Etikett: Kvinnlig författare

Beautiful world, where are you (Vackra värld, var är du) av Sally Rooney

Jag läste denna ganska snart efter att den kom ut – och blev klar dagen innan turbulensen kring Rooney satte fart. (TL;DR – Sally Rooney vill inte skriva avtal med israeliskt bokförlag och därmed få boken översatt till hebreiska pga konflikten mellan Israel och Palestina.) Jag beslutade mig för att som vanligt försöka skilja på verk och person, och för att inte se detta som en antisemitisk handling – men jag orkar heller inte gräva ner mig i det. Rooney är marxist och pratar ofta och öppet om det, vilket verkar ha en koppling till det hela, men nej, andra får engagera sig i detta. (Dock kul att ett litet svenskt förlag har erbjudit sig att köpa rättigheterna till hebreisk översättning.)

Jag har gillat båda Rooneys tidigare böcker, Samtal med vänner och Normala människor. Lyckades aldrig se klart den senare som tv-serie kom jag just på, men det är väl inte för sent än. (Vi har en tendens här henma att glömma bort att se färdigt serier vilket är lite märkligt.) Denna blev jag inte lika förtjust i, men jag kan inte riktigt säga varför. Rooney skildrar relationer, samtiden, kärlek och sex och hon gör det väldigt bra. Kanske var denna lite för utdragen och lite för kommenterande istället för betraktande.

En stor del av boken består av mejlväxling mellan två väninnor, Alice och Eileen. Alice är en framgångsrik författarinna som efter ett par riktiga succéer har dragit sig undan på landsbygden ett tag. Där träffar hon Felix via en dejtingapp – en lagerarbetare som har väldigt lite gemensamt med henne men som hon ändå får för sig att bjuda med sig till Rom på en jobbresa. Eileen bor i Dublin, jobbar som redaktör och startar upp en relation med den gemensamme barndomsvännen Simon. Insprängt i dessa delar – som delvis är väldigt roliga – kommer längre samhällskommentarer och jag hade ärligt talat klarat mig utan dem. Relationerna är intressantare, liksom karaktärernas sökande efter skönhet och lycka, som ju genomsyrar mångas ambitionsnivåer och därmed skapar mycket igenkänning.

Boken kan man köpa t.ex här!

Ett gott nytt år av Malin Stehn

Malin Stehn var ett nytt namn för mig – hon har skrivit en hel drös med barnböcker tidigare, men de har inte kommit i min väg. Jag är ganska selektiv vad gäller spänningsromaner, då det finns så otroligt många och det är verkligen inte alla som lever upp till namnet. Många är förutsägbara och i det närmaste banala – men nu talade både omslag och baksidestext till mig, så jag plockade upp den.

Familjedramer är ofta en lyckad fond för spänningsromaner, så även här. Det är nyårsafton och en kompisgrupp vuxna firar tillsammans – för så har de alltid gjort. Numera kanske inte kvinnorna Lollo, Nina och Jessica har så väldigt mycket gemensamt, men vanan vinner. Samtidigt har några av barnen fest tillsammans. Lollos 17-åriga dotter försvinner från festen – men det vet ingen förrän dagen därpå, när mardrömmen slår till mitt i bakfylla och ångest.

Tre personer får varsitt narrativ och det blir väldigt lyckat. Tidsperspektivet förflyttas, vilket också fungerar bra. Läsaren får reda på lite i taget om vad som hänt i det förflutna och vad som händer på nyårsnatten, vilket för att intresset bibehålls. Dialogen är trovärdig liksom interaktionen människorna emellan. Det är lättläst utan att vara simpelt och med gott driv och flyt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Hur ljuset tar sig in (Kommissarie Gamache, #9) av Louise Penny

Bok #8 om kommissarie Gamache och Jean-Guy Beauvoir var inte riktigt min favorit. Det var intressant på sätt och vis med en bok som bara utspelar sig på ett och samma ställe, men jag saknade Three Pines och de andra alldeles för mycket. Som tur är får de vara med så mycket som jag önskar i Hur ljuset tar sig in – som definitivt är min favorit i serien hittills.

Gamache kämpar på jobbet, då flera av hans bästa medarbetare har lämnat mordgruppen som han är chef över – Jean-Guy Beauvoir är en av dem, och han har inte pratat med Gamache på flera månader. Gamaches dotter Annie gjorde slut med Beauvoir, som nu kämpar med sitt läkemedelsberoende.

