Frankissstein: en kärlekshistoria av Jeanette Winterson

Under min arbetsdag har jag idag gått en introduktionskurs i artificiell intelligens, för att få lite inblick i vad det innebär för företaget jag arbetar på, vart vi är på väg och hur framtiden kan tänkas se ut. Det passar ju ruskigt bra att Frankissstein låg härnäst bland mina utkast då – ja, jag ligger ungefär 18 titlar efter med mina texter och det är inte idealiskt, jag hade tänkt att jag skulle komma ikapp under sommaren men det verkar ha gått sådär. Bättre disciplin, alltså.

Hur som helst. Anledningen till att det passar så bra att skriva om Frankissstein idag är för att den handlar en hel del om AI och framtiden. En ung läkare, Ry, håller på att mot sitt bättre vetande förälska sig i Victor Stein, en av världens ledande debattörer kring AI. Samtidigt håller Ron Lord, som nyss flyttat hem till mamma i Wales efter en skilsmässa, på att utveckla en helt ny sorts sexrobotar. Och i Phoenix, Arizona finns ett kryogeniskt laboratorium (eller dylikt) där massor av kroppar efter döda människor finns bevarade i väntan på att bli återupplivade – men hur?

Som bas för berättelsen ligger Mary Shelley och hennes sällskap vid Genèvesjön i början på 1800-talet. Shelley skriver berättelsen om hur en vetenskapsman försöker skapa en icke-biologisk livsform, som vi förstås nu känner som Frankenstein.

Vad händer när människan inte längre är den mest intelligenta livsformen på jorden? Kommer de icke-biologiska formerna att ta över?

Det är förstås lite sci-fi här, och därför trodde jag att det inte skulle vara något för mig – men jag gillar verkligen Winterson och jag är SÅ glad att jag gav boken en chans, för jag tyckte otroligt mycket om den. Den är både rolig och läskig och väcker massor av högst relevanta tankar om var vi befinner oss och vart vi – kanske – kommer att hamna inom en hyfsat överskådlig framtid. Underhållande och utbildande. Strålande bra.

The day I met Suzie av Chris Higgins

Jag är ganska lättköpt med omslag. Visa mig en pocketbok, gärna av det lite större formatet, med ett bra omslag så är chansen att den följer med mig hem från biblioteket ganska stor. Är den dessutom brittisk är det nästan garanterat.

Så var fallet med The day I met Suzie – jag har aldrig hört talas om författaren förut men förstår att hon är populär, och boken lät som en intressant berättelse, som inleds med att huvudpersonen Indigo ringer till Samaritans (en sorts hjälplinje) för att prata om hur hennes livssituation har blivit ohållbar efter att ha träffat Suzie, en ny tjej i skolan, som är olik alla andra hon någonsin känt förut. Vi får veta på en gång att det finns en risk att både hon och hennes pojkvän kommer att hamna i fängelse om hon berättar sanningen för polisen, och sedan sprängs telefonsamtalet in bitvis i historien om vad som hänt.

Det är ett intressant berättarformat, för visst vill man gärna veta mer. Jag upplevde dock att boken blir lite väl predikande och utbildande, och tycker nog att en del saker som är menade att komma som en twist är ganska förutsägbara. Men så är väl målgruppen tjugo år yngre än jag också och förhoppningsvis lite mindre blasé 😉 Det känns inte helt trovärdigt att en duktig tjej från en bra familj med stöttande föräldrar plötsligt finner sig själv jagad av lånehajar – men vad vet jag.

Jag gillade nästan inte en enda av karaktärerna heller. Det måste man ju inte göra, men det hade antagligen hjälpt om jag hade kunnat uppbringa någon särskild sympati eller empati för någon av dem, utom möjligtvis Indigos föräldrar. Men epilogen blev lyckad – det gjorde Higgins bra.

