Apples never fall av Liane Moriarty

Tvärtemot de flesta andra blev jag inte såld på Liane Moriartys första bok, Öppnas i händelse av min död. Som tur var gav jag henne en andra chans när Stora små lögner kom, för den är ju fantastisk (liksom tv-serien) och därefter har det mesta varit riktigt bra. Apples never fall, eller Äpplet faller inte som den heter i svensk översättning, är en spännande och riktigt bra roman. Jag lånade den på engelska som e-bok på biblioteket och det var bra, för då kunde jag läsa på telefonen på nätterna (jag har extremt svårt att somna om efter matleverans till lillan) – den är ganska omfångsrik och underhöll mig i några nätter.

I utkanten av Sydney bor Stan och Joy Delaney. De har varit mycket framgångsrika tennisspelare, men startade istället en tennisakademi när de drog sig tillbaka från eliten. Deras fyra barn var alla lovande tennisspelare som unga, men ingen av dem ägnar sig åt det numera. De har sina egna vuxenliv, och särskilt Joy längtar desperat efter barnbarn.

En kväll knackar det på dörren hemma hos dem – en ung kvinna, barfota och blödande ber om att få komma in och få hjälp. Det får hon, och mer därtill – innan barnen Delaney vet ordet av har kvinnan, Savannah, flyttat in hos Stan och Joy. Hon lagar all deras mat och får i gengäld både omsorg och saker.

På Alla hjärtans dag försvinner Joy spårlöst. Hennes telefon hittas bakom en säng och där stannar spåren. Hon skickade ett märkligt sms till sina barn strax innan hon försvann, men ingen kan förstå vad hon menade. Polisen misstänker Stan, som verkar ha väldigt mycket att dölja för att vara oskyldig – och barnen kan inte enas om vad de ska tro. Två är säkra på att han är oskyldig, två är inte övertygade – en dubbelmatch, med andra ord. Bra parallell, tycker jag!

Jag listade ut en del av upplösningen i kapitel 23 (av 76) och det är ju tillfredsställande när man har rätt. Kanske har jag blivit bättre på att plocka upp mer eller mindre subtila ledtrådar i spänningsromaner under de senaste åren. Men allt förstod jag inte, och jag var underhållen och stimulerad hela romanen igenom. Tempot är dock ganska långsamt och det gör ingenting när man ägnar sig åt nattlig läsning, Kapitlen är korta vilket jag uppskattar och Moriarty skriver med ett trevligt driv, med bra dialog och oftast välrundade karaktärer. Bra men inte exceptionellt.

Boken kan man köpa t.ex här!

Livsregler för en medelstor get av Ina Ekegård

I februari hade vi tema Grekland på Kaffe och Kultur, och när det var min tur att lämna förslag på böcker till Bokbubblarna sökte jag på ”Grekland” på Storytel och fick bland annat upp denna, som blev vald i omröstningen. Det var väl inte riktigt så mycket Grekland som jag hade hoppats eller som baksidestexten utlovade, men jag läste klart i alla fall. Det är lättläst och stundtals riktigt humoristiskt.

Det hela var lite stökigt för mig, men nu ska vi se: Julia och Adam jobbar på ett äldreboende, där den vresige Bernt bor. Han berättar som sitt barnbarn Elvira, som han skulle vilja få kontakt med, och när hon äntrar berättelsen kommer även hennes kompis Patrik, som har en cp-skada och sitter i rullstol, och hans kompis Anton, med vilken Patrik planerar en road trip till Grekland (den vi lovades i baksidestexten). Om det stannade här och berättelsen höll ihop hade det varit en sak, men jag håller med enligt O om att det kunnat bli flera böcker där karaktärerna fått ta plats med sina egna berättelser, nu blir det väldigt flaxigt men inte utan flera goda idéer. Jag hade gärna velat veta mer om Patrik och hans liv, och förstås om hans och Antons upplevelser i Grekland. Jag har inte kommit över speciellt mycket i litteraturen om funktionshindrade som i stort sett lever ”vanliga” liv men behöver assistans på heltid och jag tycker väldigt mycket om Patrik.

