No shit, Expressen

Jag tror att det är ganska tydligt konstituerat i vårt rikes lag att det inte ska gå till så, nä. 
 
Mer om Expressen och rubriksättningar senare – jag blev vansinnig på dem igår också. 
 
==
 
Så, nu är det sen 😉 
 
Såhär skrev Expressen igår: 
 
och såhär skrev jag om den saken: 
 
 
Såhär: Några av de bästa, klokaste och finaste människorna jag vet är före detta missbrukare. Jag behöver inte prata om missbruk med dem varenda gång jag ser dem. Det är överspelat, det är färdigt nu, det behöver bara tas upp om någon behöver hjälp eller behöver prata om det. 
 
Detta program har väl ändå fokus på musiken och inte på varenda grej som han har gjort för längesen som inte är så himla lyckat? Sedan blir jag så irriterad på just det här med alla andra kändisar som missbrukat och slipper ställas till svars. Många av de som stör sig på att Kleerup ens får vara med är 50-talister som säkert dyrkat Beatles och Stones och det gänget då det begav sig. Jag tror inte att jag behöver säga så mycket mer om den saken. 

Weleda Citrus Deodorant

 
Testar denna för första gången idag, Weleda Citrus Deodorant utan aluminiumklorid och aluminiumklorhydrat, salter och flatalater. Om någon vet vad flatalater är – förutom kanske något som lesbiska ägnar sig åt – så meddela gärna. Nej, ftalater hette det. Men det vet jag inte heller vad det är. 
 
Hur som helst har jag förstått på andra med HS (hidradenitis suppurativa) att den är enormt bra, så jag provar. Den luktar fantastiskt gott, i alla fall, alldeles… citrusigt ja. 
 
En sak som kan vara negativ för vissa är att den innehåller alkohol – jag tror inte att det gör så mycket så länge man smörjer in sig också. Svider något så in i rackarns om man har sår, men det går över fort – och vet man om det innan kan man ju undvika att spraya där. Se, folkbildning idag igen! 
 
Lovar meddela hur det går! Hittills utmärkt, men jag har liksom bara klätt på mig och gjort kaffe och packat väskan och… sånt, ännu. Och så är det fyra minusgrader ute så jag lär väl inte direkt svettas ihjäl på väg till jobbet heller 😉 

Fika drickon fiffe kakon

 
Jomenvisst blev det fika och lässtund! Tomtelatte, till och med – jesus, vad god den var. En ganska vanlig latte men med kanel och kardemumma… med (Happy Xmas) War is over i högtalarna blev det plötsligt jul på riktigt. Ja, jag har kapitulerat. Nu är det jul igen i en månad till. 
 
Idag är tydligen en viktig bildningsdag på bloggen, för nu ska vi prata om fika. Vet ni var ordet kommer ifrån? Nä, det är det ingen som vet helt säkert. 
 
Fredrik Lindström, the guru himself, tror definitivt på fikonspråket – för på fikonspråket heter ”dricka kaffe” ”fika drickon fiffe kakon”. Jag har läst någonstans att det kommer ifrån ”bockslang” av kaffe – ”kaffi” på dialekt, bland annat i Bohuslän – där man kastar om stavelserna och därmed får ”fika”. Någon tror att det kommer av att det alltid stod FIK på Försvarsmaktens koppar förr – den varianten tror åtminstone inte jag på.
 
Här finns en film med Fredrik Lindström, gjord i samarbete med Gevalia, om just ordet fika. Det finns fler filmer i serien, jag har inte hunnit se dem men de är säkert jätteintressanta!  
 

Bonus-Smakebit – Bara vara Jojo av Niki Nordenskjöld

Jag bara måste dela med mig av detta underbara klipp ur Bara vara Jojo av Niki Nordenskjöld. Jojo – eller Niki – är här tio-elva år och ihop med Pål, som hon inte är så himla kär i. 
 
 
”Jag undrar om det är rätt att vara ihop om man inte har så stor lust att ens pussa den man är ihop med? Kanske ska jag göra slut med Pål. När jag sa att jag tycker Bruce Springsteen har snygga armar så blev Pål nästan lite sur. Tur att jag inte sa att jag tycker hela Bruce Springsteen är tusen gånger snyggare än Pål. Det går liksom inte att jämföra dem utan att bli lite full i skratt.” 
Oslagbart! 