Chinglish av Sue Cheung

Chinglish stod på engelska YA-hyllan på Högsbo bibliotek och väntade på mig en dag när jag egentligen inte alls skulle ha med mig något hem, men jag blev så sugen av omslaget och väntade mig en rolig dagboksroman med kul illustrationer. Och det fick jag också, men Cheungs bok (som är baserad på hennes egen barndom) tar en viss vändning när huvudpersonen bestämmer sig för att vara ärlig i sin dagbok. Hjärtskärande.

Men det är dråpligt och underhållande också. Jo är i yngre tonåren och det är åttiotal när boken börjar, och hennes familj har just flyttat från en ganska fin kinarestaurang till en betydligt fulare och mindre takeaway i Coventry. Hon vet inte riktigt varför de flyttade, men det är bara att hänga på. Hennes föräldrar sköter hämtmatsverksamheten trots att hennes mamma knappt kan ett ord engelska och det leder till en hel del incidenter. Vilket även systrarnas vänskaper med lokalbefolkningen gör, och pappans inköp av olika husdjur som ska bo i trädgården.

Teckningarna är fantastiskt bra (Sue Cheung är illustratör idag) och det är en väldigt charmig bok. På många sätt är den mycket brittisk – på andra är den långt ifrån västvärlden. Jättefin.

Come Again av Robert Webb

Jag kan inte fatta att det är tre år sedan Robert Webbs strålande How not to be a boy kom ut! Jag vill heller inte riktigt acceptera det, men så är det tydligen. Tiden går! Nu har geniet Webb gjort sin romandebut med Come Again och jag bad biblioteket köpa in den så fort den kom ut. Eventuellt blir jag snart portad från bibliotekets sida för inköpsförslag, för det är mycket som kommer från mig – men de nekar aldrig ett inköp, så jag fortsätter väl tills jag blir ifrågasatt 😉

Come Again är dels en relationsroman om sorg och bearbetning och när det känns stört omöjligt att bearbeta, dels en sorts magisk realism light.

Kate förlorar sin man Luke efter tjugoåtta år tillsammans. Han är bara 45 år när en dold sjukdom som han troligtvis burit på sedan tonåren slår till när han böjer sig ner för att plocka ur diskmaskinen och aldrig kommer upp igen. Kate slår ifrån sig alla omkring henne, är destruktiv, dricker för mycket och har varit tjänstledig från jobbet länge. Det verkar bara finnas en enda utväg – att hon går samma väg som Luke och avslutar allt.

Men – hon kommer inte riktigt dit. Kvällen innan det ska ske går hon och lägger sig som vanligt, men vaknar i fel säng och i fel kropp. Hon är arton år igen, det är första morgonen på universitetet och hon förstår att detta är hennes chans att träffa Luke för första gången igen, och att kunna berätta för honom att han måste se till att gå till läkaren och kräva en röntgen av huvudet. Hon kan hindra hans för tidiga död – men kommer hon fortfarande att finnas i hans liv, denna andra gång? Hon vet allt om honom, och alla sina vänner, men de har ingen aning om vem hon är.

Det är rörande, roligt, varmt och innerligt – och mot slutet, extremt spännande. Jag rös och fick tårar i ögonen på slutet och det händer faktiskt inte speciellt ofta. Jag vet ju att Webb är ett geni på att skriva komedi, men detta är så mycket mer. Så himla bra!

The Long Call (Two Rivers, #1) av Ann Cleeves

Ann Cleeves är en av mina favoriter bland brittiska deckarförfattare – hon ligger bakom Vera Stanhope som ju är världsbäst, och även Shetlands-serien där jag inte kommit så långt som jag hade önskat men jag gillar det jag läst.

Nu har hon startat en ny serie om kriminalkommissarie Matthew Venn, som bor och verkar i norra Devon. Jag varvade läsning med lyssning men kan tyvärr inte rekommendera ljudboken, den är riktigt undermåligt inläst vad gäller såväl uttal (av vanliga namn, mind you) och frasering. Jag är tyvärr missnöjd med översättningen också – jag förstår på väldigt många ställen vad det stått i originaltexten där översättaren valt något helt annat än vad uttrycket faktiskt betyder. ”Front room”, till exempel, översätts lämpligen till ”vardagsrummet” – inte ”rummet mot gatan”.

