Smakebit på søndag, 13 december 2020 – Handens rörelser av Felicia Stenroth

Det är lätt att bli lite dagvill i pandemitider och det slog mig först nu att det är ju Smakebit-dags! Tredje advent är det också, och Lucia, och det är grått och blött i Göteborg idag också. Det verkar vara standard för tillfället – hoppas att det snart blir lite klart och kallt istället.

Veckans Smakebit kommer ur Felicia Stenroths Handens rörelser, som jag plockat upp idag och därför är Smakebiten från första sidan. Det är en roman om ”fattigdom, solidaritet och skönhet” och jag ser verkligen fram emot att fortsätta.

”Sängen är ett skepp där de ligger tillsammans under alla duntäcken. De har dragit in den i samma rum som kakelugnen så att de ska hålla värmen. Ida minns inte vilket år det är. Hon minns att Sofia går till jobbet om morgonen men inte om hon själv går till skolan. Alla duntäcken, gula lakan, vita påslakan, och andetag under täcket när Ida inte stoppar in mer ved i kakelugnen. Varm luft som möts av den kalla. Det finns en termometer som säger tolv grader tidigt på morgonen. Sofia tänder innan Ida vaknar och sedan håller de tillsammans liv i brasan hela dagen. På kvällen är kaklet längst upp så varmt att Ida måste pressa händerna mot plattorna och sedan hastigt dra bort dem. Dra bort, pressa mot, dra bort. Handflatorna blir alldeles röda. Ida minns inte hur länge sedan det var hon prova lampknappen. Det finns en brunn ute på gården, de har hissat upp vatten därifrån så att det går att spola på toaletten.”

Ur Handens rörelser av Felicia Stenroth, Norstedts: 2020

Annars har jag ägnat mig åt att baka saffransbiscotti idag och om ett par timmar är det dags för digital bokcirkel om Dagen efter vilket ska bli väldigt trevligt.

Fortsatt härlig söndag önskar jag dig – fler Smakebitar finns denna vecka att läsa hos Flukten fra virkeligheten!

Smoke and mirrors (Stephens & Mephisto, #2) av Elly Griffiths

Brighton! Teater! 50-tal! Elly Griffiths! What’s not to love, liksom. Denna serien har gått mig lite förbi, i och med att den av någon anledning inte översatts till svenska, men jag gillade verkligen The Zig Zag Girl som är första boken om polisen Edgar Stephens och hans gamle armékamrat, trollkonstnären och illusionisten Max Mephisto så nu var det dags för bok nummer två. Jag har blivit plötsligt nykär i att läsa inbundna böcker, och det känns som om det passar extra bra här. Tur att biblioteket är välsorterat, för det sista som behövs i detta hushåll är fler böcker. Det passar också extra bra att läsa boken just nu, då den utspelar sig under december månad, ända fram till julafton.

Max Mephisto befinner sig ännu en gång i Brighton, denna gång för att spela i pantomimteatern Aladdin längst ut på Brighton Palace Pier. Han är berömd och populär, men hans löpsedlar faller i skugga när två barn, Annie och Mark, försvinner till synes spårlöst när de skulle gå och spendera sina ransoneringskuponger på godis. Efter flera dagars sökande hittas de i dalen Devil’s Dyke, omgivna av just godis. Det visar sig att somligt av godiset är från tiden innan andra världskriget, vilket inte gör det lättare för DI Stephens och hans team, Bob och Emma (som är toppenkaraktärer) att ta reda på sanningen.

