2015: 200 – Hjälp! Rånare! av Laura Trenter

Jag har läst en del av Stieg Trenter och en bok av Ulla Trenter – nu är det dags för dottern Laura! 
 
Laura Trenter skriver spännande böcker för barn, kan man säga. Nu har jag ju bara läst en, men jag noterar på en gång att hon tänjer på gränserna om hur man kan och får skriva för barn. Jätteintressant ämne, tycker jag. Det är ju väldigt stor skillnad på barns mognadsnivå även om de är i samma ålder – mycket svårt att parera vad som är rätt, och jag gissar att det är ganska svårt som förälder, pedagog eller liknande att bedöma vad barn ska läsa också. 
 
Hur som helst. 
 
På vägen hem från skolan en dag ska 9-årige Sebbe och bästisen Johanna stanna till i affären och köpa bröd och frimärken åt Johannas mamma. Plötsligt smälls dörren upp och två män i rånarluvor och med k-pistar rusar in, viftar med vapnen och säger åt alla att lägga sig ner. 
 
Sebbe och Johanna klarar sig helskinnade ur dramat, men efteråt kommer skräcken, såklart. De vet inte vilka rånarna är – men tänk om rånarna vet vilka de är? Johanna kände igen den ene rånarens gympaskor – och vet någon som har likadana. Någon som verkar lite… skum redan från första början. Och ibland står det en kille med hästsvans och ser skum ut utanför Sebbes hus. Vem är han? 
 
Det är jättespännande, även för mig som vuxen, och jag hade älskat denna boken när jag var yngre. Berättelsen om rånet och tiden därefter är uppblandad med superhjältelek och fantasi, och en viktig del handlar om kristerapin som framför allt Sebbe får. Först träffar han skolpsykologen men det funkar inte, så då får han träffa en äldre man som heter Bertil istället som det funkar mycket bättre med. De pratar mycket om Batman och Spindelmannen, vilket verkar vara ett effektivt sätt att komma in på de viktigare sakerna. Bra, tycker jag, att man belyser att det är helt okej att välja själv vem man vill prata med om viktiga saker, även när man är liten. 
 
Jag gillade den, alltså, och jag vill gärna läsa mer av Laura Trenter. Intressanta grepp och infallsvinklar. Bra! 

Boys och Kenickie

 
Såg första avsnittet av Boys på SVTPlay och så är de på en bar med en Kenickieposter! Alltså… nu måste jag ju fortsätta kolla. Tänk om de spelar Kenickie! 
 
Nu verkar det i och för sig som om all musik som förekommer i serien faktiskt är gjord av bandet Boys, som består av killarna i serien – men vem vet. Det är ju viktigt att hålla koll på detta. 
 
Jag kommer att fortsätta kolla hur som helst, för det var riktigt bra. Lagom urflippat men väldigt bra. 
 
Minns ni Kenickie? Inte? Låt mig fräscha upp era minnen. 
 

2015: 199 – Onanisterna av Patrik Lundberg

Detta är märkligt – jag läste denna för ett bra tag sedan, och det är en av de bästa böckerna jag har läst i år, men ändå verkar det inte som om jag har kommit mig för att skriva om den – eller ens skriva upp den på utkastlistan eller i min Lilla Röda. Mycket underligt. 
 
Men men. 
 
Hade jag bara läst titeln här hade jag förmodligen inte ens brytt mig om att läsa på baksidan. Men jag har hört talas om Patrik Lundberg, och att han ska vara väldigt bra, så jag var naturligtvis tvungen att prova. Och det är jag väldigt glad att jag gjorde. 
 
Vår huvudperson är Kim, från Sölvesborg. När vi träffar honom sitter han på Komvux i Bromölla för att läsa upp betygen – det gick inte sådär himla bra på gymnasiet. Han och kompisarna vet inte alls vad de ska hitta på med livet – de enda heliga stunderna är egentligen söndagspizzan, fotbollsträningarna och snacket runtomkring. 
 
Men så springer Kim på en gammal kompis av en slump – en kompis som flytt Sölvesborg för storstan – Malmö. Kim åker med honom dit en helg, och träffar ett gäng som bor i kollektiv, är veganer, dumpstrare och intellektuella, lyssnar på bra musik och… ja. Milsvid skillnad mot vad han är van vid i Sölvesborg. Tretton mil bort, men det kunde lika gärna ha varit trettontusen. 
 
