Min storslagna kärlek (Skärblackatrilogin, #3) av Jenny Jägerfeld

Det har hänt mycket sedan Sigge och hans mamma och systrar flyttade till mormor Charlotte på The Royal Grand Golden Hotel Skärblacka. Sigge har fått kompisar, till och med en bästa kompis i Juno, och även om han fortfarande är rädd för att bli mobbad efter sina tidigare erfarenheter hemma i Rågsved är livet rätt gött. Förutom att han är kär i Adrian då. För som han säger själv:

En lista över fem saker som skulle vara mer behagliga än att vara kär i ADRIAN:

1. Droppa tabasco i ögat.

2. Använda två getingbon som handskar.

3. Bada med en brödrost.

4. Göra hål i öronen med ett hålslag.

5. Flytta ihop med en grizzlybjörn med aggressionsproblem.

Det drar ihop sig till klassresa, och Sigges klass behöver samla ihop pengar till klasskassan om de ska kunna resa till Gotland som de tänker sig. Här gäller det att klura. Och kanske är det på klassresan som Sigge äntligen ska få tillfälle att berätta för Adrian hur han känner?

Parallellt med detta har Sigges mamma bestämt sig för att hon och barnen har bott på The Royal Grand Golden Hotel Skärblacka för länge – det är dags att de flyttar till en egen lägenhet. Särskilt som Krille Maräng har börjat filma en dokusåpa om deras liv i samarbete med ett saltgurkeföretag. Men hur kan det bli bra med en flytt, när ingenting går upp mot hotellet och mormor Charlotte för barnens del?

Det finns så otroligt mycket att älska med dessa böcker. Karaktärerna är helt outstanding, särskilt lillasyster Majken som BARA TALAR I VERSALER. Klasskompisarna får alla vara sina egna personer (utom när två av dem blir ihop då, och de mystiskt verkar bli en och samma), alla är lite speciella på ett eller annat sätt och Junos ”komma-ut-scen” är verkligen sagolikt bra. (Det är ingen spoiler, tro det eller ej.) Dialogen är strålande och trovärdig, och berättelsen så vansinnigt rolig men samtidigt allvarlig.

Så gräsligt tråkigt att detta är slutet på trilogin – jag hoppas verkligen att dessa karaktärer kommer tillbaka, i en eller annan form, för de är unika på bästa sortens sätt.

Tidigare böcker i serien:

  1. Mitt storslagna liv
  2. Min storslagna död

Boken kan man köpa här. Den säljs som lämplig för 9-12 år men jag tror verkligen att högre åldrar kan ha stor behållning av den. Själv är jag till exempel 40.

Kultur-2022 i listform

Foto av Kaique Rocha pu00e5 Pexels.com

En summering av varje kulturår som går är ju alltid kul. Jag har skamlöst snott en lista hos enligt O.

Årets mest oväntade: Jag hade nog inte väntat mig att Marcus Berggrens debut En bra plats i skallen skulle vara ett sådant mästerverk som den är. Inte för att jag underskattar honom, men jag hade ingen aning om vilken fantastisk skrivartalang han är.

Årets klassiker: Solklart My Man Jeeves av P G Wodehouse. Jag har inte läst särskilt många klassiker ska sägas, men detta är hur som helst underbar läsning.

Årets knock-out: The White Lotus, som jag bara hört talas om i periferin men som jag hörde Wanda Bendjelloul prata om i P3 inför säsong 2 och kände att detta måste jag ju se. Och vilken tur att jag gjorde det. Så otroligt bra.

Årets nostalgitripp: Good pop, bad pop av Jarvis Cocker, som är ett enda frosseri i Cockers nostalgi – och delar av den, även i min.

Årets käftsmäll: Girls burn brighter av Shobha Rao. Oerhört hemsk och sorglig.

Årets mest frustrerande karaktär: Patricia i Tack för matchen av Paola Pellettieri. HerreGUD, det kliar inuti huvudet bara jag tänker på henne.

Årets kvinnokamp: Det får bli Take three girls av Simonne Howell, Cath Crowley och Fiona Wood.

