Etikett: Kanadensiskt

Hur ljuset tar sig in (Kommissarie Gamache, #9) av Louise Penny

Bok #8 om kommissarie Gamache och Jean-Guy Beauvoir var inte riktigt min favorit. Det var intressant på sätt och vis med en bok som bara utspelar sig på ett och samma ställe, men jag saknade Three Pines och de andra alldeles för mycket. Som tur är får de vara med så mycket som jag önskar i Hur ljuset tar sig in – som definitivt är min favorit i serien hittills.

Gamache kämpar på jobbet, då flera av hans bästa medarbetare har lämnat mordgruppen som han är chef över – Jean-Guy Beauvoir är en av dem, och han har inte pratat med Gamache på flera månader. Gamaches dotter Annie gjorde slut med Beauvoir, som nu kämpar med sitt läkemedelsberoende.

Gamache känner sig motarbetad och uppgiven och blir glad när han får meddelande från Myrna i Three Pines – en chans att fly staden för några timmar. Myrnas väninna som skulle komma och fira jul hos henne har inte dykt upp, och Myrna misstänker att något inte står rätt till alls. Efter lite press erkänner Myrna vem vännen i fråga är – en av de mest berömda personerna i Nordamerika under en period, men numera praktiskt taget fallen i glömska.

Deckargåtan löper parallellt med Gamaches egna förehavanden och bekymmer och som alltid med Louise Penny är det på en lagom nivå. Deckargåtan är smart och genomtänkt, persongalleriet fantastiskt och språket genialt – särskilt för sin genre, om man får lov att säga så. Three Pines är en så skickligt konstruerad plats – bara det att byn inte finns med på de flesta kartor, och att det är nästan omöjligt att få täckning för mobiltelefoni eller internetuppkoppling gör det hela extra bra då det ju faktiskt gäller alla – inte bara klantiga poliser som glömmer sina telefoner, eller glömmer att ladda dem, eller blir instängda i källare utan mottagning. Lika villkor, lika läskigt när något händer.

Boken kan man köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien som jag läst och kommenterat:

#1 Mörkt motiv
#2 Nådastöt
#3 Den grymmaste månaden
#4 Ett förbud mot mord
#5 Ett ohyggligt avslöjande
#6 Begrav dina döda
#7 En ljusets lek
#8 Det vackra mysteriet

Det vackra mysteriet (Kommissarie Gamache, #8) av Louise Penny

Det är väldigt lätt att vilja plöja böckerna om Gamache, men jag försöker som sagt hejda mig lite grann för att de inte ska ta slut för fort. Just denna blev ingen favorit för mig, för mycket av det som jag tycker allra mest om med serien finns inte med. Såsom Three Pines och dess fantastiska, besvärliga invånare. Hela boken utspelar sig nämligen inne på ett munkkloster på landsbygden utanför Québec.

Klostret är berömt för sina sånger, vilket är speciellt då de även avgivit tystnadslöfte. De har blivit världsberömda tack vare CD-skivor som släppts med sångerna, och klostret går under namnet ”Det vackra mysteriet”. Det verkar fridfullt och vackert alltsammans, de sjunger och odlar och tillverkar choklad – men någon har också mord i sinnet, då körledaren hittas mördad en dag efter morgonbönen.

Gamache och Beauvoir reser dit i all hast och bestämmer sig för att bli kvar tills det hela är löst. Och det blir lite tjatigt, det måste jag säga. Väldigt många munkar och väldigt många namn, och jag kan omöjligt ens försöka skapa mig en visuell bild över hur klostret med alla sina rum och celler och kapell och prång ser ut. Det blev svårt att hålla reda på allt och jag tappade sugen någonstans i mitten.

Alltså – det är ju fortfarande bra. Louise Penny är alldeles lysande – men låt oss säga att jag är glad att jag inte råkade läsa denna först, för då hade jag aldrig fortsatt.

