Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg

Alla läste Fröken Smillas känsla för snö där i mitten på nittiotalet. Jag försökte också, men kom aldrig så långt – men jag måste ha gjort många försök, för när jag nu faktiskt kom igenom den mindes jag vissa passager och meningar nästan ordagrant. Jag kanske var för ung och boken kanske var för tjock. Det är den fortfarande, skulle jag vilja hävda, men så är det.

Jag började lyssna på den, men kom inte riktigt överens med ljudboken. Det var inte inläsningens fel, men jag blev bara distraherad och trött. Tyvärr hittade jag den inte som svensk e-bok (jag ser nu att den släpps 6 oktober), så jag läste faktiskt en engelsk översättning och det funkade okej. Det var nog bra att jag började med lyssning så att jag fick lite skandinaviska termer och ord att bära med mig in i översättningen.

Eftersom jag hävdar att alla har läst denna behöver jag inte gräva ner mig i handlingen, som är invecklad och vetenskaplig och knökfull med gubbar, men i korta drag – Smilla är en grönländsk geolog mellan trettio och fyrtio, som bor i Köpenhamn och föredrar ett liv som närmast eremit med sina böcker. Hon träffar sin pappa och hans nya unga fru då och då, och grannen Juliane och hennes son Esajas, som hon utvecklat en ovanlig vänskap med. När Esajas en bister vinterdag hittas död tror polisen att han har fallit från ett tak, men Smilla har en känsla för snö och förstår saker som ingen annan gör.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att denna berättelse skulle leda dit den gör. Jag hade förväntat mig en ganska stillsam, klurig deckare men det blir rena actiondramat av det och jag är faktiskt lite sugen på att se filmen. Jag gillar att lära mig saker av skönlitteratur, och jag har lärt mig så mycket om Grönland, om Danmark, om snö och geologi – och kanske om människans natur.

Slutet är alldeles för långdraget och stundom för tekniskt – jag kan inte föreställa mig miljön på platsen där det utspelar sig alls, min erfarenhet av större fartyg är liksom Danmarksbåten, och det pågår i en smärre evighet. Men visst är det spännande och det är en skicklig och klurig deckare som inte följer standardmåtten. Och jag ska se filmen, det blir intressant att se hur man fått ihop denna tegelsten till långfilm på två timmar!

Frankissstein: en kärlekshistoria av Jeanette Winterson

Under min arbetsdag har jag idag gått en introduktionskurs i artificiell intelligens, för att få lite inblick i vad det innebär för företaget jag arbetar på, vart vi är på väg och hur framtiden kan tänkas se ut. Det passar ju ruskigt bra att Frankissstein låg härnäst bland mina utkast då – ja, jag ligger ungefär 18 titlar efter med mina texter och det är inte idealiskt, jag hade tänkt att jag skulle komma ikapp under sommaren men det verkar ha gått sådär. Bättre disciplin, alltså.

Hur som helst. Anledningen till att det passar så bra att skriva om Frankissstein idag är för att den handlar en hel del om AI och framtiden. En ung läkare, Ry, håller på att mot sitt bättre vetande förälska sig i Victor Stein, en av världens ledande debattörer kring AI. Samtidigt håller Ron Lord, som nyss flyttat hem till mamma i Wales efter en skilsmässa, på att utveckla en helt ny sorts sexrobotar. Och i Phoenix, Arizona finns ett kryogeniskt laboratorium (eller dylikt) där massor av kroppar efter döda människor finns bevarade i väntan på att bli återupplivade – men hur?

Som bas för berättelsen ligger Mary Shelley och hennes sällskap vid Genèvesjön i början på 1800-talet. Shelley skriver berättelsen om hur en vetenskapsman försöker skapa en icke-biologisk livsform, som vi förstås nu känner som Frankenstein.

Vad händer när människan inte längre är den mest intelligenta livsformen på jorden? Kommer de icke-biologiska formerna att ta över?

Det är förstås lite sci-fi här, och därför trodde jag att det inte skulle vara något för mig – men jag gillar verkligen Winterson och jag är SÅ glad att jag gav boken en chans, för jag tyckte otroligt mycket om den. Den är både rolig och läskig och väcker massor av högst relevanta tankar om var vi befinner oss och vart vi – kanske – kommer att hamna inom en hyfsat överskådlig framtid. Underhållande och utbildande. Strålande bra.