Nåväl. Matthew Venn är lite annorlunda mot de flesta andra kriminalkommissarier vi presenterats för genom åren. Han växte upp i en kristen gemenskap (eller sekt, om man vill) men lämnade församlingen för ett antal år sedan och blev därefter utstött. Det hjälpte inte att han gifte sig med en man, som ni kan tänka er. När vi träffar honom står han på avstånd utanför kyrkan och bevittnar sin fars begravning, som han förstås inte varit välkommen till.

Samma dag kallas han till en brottsplats – en ung man med en stor albatross tatuerad på halsen har hittats knivhuggen till döds på stranden. Det blir Venns uppdrag att ta reda på vem mannen är och varför han blivit mördad. Det finns många vägar att ta – kvinnorna som mannen delade hus med, dagcentret i närheten där han arbetat, konstprojektet som Matthews man har hand om – och den evangeliska församling som Matthew lämnat. En bit in i utredningen försvinner en kvinna med Downs syndrom – kan det finnas ett samband?

Det är en intressant historia, lagom spännande hela boken igenom och med Cleeves omisskännligt härliga språk och vackra miljöbeskrivningar. Liksom i Shetlandsserien får man intrycket av en idyll (om än en karg en på Shetlandsöarna), men skrapar man än så lite på ytan blir det tydligt att ett stort mörker ligger dolt – som så ofta, i deckaridyller. Jag fortsätter gärna att läsa om Matthew Venn, men håller mig nog till originalspråk hädanefter.

Amsterdam av Ian McEwan

Två gamla vänner möts utanför ett krematorium i London en kylig februaridag för att ta sina sista farväl av Molly Lane. De har båda varit hennes älskare, men det var längesedan nu. Clive Linley är en hyllad kompositör, och Vernon Halliday är chefredaktör på en stor tidning. Ännu en älskare finns med i berättelsen, utrikesminister Julian Garmony, tippad som nästa premiärminister och en typ som nog varit god vän med Nigel Farage i verkligheten.

Ett av McEwans signum är ju det här med moral och detta är då sannerligen en moralberättelse. Clive och Vernon sluter en pakt strax efter begravningen, och ingen av dem kunde ha väntat sig de följder som kommer. Djupt omoraliska beslut fattas av dem båda, och Garmony har det inte heller så lätt på sin kant.

Det är en ganska rolig bok på sina ställen, men trots sina dryga 200 sidor tog det mig lång tid att läsa. Det blev lite segt och lite tjatigt och jag hade gärna sett att den gick i en annan riktning efter 75%, sisådär. McEwan vann Booker-priset för Amsterdam 1998 och den har stått på min lista sedan 2016, så visst är det kul att äntligen ha läst den – men jag kan inte säga att den lämnar några bestående minnen hos mig.

The day we disappeared av Lucy Robinson

The day we disappeared har stått på min att-läsa-lista i över fyra år, och den var lägligt nog en av de äldsta på listan när jag var på jakt efter en gul bok till bingot. Nu blev det inte den rutan den hamnade i, och jag vill egentligen inte berätta vad jag kryssade heller för detta är en sådan där bok där jag inte vill säga för mycket alls om handlingen för jag vill verkligen, verkligen inte spoila något. Detta är en riktigt skickligt utförd roman.

Men jag kan berätta att det handlar om två unga kvinnor, som har känt varandra länge och som båda har anledning att starta ett nytt liv, där de inte känner någon. En hamnar på en fälttävlansgård, den andra i London, och vi får följa bådas historier. Det finns ett härligt urval av karaktärer och det är otroligt underhållande och på sina ställen jätteroligt, men ni vet, skrapa lite på ytan…

Jag vill varmt rekommendera denna – en kompis lyssnade på den svenska ljudboken, Dagen då vi försvann och gillade den, så där är ett sommartips till solstolen – jag kommer definitivt att leta rätt på mer av Lucy Robinson och vet inte hur jag har missat henne tidigare. Eller varför det tog mig så lång tid att äntligen plocka upp denna!