När de försöker kartlägga Annie och Marks liv upptäcker de att Annie brukade skriva pjäser, blodiga och grymma sådana baserade på Bröderna Grimms sagor. Kan svaret finnas i hennes sista manuskript, eller hos läraren som hon skrev tillsammans med? Eller finns det en koppling till ett annat mordfall relaterat till en pantomimföreställning nästan fyrtio år tidigare? The Great Diablo, eller Stan, som också är armékompis med Edgar och Max och som också är med i Max föreställning var med på den tiden och ser paralleller – men den mördaren hängdes 1912…

Jätteklurigt och väldigt spännande. Jag fick mina misstankar ganska tidigt i berättelsen, men Griffiths lyckades lura mig på fel spår, även om det var åt rätt håll. Det är intressant att få en inblick i teatervärlden under efterkrigstiden, när artisterna reste runt till olika kuststäder för att spela, dansa eller på annat vis uppträda under en säsong och sedan åka vidare till nästa. En annan sorts säsongande än det vi kanske hör talas om idag!

Både Edgar Stephens och Max Mephisto är väldigt intressanta karaktärer, tycker jag. De är mångfacetterade, de har ett mörkt förflutet och fel och brister som alla andra. Det är alltid befriande när poliser inte är labila missbrukare – Stephens är en reko karl som är schysst mot sina kollegor. Det hörde nog inte till vanligheterna att en ung kvinna som Emma fick jobba med mordutredningar på femtiotalet, men det bringar absolut en extra krydda och progressivitet till boken, som på sina ställen annars har en hel del (tidsenlig) arkaiska skeenden och uttalanden.

Elly Griffiths är en riktigt stor favorit, och det är ju väldigt positivt att hon är oerhört produktiv!

Nobelprisfavoriter

Bild av Gerhard G. från Pixabay

Jag är inte den som har läst massor av nobelpristagare, eller ens har någon särskild lust att göra det om inte andan faller på, men tyckte att det kunde vara trevligt med ett litet tipsinlägg just idag, även om ingenting är som det brukar vara just detta år. Jag har bara samlat länkar till mina texter, Goodreads eller dikter, i de fallen det handlar om en poet, som är mina favoriter – det är ingen fullständig förteckning.

1907 – Rudyard Kipling – If (dikt)

1909 – Selma Lagerlöf – Löwensköldska ringen och Kejsaren av Portugallien

1923 – William Butler Yeats – I have spread my dreams under your feet (dikt)

1925 – George Bernard Shaw – Pygmalion och den fantastiska dikten English Pronunciation

1929 – Thomas Mann – Döden i Venedig

1931 – Erik Axel Karlfeldt – Om våren (dikt)

1936 – Eugene O’Neill – Mourning becomes Electra, Long Day’s Journey into Night och The Emperor Jones

1951 – Pär Lagerkvist – Det är vackrast när det skymmer (dikt)

1954 – Ernest Hemingway – Män utan kvinnor och Den gamle och havet

1957 – Albert Camus – Främlingen

1962 – John Steinbeck – Möss och människor

1969 – Samuel Beckett – I väntan på Godot

1971 – Pablo Neruda – If you forget me (dikt)

1983 – William Golding – The Spire

1995 – Seamus Heaney – Mid-term break (dikt)

2005 – Harold Pinter – The birthday party

2007 – Doris Lessing – Det femte barnet

2011 – Tomas Tranströmer – Romanska bågar (dikt)

2015 – Svetlana Aleksijevitj – Kriget har inget kvinnligt ansikte

2017 – Kazuo Ishiguro – Never let me go

Vilka är dina favoriter bland litteraturpristagarna?

Läsvärda Anna-böcker

Den nionde december är en viktig dag – lutfisken ska läggas i blöt och julölet ska avsmakas, men framför allt har jag och alla andra Annor (vi är några stycken, närmare bestämt 301 109) namnsdag!

Det ska förstås firas, bland annat med båda delarna av finalen i Alla mot alla ikväll, men jag kom på idén att tipsa om bra böcker av författare som delar mitt namn. Så håll till godo, här kommer en diger lista!