The day I met Suzie av Chris Higgins

Jag är ganska lättköpt med omslag. Visa mig en pocketbok, gärna av det lite större formatet, med ett bra omslag så är chansen att den följer med mig hem från biblioteket ganska stor. Är den dessutom brittisk är det nästan garanterat.

Så var fallet med The day I met Suzie – jag har aldrig hört talas om författaren förut men förstår att hon är populär, och boken lät som en intressant berättelse, som inleds med att huvudpersonen Indigo ringer till Samaritans (en sorts hjälplinje) för att prata om hur hennes livssituation har blivit ohållbar efter att ha träffat Suzie, en ny tjej i skolan, som är olik alla andra hon någonsin känt förut. Vi får veta på en gång att det finns en risk att både hon och hennes pojkvän kommer att hamna i fängelse om hon berättar sanningen för polisen, och sedan sprängs telefonsamtalet in bitvis i historien om vad som hänt.

Det är ett intressant berättarformat, för visst vill man gärna veta mer. Jag upplevde dock att boken blir lite väl predikande och utbildande, och tycker nog att en del saker som är menade att komma som en twist är ganska förutsägbara. Men så är väl målgruppen tjugo år yngre än jag också och förhoppningsvis lite mindre blasé 😉 Det känns inte helt trovärdigt att en duktig tjej från en bra familj med stöttande föräldrar plötsligt finner sig själv jagad av lånehajar – men vad vet jag.

Jag gillade nästan inte en enda av karaktärerna heller. Det måste man ju inte göra, men det hade antagligen hjälpt om jag hade kunnat uppbringa någon särskild sympati eller empati för någon av dem, utom möjligtvis Indigos föräldrar. Men epilogen blev lyckad – det gjorde Higgins bra.

Smakebit på søndag, 20 september 2020 – På andra sidan bron av Hanna Jedvik

Äntligen har jag fått tid att läsa På andra sidan bron, uppföljaren till Hanna Jedviks fina Sommarplåga. Och åh, vad den levde upp till mina förväntningar! Det är ju inte självklart att bok två blir lika bra som den första, men denna är ännu bättre. Ja – jag har faktiskt läst ut den, men jag valde veckans Smakebit redan igår, och den kommer från en passage ganska tidigt i boken.

”Lätt att jag skulle vara en säl om jag var tvungen att välja ett djur”, säger jag rakt ut i luften, släpper inte den lilla grå knubbsälen med blicken.

”Sälar är fina djur. Finns det någon särskild anledning till att du vill vara just en säl?”

”Sälar lever det perfekta livet, simmar omkring i havet eller ligger på klipporna och solar.”

”Det förstås.”

Att förklara hur fri jag känner mig i havet låter sig inte göras så lätt. Hur det är att bli ett med vågorna, känna vattnets starka krafter omsluta kroppen. Med livets krav ovanför ytan på betryggande avstånd.

”Och du då? Vilket djur skulle du vara?” frågar jag Jim.

Han funderar en stund och följer en sälunge med blicken.

Ur På andra sidan bron av Hanna Jedvik, Rabén & Sjögren: 2020

Det är så mycket jag älskar med denna boken – havet, Göteborg, text, sälar och bekanta gator och platser. Och kärlek, vänskap, musik, familj – och humor, mitt i svärtan. Jättefin ungdomsroman som passar alla åldrar, så att säga.

Det är grått i Göteborg idag och bokcirkel om Terapeuten av Helene Flood står på schemat i eftermiddag. Önskar er en fin fortsatt söndag! Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese!

One to watch av Kate Stayman-London

Bea Schumacher är modebloggare, plus size och stor på sociala medier. Hon har massor av följare (och många som försöker berätta för henne att hon lever ett livsfarligt liv, för alla vet väl att alla som är tjocka är hälsosamma? Nej, just det.) och är frispråkig och vass, och när hon efter några glas vin twittrar om hur kassa produktionen bakom Main Squeeze (som Bachelor eller Bachelorette kallas i boken) är på att ha deltagare av olika färg, storlek och ursprung blir hon plötsligt kontaktad av produktionen – som vill ha Bea som sin nästa huvudperson. Trots att Bea beslutat sig för att aldrig mer dejta tackar hon ja, efter moget övervägande och påhejande. Men hon kräver att männen som ska vara i serien också har ett mångfald. Säsongen kommer heller inte att spelas in i förväg och sändas i sin helhet, utan spelas in vecka för vecka inför sändning.

