Lunch With The Wild Frontiers: A History of Britpop and Excess in 13½ Chapters av Phill Savidge

Som kanske märks har jag läst en del om britpop på sistone. När jag hade läst Here they come with their makeup on fick jag tips om att Lunch with the wild frontiers är bättre. Jag visste inte att Phill Savidge strax efter att denna bok kom ut gjorde en könskorrigering och numera heter Jane Savidge – böckerna kommer alltså från samma penna.

De behandlar delvis samma saker – men denna är såklart betydligt bredare än en bok som främst handlar om ett och samma ämne.

Savidge blev PR-person av en slump. Som så många andra var det slitigt i början men när karriären väl tog fart blev det något magnifikt. Detta är berättelsen från stormens öga – om hur britpopen tog fart, och vad som hände sedan. Det är jättespännande att läsa en berättelse som inte är skriven av någon som var med i ett band, men som ändå befann sig precis mitt i smeten. Det är fullt med anekdoter och helt galna berättelser om stjärnor som försover sig, som vägrar le, som ringer efter drogleveranser mitt i natten och som är stora nog att få precis som de vill.

Det är dessutom väldigt, väldigt roligt. Savidge skriver enormt lättläst och underhållande, och jag har inget emot att en så stor del av boken är personliga betraktelser hellre än bara analyser och siffror. En riktig höjdare för britpop-älskaren – jag blev påmind om en massa band som jag helt och hållet hade glömt bort, och hoppas att jag snart blir lite bättre på att lyssna på musik igen.

Boken kan man köpa här.

Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne – och tv-serien med samma namn

Nog har jag tänkt läsa Jorden runt på 80 dagar i ett antal år, men det har liksom inte blivit av. Men så kom jag plötsligt att tänka på den häromdagen och behövde en ny fransk titel så det var ju bara att sätta igång. Drog mig till minnes att @mettaphoria nämnt en tv-serie här och den fanns trevligt nog på SVT Play, så vi plöjde den här i helgen som gick. Det är inga större problem att läsa och titta parallellt, för serien innehåller väldigt mycket som inte finns i boken. Det luriga är förstås att man inte vill få slutet spoilat, så där gäller det ju att välja vilket medium som ska förmedla det. Jag skulle nog faktiskt rekommendera att tv-serien får göra det. Mycket effektfullt.

Nå – boken då. Gentlemannen Phileas Fogg lever ett inrutat liv – han har särskilda precisa hålltider för sin betjänt, han tillbringar tolv timmar om dagen på The Reform Club där han läser tidningen, spelar whist och äter lunch och middag. En dag kommer han i samspråk med några andra herrar om att man nu tack vare en ny järnvägslinje i Indien ska kunna ta sig jorden runt på åttio dagar. Fogg menar att han skulle klara av det, och slår vad med de andra. Han ger sig av till Dover redan samma kväll tillsammans med sin sprillans nya betjänt Passepartout – den gamle fick sparken då han var två minuter sen med rakvattnet.

Man får sig en riktig äventyrsberättelse, men den är bildande också – flera skeenden föregås av en liten historielektion vilket är skoj. Spänningen kring resan och tiden är inte nog – de har också en engelsk detektiv hack i häl då Fogg passar in på ett signalement på en bankrånare.

Vernes berättelse gick som följetong i tidningen Le Temps under samma tidsperiod som handlingen utspelar sig, vilket fick många att tro att det faktiskt skedde på riktigt. Lite kul kuriosa.

Tv-serien är påkostad och otroligt snyggt gjord. Många händelser finns alltså inte med i boken, men flera av dessa gör plats för samhälleliga reflektioner kring bl.a kolonialism, fattigdom och rasism. Karaktärerna är uppdaterade och det gör sig alldeles utmärkt, så länge man är villig att hantera bok och serie som separata entiteter.

Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Boken kan man köpa här.

Good pop, bad pop av Jarvis Cocker

”This is not a life story. It’s a loft story.” skriver Jarvis Cocker om sin bok. Det känns som ett typiskt Cocker-uttalande – jag drar mig till minnes när jag såg Pulp på Reading Festival 2003 och hans första mellansnack inleddes ungefär: ”It’s great to see so many people who love books here… at the READING festival.” Finurligt men enkelt.

Och detta är en loftberättelse. Han har bott på många ställen sedan detta loft fylldes, men nu är det dags att återvända, krypa in och börja gräva. Detta är ingen tjusig loftlägenhet, det är ett vindskontor där man inte kan stå rak. Varenda liten pinal måste gås igenom och få sitt öde bestämt – behålla eller inte.