Gamache känner sig motarbetad och uppgiven och blir glad när han får meddelande från Myrna i Three Pines – en chans att fly staden för några timmar. Myrnas väninna som skulle komma och fira jul hos henne har inte dykt upp, och Myrna misstänker att något inte står rätt till alls. Efter lite press erkänner Myrna vem vännen i fråga är – en av de mest berömda personerna i Nordamerika under en period, men numera praktiskt taget fallen i glömska.

Deckargåtan löper parallellt med Gamaches egna förehavanden och bekymmer och som alltid med Louise Penny är det på en lagom nivå. Deckargåtan är smart och genomtänkt, persongalleriet fantastiskt och språket genialt – särskilt för sin genre, om man får lov att säga så. Three Pines är en så skickligt konstruerad plats – bara det att byn inte finns med på de flesta kartor, och att det är nästan omöjligt att få täckning för mobiltelefoni eller internetuppkoppling gör det hela extra bra då det ju faktiskt gäller alla – inte bara klantiga poliser som glömmer sina telefoner, eller glömmer att ladda dem, eller blir instängda i källare utan mottagning. Lika villkor, lika läskigt när något händer.

Boken kan man köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien som jag läst och kommenterat:

#1 Mörkt motiv
#2 Nådastöt
#3 Den grymmaste månaden
#4 Ett förbud mot mord
#5 Ett ohyggligt avslöjande
#6 Begrav dina döda
#7 En ljusets lek
#8 Det vackra mysteriet

Föda utan rädsla av Susanna Heli

Jag ska inte lägga ut texten om denna titel eftersom den såklart intresserar ett väldigt begränsat spann av läsare. Men läst den har jag och det är jag glad för, särskilt med tanke på hur många erfarna personer (i.e. som fött barn förut) tipsar om den. Det är lätt att ta sig till texten, den är relativt oflummig och jag går och säger åt mig själv på skarpen hela dagarna att jag ska slappna av i käken och andas tyst. Om det funkar i praktiken är ju väldigt godtyckligt – men så länge föresatserna är goda har man väl åtminstone en god grund!

Boken kan man köpa t.ex här – och jag lovar att återkomma med en utvärdering…!

När jag tänker på henne av Malin Wollin

Malin Wollin skrev bloggen Fotbollsfrun på Aftonbladet när jag fick upp ögonen för henne – det är nog så de flesta kom i kontakt med henne. Tack och lov noterades hennes talang och det tog inte så lång tid innan hon blev kolumnist och skribent för flera stora tidningar, och nu driver hon även podd tillsammans med Linda Skugge. Hon är fruktansvärt rolig och extremt ärlig och öppen i sina texter vilket jag älskar. Jag har gråtit till hennes berättelse om en traumatisk förlossning, och skrattat så tårarna sprutat åt bl.a återgivna samtal på dialekt med den småländska pappan.

Hon har tidigare publicerat krönikesamlingen Malin på Skaftnäs, romanerna Till min dotter och Farmor dör (den senare har jag ännu inte läst), och så ”föräldraguiden” En mamma blir till som jag började på strax efter att jag upptäckte att jag var gravid men sedan har glömt bort. Får plöja de närmaste dagarna, således!

När jag tänker på henne handlar om att vara systern som står i skuggan. Saras syster Linda är rebellisk, vild och oregerlig och familjen faller samman på grund av hennes missbruk. Sara både älskar och hatar sin syster, men hur det än är ställer hon upp på henne när det behövs. Och det gör det ofta. Saras konturer suddas ut mer och mer, ju mer energi hon lägger på sin syster.

Det är väldigt mörkt, men det är en fröjd att läsa Wollins prosa. Förlåtelse och familj spelar huvudrollerna, men även vikten av att hitta rätt i sig själv, hitta en plats för sig själv och orka vidare. Somliga bitar som kanske känns oväntade fastnade hos mig – boken startar med en betraktelse av ett fotografi av systrarna i en uppblåsbar pool, som nämner just doften av en sådan. Några veckor senare fick vi hem en babybox som bland annat inkluderade en liten badboll från TryggHansa och nog sjutton kom bitar ur boken tillbaka när jag blåste upp den – för visst luktar badboll och barnpool ungefär likadant.

Boken kan man köpa här!

Så nära att det bränns av Christina Lindström

Christina Lindström är min absoluta favorit bland ungdomsförfattare. Hon äntrade mitt medvetande under våren 2016 och sedan dess har jag läst alla böcker som just är riktade till ungdomar. Barnböckerna sparar jag på lite 😉 De flesta av böckerna utspelar sig i Göteborg vilket jag älskar, och alla karaktärer och dialoger känns så trovärdiga och smarta. Love it.