* Anna Agrell – Ett halvt andetag

* Anna Ahlund – Du, bara, Saker ingen ser och Ganska nära sanningen

* Anna Suvanna Davidsson – En apa i Rågsved

* Anna Arvidsson – Ordbrodösen

* Anna Laestadius Larsson – Barnbruden (och säkerligen efterföljande i serien men så långt har jag inte kommit ännu

* Anna Jörgensdotter – Drömmen om Ester

* Anna Mannheimer – Mitt liv som gift

* Anna Gavalda – Jag älskade honom, Lyckan är en sällsam fågel och Tillsammans är man mindre ensam

Tisdagstrion: Vintervitt

Det var längesen jag var med på Tisdagstrion hos Ugglan och Boken, men nu när jag äntligen fått lite flow i bloggen igen efter att ha legat långt efter med mina texter vill jag haka på där jag kan!

Veckans tema är vintervitt.

Blonde av Joyce Carol Oates håller jag på att läsa just nu – men den är inte högsta prio då det är så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Det är ju en rejäl tegelsten och, som jag skrev häromdagen – den får ta den tid den tar. Jag plockar upp den några gånger i veckan och läser några sidor och det funkar den bra till.

The Hate U Give av Angie Thomas är en av de bästa unga vuxna-böckerna jag har läst under de senaste åren. Otroligt bra – och väldigt aktuell just nu när BLM-rörelsen fått fart i hela världen.

Everything, everything av Nicola Yoon är också en unga vuxna-roman, som jag fortfarande tänker på då och då fast det var tre år sedan jag läste den. Otroligt fin! Boken har blivit film men jag har av någon anledning inte sett den än – det kanske får bli till helgen!

The Post-Birthday World av Lionel Shriver

Det var meningen att jag skulle ha läst denna till en nystartad bokcirkel för fyra-fem år sedan, men så krockade den tilltänkta träfftiden med något annat och boken blev liggande oläst. Nu blev den vald till månadens bok för Varmprat, på det öppna temat VAL, och det är sannerligen ett av flera teman i boken.

Irina och Lawrence är amerikaner, men har varit bosatta i London i ett antal år. Hon illustrerar barnböcker, han jobbar på en tankesmedja och är specialist på terrorism, och boken tar sin början mitt under IRA:s värsta härjningar i Storbritannien. Paret har det ganska bra, om än lite avslaget. Lawrence är snäll, men inte speciellt passionerad, och Irina känner att det inte räcker till.

En sommarkväll när Lawrence är bortrest uppmuntrar han Irina att upprätthålla traditionen att gå ut och äta med den gemensamme nyskilde vännen Ramsey Acton, som är en berömd snookerspelare. Han är allt som Lawrence inte är – eldig, spontan och oberäknelig, och när Irina följer med honom hem till det stora vackra huset i östra London drabbas hon av en intensiv instinkt att kyssa honom över snookerbordet. Där slutar kapitel ett och romanen börjar på riktigt.

Vartannat kapitel berättar hur historien hade utvecklat sig om Irina hade kysst Ramsey och lämnat Lawrence för honom – vartannat berättar hur det hade gått om hon stått emot sin lust och åkt hem för att låta livet fortskrida som vanligt. De två berättelserna är parallella i tid, samma saker händer i båda världar men med somliga olikheter. Somligt blir identiskt, men under helt andra omständigheter. Det är ett spännande grepp, och det är alltid roligt när författare vågar ta ett steg bort från det traditionella romanbygget.

Det är spännande att fundera på det här med timing och val. Såväl större val, såsom Irinas beslut i början, men även mindre händelser. Ska Irina följa med Ramsey på turné eller stanna hemma och jobba? Ska hon konfrontera Lawrence gällande hans motvilja att kyssa henne eller låta det bero? Ska hon laga den mat hon vill eller följa mannens önskan? Det blir lågmält spännande och ibland tycks det mig omöjligt att ens bestämma vad jag själv hade valt i hennes situation.