Boken kan man köpa t.ex här. Det är en fristående uppföljare till Schimpansen från Munkfors som handlar om Elviras mamma och utspelar sig många år tidigare.

Spionen som kom in från kylan av John le Carré

Jag tror aldrig att jag har läst en spionroman förut, och jag måste erkänna att jag var lite skeptisk. Men bokcirkelböcker försöker jag att alltid läsa, så det var bara att köra. Detta visade sig vara bok tre i någon form av serie. Författaren har själv jobbat inom brittiska underrättelsetjänsten (om jag förstått det rätt) och visst märks det att det finns sakkunskap bakom berättelsen.

I korta drag handlar det om en brittisk spion, som vill avsluta sin karriär men tar sig an ett sista uppdrag – det går dock inte så bra. Han återkallas till London, men skickas sedan iväg på nytt uppdrag av sin boss, som är fast besluten att sänka chefen för Östtysklands underrättelsetjänst.

Jag upplevde detta som en väldigt manlig roman – åtminstone så som det skulle vara på 60-talet när den publicerades. Det känns som om le Carré verkligen gått in för att göra det hela så oslipat som möjligt, det är whiskey och cigaretter och ryggdunk. Det gör väl ingenting egentligen men jag har lite svårt för det, på samma sätt som med Spelaren av Harlan Coben. Jag blir lite trött och ska villigt erkänna att jag skummade delar av texten vilket uppenbarligen inte gjorde något för det verkar inte som om jag missat något väsentligt.

Mot slutet tände jag till, när det var dags för en ganska märklig men väldigt spännande rättegångsscen. Court drama har intresserat mig sedan min moster stack några av Rosenbaum-deckarna i händerna på mig en sommar för minst 25 år sedan och jag läste med en frenesi och hjärtat i halsgropen för det var så otroligt spännande. Så spännande var inte här, men ändå, det fick mig att känna att det ändå var kul läsning när jag var klar.

Boken kan man köpa t.ex här.

Smakebit på söndag, 27 mars 2022 – Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

En av mina absoluta favoriter bland självbiografiska böcker är Toast (2003) av den engelska tv-kocken Nigel Slater. Han berättar om sitt liv genom maten – varje kapitel har en maträtt (eller matvara åtminstone) som titel och den är verkligen fantastiskt fin. Enligt GP:s recension är matminnena i Karolina Ramqvists bok också självbiografiska – även Bröd och mjölk berättar om en barndom och uppväxt genom maten. Mormors risgrynspudding, mammas pannkakor, kalopsen hon som barn försöker laga till sin morfar. Det känns mer som om det handlar om vemod och ensamhet än maten i sig, men den är absolut ett slags ”bärare” av meddelandet. (Det finns ett ord för det, men jag har tyvärr gröt i huvudet.) Ett tema hittills är även moderskap och kärlek. Veckans Smakebit kommer hur som helst ur Karolina Ramqvists Bröd och mjölk.

”Jag såg på morfar och hans näsborrar vädrade i luften. Det luktar mat, sa han, och jag blev glad eftersom jag visste att han tyckte om när det gjorde det. När mamma sa att det luktade mat, till exempel i trappuppgången hemma i vårt hus, var det något dåligt, men när morfar sa att det luktade mat var det bra. Han tyckte till och med om oset som fyllde lägenheten like en dimma varje gång mormor stekte pannkakor eller pannbiff och han brukade alltid se glad ut när han satte sig ner vid ett bord, slog ihop händerna med en smäll innan han inspekterade det som lagts fram för honom med förväntansfull min och högg in.

Ur Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist, Norstedts: 2022

Klockorna har ju ställts fram inatt så allt känns lite förskjutet – men det var ju skönt att få en inbillad sovmorgon då Julia inte vaknade förrän 07:45 ny tid 😉

Jag börjar se fram emot lässtunder på balkongen nu, hoppas att våren är här för att stanna! Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese.