Varenda pinal kanske inte tas upp i boken direkt, men väldigt många saker är det. Varje kapitel har ett antal foton av grejer som illustrerar vad som berättas – om planerna för Pulp som ritades upp i ett rutat kollegieblock under lektioner i skolan hemma i Sheffield, kläder som har en historia att berätta, tuggummipaket, konsertbiljetter, foton… ja, allt möjligt. Ett extra kul kapitel är det om plastpåsar, och om hur det är hans favoritsätt att frakta grejer. Döm om min förvåning när jag slog upp kapitel 19 och denna bild fanns på sidan mittemot!

En alldeles underbar bok. Kanske särskilt om man är Pulp-och-kanske-annan-brittisk-indie-fan, men jag tror att vem som helst med ett visst intresse för brittisk samtidshistoria kan hitta många godbitar här.

Boken kan man köpa här.

Hata samtiden av Nanna Johansson

Samtiden är så krävande. Man ska vara dynamisk och flexibel och jobba halvt ihjäl sig samtidigt som man ska vara en perfekt partner, förälder, vän och medmänniska. Det ska vara vackert och ljust och fräscht hemma och man ska helst vara rik, smal, glad och pigg hela tiden.

Nanna Johansson gör satir över detta på ett otroligt effektivt och roligt sätt. Hon är alltid rolig, men detta är absolut min favorit av hennes böcker hittills. Det är så mycket som är huvudet på spiken. Som anställd i ett innovationsföretag, och hyfsat nybliven förälder, och varken rik eller smal (fast oftast glad och ibland pigg) är det väldigt lätt att identifiera sig med detta. (Ljust och fräscht hemma har jag dock aldrig strävat efter, jag vill att det ska kännas att det bor och lever folk hemma hos mig.)

Argt och skitkul och med sensmoral mitt i ilskan: nog borde vi leva i ett mjukare och härligare samhälle!

Boken kan man köpa här.

Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin

Valérie Perrins Färskt vatten till blommorna, eller Changer l’eau des fleurs på originalspråk, är en helt magnifik roman. Jag läste mestadels på engelska eftersom kön på bibblan var milslång men den fanns till Kindle, och stack in med några kapitel på franska, men den har nyss kommit ut på svenska på Éditions J. .

Jag vet knappt var jag ska börja, för jag blev så otroligt förtrollad.

Violette Toussaint arbetar som kyrkogårdsvaktmästare i en liten burgundisk by. Hon har stenkoll på varenda grav, och tar ofta emot besökare i sin lilla stuga – de som ska besöka sina nära och käras gravar kan behöva en kopp te och en pratstund. Violette lyssnar och behåller hemligheter.

Så långt låter det lite som en feelgood- ni vet, ensam kvinna flyr till liten by och träffar en massa spännande folk. Hon har dessutom hand om elva katter. Men någon feelgood är detta inte. Steg för steg får vi reda på varför hon bor ensam, vad hon gjort tidigare i livet och varför hon befinner sig på just denna kyrkogården.

En man dyker en dag upp, förvirrad efter sin mors död där testamentet stipulerat att hennes urna ska ställas på en grav på Violettes kyrkogård. En grav som tillhör en för sonen helt okänd man, långt hemifrån. De hjälps åt att försöka lista ut hur detta kommer sig, men mannen Julien, som är polis till yrket, börjar även forska i Violettes förflutna och snart kommer många minnen fram.

Det handlar om döden, givetvis. Och sorg och saknad och bråddjup förtvivlan. Men också om vänskap och gemenskap, och om brinnande kärlek och de ljuvaste minnen.

En alldeles fenomenalt bra och underbart vackert skriven roman. Den kommer att stanna hos mig länge.

”You’re no longer where you were but you’re everywhere that I am.”

Denna text publicerades från början på Kaffe och Kultur, men jag blev nöjd med vad jag skrev då och tyckte inte att det fanns någon anledning att börja om. 🙂

Boken kan man köpa här.

The Museum of Ordinary People av Mike Gayle

Jess mamma har dött plötsligt, och hon har beslutat sig för att ensam ta hand om att tömma sitt barndomshem på prylar. Somligt sparas, det mesta skänks – men när hon hittar sina gamla uppslagsverk, som mamman gav henne när hon var barn trots att de egentligen inte hade råd, blir hon rådvill. Hon har absolut inte plats för dem i pojkvännens minimalistiska lägenhet i Canary Wharf, men hon kan absolut inte bringa sig till att göra sig av med dem heller. De får stå i pappkassar tills hon kan göra något åt dem.

