Smakebit på søndag, 11 april 2021 – Because of you av Dawn French

Idag tror och hoppas jag att väderappen har blivit galen, för annars ska vi tydligen förvänta oss någon form av snöyra inom en timme. Jag måste säga att jag klarar mig gott utan mer snö denna vår (även om vi förskonades förra helgen). Men igår var det en riktigt härlig vårdag som bjöd på en långpromenad, så gott.

Veckans Smakebit kommer ur Because of you av Dawn French, som härligt nog hamnat på långa listan för Women’s Prize for Fiction 2021. Jag älskar henne för både sina komiska roller (såsom The Vicar of Dibley) och arbetet med Jennifer Saunders, men hon är även otrolig på att uttrycka sig i mer allvarliga ordalag, dock aldrig utan humor.

Because of you börjar med en berättelse om millenniumskiftets natt och två par som är i färd med att få sina första barn. Dock lämnar bara ett av paren sjukhuset med en bebis – men inte riktigt av den anledning man kan tänka sig. Jag har bara hundra sidor kvar eller så, men vill verkligen inte berätta för mycket så smakbiten kommer från första kapitlet.

Try to imagine two more different couples than these. You can’t. They are as opposite as it gets. Oil and water. Salt and sugar. Always and never. Lost and found.

As midnight came and went, so too did Julius’s hope of Anna giving birth exactly then, with the bongs and firecracks of the new millennium heralding the baby’s arrival.

”Any chance you could push a bit harder, babe?”

”I hope you’re joking, you weapons-grade twat,” Anna panted.

”Course!” Julius chuckled.

(He wasn’t joking.)

It would’ve made a perfectly nice story. There might even have been some coverage, which could have boosted Julius’s stalling profile. Yes, there might. But the baby didn’t come then. So there wasn’t. And his disappointment was palpable.

Ur Because of you av Dawn French, Penguin: 2020

Jag hoppas att boken går vidare i urvalet för jag tycker väldigt mycket om den – och jag tycker att även humoristiskt skrivna böcker har rätt att ta plats i finrummen.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig söndag ❤

Concrete Rose (The Hate U Give, #0) av Angie Thomas

Det känns som om det bara var något år sedan jag läste den fantastiska The Hate U Give som var Angie Thomas debut, men det visar sig att det var 4½ år sedan. Otroligt. Den har uppenbarligen verkligen stannat kvar i mitt medvetande, vilket är ett mycket gott betyg. En nackdel med att läsa mycket är att somligt ibland, hur bra det än är, ramlar ur minnet efter ett tag.

Concrete Rose är en prequel till THUG, och handlar om Starrs föräldrar, Maverick och Lisa under slutet av high school. Maverick står i centrum av berättelsen – han är son till en gänglegend och vet att han måste ta hand om familjen nu, så han säljer droger å gängets vägnar för att kunna hjälpa sin mamma. Det är lite stökigt, men det funkar.

Tills Maverick får reda på att han är pappa till en liten son. Han är övertygad om att någon annan, mer stadig partner till kvinnan är fadern, men icke. Mamman lämpar av sonen på Maverick, och plötsligt befinner han sig i en situation där han försöker balansera knarkförsäljning, skola och att ta hand om sin son på en gång. Det blir otvivelaktigt en ganska ohållbar situation – men det är lättare sagt än gjort att lämna ett gäng. Lojalitet och hämnd sitter djupt i ryggmärgen, och Maverick måste nu lista ut hur han bäst kan hantera sitt nya ansvar. Dessutom vill han inget hellre än att få vara tillsammans med Lisa, men hon är inte lika övertygad.

Angie Thomas text är lättläst men absolut inte enkel. Det finns ett oerhört driv och en puls i berättelsen som gör att man inte kan sluta läsa, men det är aldrig tungrott även om temana (ja, det böjs tydligen så) är minst sagt tunga. Det som kan vara svårt är möjligtvis att läsa ”gatuslangen” på engelska, men man vänjer sig förvånansvärt snabbt. Jag funderar över hur sjutton man översätter det på ett bra sätt, men jag gissar att jag inte vill veta efter att ha hört om THUG-översättningen som tydligen inte är sådär toppen.

Boken finns att köpa här. Missa inte denna!

De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton

Detta var mars månads bok för Bokcirkeln Varmprat, och det var jag som kom med förslaget efter att flera vänner pratat om den och hur det var en av deras bästa läsupplevelser under 2020. Därför blev förväntningarna höga, och jag hoppades nog på en lagom klurig deckare som skulle vara ganska lätt att förstå sig på.