Nu gläds jag åt att nästa bok i serien – Hur ljuset tar sig in – verkar vara en av de absolut bästa hittills, och att jag snart kommer ha tid att läsa betydligt mycket mer än jag haft hittills i år.

Boken finns att köpa t.ex här!

Tidigare böcker i serien som jag läst och kommenterat:
#1 Mörkt motiv
#2 Nådastöt
#3 Den grymmaste månaden
#4 Ett förbud mot mord
#5 Ett ohyggligt avslöjande
#6 Begrav dina döda
#7 En ljusets lek

En ljusets lek (Kommissarie Gamache, #7) av Louise Penny

Dagen är äntligen inne för Clara Morrows första separatutställning i Montreal. Alla är där och alla är med på efterfesten i Three Pines – men morgonen därpå hittas Lillian Dyson död i Clara och Peters trädgård. Ingen såg henne på festen, men hon är en gammal bekantskap till Clara och har varit ett välkänt namn som kritiker i konstkretsar.

Konsten spelar en stor roll i hela handlingen. Kommissarie Gamache är ju en estetiskt lagd man, men konstvärlden är komplex och full av illusioner. Riktigt spännande.

Karaktärerna fortsätter att utvecklas och jag tycker så himla mycket om allihop – små vändningar sker, saker börjar och slutar och det är ju sådant själva livet är. Det blir väldigt bra. Bättre och bättre för varje bok, faktiskt, och nu är jag väldigt sugen på att se vad som kommer att hända med ett visst par…!

Boken finns att köpa här.

Begrav dina döda (Kommissarie Gamache, #6) av Louise Penny

Som skrivet så blev jag missnöjd med slutet på förra boken om Gamache, Ett ohyggligt avslöjande, och gick därmed ifrån mina vanliga principer om att blanda upp böcker lite grann och inte plöja en hel serie på en gång eftersom det blir så himla tråkigt att vänta ett helt år på nästa. Men nu hade jag faktiskt inget val, för jag var tvungen att få veta mer (och en fråga på Goodreads avslöjade att det skulle komma mer).

Det är vinter i Québec – och det är inte nådigt. Gamache befinner sig hemma hos sin gamle mentor i Québec stad, för att återhämta sig både fysiskt och psykiskt efter en hemsk yrkesinsats som gick alldeles fel. Hustrun Reine-Marie är med till en början, men efter att hon rest hem igen tillbringar Gamache en stor del av sina dagar på biblioteket hos Litterära och Historiska Sällskapet.

En excentrisk historiker som vigt sitt liv till att leta efter kvarlevorna av Québecs grundare Samuel de Champlain hittas mördad. En koppling finns till Litterära och Historiska Sällskapet och Gamache blir förstås indragen. Under tiden får han dagliga brev från Three Pines gällande utredningen från förra boken, där en person upprepar, gång på gång, att fel person dömts. Gamache vet varken ut eller in, men han skickar Jean-Guy Beauvoir för att göra efterforskningar – utan att berätta att det är därför han är där.

Jag tyckte att berättelsen om mordet i Québec stad var lite rörig – det var väldigt mycket folk och väldigt många namn, och det blev lite stökigt i mitt huvud. Dessutom var jag mest intresserad i hur den gamla historien skulle vecklas ut – och den biten var jag nöjd med! Jag är överhuvudtaget väldigt nöjd med att ha startat denna serie, och så skönt att ytterligare 11 böcker fortfarande väntar på mig!

Boken finns att köpa t.ex här.

Ett ohyggligt avslöjande (Kommissarie Gamache, #5) av Louise Penny

När en död man hittas på golvet i Oliviers bistro i Three Pines blir hela byn lamslagen. Och när kommissarie Gamache kommer dit är kaoset ett faktum – det finns inget mordvapen att hitta och ingen vill kännas vid att de vet vem mannen är. Läsaren vet, dock, vilket gör det hela ganska frustrerande – men ohyggligt spännande.