Pojkvännen Guy vill att han och Jess ska köpa sitt första egna hus med pengarna Jess får in från försäljningen av mammans hus i Nottingham. Hon hänger med på tåget – men om den befintliga lägenheten ska visas kan inte hennes gamla uppslagsverk stå och skräpa i hallen. Hon får höra talas om ett museum, The Museum of Ordinary People i Peckham och åker dit med böckerna. På plats hittar hon ett företag som tömmer hus åt folk och en ny ägare, Alex, som mystiskt fått företaget testamenterat till sig men inte har en aning om att det ska finnas ett museum där.

Frågetecknen rätar ut sig så sakteliga, och eftersom Jess är utbildad curator ser hon chansen att äntligen få lämna receptionistjobbet på en anonym jättefirma inne i London och få ta sig an det som hon verkligen brinner för och är utbildad till. Vägen dit är krokig förstås – annars blir det ingen roman – och berättelsen kommer i olika tidsramar.

Det fanns några irritationsmoment för mig. En jättestor grej som bara slängs in från sidlinjen (tycks det mig) och en annan pågående grej som inte känns riktigt Gayle-sk. Men det är fortfarande en bra och underhållande roman, och humorn som jag önskar mig i denna sorts relationsroman sitter som en smäck.

Boken kan man köpa här.

Se dig aldrig om av Michel Bussi

För några år sedan läste jag Svarta näckrosor av Michel Bussi och blev verkligen helt förtrollad. En helt otrolig spänningsroman som utspelar sig i Monets Giverny. Därför kändes det skönt att vända sig till Bussi när augusti kickade in som fransk månad på Kaffe & Kultur.

Se dig aldrig om utspelar sig på den lilla ön Réunion, ett franskt departement som ligger ungefär 80 mil öster om Madagaskar. Sex mil lång och fyra mil bred, så stor är den inte, men ön har ändå ungefär 900 000 invånare. Om du har hört talas om bourbonvanilj någon gång och undrat varför den heter så – bourbon förknippas ju främst med amerikansk whisky – så är det för att Réunion tidigare hette Île de Bourbon, och på ön odlas fortfarande vad som anses vara världens bästa vanilj.

Men det var ett sidospår. Jag är bara lite extra fascinerad över de franska departementen som ligger så långt ifrån Frankrike. Lite som om vi skulle ha ett landskap i Karibien.

På Réunion semestrar det lyckligt gifta paret Martial och Liane Bellion tillsammans med sin sexåriga dotter Sopha. Ön är mycket segregerad, och de rika och vackra befinner sig på strandresorter där de mindre bemedlade istället arbetar. Som städerskor, bartendrar och receptionister till exempel. Sådana som ser allt.

En eftermiddag går Liane upp till rummet för att duscha. En timme senare går Martial upp och då är hon puts väck. Det finns blodfläckar i rummet, som ser ut att ha blivit upp-och-nervänt. Martial kallar på polisen, men blir genast huvudmisstänkt. Hans respons på detta blir att sticka – fort som fasen – med dottern. Inget höjdardrag för att försöka bevisa sin oskuld.

Det blir en intensiv polisjakt över ön, och med den får läsaren träffa många olika karaktärer och komma närmare kulturen, maten, naturen. Mycket skickligt sammanvävt – jag hade tyckt att det var väldigt tjatigt med polisjakt hela tiden och blev lite orolig för det när jag läste baksidestexten. Men det var obefogat. Jakten och utredningen leds av poliskommissarie Aja Purvi, som måste hävda sig på grund av sitt kön och sin bakgrund. En toppenbra karaktär som jag gärna skulle vilja träffa igen i Bussis böcker. Hennes assistent Christos och hans partner är också magnifikt skrivna – även om just Christos kanske kan vara smått enerverande. Men det är nog meningen.

Det är tvära kast och ny information som dyker upp mest hela tiden och det är väldigt spännande ända in i slutet. Kul med en roman som utspelar sig på ett lite annorlunda ställe, och trevligt när man får lära sig en massa på vägen. Mycket bra.

Boken kan man köpa här.

Veckans kulturfråga v. 36, 2022

Blogghösten är igång här, och jag hakar på de utmaningar jag gillar mest. Veckans kulturfråga hos enligt O är en sådan.

Frågan lyder:

Vilket bokformat föredrar du och varför?

Det är e-bok hela vägen för mig. Jag behöver kunna läsa med lampan släckt och då är det enda alternativet. Dessutom gillar jag att kunna plocka upp telefonen och läsa ett kapitel eller två när det finns en stund över, i väntan på en buss eller så.