Fotnot: Jag upptäckte just att Nigel Slaters Toast finns på Storytel som ljudbok, inläst av honom själv. Han är ljuvlig att lyssna på, så jag kan bara tänka mig att boken är härlig lyssning. Han har också skrivit en väldigt fin bok som heter Eating for England om brittisk matkultur, som ju är så oförtjänt bespottad. (Allt är inte njurpudding och haggis.) Finns på samma länk! (Där finns förvisso fler böcker av honom och jag kan bara rekommendera allt – det är lite lustigt med kokbok som ljudbok, men två av mina andra favoritljudböcker är också åtminstone delvis receptböcker, Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten och Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren.

Fallvind (Doggerland, #5) av Maria Adolfsson

Jag är så otroligt förtjust i Maria Adolfssons fiktiva örike Doggerland att det är inte klokt. (Ja, jag vet att landområdet har funnits på riktigt, men det är inte det jag syftar på.) En blandning av Skandinavien, Storbritannien och Nederländerna – bara det är ju kul. Och effektivt, tycks det mig. Invånarna i Doggerland känns i många fall bohuslänska – lite kärva i kynnet såsom människor som lever sina liv vid havet och med hård vind verkar bli.

Det är lite intressant nu, varenda gång jag slår upp en bok som är skriven under de senaste två åren – kommer pandemin att finnas med, eller låtsas man inte om den? Här finns den med – vi är alldeles i början utav den. Handlingen påverkas inte så mycket, förutom att huvudpersonen Karen och hennes familj måste upplåta sitt hus åt hennes mamma och styvfar vars hus har brunnit – det är mest mindre detaljer, såsom avstånd och munskydd och någon kollega som blir sjuk. Mer än så orkar vi väl inte riktigt med just nu, eller hur?

Karen Eiken Hornby är en strålande huvudperson. Hon har sina fel och brister och är medveten om dem, hon är en skicklig polis, hon bryr sig mycket om de hon älskar och hon engagerar mig väldigt. Hon har en stor tragedi i bagaget men har nu byggt upp ett nytt sammanhang och till och med blivit mamma kring 50. Hon är egentligen föräldraledig när boken tar sin början, men kallas in tidigare på grund av sjukdom när två ungdomar hittas döda i huvudstaden Dunker under ett och samma dygn – finns det någon koppling, förutom att de är ungefär lika gamla? Karen tvingas dessutom jobba med den korrekta och prydliga Astrid Nielsen, som vi kanske har träffat på i periferin i tidigare böcker (jag minns ärligt talat inte) men nu får lära känna på närmare håll.

Deckargåtan är spännande och smart och motivet något som tyvärr alltid är aktuellt. Angela Kovacs läser som vanligt mästerligt – denna serie är en av få deckare som jag orkar lyssna på i sin helhet. Det är så trevligt att Doggerland dök upp!

Boken kan man köpa t.ex här.

Smakebit på söndag, 13 mars 2022 – Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach

Våren är här! Eller ja. Det är fortfarande minusgrader på nätterna men igår var det 12 grader i skuggan och hela 19 i solen, om man ska tro termometern på Frölunda torgs ”resecentrum”. Gott är det i alla fall och vi har gjort utflykter till havet både igår och i förrgår.

Julia fick träffa havet för första gången, och vi hoppas förstås att hon gillade det och kommer att gilla det lika mycket som vi gör. Planen är nu att ha badat allra senast 1 maj (ja, vi vuxna då) men kommer våren på allvar tidigare blir det nog svårt att motstå när vi nu har det så lyxigt att vi är där på en kvart med buss från närmaste hållplats.

I fredags släpptes äntligen den tredje boken av en av mina stora favoriter, Maria Maunsbach. Lucky Lada och jag. Jag började läsa så fort jag fick chansen och har sedan dess läst vidare varje ledig stund. Det handlar om den skånska landsbygden en juldag då Freja Morgonstjerne befinner sig hemma hos sin mamma och har bestämt sig för att gå på hemvändarkvällen på Lucky Lada, nöjespalatset i Höör. Hon har aldrig varit där förut men nu är det dags, under förevändningen att skaffa inspiration till sin nästa roman. Medan hon försöker hitta någon att gå dit med tillbringar hon dagen med sin mamma, och får höra och berättar själv både skvaller och skrönor från bygden, och i takt med samtal och sms till gamla vänner får vi veta det mesta om Frejas barndom och uppväxt. Hittills är jag förtjust och road.