Fler och fler ledtrådar avtäcks, fynd görs och en skatt upptäcks på ett väldigt oväntat ställe. Allt pekar till slut åt ett håll, och det är inte ett håll jag vill att det ska barka åt. Då är det jättejobbigt att veta mer än poliserna 😉

Penny tecknar miljöer och persongalleri på ett underbart sätt. Det är en så fin kombination av livet på Kanadas glesbygd, av deckarhistoria och sammanflätade liv och personligheter.

Det hände något väldigt ovanligt när jag hade läst ut Ett ohyggligt avslöjande, och det var att jag plockade upp efterföljande bok på en gång. Vanligtvis sparar jag på dem, men eftersom jag var så missnöjd med vad som hade hänt var jag bara tvungen att få veta mer. Och tur är väl det. Text om den kommer inom kort!

Ett förbud mot mord (Kommissarie Ganache, #4) av Louise Penny

Man vet att när en stor grupp människor samlas på ett och samma ställe – gärna en herrgård eller en ö – och det är en deckare man har i händerna så kommer stort drama att uppstå. Så även här. Det är väldigt spännande, för i detta fallet är det en familj som ska ses och då blir det förstås alltid extra dramatiskt.

På Manoir Bellechasse ett par timmar från Montréal har familjen Finney samlats för sin årliga sammankomst. I år är det extra speciellt, då en staty över familjens patriark som nu är bortgången sedan flera år, ska avtäckas i herrgårdens trädgård. Sommarhettan är tryckande, och ju mer temperaturen stiger i luften, desto mer stiger temperaturen hos de deltagande familjemedlemmarna. Somliga har inte setts på flera år, somliga har en bitter rivalitet som aldrig slutat koka, och somliga har hemligheter. Till familjen hör även Peter och Clara, som vi ju känner från tidigare böcker.

En kväll blåser hettan upp till storm, och morgonen därpå hittas en av deltagarna död i trädgården – krossad av faderns staty.

Som tur är befinner sig även kommissarie Gamache på herrgården tillsammans med sin fru med det fantastiska namnet Reine-Marie (som betyder Drottning Marie på franska). De ska fira bröllopsdag, men Gamache får förstås annat att pyssla med. Det konstateras snabbt att det inte finns någon chans att statyn fallit av sig själv, men det verkar även otroligt att någon skulle ha kunnat välta statyn utan hjälp av någon form av tung maskin, och sådana spår finns inte.

På herrgården finns även personal, förstås. Somliga har varit där i evigheter, andra är unga, oerfarna säsongsarbetare. Alla blir sällade till den stora skaran misstänkta.

Jag har sagt det förut, men jag är så glad att jag och kommissarie Gamache-böckerna har träffat varandra, till slut. Riktigt spännande och klurigt, med alldeles lagom mycket om huvudpersonernas privatliv för att man ska kunna komma dem inpå livet och förstå mer om varför de tänker och agerar som de gör och kanske framförallt interagerar. Jag rekommenderar denna serie varmt!

Boken finns att köpa t.ex här.

Den grymmaste månaden (Kommissarie Gamache, #3) av Louise Penny

För att inte hamna i samma fälla som jag gjort med serierna om Roy Grace och Ruth Galloway, där jag kastar mig över varje nysläppt titel praktiskt taget samma dag som den kommer ut och sedan får vänta, under stort lidande, i ett helt ÅR innan nästa bok kommer, så försöker jag sansa mig med min senaste favoritserie, nämligen Louise Pennys serie om Kommissarie Gamache i Montreal. Det kräver karaktär, det måste jag säga! Men det finns femton släppta böcker, så då och då får jag tillåta mig att sticka in med en.

Påsken är på ingång i Three Pines – det är äggjakt och middagar och alla möjliga härligheter som händer. Några av invånarna bestämmer sig för att fira långfredagen genom att hålla en seans tillsammans med ett medium som lägligt råkar ha checkat in på pensionatet i byn. Men under seansen dör en av deltagarna – till synes ihjälskrämd – och Gamache och hans team kallas ännu en gång till den idylliska lilla byn. Han tror inte ett ögonblick på att något övernaturligt har orsakat kvinnans död, och utredningsteamet får verkligen något att bita i.