Till Prinsessan Cecilia, partysessa cum sjörövare, på hennes namnsdag

 
Idag har Cecilia namnsdag, vilket Livrustkammaren uppmärksammade på sin Facebooksida med en kort text om prinsessan Cecilia, dotter till Gustav Vasa. Jag hade aldrig hört talas om henne förut, men det var intressant att läsa – och dessutom fick jag påminnelse om att gratulera min kära vän Cicci på hennes namnsdag! (Hon bor i England där man inte har namnsdagar, så hon hade säkert ingen aning! Extra kul då.)
 
Prinsessan Cecilia var näst äldst av tio syskon. Hon var känd för sin skönhet, sitt slöseri med pengar och sitt häftiga humör – men hon kunde även läsa och skriva, spela luta och klaver samt sjunga, och hon lärde sig matematik, tyska, franska, latin och som vuxen engelska. Ivan den Förskräcklige var hennes förste friare bland många – tänk på hemgiften – men han fick korgen. Hon hade sedan en affär med sin blivande svåger, en greve av Ostfriesland som var bror till systern Katarinas blivande man. Erik XIV haffade den kärlekskranke greven ”havande knappt hosorna på sig” (då var han ännu inte kung, förstås) och slängde honom i en fängelsehåla i ett år. 
 
Till sist gifte hon sig med Kristoffer, regerande markgreve av Baden-Rademachern, ett självständigt litet rike. På väg dit, från bröllopet i Sverige, tog Cecilia och Kristoffer vägen om England för att försöka övertyga blivande drottning Elizabeth I att gifta sig med Erik XIV – ja, först fick de ta vägen över Baltikum, av olika skäl – de levde loppan vid det engelska hovet och fick efter ett år resa därifrån, nedlusade med obetalda räkningar. 
 
På grund av krigen mellan katoliker och protestanter på kontinenten åkte Cecilia och Kristoffer – med fem söner – tillbaks till Sverige. Erik XIV hade blivit petad från tronen och Johan III var ny kung. Kristoffer skulle värva en armé för att slåss mot ryssen, och Cecilia fick bo på Arboga Kungsgård där hon skulle styra över staden samt driva järnverket i Lindesberg. Bland annat. 
 
När hon väl fått fart på Arboga Stad och verken bestämde hon sig för att bli sjörövare på Östersjön. Hon kapade främst engelska skepp för att håva in guld och varor för att skapa tillgångar. Till slut dödde Kristoffer och alla sönerna och Cecilia reste runt i Europa som den markgrevinna hon var. Till sist dog hon, 86 år gammal i Bryssel efter några års ekonomiskt välstånd då en sonson hamnade på tronen i Baden. När hon dog hade nyss Gustav Vasas barnbarnsbarn prinsessan Kristina – sedermera drottning Kristina – kommit till världen. 
 
Intressant, eller hur? Jag blev alldeles hänförd och inser att jag måste läsa mer svensk historia. Det är oerhört fascinerande. 
 
Källa till texten är främst denna artikel i Svenska Dagbladet av Herman Lindqvist. Bilden kommer från Uppsala Universitet och kanske inte alls föreställer Prinsessan Cecilia – men man tror det. 

Om Premier League och statistik

 
Men… vilken sten har jag bott under de senaste månaderna? Det här är ju helt fantastiskt! Det var inte längesen Leicester var lååångt nere i divisionerna och tragglade. Nog för att jag förstod att det skulle bli ändring när Ranieri kom, men ändå! Härligt att se. Det var längesen vi pratade fotboll här. 
 
Och jag är inte direkt upprörd över en åttondeplats för Saints heller, såklart, även om jag hoppas att det förändras. Det finns något underligt sammanträffande – eller om det är en myt – om att laget som ligger etta på Annandag Jul (alla klubbar spelar alltid på annandagen) vinner ligan… men jag vet faktiskt inte om det stämmer eller om det är, som sagt, en myt. 
 