”Mamma stänger av massageapparaten från Lidl, tystnaden lägger sig i vardagsrummet. När surret försvinner förstår man hur högt den faktiskt låtit.

– Nä, nu måste jag göra något vettit, jag kan ente bara sitta här å dra mig, säger mamma.

Jag hör hur hon går ner i källaren, hennes hårda steg, och att hon går in i tvättstugan. Förmodligen ska hon vika tvätt. Efter en kort stunds vila är hon tvungen att göra något, och detta något ska vara vettigt. Av nytta. Jag är inte alls likadan, har inte det behovet, att ständigt vara nyttig.

Jag skriver till Maja och Sirintar.

Jag: Vad ska jag ha på mig på Ladan tycker ni?
Sirintar: Skottsäker väst.
Maja: Partytopp.

Ur Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach, Natur & Kultur: 2022

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Lesekunst! Vad dagen håller i sitt sköte förutom förhoppningsvis lite läsning vet jag inte riktigt ännu, vi promenerade och handlade tidigt då lillan enligt sin pappa ”knorrade som Leif G W Persson” och jag har satt en deg till frallor, men annars är dagen ett oskrivet – men soligt – blad.

Det ondas väsen (Kommissarie Gamache, #11) av Louise Penny

Jag fortsätter med min älskade Gamache, även om jag verkligen borde spara på dem. Monika läser dem efter årstid och jag önskar att jag hade det tålamodet men jag måste ju bara veta vad som händer härnäst…

Det ondas väsen är helt olikt något jag tidigare läst i deckarväg. Här finns saker som jag inte ens visste existerade. Så himla intressant! Och kul att kunna lära sig saker även av litteratur som främst är underhållning.

Armand och Reine-Marie Gamache har nu dragit sig tillbaka i Three Pines på heltid. Livet går sin gilla gång för dem och de andra invånarna. Ett stadigt inslag är nioårige Laurent Lepage, som gång på gång kommer in i byn med sin käpp och berättar om alla yttre hot som finns mot Three Pines och som han måste bekämpa – drakar och dinosaurier och flygande tefat, till exempel. Naturligtvis är det ingen som tror honom, men när han plötsligt försvinner måste man utvärdera det sista han varnade för – ett monster i skogen. Och det man finner är mycket riktigt ett monster – men inte riktigt av den vanliga varianten. En del av Three Pines historia nystas upp vid sidan av brottet, och som alltid är det spännande, underhållande, oförutsägbart och mycket välskrivet. En njutning i deckarform.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

  1. Mörkt motiv
  2. Nådastöt
  3. Den grymmaste månaden
  4. Ett förbud mot mord
  5. Ett ohyggligt avslöjande
  6. Begrav dina döda
  7. En ljusets lek
  8. Det vackra mysteriet
  9. Hur ljuset tar sig in
  10. Den långa vägen hem

Klänning för korta kvinnor av Kristina Appelqvist

Kristina Appelqvists deckare om Västgöta Universitet med först rektor Emma Lundgren i huvudrollen och därefter litteraturforskaren Helena Waller, har varit stora favoriter för mig. Nu har Kristina Appelqvist bytt miljö och huvudperson helt – vi pendlar mellan Stockholm och Mjöbäck i Svenljungatrakten. Kul!

Nina Storm, kommunikationschef på en kulturmyndighet i Stockholm, reser till Mjöbäck för att ta hand om arvet efter sin moster – en stor prästgård. När hon går igenom huset hittar hon stora mängder sedlar i en garderob. Osäker på vad hon ska göra tar hon hela kartongen med sig hem till Stockholm och gömmer den på sitt kontor, men innan hon vet ordet av är den försvunnen. Chefens assistent har budat den hem till chefen ifråga i tro om att den innehåller broschyrer, och en vild jakt tar sin början – vid sidan om krishantering gällande något som uppstår på myndigheten.