Find them dead (Roy Grace, #16) av Peter James

För fyra somrar sedan, 2016, började jag läsa Peter James böcker om Roy Grace, som börjar med Levande begravd. Jag blev totalt fast, plöjde en hel drös under sommaren och hösten och har sedan dess fått vara så god och vänta ivrigt varje vår på nästa bok. Det är det värsta med att vara förtjust i serier som fortfarande är pågående – Lex Ruth Galloway – man måste träna tålamodet. Inte min bästa gren. Men så för en knapp månad sedan, levererades äntligen Find them dead till min Kindle och jag läste så fort jag fick en ledig stund och var klar på ett par dagar.

Och jag blir aldrig besviken på böckerna om Roy Grace. Under en period var Graces privatliv oerhört spännande och utgjorde en intressant fond till det faktiskt brottet som utgjorde historien. Denna, nummer sexton i ordningen, är lite annorlunda än de tidigare då en stor del av berättelsen utspelar sig i rätten och rör sig kring Meg Magellan, som äntligen börjar få livet på rätt köl igen efter att ha förlorat sin man och son i en trafikolycka. Hennes dotter Laura ska just ge sig av till Sydamerika för att resa under sitt sabbatsår innan hon börjar på universitetet och när hon får en kallelse att sitta i juryn i Lewes Crown Court tycker hon att det låter ganska spännande.

Roy Grace är tillbaka i Brighton efter att ha varit utlånad till Metropolitan Police och jobbat med att försöka hantera knivvåldet i London. Han blir nästan genast kallad till en mordplats där en man med Downs syndrom mördats kallblodigt i sitt hem. Det finns en koppling mellan mordet och rättegången som Meg ska sitta jury för, mot en knarkkung som tagits för tung smuggling från kontinenten, och det blir en rafflande historia.

Meg upptäcker märkliga saker i sitt hem efter att ha varit i rätten en dag – ett foto på hennes dotter på köksbordet, och ett anonymt telefonsamtal som meddelar att om hon vill se Laura i livet igen måste hon se till att juryn levererar ett ”icke skyldig”-besked till domaren i slutet av rättegången.

Jag är dödstrött på deckare som ofelbart slutar med att polisen, eller någon annan viktig person, blir inlåst i en källare utan fungerande mobiltelefon – detta är något helt annorlunda vilket känns fräscht och intressant. Juridik är spännande, ibland kan rättegångsromaner bli väldigt torra och sega men här, i korta kapitel och med snabba ryck, är det näst intill förtrollande. Det finns ingen som får mig i ”bara-ett-kapitel-till-mode” såsom Peter James – jag bar med mig Kindlen överallt och somnade med den i handen varenda kväll. Ett mycket bra betyg.

Rött, vitt och kungligt blått av Casey McQuiston

Denna blev vald till månadens bok i en av mina bokcirklar och på söndag ska vi diskutera den. Jag blev förvånad över att just den blev framröstad, men det var den jag hoppades på (det var mina förslag som röstades på) för jag hade redan börjat lyssna. Den har ju blivit enormt hyllad från alla möjliga håll, så jag hade (alldeles för) höga förväntningar.

Premissen är kul – en sorts transatlantisk fiendskap-som-blir-kärlekshistoria. Men det är inga vanliga människor det handlar om – här är det sonen till Amerikas första kvinnliga president, Alex Claremont-Diaz, som har ett pågående ärkefiendskap med Prins Henry av Wales. Alex utgör ”Vita Huset-trion” tillsammans med sin syster och vicepresidentens son- eller dotterdotter, de är influencers och knivskarpa och har högtflygande planer.