Boken är lite för långdragen – vissa snarlika situationer upprepas flera gånger och det är inte riktigt nödvändigt. Kapitlen är väldigt långa och meningarna likaså – på sina ställen hade Shriver kunnat ge Proust a run for his money. Den engelska ljudboken är drygt 24 timmar lång, vilket är åtminstone sex-sju timmar längre än de flesta böcker på drygt 500 sidor och då säger maken att inläsaren inte ens pratar fort. Det säger väl en del om hur tätt den är skriven, vilket är skickligt förstås men passar bättre på hälften så många sidor för mig. Det är kul att läsa om kulturskillnader och krockar, mellan såväl amerikaner och britter som britter och Irinas ryska familj – och medelklass och arbetarklass-som-blivit-stenrik.

Hur som helst är det absolut en roman som kommer att stanna i mitt medvetande ett bra tag, just för att vi ju gör så många vardagliga val utan att alls fundera vidare över konsekvenserna. När stora beslut ska fattas stöter och blöter vi argument och föreställer oss olika scenarier, men de små är allt som oftast impulsiva. Det är roligt att ha läst den, och jag ser fram emot att diskutera den vidare på söndag.

Boken gör mig även väldigt sugen på att äta kryddade popcorn och titta på snooker. Det var alltid väldigt mysigt att komma hem efter pubquiz och göra varma mackor med ost och Worcestershiresås och se på snooker till läggdags i kollektivet i Whitechapel – vi har alldeles för lite snooker i Sverige 😉

Just nu – december 2020

December månads Just nu-inlägg hittade jag först hos Fanny på Litteraturkvalster och Småtankar! De månatliga rubrikerna lyder som vanligt:

Just nu läser jag: Blonde av Joyce Carol Oates, som är något av ett evighetsprojekt. Den får ta den tid den tar! På kvällarna läser jag The QI Book of General Ignorance där jag lär mig saker såsom att Henry VIII i lagens mening bara hade två fruar, att tvestjärtshanar har en extra penis ifall den primära skulle brytas av när den vänslas med en tvestjärtshona och att Jorden egentligen har minst sju månar (även om inte astronomerna riktigt håller med). Så började jag så smått på Pretending av Holly Bourne idag, och ska börja på andra boken om Stephens & Mephisto av Elly Griffiths, Smoke and mirrors, någon gång under helgen.

Just nu tittar jag på The Crown, SVT:s julkalender, Alla mot alla och säkert lite annat också. Mitt guilty pleasure och avkopplingsprogram Paradise Hotel har final på onsdag och det ska bli rätt skönt att slippa bry sig om det där längre 😉 Och På Spåret, givetvis!

Just nu lyssnar jag på mer musik än jag gjort de senaste två åren, typ. Alltså, den senaste veckan har jag nog lyssnat på mer än 2019 och 2020 tillsammans. Det blir mycket Belle & Sebastian, Monica Zetterlund, The Libertines, Weezer och lite andra gamla favoriter, men jag måste verkligen lära mig att lyssna på ny musik också. Och Flashback Forevers julkalender, givetvis!

Just nu längtar jag efter julledighet och att få ligga i soffan och läsa en hel dag om andan faller på. I det lite kortare perspektivet längtar jag efter fish tacos med mangosalsa och pico de gallo inom en halvtimme!

Fler före detta Kulturkollare som skriver idag är Helena på Fiktiviteter, Linda på Enligt O, Anna på Och dagarna går, Ulrica på Västmanländskan och Carolina på Carolina läser!

The weight of water av Sarah Crossan

Sarah Crossan är, i mitt tycke, som allra bäst när hon skriver prosalyrik. The weight of water är ett starkt bevis på min övertygelse, och det känns skönt att återvända till genren efter att ha läst ett par av hennes romaner på prosa på sistone (Breathe och Apple and Rain).

13-åriga Kasienka och hennes mamma lämnar Gdansk för Coventry, efter att Kasienkas pappa lämnat familjen med en lapp där han meddelar att han rest till England. De hyr ett rum med kokskåp där de måste dela säng, Kasienka börjar skolan där hon genast blir omdöpt till Cassie och mobbad av de coola tjejerna. Det är ett ensamt liv. På kvällarna ger sig hennes mamma ut för att leta efter pappan. Någonstans måste han ju finnas.