Hon får hjälp av en vän och kollega, som har sina egna (litterära) problem vilket gör att även han är desperat i sin jakt efter pengarna. Det blir riktigt rafflande och spännande – och delvis otroligt roligt. Somliga personporträtt är helt fantastiskt kul, och bitar av hur det är att arbeta på kontor är väldigt lätta att känna igen – även om jag verkligen inte arbetar på statlig myndighet.

Boken kan man köpa t.ex här.

Andra böcker av Kristina Appelqvist:

Den svarta löparen
Den som törstar
Liv i överflöd
De blå damerna
Minns mig som en ängel
Flickan framför muren
Smultron, bröllop och döden
Den fjärde pakten
En giftig skandal

Dancing girls and other stories av Margaret Atwood

Jag är fascinerad av Margaret Atwood, men har egentligen läst väldigt lite av henne – bara Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar. Som del av Kanadatemat på Kaffe och Kultur tänkte jag se till att läsa något mer av henne, och hittade denna novellsamling som ebok på Storytel. Jag läste på lite om den innan jag började och upptäckte att den skulle innehålla en omtalad och kontroversiell novell som heter Rape Fantasies, och handlar om en diskussion mellan människor där det visar sig att uppfattningen om vad våldtäkt och sexuellt våld är skiljer sig väldigt från människa till människa. Nu var just den inte med i denna samlingen av oklar anledning. Jag vill dock gärna läsa den, då det verkar som om det är en text som bl.a studeras på universitet.

Jag ska villigt erkänna att jag inte läste alla noveller, men ungefär hälften. De handlar om mänskliga relationer och konflikter, och känns väldigt kanadensiska i det att de behandlar skillnaden mellan landsbygd och stad, och mellan det engelska och franska. Det är intressant! Jag hade kanske velat ha någon lite tydligare röd tråd för att fastna ordentligt, dock.

Jag ser nu att det ska komma en nyutgåva under året som man kan förbeställa här.

Dagboken jag faktiskt skrev (Dagboken, #2) av Jessika Devert

Dagboken jag aldrig skrev kom som en frisk fläkt förra våren – trevlig relationsroman i göteborgska miljöer. Stundtals hysteriskt roligt, stundtals ganska hjärtskärande. Nu är den namnlösa huvudpersonen tillbaka (nå, vi får faktiskt ett namn på henne till sist) – nu har hon bestämt sig för att skriva dagbok i ett år till, men denna gången för sin egen skull. Dottern Viktoria ska inte få läsa – hon är fortfarande lätt traumatiserad av förra volymen.

Huvudpersonen jobbar fortfarande som chefsläkare på akuten på Sahlgrenska och lever tillsammans med sin Rikard, som är ambulanssjuksköterska. Det är dags att börja planera bröllop och hon har tusen saker att tänka på – som om jobbet inte vore nog. Konflikterna med systern Helena är intakta och relationen till mamman ansträngd – men så händer något som gör att familjen måste åtminstone närma sig varandra. Vid sidan av detta börjar hon oroa sig för att Rikard är lite väl förtjust i sin nya kollega. Men barnbarnet är i alla fall det sötaste som finns, och nog ska det väl bli roligt att komma iväg på akvarellkurs med bästisen Bella?

Boken beskrivs av förlaget som en Bridget Jones för en mogen publik, och det stämmer väl delvis. Det är underhållande med viss igenkänning och med driv, energi och humor. Klara Zimmergren läser in även denna, och jag önskar att jag hade lyssnat för hon gjorde det så himla bra med första – men lyssna på ljudbok är ingenting jag har någon speciell möjlighet till just nu. Läsa e-bok kan jag dock göra i mörkret 😉

Boken kan man köpa här. Utöver första boken i denna ”serie” (som tyvärr verkar ta slut här) har jag läst Katthotellet vid kusten av samma författare.