2015: 197 – Gilla ”Hata Horan” av Johanna Nilsson

Gilla ”Hata Horan” är ett samarbete mellan författaren Johanna Nilsson, Pocketförlaget och den beundransvärda antimobbingorganisationen Friends. Mycket bra initiativ! Lärarhandledning finns tillgänglig gratis på Friends hemsida. Jag är ju inte lärare, men jag tittade i handledningen ändå och tycker att den är hur bra som helst. 
 
Och ännu en gång är jag så ruskigt glad att jag inte gick i skolor som hade sådan här problematik (alltså, missförstå mig rätt – men det var helt annorlunda) och att sociala medier inte fanns när jag gick i skolan. Jesus, vad det ställer till med problem. 
 
Jonna och Gloria är bästisar. De är 15 år och varken populära eller utanför i klassen. Men så kommer de med på en Luciafest, ”umgås” med klassens snyggaste kille Robin, och plötsligt förändras allt. Gloria börjar få elaka bloggkommentarer, och en hatgrupp startas mot henne på Facebook. Glorias gamla självskadebeteende kommer tillbaks, och Jonna bestämmer sig för att hon måste göra något. Men fattar hon verkligen ett riktigt bra beslut om VAD hon ska göra? 
 
Ja, det handlar alltså om nätmobbing och grov sådan. Förskräcklig läsning. Såpass förskräcklig att det känns orealistiskt – förmodligen är det inte det minsta orealistiskt. 
 
Alla borde läsa denna, ungdomar som vuxna, i och utanför skolan. Man blir helt ställd. Johanna Nilsson är oerhört bra. 

2015: 196 – Vecka 36 av Sofie Sarenbrant

 

Jag läste Vecka 36 för tre och ett halvt år sedan, men blev av någon anledning jättesugen på att läsa om den förra veckan. Så då gjorde jag det. Och det var ju trevligt! 

 
Det var roligt att läsa Sarenbrants debutroman, efter att nu ha läst allt annat hon skrivit därefter – man märker verkligen en utveckling. 
 
Och det är en väldigt spännande deckare, med intressanta grepp och vändningar. Jag behöver ju inte skriva precis som jag skrev förra gången – upptäckte att jag var på väg att göra det – men ni får gärna gå tillbaks och läsa! 
 
Jag tycker att Sarenbrant är en väldigt skicklig och bra författare – och hon verkar dessutom vara en rackarns trevlig person också. Saknar Deckarpodden – men det är inget som hindrar att du går in och lyssnar på arkivet, om du inte hört den. Oerhört intressant – särskilt om man har ett läs- och skrivintresse, men det är en bra podd i största allmänhet 🙂 

Kvinnoalfabetet – Bokstaven N

Vad tiden går! Vi är framme på bokstaven N i Kvinnoalfabetet hos enligt O – vilket betyder att vi har hållit på i fjorton hela veckor. Helt otroligt. 
 
Bokstaven N var inte det lättaste, får jag säga! Man vill ju gärna att svaren ska hoppa på en automatiskt, men jag fick faktiskt googla lite och titta på andras svar för att komma igång. 
 
1. Vilken kulturell kvinna på N har följt dig länge? 

 
Jag har tyckt mycket om Heather Nova sedan någon gång på gymnasiet, om det nu räknas som länge. Ja, det gör det väl, det är ju 15 år i alla fall – kanske lite mer. Älskar hennes röst och hennes texter är helt magiska. Vi såg henne faktiskt samma dag som vi flyttade till London 2001, på Shepherd’s Bush Empire. Underbar konsert på en underbar – underlig – dag. 
 
2. Vilken kvinna med för- eller efternamn på N är en stor favorit men får på tok för lite uppmärksamhet? 

 
Alltså, det här blev underligt – jag håller just nu på att läsa Bara vara Jojo av Niki Nordenskjöld, som jag aldrig tidigare hört talas om – och drog därmed slutsatsen att hon inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Och så upptäcker jag att hon gick bort i cancer förra hösten, 39 år gammal. Boken kom ut nu i höstas. Oj, vad konstigt. Men mitt svar kvarstår. Så tragiskt. 
 
3. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kulturell kvinna på med för- eller efternamn på N vill du lyfta fram som är kulturell, men inte författare? 

 
En konstnär vars verk jag uppskattar är Alice Neel, en amerikansk oljemålerska som målade fantastiska porträtt. Här finns en fantastiskt bra artikel om Neel ur The Daily Telegraph, om man vill veta mer. Vill man se bilder rekommenderar jag Google Images – där hittar man massor. Man hittar även bilden ovan, som är fotograferad av Richard Mapplethorpe nära inpå Neels död. Fotografiet hänger på National Portrait Gallery i London. 
 
4. Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på N har du ännu inte utforskat?

 
Detta är lite märkligt, men jag har inte läst något av Nelly Sachs ännu. Har dock ett par stycken på väntelistan i Nextory, så det ska bli snart. Jag skulle ha velat lyssna på Karin Johannissons föredrag om Den sårade divan häromveckan, men fick ingen biljett – hon tar upp Sachs i sin bok och den verkar oerhört intressant. 

Fredag: eller kanske Fastedagen

Igår var en väldigt bra dag matmässigt. Om man menar ”konsumera så mycket och så gott som möjligt” – och det kan man ju mena ibland 😉 
 
 
Den ultimata matlådan – lasagne. Just igår var den vegetarisk. Alltså, den blir ju bara godare och godare – fast den varit fryst. Mmm! 
 
 
Elinor hade hand om torsdagsfikat och fixade godbitar från Frestelsen. Trodde att det var morotskaka av något slag, men det var det inte utan någon sorts… saffransmums, jag vet inte? Otroligt goda i alla fall, särskilt glasyren. 
 
 
Ellen och jag kom till Novotel strax efter 17:30 – först var det glöggmingel i lobbyn – titta på detta! Det är väl en sju-åtta våningar högt i tak, så att säga. Fantastisk akustik, hotelldirektören höll välkomsttal först och sedan sjöng en a cappella-trio Gläns över sjö och strand och Jul, jul, strålande jul. Ja, det är november, men det var så stämningsfullt. Och glöggen var god också. I love barnglögg. 
 
 

 
Festen kan börja! (Jag vet inte varför julmusten envisas med att ligga ner.) Det var en herre på plats, i jackett och hög hatt, som förevisade hur man blandar egen mumma, berättade om ursprunget och allt möjligt. Himla intressant även om jag inte smakade. Lite Edward Blom över honom i det att han var oerhört kunnig och mysig. 
 
Han gjorde en lättversion och sa något i stil med ”Dricker man ur den lilla kannan kan man köra bil efteråt” – jag frågade Ellen om det även gällde mig, som inte har körkort, och hon försäkrade att jo, så är det och så fortsatte vi på den banan med pokeransiktena på – damerna bredvid oss såg ut som guldfiskar. 
 
Det föregick en quiz under kvällen också – tolv versioner av O Helga Natt spelades i omgångar och man skulle identifiera vem som sjöng. Vissa av sångarna hade jag aldrig hört talas om i hela mitt liv, så vårt bord fick vara ganska nöjda med 7 av 12. 
 
 
 
Jag hade gärna velat fota hela buffén för den gick verkligen inte av för hackor, men det kunde jag inte gärna göra. Men det fanns typ tolv sorters sill, tre sorters strömming, fem-sex sorters lax, makrill, tre sorters räkor, kräftor, krabba, musslor och jag vet inte allt… och det varma, såklart, men det var inte så intressant. Fokus på skaldjur och fisk, naturligtvis. Jag hade hoppats på att få äta ett ostron för det har jag inte gjort på nästan tio år, men några sådana hittade jag inte. Om du ska äta julbord i Göteborg i vinter kan jag hur som helst rekommendera Novotel, för det var verkligen jättefint. 
 
På vägen hem höll vi på att välta två personer som kom gående på gatan och började skratta så vi höll på att ramla omkull. Det var nog ingen som hade trott att det var två spiknyktra tjejer som kom ut från det julbordet, det kan jag lova… 
 
Fantastiskt trevlig kväll, hur som helst, men det blev sent och idag är jag trött. Men – vaknade tidigt ändå och kom att tänka på att jag ligger ett år efter med The Big Bang Theory och fick kulturkonsumtionsbehov och gick upp istället för att ligga där och vänta på att klockan skulle ringa. Det har varit riktigt mysigt. 
 
 
Någon som kan tyda min kaffekopp? 😉 
 
Glad fredag på er! Idag är det ju dags för årets höjdpunkt – premiären av På spåret – ni sitter väl bänkade så att vi kan diskutera det sedan? Jag planerar en ganska lugn dag på jobbet – hoppas jag, i alla fall. Tid att knyta ihop veckan lite grann. Efter lunch ska jag på ett webinarium och sedan har Bella och jag bokat en timmes uppdatering om vad som hänt under hennes semester, och sedan är klockan 15 och jag kanske drar mig hemåt. Eller ja, jag funderar på att åka in och titta när Clarion Post tänder fasaden men jag vet inte om det är värt besväret. 