Något som är roligt är att jag kommer att vara i London helgen innan Premier League avslutas, vilket betyder att någon kan vinna den dagen. Det kan vara ganska roligt på stan då 🙂 ((Någon kan naturligtvis ha vunnit flera veckor innan också, det vet man aldrig. Manchester United vann ligan 14 april 2001! 
 
Jag hittade en jätteintressant artikel när jag skulle kolla upp det datumet – nu läser jag normalt sett aldrig Daily Mail – de är tyvärr helt fullständigt sjuka i huvudet – men denna artikeln var som sagt väldigt intressant, om man gillar fotboll och statistik. Jag gillar båda. Ryser när jag ser bilden på Lampard, Mourinho och Terry efter 95-poängssegern 2005, det var en underbar vår! 

Härlig kväll med vänner på The Rover

 
Vi hade jättetrevligt på The Rover igår! Mikael, som drog ihop träffen, hade jag inte träffat förut – det visade sig att han bor på en liten ort mycket nära där jag har mina rötter, i Halland, som jag skrev om häromdagen. Tjejerna har jag träffat – Ida, A-K och Natasha. Ja, som vanligt på sådana här grejer dyker inte alla upp som säger att de ska – men vi hade som sagt väldigt trevligt ändå. 
 
Jag kan varmt rekommendera The Rovers mat, förresten. Åt en fantastiskt god hamburgare – rosa och fin med gott bröd och jättegod dressing. Vågade inte testa varianten som hette Ass on Fire, men jag hade nog överlevt det också, faktiskt. Inte billigt men inte svindyrt heller och dricker man inte alkohol blir notan liksom därefter. Inklusive dricks betalade jag 250:- för en helkväll på fyra timmar liksom, det är ju ännu en bonus. 
 
Trevlig lokal är det också, prislistorna på väggarna är jättefina, roliga kartor och annat samt korsstygnsbroderier med texterna ”Bon appetit, douche” och ”The liver is evil and must be punished” – haha. Kul grejer på menyn med, Mikael åt bland annat en ölfriterad kanelbulle och de hade en stout som bara finns på ett enda fat i hela Sverige. Doftade helt otroligt. 
 
Jag skulle ha tränat klockan 12 idag, men passet blev inställt – det är det negativa med Friskis, att alla tränare är ideella och det är därmed inte så lätt att hitta ersättare snabbt när någon hastigt får förhinder. Men det är inte hela världen, det får bli afrikansk dans i eftermiddag istället. Har varit hemma och fixat lite, nu ska det bli lunch och kaffe och förhoppningsvis lite läsning. Jag vet att jag har kommit över 200 böcker i år, men jag är ändå inte i närheten av att ha läst allt jag ville i höst. För många är läsning något man bara fyller ut tiden med, men för mig är det verkligen en hobby och ett viktigt sätt att återhämta hjärnan. Det finns ju värre saker man kan göra med sin tid, men jag vet att många tycker att det är konstigt att avsätta tid åt läsning, sådant gör man väl bara i små luckor och innan man ska somna. Inte jag! Det är jätteviktigt för mig att få lästid. 

Smakebit på søndag, 22/11-2015 – Bara människor av Anne Liljeroth

 
Godmorgon! Nu är det söndag igen och det börjar dra sig mot advent. Härligt, på sätt och vis, men var tar tiden vägen? Det känns som om jag alldeles nyss hade semester. 
 
Denna veckan kommer smakebiten ur Bara människor av Anne Liljeroth. Jag började läsa den för flera veckor sedan, men så har det kommit en massa annat emellan och jag har alltså inte kommit så långt. Kapitel 7, tror jag. 
 
I boken flyttar journalisten Saga tillbaka till sin hemort. Hon kommer med tung packning – nämligen en plan för att göra upp med de personer som en gång sårat henne – personerna på Smedjegatan 6, där Saga också bor. Alla har sin egen historia och sina egna motiv – och allt blir inte som Saga tänkt sig. 
 
 
 
 
”Karlsson tittar på möbeln under trädet. Ingen har skött underhållet och det var länge sedan han såg någon sitta där. Förr brukade fröken Andersson nästan alltid sitta där med sällskap. Nu var det länge sedan Karlsson såg henne. Hon börjar bli gammal. Kanske orkar hon inte så mycket längre? 
 