Det var den inte. Den var väldigt stökig. Jag undrade om det bara var mig det var ”fel” på, men två medlemmar som vanligtvis har bättre förståelse för abstrakta och krångliga berättelser än jag tog sig inte igenom den, så jag känner mig inte riktigt lika korkad efter att vi diskuterat den.

Det är en sorts pusseldeckare, men inte riktigt i vanlig bemärkelse. Eller åtminstone inte berättad som vanligt. En person, Aiden Bishop, vaknar upp i olika kroppar och genomlever samma dag på godset Blackheath sju gånger – en dag som hela tiden slutar med att dottern i familjen, Evelyn Hardcastle, blir mördad. Aidens uppgift blir att lösa mordet – annars kommer han aldrig att kunna lämna Blackheath. Svimmar han eller somnar i en kropp hoppar han över till en annan, men om han inte levt en hel dag i en kropp kastas han sedan tillbaka till den för att avsluta dagen.

Rörigt? Ja, det är ju det, tyvärr. Ibland tycker jag att jag får bra flow, men sedan tappar jag farten igen. Jag tror att nyckeln till att njuta av romanen (vilket de övriga två som läst klart höll med om) är att inte försöka hänga med hela tiden utan bara få ett flöde i läsningen och inte bry sig så mycket om om man råkat glömma bort vad butlern heter eller exakt vad folk har för relation till varandra.

Underhållande, ja, det är det och det är fascinerande också, men för mig var den faktiskt mest tungrodd. Tråkigt nog, för jag hade verkligen höga förväntningar.

Boken heter i brittiskt original The seven deaths of Evelyn Hardcastle, men döptes i USA om till The 7½ deaths of Evelyn Hardcastle för att inte skapa förvirring med The seven husbands of Evelyn Hugo. Vilket man ändå kan förstå. Den svenska översättningen kan man köpa här.

All girls av Emily Layden

Skolskildringar har verkligen något, tycker jag, särskilt en berättelse om ett år på en prep school för tjejer i New England, så när jag fick nys om denna bad jag biblioteket köpa in e-boken och de var ännu en gång rekordsnabba. Folkbiblioteken är det finaste vi har, glöm aldrig det!

Här får nio elever, i olika årskurser, berätta sin bit om ett skolår. I första kapitlet får vi reda på att någon satt upp stora affischer vid vägen som aviserar att en våldtäktsman jobbar på Atwater Academy, och detta genomsyrar förstås hela berättelsen. En tidigare elev stämmer skolan gällande övergrepp hon utsattes för under sin tid på Atwater, som sopats under mattan. En nutida elev fightas stenhårt i den tidigare elevens ringhörna – men vi vet inte vem det är.

Vid sidan av detta tickar skolåret förstås på, och varje berättare har sina egna problem och tankar. Om att hamna rätt som ny på en prestigefull skola, om prestationsångest, kroppslig ångest, sexuell förvirring, vänskap… och så vidare. Allt som existerar i tonåren, med andra ord, vilket gör att detta definitivt blir en Bildungsroman. Skolan är progressiv och stöttande, tycks det mig, och det är fint att läsa. Man kan ju tänka sig att det inte är givet på en flickskola.

Jag hade kanske väntat mig lite mer mystik och spänning, men man kan inte få allt och det var intressant och bra läsning ändå. Det är något särskilt med internatskolor!

Boken finns att köpa här.

Smakebit på søndag, 4 april 2021 – The other wife av Clare McGowan

Glad påsk! Eventuellt är det så att Smakebitarna har påsklov idag, men nu hade jag ändå sparat ner och laddat upp bilder, så jag lägger upp en i alla fall, så får vi se 🙂

Som traditionen bjuder är det krim som gäller över påsk. Jag har inte haft så mycket tid att läsa som jag hade tänkt mig, förra helgen hade vi barnhelg och i veckan reste vi bort en sväng lite spontant, men några titlar har jag tagit mig igenom i alla fall. Nummer fyra är The other wife av Clare McGowan, som jag valde ut genom att scrolla och stoppa i appen och välja närmaste spänningsroman. Denna måste jag ha köpt på någon Kindle-rea för någon tia och sedan glömt bort, men hittills är den underhållande.

You were dead. I couldn’t bring myself to believe it, so I kept talking to you, inside my head, where no one would ever hear it or see it, where I couldn’t forget to log out. The thing that had crossed my mind in my maddest moments, as an explanation for where you’d gone, but even then I’d known I was just kidding myself. But it was true. On the way from our last meeting, when you dropped me off at the side of the road, promising to tell her that night, and I ran home, terrified and excited at the same time – you had driven towards the slip road for the M25, but before you could reach it you had, on the deserted country lane, wrapped your car around a tree. Later that day, in hospital, you had been pronounced dead.