2015: 195 – Långt ifrån slut av Ingrid Olsson

Sista boken – i alla fall nu – om Linnea och Vanessa och de andra i klassen! (de tidigare böckerna heter Långt ifrån cool, Långt ifrån kär och Långt ifrån liten.) Och jag måste erkänna att jag är lite glad för det, för jag läste dem nog lite väl tätt inpå varandra, och nu är jag lite trött på dem. Dock inte trött på Ingrid Olsson, för henne tänker jag läsa mycket mer av – snart! 
 
Vanessa åker till New York över sommarlovet för att hälsa på sin pappa. Hon är fortfarande jättekär i Tor, och det vet Linnea. Men på badet hemma i Sverige börjar Tor visa intresse för Linnea, och snart förstår hon att han är kär i henne. Men är hon kär i honom? 
De har en superhärlig sommar ihop, men Linnea har hela tiden ont i magen inför Skypesamtalen med Vanessa – vänner får ju inte sno sina kompisars killar! Även om de inte är ihop längre… 
 
Det är mycket vänskap, svek, lögner och smygande – och säkert mycket igenkännande. Jag hade aldrig sådana här underliga relationer med mina kompisar när jag var i den åldern, så jag känner inte igen mig men det verkar andra göra. Ska de verkligen fortsätta att hålla ihop? 
 
Ja, som sagt. Jag var lite trött på det här konceptet nu – böckerna av Lin Hallberg är på sina ställen väldigt lika – och ville mest bli klar med serien. Men det är bra, välskrivet och säkert väldigt verklighetstroget. 
 
Men nu vill jag läsa om äldre ungdomar. Men gärna Ingrid Olssons ungdomar! 🙂 

Bränd – the movie

 

 
Jag såg Bränd i helgen – den har ju fått väldigt spridda recensioner. Men jag gillade den! Kul idé – en kock brände alla sina broar i Paris och dömde sig själv till straffarbete – han ska öppna en miljon ostron i New Orleans. Och sluta dricka och knarka också. Det hinner man kanske ändå inte med när man ska öppna en miljon ostron 😉 
 
När det miljonte ostronet är öppnat åker han till London för att äntligen vinna sin tredje Michelinstjärna. Vad som än händer. Han återupptar gamla kontakter, på gott och ont, och lyckas starta restaurangen han drömmer om tack vare en hotellägares son som är hopplöst förälskad i honom. 
 
Och på den vägen är det. 
 
Det är roligt, rafflande, spännande och välgjort, tycker jag. Mycket vacker franska och mycket spännande mat är det också! Jag tror inte att jag har sett Sienna Miller i någonting förut men hon var härlig som Hélène, Emma Thompson naturligtvis ljuvlig som alltid i rollen som psykoterapeut och missbruksläkare, Uma Thurman har en pytteroll och är väl bara med på affischen för sakens skull – men hennes roll som restaurangkritiker på Evening Standard är också härlig. 
 
Jag njöt i fulla drag, och vet inte varför recensenterna är så griniga på den. Man kan väl bara ta saker för vad de är, ibland? I detta fallet en underhållande dramakomedi. Varken mer eller mindre. Och Bradley Cooper är rätt snygg också. Och ja, London är också vackert. 

2015: 194 – Men mest av allt vill jag hångla med nån av Linda Skugge

Det är ett mysterium att jag aldrig har bloggat om denna förut, för jag har läst den säkert tio gånger sedan bloggen startade. Eller, kanske inte riktigt tio, men inte långt ifrån.
 
Nu är ju detta en samling dagböcker, så man kan inte direkt recensera. Men man kan kommentera! Och det är att åh, vad fint det är, men åh, vad ängsligt och smärtsamt det samtidigt är.
 
Det är dag för dag under de sista åren i gymnasiet, det är au pair-tid i London, det är framför allt arbetet på Ultra med Kristian Luuk, Andres Lokko och Jan Gradvall. Det är namedropping på hög nivå – men kom ihåg att det är dagböcker. 
 
Om vänskap och kärlek och ångest och den där oerhörda pendlingen mellan oerhörd lycka och den mörkaste doom och gloom. Sådär som det är när man är tonåring. 
 
När jag läser sådana här skildringar av gymnasietiden är jag alltid lika glad över att min gymnasieerfarenhet inte alls var sådär hemsk med mobbing och grejer. Jag gick på Schillerska, en ganska liten och väldigt estetisk skola. Alla skötte liksom sig själva. Visst, vi hade ingen sådan där fantastisk klassgemenskap som vissa verkar ha på gymnasiet, men det var liksom ingenting vi önskade oss heller. Vi var så nöjda som det var, mind your own biscuits and life will be gravy, liksom. 
 
Jag blir väldigt musik- och bokinspirerad av Lindas dagböcker. Det är trevligt. 
 