Årets gråtfest: Jag gråter inte så mycket till kultur nuförtiden, men jag grät nog en lättnadens tår flera gånger om när jag läste Praktika för blivande föräldrar (nå – jag var redan förälder när jag läste ut den) av Agnes Wold och barnläkaren Cecilia Chrapkowska och fick förklarat för mig av experter att man kan ta och tagga ner några kilo på de flesta områden. Jag skrattade så att jag grät åt Min storslagna kärlek av Jenny Jägerfeld, och även åt Bögen är lös av Edvin Törnblom, där jag förvisso även satte skrattet i halsen.

Årets vemodigaste: Håller med Linda om Berätta tre saker av Callum Bloodworth. Hjärtskärande! Även Du kommer alltid ha Paris av Hanna Jedvik, men på ett annat plan.

Årets charmigaste: Magnifika Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach.

Årets historiska: Jag vet inte hur långt tillbaks man behöver hamna för att det ska vara historiskt, men om 43-44 år sisådär räcker så är det 1979 av Val McDermid. Får det vara historiska myter så har jag två tävlande, Kirke av Madeline Miller och Nordiska gudasagor av Katarina Harrison Lindbergh.

Årets blåsning: Om vi säger blåsning som i besvikelse, så blir det två stycken som ”alla andra” älskade och jag därför hoppades mycket på men luften gick ur totalt. Slutet blir vår början av Chris Whitaker och Skilsmässan av Moa Herngren.

Årets dystopi: Jag verkar ha klarat mig undan dessa under 2022, skönt nog. Dock kan man få en viss dystopisk känsla när man tänker på valrörelsen och hur det gick, och Tone Schunnesson har skrivit skarpt och roligt om bl.a detta i sin essäsamling Tone tur o retur: Tales från Bullshit City och andra ställen.

Årets grafiska: Liv Strömquists astrologi.

Årets nya bekantskap: Det måste ju vara Callum Bloodworth, eftersom jag läst hela hans utgivning under 2022: Berätta tre saker, 36 frågor om kärlek och Julakuten för ensamma hjärtan.

Årets asgarv: En bra plats i skallen som ovan, och Min storslagna kärlek, också som ovan.

Årets återseende: Familjen Walsh i Marian Keyes Again, Rachel.

Årets hatkärlek: Tja, kanske Skilda världar?

Årets mamma: Även här håller jag med Linda om Abi i You be mother.

Årets huvudperson: Titelkaraktären i Kim Jiyoung, born 1982 kommer att stanna med mig länge. Man glömmer inte heller Lacey Flint i första taget, och jag blev glatt överraskad när del fem i serien om henne släpptes, åtta år efter den förra.

Årets bifigur: Nells bonusdotter i The Skeleton Key av Erin Kelly, vars namn flyr mig nu.

Årets filmupplevelse: Ja, det är inte många filmer jag har sett under året som gick. Kommer spontant på två stycken som båda var bra, nämligen Jag är ju så jävla easy going baserad på Jenny Jägerfelds ungdomsroman, och Glass Onion: A Knives Out mystery som vi såg häromdagen. Något mer måste jag ju ha sett, men vad vet jag inte. Jo, första Downton Abbey-filmen såg jag! Och så plöjde vi alla Sällskapsresan för Johannes hade inte sett dem tidigare, det borde ha varit under 2022.

Årets filmatisering: Anatomy of a scandal på Netflix efter Sarah Vaughans bok var mycket bra.

Årets kulturella höjdpunkt: Skulle naturligtvis ha varit Bokmässan men då gick jag och la mig med (trolig) Covid. Fortfarande bitter över detta, men var mer eller mindre sjuk i elva dagar i den vevan så det var ju tur att jag stannade hemma och inte smittade ner hela kultureliten. Därmed vinner den traditionella Varbergshelgen i januari. Om drygt tre veckor är det dags igen och jag längtar.

Årets kan-inte-släppa-den: Göra mig förtjänt av Alice Dadgostar. Tänker på den varenda gång jag går eller åker förbi en förskola. Om någon månad är det dags för oss att börja söka plats åt Julia och jag hoppas så att hon får pedagoger som mår bra.

Årets debut: Alltså – Annette Bjergfeldts Höga visan på Palermovägen kom ut på svenska 2021 och på danska 2020 men jag läste den 2022 så det får räknas.

Årets avslut: Slutet på säsong två av The White Lotus, 100%.