Ur The other wife av Clare McGowan, Thomas & Mercer: 2019

Det är så skönt med långhelg! Igår fixades det rätt mycket med mat och annat, så nu kan vi äta rester i dagarna två. Och säkert några dagar till…!

En ljusets lek (Kommissarie Gamache, #7) av Louise Penny

Dagen är äntligen inne för Clara Morrows första separatutställning i Montreal. Alla är där och alla är med på efterfesten i Three Pines – men morgonen därpå hittas Lillian Dyson död i Clara och Peters trädgård. Ingen såg henne på festen, men hon är en gammal bekantskap till Clara och har varit ett välkänt namn som kritiker i konstkretsar.

Konsten spelar en stor roll i hela handlingen. Kommissarie Gamache är ju en estetiskt lagd man, men konstvärlden är komplex och full av illusioner. Riktigt spännande.

Karaktärerna fortsätter att utvecklas och jag tycker så himla mycket om allihop – små vändningar sker, saker börjar och slutar och det är ju sådant själva livet är. Det blir väldigt bra. Bättre och bättre för varje bok, faktiskt, och nu är jag väldigt sugen på att se vad som kommer att hända med ett visst par…!

Boken finns att köpa här.

Smakebit på søndag, 28 mars 2021 – Spring eller dö av Maria Adolfsson

Sommartid! Sista söndagen i mars! Två fyradagarsveckor! (Nå, en kanske blir tre dagar för jag funderar på att ta ledigt på torsdag.) Påsk! Sill lax ägg sparris!

Såja. Det var det. Det är förstås även dags för påskekrim, eller #karantänkrim som vi kallar det på Kaffe & Kultur, och lägligt nog kom två deckare som jag sett fram emot ut i fredags – Var inte rädd för mörkret av Kristina Agnér, och Spring eller dö av Maria Adolfsson, som är fjärde delen i serien om Doggerland som jag älskar. Därifrån kommer veckans Smakebit!

Klockan är kvart i tre när hon ger upp. Försiktigt och med en blick åt sidan drar hon av sig täcket och sätter sig upp på sängkanten. Tvekar en sekund, nappar åt sig raggsockorna och morgonrocken från fåtöljen och lämnar sovrummet. Drar igen dörren så ljudlöst det nu går. Gångjärnen borde smörjas, antagligen justeras också.

För ett ögonblick funderar hon på att gå ner i köket istället, koka en kopp te eller värma lite mjölk kanske. Vänta med det där andra. Bättre att ta itu med det en annan gång, i alla fall inte så här, mitt i natten när hon ska upp om bara några timmar.

Trappan upp till vinden är smal och förmodligen inte ett dugg säker för en höggravid kvinna. Den ska bytas ut, har Harry Lampard sagt. Den nya ska dras mot andra änden av trappavsatsen så att den blir mindre brant. Det blir nog bra, hade Karen tännkt och slagit dövörat till. Allt blir nog bram har hon intalat sig själv. Om det blir klart någon gång.

Ur Spring eller dö av Maria Adolfsson, Wahlström & Widstrand: 2021

Vädret är lite tveksamt denna helg – igår spöregnade det större delen av dagen och vi hängde mest inomhus. Eller, jag var iväg en sväng på morgonen och drack kaffe, fick naglarna fixade, köpte en enda liten bok på bokrean och lite påskpresenter och förnödenheter. Skönt att komma ut och röra på sig, men det var gott att ta det lugnt efteråt också.

I eftermiddag ska vi äta sen lunch / tidig middag på Pinchos, som bonus längtat efter. Det blir trevligt! Jag längtar redan efter pork bao med korianderinlagd gurka…

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese!

Candy av Hanna-Linnea Rengfors

Det är inte många som debuterar och släpper titel nummer två under ett och samma år – men det gjorde Hanna-Linnea Rengfors under 2020. Först kom diktsamlingen Närhetsprincipen som tar avstamp i terrordådet på Drottninggatan 2017 – och därefter romanen Candy.

En genomsnittlig förälskelse varar 18 månader.

Andra varar ända in i döden.

Ur Candy av Hanna-Linnea Rengfors, IT-LIT: 2020

Titelkaraktären är en enögd tik, som omplacerats efter att ha bitit ihjäl sina egna ungar. Nu bor hon istället hos regnbågsfamiljen som består av Janni och tre andra medföräldrar samt två döttrar och skäller mest på främlingar, särskilt gravida.