Måste bidra med två citat som jag skrev ner i min Lilla Röda, för de är så fantastiskt kul. Utan att mena att vara det, men jag tror att Linda idag skulle hålla med. 
 
”Jag skapar jobbiga situationer hela tiden. Tänkte till och med äta Digestivekex idag.” 
 
och 
 
”Jag vill faktiskt inte vara ensamstående längre.” 
 
Nitton år gammal. Det är otroligt roligt. Obs – med all due respect för att det naturligtvis inte var det minsta roligt då. Men som sagt, jag tror att Linda nu, med tre fina tjejer och man, också tycker att det är ganska roligt idag. 
 
Dagböckerna behöver för övrigt en Spotifylista. Som så mycket annat av Linda Skugge. 

Bloglovin’

 
Nej – jag ska inte pusha Bloglovin’ som en hysterika, men jag fick faktiskt en fråga – och ja, det går alldeles utmärkt att följa bloggen på Bloglovin’ 🙂 
 
 
Det gör man genom att klicka här! 
 
Jag har faktiskt tänkt fixa en Facebooksida för bloggen också – det verkar väldigt smidigt och bra. Nu har ju inte jag Blogger eller WordPress som uppdaterar Facebookflödet automatiskt så fort jag skriver något, och det är faktiskt enbart bra för jag känner väl inte att jag behöver dela varenda litet tramsinlägg med hela sfären – det är ju mer de substantiella inläggen som kan vara intressanta att dela så. Men det lär bli först till årsskiftet någon gång. 
 
Jag känner att jag behöver byta design också – nog för att jag gillar pasteller, men jag tycker att den är lite väl rar nu efter en ganska lång tid. Eller vad tycker ni? 

Tisdagsutmaningen – Om hembygd och landsbygd

 
Denna veckan skriver Kulturkollo om landsbygden och hembygden. Jag är som vanligt lite försenad, men nu är det dags för Tisdagsutmaning, och Helena frågar: 
 

Finns det en skildring av din egen hembygd som du gillar (eller inte)?

Vilken är din favorit bland landsbygdsskildringar? Vilken film, bok, tavla, tv-serie eller vad det nu kan vara har gett dig en ny, eller en fördjupad, känsla för landsbygden? Berätta gärna också hur och varför.

Ja alltså – min hembygd är ju Hisingen. Och jag kommer bara på en författare, Mats Ahlstedt, som har skrivit mer utförligt om Hisingen – men det är mord och hemskheter. Men – detta hade jag helt glömt och kom precis på – i Smulklubbens skamlösa systrar eller Trekant av Mian Lodalen hamnar huvudpersonen på efterfest i en lägenhet på Virvelvindsgatan under en Göteborgstripp. Jojomen, det är gatan jag bodde på tills jag var 6. 

 
      

 
Vad gäller Göteborg i stort gillar jag verkligen Viveca Lärn och Åke Edwardsons skildringar. Edwardson är visserligen också mord och hemskheter, men det är beskrivningarna av Göteborg jag tycker allra bäst om. Mest för att de stämmer – detta gäller även hos Lärn – är huvudpersonerna ute och går i Vasastan, vilket de ofta är, så känner jag igen mig, för affärerna och gallerierna och hembagerierna ligger där de ska. Sånt gillar jag 😉 
 
Annars har jag rötterna i norra Bohuslän och landsbygden i Halland. Viveca Lärns Saltön är visserligen påhittad, och Hunnebostrand ingår inte ens i listan av orter hon inspirerades av – men nog känner jag igen mig i miljöerna ändå! Det har kommit ut en deckare som utspelar sig på Sotenäs också, men jag har inte fått tag på den. Och vad gäller Halland så var jag mycket förtjust i miljöerna i Tom Rob Smiths Gården – som till och med verkar utspela sig ganska nära mina faktiska rötter. 
 
Vad gäller landsbygd så har jag funderat ett tag och jag har väldigt svårt att komma på någonting. Men – så lät jag tankarna sväva från landsbygd till glesbygd till tomt och öde… och då hamnade jag genast på ön i Istvillingarna av S K Tremayne och insåg att på många sätt är det nog just så riktig landsbygd känns för mig – isolerat. Jag är uppvuxen i en medelstor stad, jag har bott i en jättestor stad i många år – landsbygd och glesbygd är inte platser där jag känner mig hemma – även om det förstås kan vara otroligt skönt att vara på landsbygden ett tag. Jätteskönt. Bara jag får komma tillbaks till stan snart 😉 
 
 
På landsbygden – eller ”in the bush”, som vi sa – i Petworth, West Sussex, 2006 kanske.
Det är Nic som har tagit bilden.