Som Linda skriver är e-boksutbudet på Storytel halvbra vad gäller nyare titlar. Bibliotekens inköpsavdelning är antagligen jättetrötta på mig eftersom jag ofta lämnar inköpsförslag på såväl böcker som e-böcker – fast det jag ber om är nog sådant som är vida efterfrågat, fast alla inte vet att man kan be dem ta in det man vill ha.

Jag har en Storytel-läsplatta och en gammal Kindle som jag köpt på Tradera och funderar på att köpa mig en ny iPad då min gamla har många år på nacken. Det vore att slippa att läsa bibblaböcker endast på telefonen!

Jag försöker att bli bättre på att läsa fysiska böcker också för det är ju väldigt trevligt. Ont om tid dock, eftersom jag inte direkt kan ligga och läsa på kvällarna – men jag passar på när det går. Jag har alltid föredragit pocket framför inbundet, men börjar faktiskt skifta lite. Ljudböcker är jag hopplös på då jag bara tappar fokus och nog ändå föredrar att lyssna på podd som inte kräver så mycket koncentration.

Just nu – september 2022

Just nu-utmaningen återkommer första lördagen i varje månad hos några f.d. Kulturkollare. Det är verkligen inte lördag längre, men bättre sent än aldrig… eller hur? Denna månad har jag läst svar och plockat frågorna från Linda, Ulrica, Helena och Anna.

Just nu läser jag You be mother av Meg Mason, Göra sig förtjänt av Alice Dadgostar och 36 frågor om kärlek av Callum Bloodworth.

Just nu tittar jag på Alla mot alla, SKAM och Skilda världar. Vi såg om hela Rederiet när jag var gravid och när Julia var pytte, så nu var det väl dags för ännu en klassiker. Det är mest lite slötittande dock. Imorgon börjar Cyklopernas land igen så det blir kul! Vissa kvällar orkar vi se ett helt Ett fall för Vera eller liknande deckare, det är sensation.

Just nu lyssnar jag på de vanliga poddarna. Eftermiddag i P3, Recensörerna, Flashback Forever, Morgonpasset (inte varje dag men när Linnea Wikblad är med måste jag), Fördomspodden, Skåpet, Litteraturgäris, Kafferepet… Började lyssna på listan Rolling Stones Top 500 på Spotify innan semestern men jag är verkligen usel på att lyssna på musik och har så varit de senaste åren. Det blir lite Arne Alligator och så. (Sveaborg låter ungefär som en gammal Popsiclelåt.)

Just nu längtar jag till Bokmässan såklart. Det var så länge sedan sist och jag ser fram emot att både träffa folk, insupa atmosfär och lyssna till intressanta seminarier förstås. Längtar också till att vädret blir lite mer stabiliserat så att det inte är 8° när jag går till jobbet på morgonen och 20° när jag ska åka hem. Det är väldigt svårt att klä på sig!

Hej! Mitt namn var Elton Persson av Martin Svensson

Martin Svensson är kanske numera mest känd som författare och spökskrivare men för många i min generation (mig) är det fortfarande (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow och möjligtvis Fiskar som viskar som börjar spela i huvudet när namnet nämns eller man (jag) får syn på en bild på honom.

Att han var gift med Dilba Demirbag (I’m sorry) minns man kanske också. Och nog finns det ett vagt minne om en viss kontrovers kring en autofiktiv bok han skrev?

Hej! Mitt namn är Elton Persson berättar historien om en vanlig kille från en småstad som plötsligt blir popstjärna och flickidol. Han bor i en tjusig lägenhet tillsammans med den äldre hustrun Någon och boken berättar om livet innan de träffades, slutet på äktenskapet och livet efter. Elton är medveten om att relationen lider mot sitt slut, han dricker sprit och knaprar Sobril och ställer till det för sig – men vill av någon anledning ändå vara sin fru till lags.

Jag gillar hur Martin Svensson skriver. Det finns en skärpa och en cynism och mörk humor kring kändisliv och glamour som tilltalar mig. Jag upptäckte att jag läste en annan bok av honom för många år sedan, nämligen Din heder, som jag inte tyckte var speciellt välskriven men med ett viktigt budskap. Han var även med och skrev Monster tillsammans med Joakim Lundell och Leif Eriksson. Även den hade absolut något att säga.

Däremot känns det ju rätt tråkigt att skriva böcker för att hänga ut folk som hemska människor. Nu är detta många år sedan och jag tror nog ändå att kulturen kring detta har förändrats – men det är ju inte så himla snyggt.

Boken kan man köpa som ljudbok till ett förmånligt pris. Vill man läsa den i text finns den åtminstone på Göteborgs bibliotek.