I navet i denna berättelse finns Jason. Han var småkriminell redan på mellanstadiet, och blev sedan en given ledare på högstadiet, inblandad i allt från mobbing till droghandel. Inget vidare gott sällskap egentligen, men så karismatisk att det är svårt att stå emot.

Max kunde inte riktigt stå emot – men efter hot om att skickas till farmor i Danmark lade han av med det livet och lämnade Jason bakom sig. Men han saknar honom. Och gemenskapen och sammanhanget, förstås. Alice är dödskär i Jason, trots att hon inte alls får det utbyte och den bekräftelse av honom som hon önskar sig (och förtjänar). Men när Max och Alice möts, på Fröken Olssons kafé i Göteborg, säger det bara pang hos Max, som blir vansinnigt förälskad på stört. Men hur skulle de kunna närma sig varandra, när Jason finns mitt emellan?

Lindströms böcker handlar ofta om identitet och om att våga och kunna vara sig själv under den känsliga och jobbiga tonårstiden. Man vinner på att vara snäll i hennes böcker, vilket jag tycker mycket om. Både Max och Alice har problem av olika slag hemma, och även detta beskrivs på ett trovärdigt och genuint sätt. Även snälla personer kan bli förbannade, ni vet.

Sedan skrivs karaktärer och handling med en alldeles lagom dos humor också. Det är en riktig bladvändare (som faktiskt hade kunnat få vara längre – det säger jag väl aldrig) och mycket är jobbigt men jag kommer på mig själv med att småle med jämna mellanrum också. Christina Lindström är avgjort bäst på ungdomslitteratur i Sverige.

Boken kan man köpa här!

Katthotellet vid kusten av Jessika Devert

Jessika Devert imponerade på mig och många med mig med Dagboken jag aldrig skrev som kom ut i januari – sju månader senare kom Katthotellet vid kusten. Otroligt imponerande att släppa två romaner på ett år. Dagboken jag aldrig skrev utspelade sig i Göteborg, till och med ungefär i mina egna hoods, Katthotellet vid kusten i Bohuslän – som också är mina sekundära hoods.

Jonna blir vräkt från sin lägenhet i Göteborg efter att hennes före detta pojkvän har försatt henne i en hopplös ekonomisk situation. Allt hon har i världen – typ – är sina fyra katter och en farfar på Räkholmen i Bohuslän, som hon inte träffat på trettio år. Men han låter henne flytta in i gäststugan, där hon får kämpa för att gömma sina katter eftersom han inte är ett fan.

De börjar lära känna varandra och Jonna börjar lära känna bygden. Här finns goda vänner och snygga killar att hitta, och miljöerna är trevliga. Dock blev jag rätt besviken på boken, efter att ha tyckt så mycket om Deverts debut. Det är lite rörigt, omständligt och långrandigt, jag har svårt att köpa ganska mycket som händer (bara det att hon flyttar till sin farfar som hon inte träffat på flera decennier känns inte helt trovärdigt), upprepningar, korrekturfel och lite underliga sakfel dyker upp. Det är en helt OK feelgood, men inget att hänga i julgranen.

Hade boken inte varit skriven av Devert hade jag aldrig plockat upp den eftersom jag är så tungt allergisk mot titlar som denna och omslag som denna, men jag gillar henne som sagt och kommer absolut att läsa mer av henne vid tillfälle. Detta var väl bara inte riktigt min grej.

Boken kan man köpa här.

The night she disappeared av Lisa Jewell

Lisa Jewell är en sådan där författare som får mig att kasta mig över bibliotekets sida för inköpsförslag – och just denna kom snabbt vilket alltid är tacksamt. Detta innebär då förstås att hon även är en av de få författare som jag orkar läsa som inbunden…!

Tallulah fick barn som tonåring, och tack vare stöd från mamma Kim har det funkat fint i livet för henne. Nu är hon 19, pojkvännen tillika barnets far bor tillsammans med henne och Kim, relationen är inte riktigt vad man skulle önska sig men de bestämmer sig för att gå på en dejt på puben en kväll och lämna sonen hos sin mormor – som säger åt dem att stanna ute hur länge de vill och se till att ta vara på tiden tillsammans.

Men när morgonen kommer och de fortfarande inte dykt upp börjar Kim höra av sig till Tallulahs vänner och det visar sig att hon och pojkvännen åkt med ett gäng kompisar från skolan till en efterfest på ett ställe som kallas för Dark Place. Tallulah och pojkvännen dyker aldrig upp.

Två år senare har Sophie flyttat till en internatskola i närheten, där hennes pojkvän just börjat som rektor. En dag när hon promenerar på skolans mark får hon syn på en skylt: ”GRÄV HÄR”. Det blir startskottet för en radda upptäckter och händelser. Och det blir väldigt spännande.

