2015: 138 – Amanda och Axel av Katerina Janouch

Jag tycker så mycket om Katerina Janouchs ungdomsböcker, och jag hoppas att de används i skolan. Annars borde de verkligen det.
 
Detta är bok fyra i serien om Amanda, Jonna och Saga – ja, och Axel och de andra killarna då. Detta är något så ovanligt som en riktig relationsroman för och om ungdomar. Bra!
 
Det är sommarlovet före gymnasiet och Axel och Amanda har varit ihop i tre månader. Men vad betyder det där egentligen, ”ihop”? Ja, att de inte träffar andra då, förstås, men… hur gör man när det blir svårt, när relationen sätts på prov och när frestelser dyker upp?
 
Hela boken är jättefin, aktuell och relevant och riktigt bra. Något som verkligen fastnade hos mig är hur innerligt glad jag är att Facebook inte fanns när jag var i den där åldern. Jesus, vad mycket det finns att misstolka och läsa in saker i om man är ens lite osäker på något och någon! Jag hade blivit tokig.
 
Hoppas att det blir mer om de här tjejerna och killarna. Det är väl inte så troligt tyvärr, men hoppas kan man alltid!

2015: 137 – Hej vacker av Ann-Helén Laestadius

Det är alldeles drygt ett år sedan jag läste SMS från Soppero  – som jag ju verkligen gillade – varför det har tagit mig ett år att läsa bok nummer två i serien är ett mysterium. Eller ja. Jag ser i appen att jag har börjat läsa den en gång förut men inte blivit klar, och visst känner jag igen mig i början. Något annat kom väl i vägen, helt enkelt.
 
Men nu har jag läst den och även denna gång ler jag åt hur härligt det är med riktigt bra ungdomsböcker.
 
Nu ska Agnes spendera sex veckor av sommarlovet uppe i Soppero, hos mormor och morfar. Hon längtar dit, och hon längtar särskilt efter Henrik. Men alldeles innan hon reser råkar hon skicka ett olämpligt meddelande till honom på MSN, som skulle till bästisen Jenny… och hur ska det nu gå?
 
Jenny hänger med till Soppero en vecka, och de har jättekul – men sommaren blir inte riktigt som Agnes tänkt sig.
 
Dessa böckerna har något väldigt viktigt och speciellt i ungdomslitteratur – karaktärsutveckling. Och inte på det vanliga sättet – jag tror ni förstår hur jag menar – utan väldigt påtagligt om utveckling och identitet, och om att slitas mellan två hötappar. Agnes väljer inte mellan pest eller kolera, hon väljer mellan bra och trevliga saker – men ibland måste man välja. Och oj, vad svårt det kan vara!
 
Jag har förstått nu att serien består av fyra böcker och inte tre, som jag trodde – och jag hoppsa att Agnes fortsätter att utvecklas på samma intressanta vis serien igenom. Hon är en väldigt bra karaktär och böckerna är väldigt trevliga.

2015: 136 – Äta kakan och ha den kvar av Kristin Emilsson

Amanda Berger är 39 år, IT-konsult, gift med Erik och mamma till två bortskämda tonårsdöttrar och en lite äldre styvdotter och har det egentligen ganska tråkigt. Det händer inte så mycket. Förrän hon oväntat blir uppsagd från jobbet med ett halvårs avgångsvederlag.
 
Självklart tänker hon berätta det för sin man. Det blir liksom bara inte av. Och innan hon vet ordet av lever hon dubbelliv, med man och barn i villan i Bromma och en egen lägenhet på Kungsholmen, jobb i en secondhandaffär, bekanta på ett queerfik och en ung älskare som är musiker.
 
Låter det helt hysteriskt? Det är det. Och jag förstår knappt hur Emilsson har lyckats med att hålla ihop det och hålla ihop det bra  – för detta är en oerhört underhållande roman! Jag gillar stockholmsskildringarna – även om jag inte är någon expert på Stockholm så var jag ju faktiskt en del just på Kungsholmen på min tripp i somras – och älskar det där med kontrastering mellan de två liven, de två miljöerna och de väldigt skilda personerna i Amandas liv.
 
Humorn finns där men är inte påtvingad eller utstuderad, samspel och dialog mellan karaktärer mycket bra och i största allmänhet är detta en strålande underhållningsroman. Jag saknar egentligen ingenting. Jo, jag skulle nog gärna vilja veta vad som händer med Pontus, för det är uppenbart att det finns ett problem där som han behöver ordentlig hjälp med. Men det kanske jag får reda på i uppföljaren! 🙂

2015: 135 – När kejsarn var gudomlig av Julie Otsuka

 När kejsaren var gudomlig skrevs före Vi kom över havet  – men är ändå på något vis fortsättningen på den. Där vi i Vi kom över havet följer kvinnorna som kom till USA från Japan under deras första tid möter vi dem nu efter Pearl Harbor, när japanerna i samlad tropp blev ”fienden” i USA, och alla som var så lite som en sextondels japaner skickades till interneringsläger.
 