Det finns en bit – nu kommer jag inte ihåg exakt, förstås, eftersom det var ett tag sedan – som jag blev alldeles rörd av… gänget beställer bakispizza efter en fest med mycket rödvin och musik, och Kim vill beställa en vegetariana för det är en enda vegetariska pizza han känner till och vill väl passa in åtminstone lite grann – men så visar det sig att det finns tolv olika vegetariska på stället de beställer ifrån och han tycker att den han nu köper är helt fantastiskt god. Det var så rart! 
 
Det är naturligtvis oerhört grabbigt. Så grabbigt att man blir lite trött. Men det finns ju en anledning till det. Kontrasterna mellan de två kompisgängen är nämligen något av det absolut viktigaste i romanen. Jag älskade hela boken – utom slutet, som jag inte förstod, tror jag. Det blev så himla konstigt. Någon kanske kan förklara för en ovetande? 
 
Men jag rekommenderar den ändå. Det var en fröjd att läsa. 

2015: 198 – Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

Vet ni vad? Jag fattade ett beslut i veckan om att jag faktiskt får lov att läsa lättlästa versioner av klassiker som jag verkligen vill läsa, men bara inte orkar ta mig igenom. Såsom Stolthet och fördom. Det känns lite konstigt, men samtidigt – varför gör det det? Jag bestämmer väl för höge farao själv vad jag vill läsa. I alla fall numera.
 
Men – denna klassikern klarade jag alldeles själv! 
 
Och den är underbar. 
 
Kom ut 1912, och rör en ung mans liv kring sekelskiftet 1800/1900. Arvid Stjärnblom, fil. kand., är förälskad i Lydia Stille. Kärleken är visserligen besvarad, men på den tiden räckte det ju inte med kärlek allena för att det skulle funka. Arvid flyttar till Stockholm för att göra karriär på en tidning – en kamouflerad Svenska Dagbladet, skulle jag tro – och Lydia gifter sig med en äldre man, för att kunna leva det goda livet. Detta tar Arvid hårt, och ett bekvämlighetsförhållande övergår i giftermål med en kvinna som han inte älskar. 
 
Åren går – ja, det står just så i den löpande texten – ”Åren gick.” – ganska sympatiskt. Tio år, till och med, sedan dyker Lydia upp av en slump i Arvids liv och de inleder en affär. En allvarsam lek, kan man ju säga. Men det går förstås inte sådär himla bra, det heller. 
 
Språket är utmärkt och miljöbeskrivningarna helt otroliga – till och med jag, som har jättedålig koll på Stockholm, blir lite hänförd. Arvid lider lika illa som, om inte värre än, unge Werther – hjärta och smärta är då sannerligen ledord i romanen. Mycket gripande och engagerande. Riktigt bra. 
 
Ett citat av Lydia: ”Mig får du älska på ett hedniskt vis!” – det är väl ingen direkt chock att de religiösa kritikerna gick i taket! 
 
Ni ser det fina omslaget? Bilden – som ser ut som korsstygn – går att köpa som affisch här! 

Bacongate – en spegel av vår samtid

 
Fantastiskt rolig artikel om reaktionerna på att Clarionkedjan slutar med bacon på vissa av sina hotell. Haha, jag dör! Emelie, som är ansvarig för vårt ”konto” hos Clarionhotellen berättade detta för mig när vi träffades över lunch häromveckan, så jag var inte så chockad som vissa andra verkar ha blivit… jösses. 
 
Precis när jag hade läst artikeln och mailat länken till mig själv började ett kacklande gäng medelålders damer på grönbete på bussen prata om detta – det var lite surrealistiskt, för det var ungefär såhär resonemangen gick. Ja, och att det var för att hans fru är läkare och har haft cancer. Jag är rätt övertygad om att det främst har med miljön att göra – pannkakor med grädde och (palmoljefri) Nutella är inte sådär supernyttigt heller 😉 
 
Men – läs artikeln, please, för den är sjukt rolig. Vi snackar liksom om BACON. 
 
Och ja, Bacongate är ett fantastiskt roligt ord, också. 

Electro Velvet – Still in love with you

Jaha – såhär får man väl inte säga, eftersom Sverige faktiskt vann – men hur kunde denna låten komma på 24:e plats? Den är ju skitbra! 
 
 
Alltså, på riktigt skitbra. Jag förstår inte. Som vanligt, då, när det gäller Eurovision. 
 
