Good pop, bad pop av Jarvis Cocker

”This is not a life story. It’s a loft story.” skriver Jarvis Cocker om sin bok. Det känns som ett typiskt Cocker-uttalande – jag drar mig till minnes när jag såg Pulp på Reading Festival 2003 och hans första mellansnack inleddes ungefär: ”It’s great to see so many people who love books here… at the READING festival.” Finurligt men enkelt.

Och detta är en loftberättelse. Han har bott på många ställen sedan detta loft fylldes, men nu är det dags att återvända, krypa in och börja gräva. Detta är ingen tjusig loftlägenhet, det är ett vindskontor där man inte kan stå rak. Varenda liten pinal måste gås igenom och få sitt öde bestämt – behålla eller inte.

Varenda pinal kanske inte tas upp i boken direkt, men väldigt många saker är det. Varje kapitel har ett antal foton av grejer som illustrerar vad som berättas – om planerna för Pulp som ritades upp i ett rutat kollegieblock under lektioner i skolan hemma i Sheffield, kläder som har en historia att berätta, tuggummipaket, konsertbiljetter, foton… ja, allt möjligt. Ett extra kul kapitel är det om plastpåsar, och om hur det är hans favoritsätt att frakta grejer. Döm om min förvåning när jag slog upp kapitel 19 och denna bild fanns på sidan mittemot!

En alldeles underbar bok. Kanske särskilt om man är Pulp-och-kanske-annan-brittisk-indie-fan, men jag tror att vem som helst med ett visst intresse för brittisk samtidshistoria kan hitta många godbitar här.

Boken kan man köpa här.

Hata samtiden av Nanna Johansson

Samtiden är så krävande. Man ska vara dynamisk och flexibel och jobba halvt ihjäl sig samtidigt som man ska vara en perfekt partner, förälder, vän och medmänniska. Det ska vara vackert och ljust och fräscht hemma och man ska helst vara rik, smal, glad och pigg hela tiden.

Nanna Johansson gör satir över detta på ett otroligt effektivt och roligt sätt. Hon är alltid rolig, men detta är absolut min favorit av hennes böcker hittills. Det är så mycket som är huvudet på spiken. Som anställd i ett innovationsföretag, och hyfsat nybliven förälder, och varken rik eller smal (fast oftast glad och ibland pigg) är det väldigt lätt att identifiera sig med detta. (Ljust och fräscht hemma har jag dock aldrig strävat efter, jag vill att det ska kännas att det bor och lever folk hemma hos mig.)

Argt och skitkul och med sensmoral mitt i ilskan: nog borde vi leva i ett mjukare och härligare samhälle!

Boken kan man köpa här.

Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin

Valérie Perrins Färskt vatten till blommorna, eller Changer l’eau des fleurs på originalspråk, är en helt magnifik roman. Jag läste mestadels på engelska eftersom kön på bibblan var milslång men den fanns till Kindle, och stack in med några kapitel på franska, men den har nyss kommit ut på svenska på Éditions J. .

Jag vet knappt var jag ska börja, för jag blev så otroligt förtrollad.

Violette Toussaint arbetar som kyrkogårdsvaktmästare i en liten burgundisk by. Hon har stenkoll på varenda grav, och tar ofta emot besökare i sin lilla stuga – de som ska besöka sina nära och käras gravar kan behöva en kopp te och en pratstund. Violette lyssnar och behåller hemligheter.

Så långt låter det lite som en feelgood- ni vet, ensam kvinna flyr till liten by och träffar en massa spännande folk. Hon har dessutom hand om elva katter. Men någon feelgood är detta inte. Steg för steg får vi reda på varför hon bor ensam, vad hon gjort tidigare i livet och varför hon befinner sig på just denna kyrkogården.

En man dyker en dag upp, förvirrad efter sin mors död där testamentet stipulerat att hennes urna ska ställas på en grav på Violettes kyrkogård. En grav som tillhör en för sonen helt okänd man, långt hemifrån. De hjälps åt att försöka lista ut hur detta kommer sig, men mannen Julien, som är polis till yrket, börjar även forska i Violettes förflutna och snart kommer många minnen fram.

Det handlar om döden, givetvis. Och sorg och saknad och bråddjup förtvivlan. Men också om vänskap och gemenskap, och om brinnande kärlek och de ljuvaste minnen.

En alldeles fenomenalt bra och underbart vackert skriven roman. Den kommer att stanna hos mig länge.

”You’re no longer where you were but you’re everywhere that I am.”

Denna text publicerades från början på Kaffe och Kultur, men jag blev nöjd med vad jag skrev då och tyckte inte att det fanns någon anledning att börja om. 🙂

Boken kan man köpa här.

The Museum of Ordinary People av Mike Gayle

Jess mamma har dött plötsligt, och hon har beslutat sig för att ensam ta hand om att tömma sitt barndomshem på prylar. Somligt sparas, det mesta skänks – men när hon hittar sina gamla uppslagsverk, som mamman gav henne när hon var barn trots att de egentligen inte hade råd, blir hon rådvill. Hon har absolut inte plats för dem i pojkvännens minimalistiska lägenhet i Canary Wharf, men hon kan absolut inte bringa sig till att göra sig av med dem heller. De får stå i pappkassar tills hon kan göra något åt dem.

Pojkvännen Guy vill att han och Jess ska köpa sitt första egna hus med pengarna Jess får in från försäljningen av mammans hus i Nottingham. Hon hänger med på tåget – men om den befintliga lägenheten ska visas kan inte hennes gamla uppslagsverk stå och skräpa i hallen. Hon får höra talas om ett museum, The Museum of Ordinary People i Peckham och åker dit med böckerna. På plats hittar hon ett företag som tömmer hus åt folk och en ny ägare, Alex, som mystiskt fått företaget testamenterat till sig men inte har en aning om att det ska finnas ett museum där.

Frågetecknen rätar ut sig så sakteliga, och eftersom Jess är utbildad curator ser hon chansen att äntligen få lämna receptionistjobbet på en anonym jättefirma inne i London och få ta sig an det som hon verkligen brinner för och är utbildad till. Vägen dit är krokig förstås – annars blir det ingen roman – och berättelsen kommer i olika tidsramar.

Det fanns några irritationsmoment för mig. En jättestor grej som bara slängs in från sidlinjen (tycks det mig) och en annan pågående grej som inte känns riktigt Gayle-sk. Men det är fortfarande en bra och underhållande roman, och humorn som jag önskar mig i denna sorts relationsroman sitter som en smäck.

Boken kan man köpa här.