I När kejsaren var gudomlig  berättar Otsuka om sin egen familj – om när hennes mormor åkte med Otsukas mor och morbror till internering i saltöknen i Utah, år efter att fadern blivit ivägskickad.
 
Boken är bara 169 sidor lång. Det är helt otroligt vad mycket som kan rymmas på 169 sidor, trots att språket får kallas minimalistiskt. Jag är helt hänförd av Otsuka, och kan inte förstå att jag inte läst henne tidigare. Men är förstås på sätt och vis väldigt glad att det sammanföll med att jag kunde gå och lyssna på henne i förra veckan.
 
Jag vet inte vad jag ska säga mer, förutom att jag är så imponerad av språket. Att lyckas hålla det så lyriskt och vackert genom en hel roman är inte bara skickligt, det är mästerligt.
 
Jag skulle vilja läsa om båda böckerna en gång till – men det ska jag inte göra. Inte riktigt ännu, i alla fall. Och jag väntar med spänning och stor tillförsikt på Otsuka #3 – en roman om demens, som till hälften utspelar sig i en simbassäng. Det ni!

2015: 134 – Inte flera mord! av Maria Lang

Puck och Einar, nygifta som alltid, har äntligen fått sig en välförtjänt semester på hela tre veckor i Ejes systers hus i Skoga, tillsammans med Pucks pappa, den renommerade arkeologen Johannes M Ekstedt på Sverigebesök från Kairo. Ja, och kattan Thotmes III, förstås. Men någon särskilt lugn semester blir det förstås inte – redan första morgonen störs idyllen av ett lik i trädgården – med professor Ekstedts egyptiska kniv i sig.
 
Det visar sig vara en av grannsönerna, Tommy, som ligger i trädgården – förskjuten av sin familj sedan några år, och plötsligt återvänd till Skoga. Lokalpolisen kommer inte så långt i den begynnande utredningen, men som tur är dyker stålmannen Christer Wijk upp för att få lite ordning på torpet. Och minsann, för honom går det bra att berätta. Det går så bra att flera stycken genast erkänner mordet på Tommy…
 
Jag behöver inte berätta hur mycket jag tycker om Maria Lang och hennes kontemporärer ännu en gång, för det vet ni redan. Trevligt och puttrigt – och lite lagom chockerande på sina platser. Denna roman skrevs trots allt i början på femtiotalet – vissa utsvävningar, eller beskrivningar därav, är riktigt vågade.
 
Puck är lite tokigare än vanligt i denna romanen, tycker jag. Hon växlar från hysterika till lugn och sansad jag vet inte hur många gånger, och jag kan förstå att Lotten finner henne frustrerande – men hon kommer undan med det för hon är ju så charmig.
 

Förkylningen som inte blir något samt kycklingmiddag

Äh, alltså. Jag har haft förkylningskänningar i typ tio dagar nu men det blir  ingenting. Vilket på sätt och vis är skönt förstås, men så himla segt? Igår kände jag mig jättefebrig, ont i huvudet och trött hela eftermiddagen, och när varken kaffe eller Celsius hjälpte så bestämde jag mig för att hoppa över italienskan och gå hem och lägga mig tidigt istället.
 
Och idag mår jag följaktligen hur bra som helst. Detsamma hände i torsdags, ställde in en aktivitet, gick hem och lade mig, mådde bra igen.
 
Jaja. Bara att hoppas att det liksom ger sig istället för att flippa och bryta ut totalt.
 
Idag ska vi hem till chefen i Kullavik på kick-off! De andra avdelningarna är jätteavis, särskilt som J har gjort hundratals dumplings 😉 Jag är också svag för dumplings och har nog inte ätit riktigt äkta kinesiska dito någon gång. Men klockan är bara barnet – först en liten stunds ikappbloggning!
 
Just det, förresten, ska komma med ett halvfabrikatstips. Sådär när man inte orkar laga mat men vill ha riktig mat.
 
ICA Rätt Enkelt har färdigmarinerade färska kycklingfiléer med piri piri. Ruggigt gott. In i ugnen i en halvtimme bara. Denna färdiga potatisgratängen blir löjligt god med en vitlöksklyfta och lite mögelost. Och så en stor näve ICA Skärgårdssallad med lite citronolja och balsamico på. Fantastiskt smidigt. Billigt? Nja, det blir det ju aldrig med halvfabrikat egentligen, och jämfört man med fryst kycklingfilé så är färsk alltid dyrt. Men inte så farligt ändå. Det blir ju två middagar av det – tre portioner minst av gratängen för övrigt – och när man känner sig lite hängig är det lätt värt det. Dessutom både billigare och nyttigare än att beställa pizza.