Parallellt med detta fortlöper dramat kring Arnot-affären, som i mitt tycke spelat lite för stor roll i de senaste böckerna eftersom det är först nu som vi som läsare får reda på vad det är som har hänt, och varför Gamache är persona non grata i vissa delar av polisväsendet. Intressant historia, men den hade kanske kunnat ha vecklats upp på ett annat sätt. Nu håller jag med Monika, som skrivit att hon hoppas att det lugnar ner sig kring detta efter det vi faktiskt får reda på i denna boken.

Jag håller även med Monika om att det är härligt att läsa om de originella karaktärerna i Three Pines – och om att Ruth Zardo, den lite aviga och vrånga poeten, är bäst av dem alla.

Mordgåtan är klurig men inte helt svår att lista ut – men det gör ingenting, när boken är så väldisponerad och historien berättad på ett så lågmält och trevligt vis. Det är så njutbar läsning, och även om det bär mig emot att prata om ”mysdeckare” – att någon dör är aldrig mysigt – så är det trevligt och gemytligt att befinna sig i detta universum för några timmar. Ljudboken är inläst av Tomas Bolme – just denna läste jag i textform, men jag lyssnade till stor del på den första boken och han gjorde ett toppenjobb.

Nådastöt (Kommissarie Gamache, #2) av Louise Penny

Louise Penny är en väldigt trevlig ny litterär bekantskap. Jag vet inte varför det har tagit mig så lång tid att bekanta mig med kommissarie Gamache och invånarna i Three Pines, för beskrivningarna av dem är ju ganska precis vad jag gillar när jag vill läsa deckare i trevlig miljö. Och en trevlig miljö får jag sannerligen i Québec.

Vintern har kommit till Three Pines, och några dagar efter jul går den årliga curlingturneringen av stapeln på byns sjö. Plötsligt, efter att en av de mer seniora damerna i laget, har ”tömt boet” görs en gräslig upptäckt då en av åskådarna ligger förkolnad på isen, efter att ha tagit i en strömförande stol framför henne. Ingen har sett hur mordet gick till och det finns inga spår, inga ledtrådar och inget motiv. Inte för att någon i byn tyckte om den avlidna så särskilt, tvärtom hade hon mest under sin korta tid i Three Pines ställt till med bekymmer och upprörda känslor. Men vem kan ha mördat henne?

Gamache och hans team gräver i offrets bakgrund och hittar mörka hemligheter. Parallellt med detta utreds mordet på en äldre hemlös kvinna inne i staden. Flera saker pekar på att de två offren kan ha något gemensamt – men hur hänger det samman? Gamache blir tvungen att inte bara ta reda på hur detta kan ha gått till, men måste även hålla koll på sin egen rygg. Han visar sig ha egna fiender och bistra vindar sveper inte bara genom det kanadensiska vinterlandskapet utan även genom honom själv.

Det är alldeles lagom spännande och jag är mycket förtjust i Pennys karaktärer. Särskilt de tre äldre damerna i Three Pines, som kallas ”de tre gracerna” är underbart tecknade. Det är trevligt att träffa konstnärerna Clara och Peter i Three Pines igen, liksom Olivier och hans partner som driver pensionatet och bistron i staden. Jag ser nu att det finns 16 böcker i serien hittills, så för en gångs skull behöver jag inte hårdransonera för att inte läsa för mycket för fort och bli utan i ett år tills nästa kommer.

Slutet är otroligt skickligt och jag förstår varför Penny jämförs med Agatha Christie – mästerligt bra.

Mörkt motiv (Kommissarie Gamache, #1) av Louise Penny

Varför det har tagit mig så lång tid att ta mig an Louise Penny är faktiskt något av ett mysterium i sig. Allt säger ju att jag skulle gilla dem – deckare i lantlig miljö med en jovialisk men rättvis kommissarie i huvudrollen. Lite Midsomer, lite Anna Jansson, det är ju min grej. Och tänk, det var det också. Jag tyckte mycket om Mörkt motiv och kommer definitivt att läsa mer om kommissarie Gamache i Québec.