Kasienka har alltid varit en duktig simmare, och det är i simhallen hon hittar sin plats även i Coventry. Vattnet är universellt, och där passar hon in och vet hur hon ska röra sig.

“When I am in the water

My body moves like a wave:

There is a violence to it

And a beauty.”

Ur The weight of water av Sarah Crossan, Bloomsbury: 2012

I simhallen finns även William, som är ett par år äldre och blir en viktig person för Kasienka. Och hemma finns grannen, som också är invandrare men från ett afrikanskt land (jag minns varken landet eller hans namn nu), och Kasienka hittar äntligen en vuxen hon kan prata med och som kan hjälpa henne att hitta strategier. Och sin pappa.

Finstämt och innerligt om att komma som ny till ett land, en stad, en skola, och ensamheten och främlingskapet man kan uppleva – särskilt som tonåring, då det inte är helt lätt att hitta fotfästet ens i en bekant miljö. Mycket bra.

Många gånger i regn av Jack Hildén

Jag läste God och opåverkad av Jack Hildén för ett par år sedan och upplevde att jag inte riktigt förstod vad författaren ville med boken. Oftast bryr jag mig inte så mycket om det, konst behöver kanske inte alltid ha en strävan, men jag känner precis likadant med Många gånger i regn.

Premissen är tydlig och väcker känslor. Mikaela vet att hennes bror Victor kommer att dö, men inte när eller hur. Men han kommer att dö för att han vill dö, efter att ha levt hela sitt liv med psykisk ohälsa. Han vill inte vara med och bli vuxen vid sidan av kompisgänget – Mikaela, Tom, Siri och Edwin. Ett gäng hyfsat privilegierade stockholmare i slutet av tjugoårsåldern, med goda förutsättningar för ett gott liv men med en hel rad misslyckanden på vägen.

De festar mest, tycks det mig. Festar och byter partners, åker på festival, träffar någon ny utanför kompisgänget men återvänder till det mindre gruppen. Jag är inte speciellt road av att läsa fest- och supar- och knarkarskildringar och kanske ännu mindre intresserad när det är ett ganska bortskämt Stureplan-gäng som ägnar sig åt det. Karaktärerna är vilsna och vet inte vart de är på väg och det tycks inte romanen heller veta. Victors berättelse är, om än fruktansvärt tragisk, den mest intressanta – men hans röst hörs alldeles för lite.

Det finns passager där Hildéns formuleringar och språk verkligen får blänka till – en sen natt på ett utomhusbad, och ett ödesdigert besök på Bokmässan, till exempel. Han är definitivt en duktig författare, men jag känner att det går förlorat i Många gånger i regn. Kanske för att jag saknar igenkänning och är långt förbi nätter på klubbar och festivaler där man måste campa, kanske för att berättelsen inte fångar mig. För visst är det välskrivet och intressant disponerat – men det flyger inte.

Veckans kulturfråga v. 49

Veckans kulturfråga hos enligt O lyder:

Vilken är din favorit bland böcker som utspelar sig under jul? Vilken julbok ser du mest fram emot att läsa i år?

Jag tycker otroligt mycket om Christmas Days – 12 stories and 12 feasts for 12 days av Jeanette Winterson som jag läste för tre år sedan, och funderar faktiskt på att läsa om den igen i år. En blandad kompott noveller kombinerade med juliga recept och små berättelser kring maten – helt underbart!

I år har jag bara läst en julig bok hittills, och det är En oönskad julklapp av Sara Molin, som jag verkligen gillade. Det är egentligen bara den jag har längtat efter i år, men jag lär säkert läsa någon mer innan december är över. Det lutar åt Julen enligt Julia av Kristin Emilsson och kanske Agatha Christies Äventyret med julpuddingen och/eller Poirots jul. Poirot är inte min favorit bland Christies karaktärer, men i en julmiljö så kanske vi kan komma överens!