Efter en incident på en fest mellan Alex och Henry hamnar de på löpsedlarna världen över och orsakar en PR-kris såväl i USA som i Storbritannien. Deras PR-folk tar sig an problemet och det finns bara en lösning – de måste låtsas vara vänner. Men ju mer de lär känna varandra, desto närmare varandra kommer de och plötsligt är de blixtkära. Vilket också skulle kunna orsaka en PR-kris, om det kom ut…

Ja, ni kan ju tänka er själva (ni har förmodligen läst själva) – det blir en enda cirkus av primärval och Parisresor och familjedrama. Och det är ganska underhållande, men det är inte så genialiskt som jag hade hoppats på. Somliga sexscener kräver skämskudde deluxe, fast jag tror att tanken är att de ska vara edgy och fräcka, och ibland köper jag varken dialog eller logik.

De brittiska stereotyperna är SÅ trötta och mot slutet höll jag på att slänga boken i väggen på grund av något som kanske är en bagatell men som jag inte står ut med – av någon anledning har författaren förkortat Buckingham Palace till Buckingham, Westminster Abbey till Westminster, Kensington Palace till Kensington… och så vidare. Buckingham är en stad åtta mil från London, Westminster och Kensington är stadsdelar i London med över 180 000 invånare var. Inte okej. Och boken är all-de-les för lång.

Men visst är det underhållande – stundtals jätteroligt. Det är synd att småsaker ställer till läsupplevelsen, för det hade kunnat vara så mycket bättre.

Radio Silence av Alice Oseman

Någon på Goodreads tipsade om en annan av Alice Osemans böcker häromsistens, just den fanns inte på biblioteket som e-bok men Radio Silence lät också spännande, så jag testade. Alltid roligt att upptäcka nya författare av en slump tycker jag! Jag har förstått i efterhand att hennes debutroman, Solitaire, utspelar sig i samma ”universum” som denna, så jag ska försöka passa på att lyssna på den under semestern.

Frances lägger större delen av sin tid och energi på att plugga. Hon är säker på att hon vill gå in i den akademiska världen, och vet att hon måste få riktigt bra resultat för att kunna komma in på något av de bästa universiteten. Hon älskar en science fiction-podcast som heter Radio Silence och har en fantastisk mamma. Alltid härligt med bra föräldrar i YA-böcker!

Hon blir, något oväntat, nära vän med en kille i skolan, Aled. Hans syster Carys och Frances var goda vänner innan Carys försvann från den lilla staden i Kent och Frances vet varför – men hon vill absolut inte berätta om det. Något händer förstås som gör att hon måste kännas vid sitt förflutna.

Det som jag tar med mig mest av allt från denna boken är att det är väldigt uppfriskande och trevligt att läsa om en vänskap mellan en tjej och en kille som inte resulterar i romantik och hjärtesorg om vartannat. Ett annat viktigt tema är kritik mot det brittiska skolsystemet, eller snarare deras system kring slutprov och akademia. Jag har alltid tyckt att det är helt galet att unga människors framtid hänger på dessa prov, efter femton års skolgång, och attityden till att gå på universitet i Storbritannien är också ganska konstig. Det viktigaste är ATT man pluggar, det spelar inte så stor roll vad (om man inte vill gå vidare inom juridik, medicin eller liknande förstås) – och ett sådant otroligt stigma kring vilket universitet man kommer in på.

Psykisk ohälsa är ett annat tema som tas upp på ett bra sätt av Oseman. Jag har förstått att hon skriver mycket kring just psykisk hälsa och ohälsa, och även om asexualitet vilket ju inte är den oftast förekommande infallsvinkeln till kärlek i ungdomsböcker.

Oseman skriver med driv, flyt och energi – jag läste ut boken på något dygn, vilket inte händer så ofta numera. Det är ett bra betyg. Det är roligt, fyndigt och smart, men absolut inte utan mörker och bekymmer. Riktigt bra.