Bea är bekväm i sin kropp, men hon har ett behov av att ha kontrollen – och hon förstår ganska snabbt att i en TV-produktion ligger kontrollen hos produktionen. Redan i premiärprogrammet upptäcker hon att producenten ordnat med något som orsakar stor förödmjukelse men som verkligen drar upp tittarsiffrorna.

Och mångfaldet finns – här finns alla sorters män, från oskulder till Lotharios, och från framgångsrika charmtroll till stolpskott. Och kombinationer därav. Jag tänkte inte alls på boken som en romance när jag läste, men det är väl just det den är egentligen. Det är ett gott betyg att det gick obemärkt förbi hos mig 😉 Insprängt i narrativet finns en massa artiklar, tweets, avskrifter av poddavsnitt, mail och sms och sådant. Det piggar alltid upp!

Bea är en underbar karaktär. Hon är smart och rolig och skarp – men hon är inte perfekt, och det gör henne äkta. Ibland blir jag helt galen på henne, men det är realistiskt. Och beskrivningarna av alla fantastiska kläder i böckerna är helt ljuvliga, för att inte tala om miljöerna. I pandemitider blir jag extra knäsvag av tanken på att åka till Frankrike och New York.

Kate Stayman-London är verkligen one to watch – ursäkta, det var billigt. Hon har jobbat som digital skribent för Hillary Clinton, Barack Obama, Malala, Cher och Anna Wintour, som kuriosa. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av henne, för detta var verkligen mitt i prick.

Smakebit på søndag, 13 september 2020 – Terapeuten av Helene Flood

Det är en riktig hösthelg i Göteborg. Regn som kommer från alla möjliga och omöjliga vinklar och givetvis blåst på det. Jag får vara glad att de flesta av mina fritidsintressen kan avnjutas inomhus – såsom läsning, förstås.

Veckans Smakebit kommer ur Terapeuten av Helene Flood, en hyllad norsk spänningsroman som valdes till månadens bok i en av mina cirklar för diskussion nästa söndag. Den har inte riktigt huggit tag i mig ännu, men jag hoppas att den tar fart snart.

Hon gifte aldrig om sig, men verkar inte det minsta ensam. Hon känner så många människor, går på så många bjudningar. Det är exotiskt och oroväckande på samma gång. Ibland är hon hemma hos kändisar och hon har vänner med kopplingar till kungahuset, men det är ständiga byten i hennes umgängeskrets. En gång frågade jag Sigurd om han inte tyckte det var ett dåkigt tecken att det bland alla dem som omger Margrethe är så få som har funnits där länge. Sigurd tyckte inte om att höra det.

Hon står vid vardagsrumsfönstret och ser ut i trädgården när vi kommer in. Hon vänder sig mot oss och vinkar. Blicken är förkrossad. Sigurd var hennes älskling.

Ur Terapeuten av Helene Flood, Polaris: 2020

Vi lyckades sparka igång mitt gamla Nintendo Entertainment System igår. Hittills har bara ett spel kommit tillrätta, men det är min stora favorit Super Mario Bros 3. Underligt hur mycket jag minns, och hur mycket som fortfarande sitter i muskelminnet – jag har nog inte spelat på tjugofem år, men lyckades ändå ta oss genom tre världar (nästan) utan större problem. Tror dock att jag får läsa en walkthrough eller två, för jag vet säkert att det finns en massa små bonusar som vi missade… ett helt okej regnigt nöje!

Fler Smakebitar finns denna vecka på Flukten fra virkeligheten. Ha en härlig söndag!

Chinglish av Sue Cheung

Chinglish stod på engelska YA-hyllan på Högsbo bibliotek och väntade på mig en dag när jag egentligen inte alls skulle ha med mig något hem, men jag blev så sugen av omslaget och väntade mig en rolig dagboksroman med kul illustrationer. Och det fick jag också, men Cheungs bok (som är baserad på hennes egen barndom) tar en viss vändning när huvudpersonen bestämmer sig för att vara ärlig i sin dagbok. Hjärtskärande.