Berättelsen växlar mellan olika tidsperspektiv, vilket funkar bra. Det är en riktigt välkomponerad story, precis vad jag önskar mig av Lisa Jewell. Det blir lite dark academia, och lite gotik i och med en förfallen herrgård, det blir familjehemligheter och mörker och ett förord som får det att krypa i hela mig.

Boken finns att köpa här – jag hoppas att den kommer på svenska snart!

A slow fire burning (Ur förtärande eld) av Paula Hawkins

Kvinnan på tåget var ju ny och fräsch när den kom 2015 – jag gillade den verkligen då jag är så svag för opålitliga berättare. Blev jättepepp när jag såg att denna var på väg – men insåg på vägen att jag totalt missat att läsa hennes I djupt vatten som kom 2017. Slarvigt! Nu hänger de inte ihop, så jag tog denna först ändå.

Extra sugen blev jag när jag såg att handlingen utspelar sig på en husbåt på Themsen. Hur mysigt? Eller ja – nu handlar det ju om ett mord som begås på sagda husbåt, och det är ju inte mysigt i sig, men ändå. Miljön blir en karaktär i boken vilket jag älskar. Tyvärr är det den enda karaktären jag lyckas engagera mig i. Det har förvisso gått någon månad sedan jag läste boken men jag kommer nästan inte ihåg någonting – och det har inte bara med gravidhjärnan att göra.

En ung man hittas alltså mördad på sin husbåt. Därefter cirkulerar berättelsen kring tre kvinnor i hans närhet – Laura, som befann sig på båten samma natt som han dog. Carla, hans moster, som egentligen har fullt upp med annan sorg. Och så Miriam, den äldre kvinnan som har båten intill och som inte vill berätta allt hon vet för polisen.

Många verkar anse att andra halvan av boken väger upp att första halvan inte är så mycket att hänga i julgranen, men jag hade nog liksom tappat sugen redan halvvägs. Det är för mycket folk, det är för omständligt, det är helt enkelt ingenting för mig. Förutom floden och båtarna, då. Vill du läsa en bra deckare med husbåtar och Themsen kan du med fördel istället läsa En mörk och förvriden flod av Sharon Bolton, fjärde boken om min favorit Lacey Flint.

Lyssna inte på mig utan prova för all del själv – vill du köpa boken finns den t.ex här.

Polcirkeln (Stenträsktrilogin, #1) av Liza Marklund

Det var längesen jag läste något av Liza Marklund. Jag – som så många – var väldigt förtjust i de första böckerna om Annika Bengtzon, men sedan tappade jag bort henne lite på vägen – delvis efter hela Gömda-affären. Jag blev lite förvånad när jag hörde att hon var på gång med en ny deckartrilogi och blev väldigt sugen när många gav Polcirkeln goda omdömen väldigt snart efter utgivning. Sagt och gjort, jag läste också så fort jag hann och det är jag väldigt glad för för det är en riktigt bra bok.

I slutet av sjuttiotalet bildar fem unga tjejer en bokcirkel som del av skolans ”fritt valt arbete” – jag minns denna term från klassiska hästböcker och förstår att det handlar om ett slags tidigt Elevens val. De är ganska oväntade vänner, men fortsätter att bokcirkla när de splittras och börjar på gymnasiet. Sommaren 1980 skakas hela samhället Stenträsk i grundvalarna när en av flickorna försvinner spårlöst. Fyrtio år senare hittas hon mördad och de kvarvarande flickorna, numera kvinnorna, återvänder till hemorten.

Småstadsliv är alltid väldigt effektivt i spänningsromaner för mig – för som jag skrivit många gånger förut så kryper det i kroppen på mig bara jag tänker på att bo så klaustrofobiskt att ”alla känner alla” och alla vet framför allt vad alla gör. Hu! Marklund beskriver miljöer och stämningar otroligt bra – även hennes personporträtt är alldeles utmärkta. Relationerna är viktigare än deckargåtan tycks det mig, vilket inte gör något alls. Det blir ganska snart tydligt att mordet har med just relationer att göra (nå, så är det väl oftast), så det är verkligen på sin plats.

Jag börjar förstå mot slutet vad som troligtvis har hänt, och ibland gör ju det bara att upplösningen blir mer spännande – för jag vill inte bara få reda på vad som hänt, utan även om jag har rätt 😉 Boken höll mig i ett järngrepp och det händer inte så ofta. Ser fram emot mer Stenträsk framöver!

Boken kan man köpa t.ex här!