Årets album: Ska det vara något som släpptes 2022 så får det vara A bit of previous av Belle & Sebastian, som vi egentligen skulle se om två veckor efter att konserten redan bokats om från april. Nu är den istället inställd vilket är hemskt tråkigt. Ska det vara vad jag lyssnat mest på är det antagligen, som vanligt, Amy Winehouses Back to black eller Magnetic Fields 69 Love Songs.

Årets låt: Enligt Spotify är det The boy with the arab strap med Belle & Sebastian men jag får faktiskt inte ihop det alls med verkligheten då jag vet flera låtar jag definitivt lyssnat på mer. Sedan vill jag egentligen inte vara en sån där koketterande småbarsförälder som med fejkad uppgivenhet fnissar åt att diverse vaggvisor ligger etta på deras Spotify Wrapped men det går tyvärr inte att komma ifrån att Djurens vaggvisa med Humlan Djojj är väldigt vanligt förekommande i detta hem.

Årets citat: Jag skrattar fortfarande åt en replikväxling i gamla klassiska utomjordingsserien ALF, som vi tittar på lite då och då på HBO Max:

ALF: Come on Willie, let’s go home and burp the baby.
Willie: The baby’s not even born yet, ALF.
ALF: All right. Let’s just go home and burp.

Bästa böckerna 2022

Jag har undvikit att öppna datorn alls sedan jag gick på julledighet, och innan dess jobbade jag som en galning och hann inte ens tänka på att skriva blogginlägg. Bättring ska ske 2023 (det rimmar ju till och med!). Idag ägnade jag en liten stund åt att kika på vilka böcker jag gett femmor på Goodreads under året och det var faktiskt hela tjugofem stycken. En av dem – Lucky Lada och jag – hade jag gärna gett en sexa så den vinner ju det hela förstås. Håll tillgodo!

Magiska godiskulor av Baek Heena

Baek Heena tilldelades ALMA-priset 2020 och jag har läst och blivit mycket förälskad i hennes bok Magiska godiskulor.

Det är en bilderbok som handlar om Dongdong, en liten kille som är rätt ensam. Han går och köper sig en påse godiskulor, och de visar sig vara magiska! När han äter dem kan han höra soffan prata, han hör vad pappan egentligen menar mellan allt tjat – att han älskar Dongdong – och mormodern, som berättar att hon har det bra som det är. Till sist ger kulorna Dongdong modet att ta steget för att fråga en kompis om de ska leka.

Det är inte bara en söt berättelse, bilderna är helt ljuvliga. Jag läste den två gånger på raken och ser fram emot att läsa fler. Och att köpa dem till vår lilla dotter när hon blir lite större och slutar äta upp böcker och riva sönder dem.

Den inbundna boken är tyvärr slut hos förlaget, men man kan köpa e-boken här – eller läsa den i en app nära sig.

IB: som i inhämtning Birger av Lena Ebervall och Per E. Samuelsson

IB-affären är något som varit ganska abstrakt i mitt medvetande. Jag vet att det handlade om åsiktsregistrering och jag vet att Jan Guillou hamnade på Långholmen. Mycket mer än så har det inte varit. Jag var lite tveksam när den valdes till bokcirkelbok ärligt talat, men jag har läst annat av författarna och vet att de skriver intressant och så man förstår. Och det var både lärorikt och lite lagom underhållande.

Jag tror att man har betydligt större behållning av boken om man faktiskt minns IB-affären och hur det skrevs och talades om den då. Bitvis blir det lite tjatigt – bitvis är det riktigt spännande, särskilt när de håller på och härjar i Göteborg.

Jag tror att avsnittet av P3 Dokumentär som behandlar IB-affären är mer på min nivå. Men jag är ändå glad att jag läste ut boken och fick lite mer grepp om det hela.

Boken kan man köpa här.

Kim Jiyoung, born 1982 av Cho Nam-Joo

Kim Jiyoung är en vanlig, medelklasskvinna i Seoul. Hon har haft en bra jobb som marknadsförare men har just slutat arbeta för att ta hand om sin dotter på heltid – som många koreanska kvinnor förväntas göra.

Efter en tid börjar hon uppvisa märkliga symtom – hon börjar imitera andra kvinnor, levande och döda och somliga som hon aldrig ens känt. När hon faller djupare in i denna psykos skickar hennes man iväg henne till en psykiater, och boken består således av Jiyoungs berättelse om sitt liv.