Den var med på passet i förmiddags, så det är därför jag plötsligt börjat lyssna på Eurovisionlåtar. Jag trodde att det var Robbie Williams och… någon, kanske Eliza Doolittle. Så var det då inte. 
 
Annars är min favorit-Eurovisionlåt naturligtvis My lovely horse. 
 

Mör men lycklig efter härligt pass

 
Mör, men samtidigt full av energi efter ett pass på Eriksberg med Thomas G. Han är himla bra – jag vill inte gärna spä på det här med fördomar om skillnader mellan könen – men det blir enklare övningar utan konstigheter när det är killar som leder passen, vilket gör att alla hänger med på ett mycket bättre sätt, och även att spridningen i ålder och fitnessnivå blir mycket större än på t.ex pass med unga tjejer – förutom Signe, för hon är också jättebra. Mig spelar det ingen större roll, jag är inte helt hopplös vad gäller taktkänsla och att förstå koreografi snabbt, men det är så synd när man ser folk som verkligen har svårt att hänga på – det förtar ju hela träningseffekten om man bara står och försöker förstå stegen för innan man vet ordet av byts de. Dessutom är Thomas väldigt rolig och har glimten i ögat hela tiden. 
 
Han startade passet med något i stil med ”Hej! Detta är ett baspass, och jag heter Thomas. Och vad heter ni?” – 100 personer i lokalen, liksom. 
 
Hur som helst. Nu är jag parkerad på Le Pain Français på Vasagatan för att käka lunch – en räkmacka är på väg. Härligt! Efter det hoppas jag på en trevlig läs- och skrivstund med minst en stor cappuccino. Sedan kanske något museum om jag orkar släpa runt på väskorna, och sedan ska jag träffa Ida och åka bort till Rovers på Linnégatan och gå på forumträff. Härligt! 
 
Startade dagen på Backaplan med pappa – jag tänkte köpa TIGI-shampoo, mitt hår är så torrt nu – men det blev Aussie Miracle Moist istället, och ett silvershampoo. På bilden ovan är ju håret lite fuktigt, men jag tycker att man ser både att det är torrt och att det har gula toner. Får se om det hjälper 🙂 

Skönhet i de små tingen

Startade morgonen med att lyssna på Emil Jensens Tankar för dagen från i torsdags, som Camilla hade länkat till. Mysigt och underhållande. 
 
Så kaffe – vad tror ni om det idag? Buden på gårdagens kopp har varit: en kanin med ett hundben i munnen, Storpotätens fot, många små spöken (sa två stycken), en kvinna som dansar, en väldigt spretig tass, en hjort med pannlampa och Pavarotti sjungande Nessun Dorma i kjol. Än så länge bara ett bud på dagens – ännu en kanin i profil med korta öron spetsade. Det här är ju jättekul – får göra en sammanfattning efter en vecka eller något. 
 
 
och ett avsnitt av The Big Bang Theory och sedan tittade jag ut och det var i grevens tid, för såhär vackert var det bara ytterst få minuter. 
 
 
 
Det har varit frost inatt. Bara en halv grads frost, men frost är frost. Jaja. Det är ju ändå rätt mysigt. Koltrasten sitter här och glor, och förutom en stor vit hund som heter Mike och dess herre så är landskapet knäpptyst och stilla. Ganska härligt 🙂 
 
Då gör vi en bra dag av det här då! 

Speed shopping

Jag åkte till Nordstan efter jobbet – hade tänkt köpa en likadan klänning som Stina som sitter brevid mig hade idag för den var dösnygg, men det fanns bara en kvar och den var inte i min storlek.
 
Men det gick ju bra ändå. Hittade en söt mönstrad blus just på H&M som jag inte hittar bild på nu men den är typ gammelrosa i botten med mönster av fåglar och grejer på, en prickig tunika med djup rygg på Gina Tricot och två toppar på Cubus. De tre senare provade jag inte ens i butik, men det gick bra ändå. Så fyra överdelar och tre par trosor på kanske en halvtimme. Det kallar jag speed shopping. 
 
 
Färgglatt, eller hur? All mer anledning att köpa färgglada smycken och strumpbyxor… nej, jag skojar bara.
 
Idag kom änt-lig-en detta nagellacket hem till mig! Det ser fint ut hittills men det är ju så mörkt – vi får titta på det imorgon.
 
Och på tal om imorgon så ska jag faktiskt gå och lägga mig nu. Vi har ätit underbara räkor och tittat på På Spåret och nu vill jag klä av mig och sträcka ut mig. Det har jag faktiskt förtjänat!