Under ett kalas för ett av barnen går Janni ut med Candy och träffar på just en höggravid kvinna som söker skydd från regnet i en port. En stund senare ringer kvinnan på dörren och ber att få prata med Janni. Hon presenterar sig som journalist, och berättar att hon ska skriva en bok om popstjärnan Sasha, som hittades död på ett hotellrum några år tidigare.

Så rullas historien upp, om Jannis kärlek till och besatthet av Sasha, som tog sin början fjorton år tidigare på Uppsala universitet. Janni tvingas genom sina minnen och erfarenheter, den omtumlande himlastormande ungdomsförälskelsen och de där oerhört starka känslorna som inte går att värja sig för. Och så var det ju faktiskt så att hon var där, den där kvällen när Sasha dog.

Mycket laddat, känslosamt och samtida – jag hade kanske velat ha lite mer djup i karaktärerna, men jag gillar ändå hur de är skrivna – särskilt queerfamiljen. Rengfors har ett otroligt driv i texten, det är lättläst utan att bli banalt och när slutet kommer blir det en klassisk ahaaaaa-uppenbarelse som skapar ett visst sug efter omläsning, för att leta ledtrådar och hintar.

Fantastiskt bra romandebut. Boken finns att köpa t.ex här.

Eufori: en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed

Det känns som om jag har läst allt av och med och om Sylvia Plath genom åren – men det stämmer naturligtvis inte eftersom hon aldrig slutar vara aktuell. Det kommer ständigt nya artiklar, essäer och böcker om Plath och hon dyker upp där man minst anar det – senast i The Assistant av S K Tremayne.

Elin Cullhed har här skrivit en litterär fantasi om Plats sista år i livet, innan flytten till London och den där isande vintern 1962/1963 då hon till slut tog sig av daga. I Cullheds bok är hon kvar på Court Green i Devon med Ted och Frieda, höggravid med Nicholas som kommer till världen under bokens gång.

Det är en otroligt känslosam roman – mycket cirkulerar kring relationen till Ted. Kärleken som började så romantiskt stormigt har väl aldrig slutat storma, men nu handlar det mest om att försöka tackla livet med en krävande, ansvarslös, slarvig och otrogen man vid sidan av två små barn och ett hus att rodda.

På Instagram skrev jag: ”Det handlar om konstnärskap, föräldraskap, äktenskap, författarskap. Psykisk och fysisk ohälsa, förtvivlan, uppgivenhet, inget skönmålas – men även poesin förstås och kortare glimtar av lycka och skönhet.” och bättre än så kan jag nog inte formulera mig här. Jag skrev även: ”Cullhed skriver flyhänt och drivet, realistiskt och med ett stort mått kärlek, tycks det mig. En bitterljuv njutning att läsa.”

Och precis så är det. Jag rekommenderar Eufori å det varmaste, och den finns att köpa t.ex här.

Skuggspelet (Morden i Lerviken, #2) av Anna Bågstam

Första boken om civilutredaren Harriet i Landskrona slutade med en cliffhanger värdig den blåa uttoningen i slutet av varje avsnitt av Skilda världar, så jag kunde inte låta bli att hoppa på bok två ganska snart därefter.

Den stora behållningen med denna serien för mig är just Harriet. Hon är mänsklig, hon är inte perfekt, hon tjuvröker med pizzabagaren vid polisstationens parkering och hon bryter mot regler och bestämmelser när hon tycker att det är lämpligt. Men hon är också en omhändertagande dotter och en god vän – och väldigt, väldigt rolig.

Brotten är förvisso också intressanta. Här flyter ett lik i land i Lerviken, det lilla fiskeläget en bit från Landskrona där Harriet bor hos sin pappa Eugen. Kroppen har märkliga frätskador och är omöjligt att identifiera. Parallellt med detta ska ett toppmöte om migration och flyktingar hållas i Landskrona där massor av högprofilerade politiker från hela EU ska delta. Säkerheten är stenhård – men är det tillräckligt?

Och mitt i alltihop bollar Harriet sin relation med den olämplige Rikard – olämplig, då han är advokat som ibland anlitas som offentlig försvarare och därmed kan hamna på Harriets arbetsplats. Och kanske är det andra saker som också gör honom olämplig? Jag uppfattar en intensiv laddning mellan Harriet och en annan person också, och skulle bli förvånad om detta inte utvecklas i bok tre.

Boken finns att köpa här.