Han går in i trapphuset och ser sig om. Fröken Anderssons lägenhet är den direkt till vänster när man kommer in. Han får en känsla av att han kanske borde ringa på hos henne. Det vore så lätt. För att säga hej och se hur hon har det. Det enda han skulle behöva göra när han står där och sorterar in posten i folks lådor är att vända sig om, böja sig ner och trycka på den lilla ringklockan till vänster om dörrhandtaget.” 
 
Ur Bara människor av Anne Liljeroth, Hoi Förlag: 2013. 
 
 
Klippet är från telefonen som ni säkert förstår, så det är inte 1000 sidor i den vanliga boken – så roligt ska vi inte ha 😉 
 
Nu är det snart dags att börja dagen på riktigt. Det blir träning klockan 12 och sedan lite praktiska göromål. Hur som helst ska jag se till att det blir en bra dag, och jag hoppas att du gör detsamma!
 
Börja med att titta in hos Mari på Flukten fra virkeligheten och läs lite fler Smakebitar, vetja! 🙂 
 

2015: 201 – Gräspojken av Christer Lundberg

Milde himmel, säger jag bara. Vilken rövarhistoria Christer Lundberg har fått till här! 
 
Kalle är tolv år och bor tillsammans med sin mamma Bodil, pappa Tomas och lillebror Björn, samt familjens vita nymfparakit Aslan, i en lägenhet i Majorna. Det är sent åttiotal och av en slump börjar Kalle odla marijuana i en krukväxt tack vare att Aslans fröblandning innehåller indiska hampafrön. 
 
Ja. Det börjar bra, eller hur? Kan ju också lägga in att samma dag som plantan Mariana upptäcks förlorar Kalle oskulden till en blå pall. Detta är det enda som är taget ur Christers eget liv, förutom miljöerna.
 
Detta blir starten till en vansinnig, surrealistisk berättelse. Mamma och pappa separerar och mamma drar till Indien för att finna sig själv. Pappa dricker för mycket vin i sovrummet, slutar sitt arbete på en fackförening och blir ”trädgårdsmästare” på heltid. Ja, för de fortsätter förstås odlingarna i sommarstugan utåt Kungälv, någonstans. 
 
Mitt i allt detta träffar Kalle Ulrika Sparks som går i åttan, och de blir tillsammans och får en mycket passionerad tid tillsammans. Ett litet gäng göteborgsgangstrar blir inblandade, genom Tobbe som pappa, brorsan och Kalle träffar på en liten semestertripp till Amsterdam – gänget leds av maffiabossen Olyvia som är den minsta vuxna personen Kalle någonsin sett. 
 
De hamnar på Kanarieöarna en sväng också och träffar grottfolk, mamma kommer hem ett tag över jul och lagar currygrytor, Kalle och Tobbe träffar en gammal gubbe när de håller på att drunkna nära Kornhalls färja på julaftonsnatten… 
 
Ja. Ni förstår. Det är en riktig rövarhistoria, på alla sätt och vis. Man hänger knappt med – jag blir på något underligt vis påmind om John Lennons hysteriska berättelser. Men man köper det. Inte så att man tror på det, men mitt sinne för suspension of disbelief kopplades på redan på första sidan. Det brukar bara ske i Harry Potter-sammanhang. 
 
Jag försökte lyssna på den här som ljudbok, men det gick bara för långsamt – vilket är synd, för jag tycker väldigt mycket om Christers röst. Jag får helt enkelt ge mig vad gäller ljudböcker, om det nu inte är kåserier eller böcker i dagboksform. Någon tipsade om att dra upp farten lite grann, men det går inte när det är en välkänd röst för då låter det ju inte alls som Christer. 
 
Bella Stenberg skriver i GP att ”Gräspojken är en sympatisk rövarhistoria i behov av redigering” och det är jag mycket villig att hålla med om.  Den är nämligen alldeles för lång. Men bortsett från det en utmärkt, underlig, vansinnig Bildungsroman. Fint så. 
 
Ett par väninnor har just läst, eller håller på att läsa kanske, Christers andra roman, Bläckfisken. Jag misstänker att jag helt enkelt måste läsa den också.