Handlingen är placerad i den lilla byn Three Pines, där tre stora tallar står i mitten av byn. Alla känner alla och här kan väl inget hända? Jovisst – för morgonen efter Thanksgiving hittas Jane Neal, en äldre kvinna älskad av de flesta, död på ett fält. Hon verkar ha blivit skjuten med pilbåge, och bågskytte är fortfarande hyfsat populärt bland lokalbefolkningen – kan det vara en jaktolycka?

Gamache och hans kollegor får en svår nöt att bita i. Somliga i lokalbefolkningen hjälper, andra stjälper. Ett missförstånd sätter fel man bakom galler. Kan faktumet att Jane Neal fått en tavla antagen till den årliga konstutställningen ha något med saken att göra? Varför har hon aldrig velat släppa in någon i sitt vardagsrum, men lovat på Thanksgiving-middagen med vänner att det nu är dags för dem att få komma dit?

Jättespännande, charmigt och jag blir vilseledd flera gånger om. Mycket trevlig deckare – Gamache lär snabbt bli en favorit. Jag växlade lite mellan ljudbok och e-bok – Tomas Bolme läser ljudboken med den äran, så båda funkar fint.

Station Eleven av Emily St. John Mandel

Jag blir alltid lite stressad när det ska läsas framtidsskildringar eller overkligheter eller science fiction i diverse utmaningar och bingon – för det lirar sällan riktigt med min smak. Men, som jag skrivit många gånger så försöker jag faktiskt vidga mina vyer och ha ett öppet sinne även för de genrer som inte är ”mina”, såsom dessa. Och Station Eleven har jag blivit tipsad om otaliga gånger, så detta blev även en chans att beta av en titel från min TBR-lista.

Nu kan man diskutera om det var riktigt rätt tillfälle att läsa Station Eleven mitt under brinnande pandemi, det kan man. Och är du väldigt orolig eller stressad kring Corona/Covid-19 så tycker jag att du kan vänta med just denna, för det är en dystopi om vad som hände före, under och efter utbrottet av en våldsamt smittsam och dödlig influensa som kommer från Asien och sprider sig extremt snabbt över hela världen. Covid-19 framstår som en bagatell i jämförelse, men ändå.

En berömd Hollywoodskådespelare segnar ner och dör under en föreställning av King Lear. Några timmar senare bryter influensan ut, och civilisationen börjar ganska hastigt falla. Vi följer med skådespelaren tillbaka i tiden, under de tidiga åren av hans karriär, men hamnar även flera år fram i tiden, där en grupp överlevare format The Traveling Symphony, ett resande teatersällskap som reser runt och spelar Shakespeare på de få platser som fortfarande är bebodda. Berättelsen kommer genom och kring fem personer som på ett märkligt sätt knyts samman – skådespelaren, mannen som försökte rädda hans liv på teater, hans första fru, hans bäste vän och en ung skådespelerska i The Traveling Symphony.

Faran lurar förstås, i form av en självutnämnd profet, och det blir riktigt spännande.

Berättelsen är på samma gång drömsk och eterisk som ganska naturalistisk. Vemodigt och utmanande för tanken – för vad skulle egentligen hända om civilisationen som vi känner den skulle falla? Massor av saker som dyker upp här är sådant som jag nog aldrig reflekterat över förut. Riktigt skrämmande.

Detta är absolut en av de bästa böcker jag har läst i år – kanske blev jag så förtrollad av den delvis för att jag inte trodde att det skulle vara något för mig. Jag kunde liksom inte sluta läsa, jag var tvungen att få veta mer om vad som hänt förut och vad som komma skulle. Jag uppskattade att språket var lättillgängligt (ibland blir dystopier och post-apokalypser väldigt besvärliga) och att det fanns en touch av humor och ljus genom berättelsen. Riktigt intressant och otroligt välkomponerat.