Stories from the city, stories from the sea

 

Jag behöver egentligen inte skriva så mycket – men detta är alltså berättelsen om en nybliven singelpingla och tillika småbarnsmamma, som bestämt sig för att sluta sörja sin skilsmässa och ge sig ut i allt det där härliga igen.

 

Härliga var ordet. Hannah Widell är härlig – men hon är också en grav missbrukare av ordet ”härligt” i alla dess former. Men jag köper det, det är okej. Det finns garanterat massor av ord som jag missbrukar i bloggen och inte tänker på! Hade detta varit en korrekturläst roman, så att säga, hade jag naturligtvis blivit vansinnig.

 

Det är hur som helst härlig läsning, absolut. Myskvällar med makaroner och glam med cocktails och bortamatcher om vartannat. Lättläst och lättsmält – ingenting som kommer att stanna i hjärnan direkt, men jag kan tänka mig att det hade gjort det om jag kunde identifiera mig mer med ”huvudpersonen” – jag är ju varken skild eller förälder.

 

Hannah är en bra förebild för alla och envar och har så varit sedan hon blev känd på mediascenen – jag gillar henne skarpt, även om jag tyckte att The Golden Year var ba’ för mycket och sällan orkar lyssna klart på hela Fredagspodden. Så!

 

Och det var en ganska väl använd timme tycker jag. Och inte krävde den någon större koncentration heller. Det är ju inte direkt Nobelprisvarning på de här böckerna.

 

Men de är roliga. Fantastiskt roliga på sina ställen, till och med. Naturligvis är de grabbiga så det stänker om det, men det får liksom vara.

 

Ja. Jag behöver egentligen inte berätta så mycket. Bert, Åke och Lill-Erik ger sig in i den sociala mediavärlden. Ja, det gör även deras andra kompisar. Och Berts mamma och pappa och mormor, förstås. Det är dråpligt, ängsligt och tidsaktuellt så det står härliga till, och man skrattar kanske inte högt men nog fnissar man till ett par tre gånger. Föräldrarna och mormor är förstås absolut roligast.

 

Något jag tänker på är förresten att Jacobsson och Olsson är väldigt bra på att hålla ordning på alla sina karaktärer – det finns trots allt uppåt trettio böcker i serien. Men de har koll på vem som är vem, vem som är släkt med vem och hur de är och vilka de varit tillsammans med och sådant. Det finns författare som verkar glömma av sina persongallerier även när de bara skrivit ett par tre böcker och det tycker jag är väl nonchalant och slött. Men här är kusinerna på rätt sida och heter rätt saker och ja, ni fattar.

 

Förvånansvärt bra kvalité för att vara något av en massproduktion, om ni frågar mig. Jag hade roligt – och har sparat några fler Bert- och Suneböcker i min bokhylla på Nextory. Ja, en av dem har jag redan läst förresten, mer om den snart!

 

Och jag blev inte besviken på En sannolik historia  heller, även om den är ganska annorlunda mot de andra. Det där med spänningen, som är så väldigt Alvtegen, finns inte alls med här. Detta är en väldigt fin roman, helt utan spänningsmoment, får jag lov att säga.

 

Helena är lite över fyrtio, och driver ett hotell någonstans i Norrland där hon bor tillsammans med tonårsdottern Emelie. Hotellet var menat att limma ihop det trasiga förhållandet med exmaken, men det fungerade inte alls och nu är de ensamma kvar med de knepiga grannarna – Anna-Karin, som jobbar extra på hotellet vid behov, och hennes bror och svägerska som bor grannar. Helena är ganska skör efter skilsmässan, och jobbar hårt på att samla sig igen.

 

Anders är ganska jämngammal med Helena, men har ett helt annorlunda liv. Han har varit en mycket framgångsrik affärsman som samlat miljoner på hög i sitt investmentbolag, men när han drar sig tillbaka börjar han istället köpa upp samlarobjekt. Saker som tillhört berömda personer. Han har bland annat en klocka som tillhört Einstein, som främst agerar som någon sorts rebellion mot fadern som inte trodde på kvantfysik. Och nu har han fått nys om att legendariska Lucy, George Harrisons gitarr som Eric Clapton spelade solot i While my guitar gently weeps på, finns under en säng i Sundsvallstrakten. Men på väg hem till gubben som sägs ha den råkar han ut för en olycka – eller möjligtvis ett misslyckat självmordsförsök – och efter sjukhusvistelsen hamnar han på Helenas hotell.

 

Han ska bara bli där en natt, är det tänkt – men när hon erbjuder honom måleriarbete hoppar han på chansen. Och de två bygger upp ett väldigt speciellt band emellan sig.

 

Någon säger att detta är en banal roman. Någon recensent ansåg att den är så pekoral att den är årets roligaste bok. Men jag håller inte med! Det är en finstämd roman om vardag och möten mellan människor. Vad kan vara mer aktuellt, relevant och vackert? Fin och välskriven dialog med massor av tänkvärdheter.

 

Jag gillar Alvtegen så skarpt att det nästan är farligt. Många tummar upp från mig!

 

 

Jag tänker absolut läsa, tänk att få vara med lite på mässan även när man inte kan vara där in person!