Men det är dråpligt och underhållande också. Jo är i yngre tonåren och det är åttiotal när boken börjar, och hennes familj har just flyttat från en ganska fin kinarestaurang till en betydligt fulare och mindre takeaway i Coventry. Hon vet inte riktigt varför de flyttade, men det är bara att hänga på. Hennes föräldrar sköter hämtmatsverksamheten trots att hennes mamma knappt kan ett ord engelska och det leder till en hel del incidenter. Vilket även systrarnas vänskaper med lokalbefolkningen gör, och pappans inköp av olika husdjur som ska bo i trädgården.

Teckningarna är fantastiskt bra (Sue Cheung är illustratör idag) och det är en väldigt charmig bok. På många sätt är den mycket brittisk – på andra är den långt ifrån västvärlden. Jättefin.

Ulysses av James Joyce

Vad kan jag skriva om Ulysses? Älskad och mindre älskad, hur det än är är det ett av de mest kända verken inom europeisk litteratur på 1900-talet och jag trodde nog aldrig att jag faktiskt skulle ta mig igenom den – men tack vare ett gemensamt projekt med en vän, där vi postade inlägg på instagram varannan dag om biten vi läst, så gick det. Och jag är väldigt glad för det, även om det stundtals var jättejobbigt. Stundtals var det nämligen jätteroligt också.

Man kan läsa våra inlägg här, om man vill! Tyvärr upptäckte vi efter att vi uppfann den smarta hashtagen att det även fanns någon sorts blomprojekt som pågick, men ni ser nog vilka som är våra. 25 dagar, 25 inlägg, en bautaroman.

Vi firade avslutat projekt med middag på Pinchos. Liten mat, stor litteratur 😉

Mot San Francisco av Clara Clementine Eliasson

Alla har väl hört I don’t like Mondays av Boomtown Rats och många har väl hört var formuleringen kommer ifrån, men jag personligen visste inte speciellt mycket mer än att det var just ett citat från en tonårstjej som var skyldig till en skolskjutning när hon fick frågan om varför hon öppnade eld.

Mot San Francisco berättar en historia baserad på Brenda Ann Spencer, som vid sjutton års ålder plockade upp ett gevär hon fått i julklapp av sin pappa för att skjuta mot Cleveland Elementary School. Här heter hon bara B, och berättaren är grannflickan Julie. 40 år efter händelsen rymmer B från fängelset, och Julie minns sommaren innan dådet när B och hon åkte på roadtrip utan gränser. Ska hon kunna hitta B denna gången?

Jag hade lite för höga förväntningar på denna roman – jag hade hoppats på något i stil med Flickorna, eller Girls on fire, men jag fastnar inte riktigt, det flyter på ytan. Efter bara några sidor fick jag författarskole-vibbar, vilket alltid talar för ett poetiskt språk (bra) men ibland blir det för konstlat och manierat (mindre bra). Det som nog ska vara djupt känns lite flyktigt.

Men det är ambitiöst och som debutroman sett känns det lovande för framtiden.

Smakebit på søndag, 6 september 2020 – Invisible Girl av Lisa Jewell

Idag är det höst i Göteborg. 13 grader, blåsigt och grått. Men jag omfamnar hösten med mustiga grytor, mycket deckare och mycket stickning.

Veckans Smakebit kommer ur Lisa Jewells senaste spänningsroman, Invisible Girl. Jag har faktiskt bara börjat, så jag kan inte säga så mycket mer än vad Smakebiten ger, men jag gillar hennes genrebyte och ser fram emot boken!

I duck down and pull my hoodie close around my face. Ahead of me the girl with red hair is picking up speed; she knows she is being followed. I pick up my speed to match hers. I only want to talk to her, but I can tell from the way she’s moving that she’s terrified. I slow down at the sound of muffled footsteps behind me. I turn and see a figure coming after us.

I don’t need to see their face to know who it is.

It’s him.

Ur Invisible Girl av Lisa Jewell, Atria Books: 2020

I eftermiddag blir det förhoppningsvis ett besök på Röhsska, följt av middag på stan. Jag önskar er en härlig söndag! Fler Smakebitar finns att hitta hos Astrid Terese.