Män har alltid favoriserats. Ganska kort innan Jiyoung föddes var det fortfarande vanligt att man aborterade flickfoster, och gjorde man inte det firade man inte direkt en dotter i familjen. Nästa gång, ska du se, blir det säkert en son.

Hemma var lillebror viktigast, i skolan tvingades flickorna ha strikt uniform medan pojkarna var mycket friare. I vuxen ålder sätter manliga kollegor upp kameror på damtoaletterna och lägger upp bilderna på nätet. Och när det väl är dags att få barn är det som sagt förväntat att en kvinna ger upp sin karriär.

Under berättelsens gång moderniseras Sydkorea – åtminstone på pappret. ”Familjeplaneringen” där man siktar på söner överges och nya lagar om diskriminering kommer på plats. Men vilken skillnad gör det egentligen i praktiken?

Mycket snyggt om feminism och förtryck som ibland gömmer sig bakom tradition. Att Jiyoung börjar tala och agera som kvinnor som gått före henne är en tjusig metafor kring hur Cho Nam-Joo egentligen skriver om alla kvinnor. En viktig och väldigt bra roman. 

Boken kan man köpa här.

Läst i november 2022

Foto av Designecologist, Pexels.com

Det blev bara tio böcker i november, vilket nog är lägst i år. Jag somnar med min Storytel Reader i handen vareviga kväll, trots att jag lägger mig tidigt för att hinna läsa en stund. Men så är det. Mörker, mycket på jobbet och inte minst världens piggaste ettåring. Vissa saker i den listan är mer angenäma än andra. (Egentligen gillar jag mörkret nu när adventstider är här, men det är verkligen inte helt lätt att kliva ur sängen klockan 06 de dagar jag ska till kontoret.)

  1. Magiska godiskulor av Baek Heena – ✯✯✯✯✯
  2. Kim Jiyoung, born 1982 av Cho Nam-Joo – ✯✯✯✯
  3. Min storslagna kärlek (Skärblackatrilogin, #3) av Jenny Jägerfeld – ✯✯✯✯✯
  4. Marple: Twelve new stories av bl.a Elly Griffiths, Val McDermid och Lucy Foley – ✯✯✯
  5. Skuggläge (Strindberg, #3) av Kristina Ohlsson – ✯✯✯✯
  6. P.S. I still love you (Lara Jean, #2) av Jenny Han – ✯✯✯
  7. Bleeding Heart Yard av Elly Griffiths – ✯✯✯✯
  8. Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht – ✯✯✯
  9. Julakuten för ensamma hjärtan av Callum Bloodworth – ✯✯✯✯
  10. Almost American Girl av Robin Ha – ✯✯✯✯✯

Ganska få titlar men flera mycket bra betyg! Längre texter kommer så fort jag hinner.

The weekend av Charlotte Wood

I The Weekend samlas tre kvinnor, Jude, Wendy och Adele i sin gemensamma vän Sylvies hus som nu efter hennes död ett knappt år tidigare ska tömmas och städas inför försäljning. Jude är före detta krögare, Wendy intellektuell debattör och lärare och Adele bedagad teaterskådis. De är diametralt olika och det blir tydligt redan på väg dit. Det är även tydligt att det var Sylvie som höll dem alla samman – nu har de väldigt lite gemensamt.

Det handlar mycket om åldrande, självkänsla, det förflutna och det potentiellt kommande. Mycket av berättelsen sker helt och hållet i kvinnornas huvuden – när de väl interagerar är det skavigt. Boken utspelar sig under julhelgen och det är alltid lite märkligt att tänka på att det är högsommar på julafton på södra halvklotet tycker jag.

Med i berättelsen finns också Wendys gamla hund Finn, som inte är välkommen inomhus om Jude får bestämma (och det gör hon oavsett). Han är döv och halvblind och vankar av och an, av och an. Alla vet att det humana vore att låta honom somna in men det känns helt omöjligt för Wendy. Finn blir en sorts metafor för vänskapen kvinnorna emellan, som kanske egentligen gjort sitt – men…

Det händer några större saker i boken men främst är det ganska långsamt, utan att för den sakens skull bli tråkigt. Jag tyckte mycket om den, även om den inte är så himla peppig kring det där att bli äldre…!

Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur. Boken kan man köpa här.

The Mother-in-Law av Sally Hepworth

Sally Hepworths Svärmodern säljs som en spänningsroman, men jag vet inte riktigt om jag skulle placera den rakt av i det facket. Detta är en relationsroman, förvisso med död och elände men framför allt handlar det om en familj, där det finns mycket kärlek och omtanke men också enormt mycket sår och skav.

Lucy Goodwin är hemma med sin familj – maken Ollie och barnen Archie, Harriet och Edie – när polisen kommer till dem en kväll. Ett tydligt tecken på dåliga nyheter, och det visar sig att hennes stenrika svärmor Diana har hittats död i sitt stora tjusiga hus. Bredvid henne ligger en tom flaska med ett gift som man bara kan få tag på på de mörkare delarna av internet. Ett självmordsbrev har hittats – men det låg i en skrivbordslåda istället för på en plats där det enkelt skulle hittas. Något är lurt.

Berättelsen kommer i flera tidsperspektiv – ”Past”, som dels berättas kronologiskt från när Lucy och Ollie träffades tio år tidigare, men dels från Dianas tid som ung vuxen.

”Follow the money”, brukar man säga, och detta handlar väldigt mycket om pengar. Både Ollie och Lucy och Ollies syster Nettie och hennes man Patrick, är i skriande behov av just pengar. Ollie för att kunna köpa ett litet hus åt sin växande familj och senare för att rädda sitt företag – Nettie för att få det hon önskar mer än något annat – ett barn. Deras pappa Tom, jovialisk och ganska mjuk, är mer än villig att skjuta till pengarna som han och Diana har i överflöd men Diana sätter sig på tvären. Hon tycker att man ska kämpa för att få det man vill ha, och att det sämsta hon kan göra för sina barn är att hjälpa dem ekonomiskt – för hur ska de lära sig något om de får allt serverat?

Spännande – nja, det vet jag inte om det är, riktigt. Däremot är det en väldigt medryckande berättelse om familj, girighet, diametralt olika sorters kärlek och desperation. Jag gillade den! Har tidigare läst Familjen i huset bredvid av samma författare och var ganska svalt inställd till den, så Svärmodern blev något av en positiv överraskning.

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur. Boken kan man köpa här.

Smakebit på söndag, 27 november 2022 – The Agathas av Kathleen Glasgow och Liz Lawson

Glad första advent! Vi pyntade igår och satte faktiskt till och med upp granen. En liten plastgran ska sägas, men ändå. Jag är uppvuxen med att granen kommer upp först ett par dagar före julafton men nu får det bli såhär och det är väldigt mysigt. Idag kommer min mamma på adventsfika och för att hänga med Julia förstås och i eftermiddag går vi eventuellt på en adventsgudstjänst som är specialanpassad för barn. Vi är inte sådär vådligt religiösa, men Johannes och Julia går på rytmik i kyrkans regi och har blivit tjenis med kantorn, så det kanske blir så beroende på energinivåer på samtliga och humör på lillan, som väckte sin pappa vid fyratiden imorse.

Igår kväll somnade jag med telefonen i handen, läsande The Agathas av Kathleen Glasgow och Liz Lawson. Jag har haft den hemma från bibblan i två omgångar men inte hunnit läsa den någon gång, så var glad när de ville köpa in den som e-bok istället. Det ska vara en ”teen mystery” som jag sett lite här och var på sociala medier och hittills gillar jag den.

”I look at the flyer. It’s Brooke’s sophomore-year photo, her long brown hair shining, her eyes clear and bright blue. She’s tucked into a crevice if a tree, beautiful and perfect. Have you seen me? the flyer says. Missing since October 31st, 10pm, on or near Highway 1, off the Castle exit, possibly by the Lookout. Brooke Donovan, 5’5″, 105 pounds, brown hair, blue eyes.”

There’s something so sad about seeing a girl you know, even just glancingly, reduced to a photo on a piece of paper and a plea for help.”

Ur The Agathas av Kathleen Glasgow och Liz Lawson, HarperCollins: 2022

Jag önskar er alla en fin första advent! Fler Smakebitar finns hos Betraktninger.