Stories from the city, stories from the sea

 

Men. Jag vet inte. E beskrev den som en surdegsmacka, och ja, det var lite så det kändes för mig. Jag vet inte riktigt varför, för jag tycker att ämnet (Tudortiden i England) är oerhört intressant, och jag tyckte om Mantels språk och stil, men det var bara för mycket gubbar! Och alla hette Thomas! Nej, jag överdriver, men ni förstår hur jag menar. 

Saken är den att anledningen till att jag aldrig tagit mig igenom Stolthet och fördom är att det är för mycket damer och alla heter Elizabeth. Tidigare på dagen innan vår bokcirkelträff förra söndagen träffade jag Hanna, som berättade att hon hade haft en härlig lördagskväll med sig själv och fem avsnitt av Stolthet och fördom (BBC-serien från 90-talet) kvällen innan, och jag sa just att jag kanske borde se serien innan jag läser boken för att få lite ansikten på folk. Jag tycker att det kan vara ett effektivt sätt att få en ny approach på böcker, nämligen. Till exempel tror jag att jag kommer att gilla The Price of Salt av Patricia Highsmith mer nu när jag har sett Carol. 

 

Och kanske borde jag ha gjort så med Wolf Hall – kanske borde jag ha försökt sett BBC-serien så jag hade något att hänga upp minnet på? Har såklart googlat porträtt på Thomas Cromwell och Thomas More och allihopa, men alla ser ju ut ungefär som Martin Luther (kul nog) och det hjälpte liksom inte. 

 

Då och då blixtrade det till – tråkigt nog när folk dog! – och jag trodde att nu, nu släpper det ~ men det gjorde det inte, och jag skummade mig igenom åtminstone 60% av boken. 

 

Detta betyder dock inte att jag inte kommer att försöka se serien, för det vill jag gärna – som sagt är det ju egentligen intressant. Men jag körde fast! Och det gjorde vi alla fyra – det var ingen som tyckte att detta var någon höjdare, tyvärr. Jag förstår inte vad det är för fel på mig bara – alla bloggare (typ) har ju skrivit helt lyriskt om den? Men – smaken är som baken (det var för övrigt underbart att höra någon försöka förklara det uttrycket för ett par av kineserna i torsdags!) – och detta var väl ingenting för mig, helt enkelt. Synd! 

 

Mia har blivit kidnappad. Vi vet redan från början att hon räddats och kommit tillbaks till sin familj – men även att hon lider av minnesförlust. Hon tror att hon heter Chloe, och kan inte berätta någonting av vad som har hänt under veckorna då hon hållits fången av Colin i en liten stuga i Minnesotas ödemark. 

 

Historien har flera berättarperspektiv – Mias mamma Eve, polisinspektören Gabe, och kidnapparen själv, Colin. De är indelade i ”Innan” och ”Efter” (upphittandet), och de kommer om varandra vilket alltså är anledningen till att man vet att det går förhållandevis bra, och Mia kommer hem igen. Man vet även det mesta om Mias familjesituation, bland annat att hennes pappa är ett svin till domare. 

 

Det börjar med att hennes mamma blir kontaktad av en av Mias lärarkollegor, som undrar varför Mia inte dykt upp i skolan. Och på den vägen är det. Kronologiskt men ändå inte, eftersom det kommer tillbakablickar, så att säga, även under perioderna i berättelsen där Mia fortfarande är försvunnen. 

 

Jag tycker att det är en välskriven roman och jag gillade den men var inte lika såld som jag var på varken Flynn eller Hawkins. JoK skriver på Bokhora: ”Som vanligt när jag läser spänningslitteratur banne mig avskyr jag hur säcken knyts ihop. Jag avskyr de sista kapitlen där innan blir efter och det som händer innan innan. De lägger sig som en surströmming över hela läsningen och trots att jag vet att jag gillade boken under läsningen kan jag inte komma ihåg känslan efter surströmmingen. Ingen bok är nästa Gone Girl.  Inte heller ”Good girl”. Möjligen ”Gone girl 2″.” 

 

Jag är mycket villig att hålla med henne. Trots att jag nog ändå skulle rekommendera den, om ett tag, när surströmmingsbismaken har lagt sig, blir jag irriterad när slutet känns som en sorts nödlösning trots att det naturligtvis inte är det. Men visst – det är ingen dålig bok. Den är bara lite av en besvikelse. Antagligen just för att den hajpades som nästa Gone girl. Så är det. 

 

Och den var precis vad jag förväntade mig. Väldigt lik Denise Rudbergs chick-lit som jag tycker är förskräckligt dåligt skriven – fast denna är inte fullt lika dålig språkmässigt, det är den faktiskt inte. Men upprepningarna som är så typiska för Rudberg finns. Nu lyssnade jag på boken och kan inte plocka fram den för att citera exakt, men det var något i stil med ”Hon tog med sig BH:n och trosorna in i sovrummet och bytte om till BH:n och trosorna” – det blev väldigt likt den där Rudbergromanen där någon ”hoppade i” kläderna och stövlarna och något mer tre gånger på två sidor… 

 

Trots detta – och trots att jag har svårt för Moa Gammel sedan jag hörde i Blankens Swanberg att hon hade varit taskig mot Johanna Swanberg – så tyckte jag ändå om den. Det kändes ärligt att ge den en trea på Goodreads, liksom. 

 

Det handlar om två systrar – Vanessa och Alicia – två tjejer i trettioårsåldern (tror jag) i Stockholm, jobbar med media och mode och sånt. Äter köttfärssås och spaghetti hos mamma varje söndag (MYCKET sympatisk vana! Det gör jag med! ;)) och är bakfulla för det mesta för de springer ute på nätterna istället för att sova som folk. 

 

Och hela boken är ju lite som Fredagspodden. Lite flaxig och tramsig här och där, innehåller ofta ordet ”härligt” och är faktiskt väldigt charmig. Jag önskar så att det var Hannah som hade läst in den själv, det hade passat tusen gånger bättre! Jag var tvungen att lyssna på större delen av boken i minst 1,5x-fart, mot slutet 1,75x för jag ville bara bli klar – det är svårt för mig att lyssna på folk som läser långsamt, och särskilt på släpig stockholmska… no offence, men det kan vara väldigt släpigt. Funkar inte i min hjärna där det måste gå fort! 

 

Man blir ganska fäst vid systrarna, trots att man blir ganska irriterad på dem också. Vissa saker som de gör och säger är så idiotiska att det är omöjligt att förstå hur de resonerar – men som jag ofta pratar om så är det ju så det ska vara – man måste känna något för karaktärerna, inte bara hålla med dem hela tiden. Men vem f-n går upp ur sängen där man lagt sig för att sova gott för att någon jäkla kille ringer klockan ett och vill att man ska komma till någon himla bar? Jag fattar inte. 

 

Fattar heller inte varför det måste vara champagne hela tiden och överallt. Detta är inga överklasstjejer, även om de umgås i östermalmskretsarna – jag köper det inte helt enkelt. 

 

Men som sagt – en ärlig trea. Och ja, jag kommer att läsa de följande böckerna, inget snack. Särskilt som denna slutade med en mega-cliffhanger som Alicia bara MÅSTE göra rätt sak åt! 

 

Och det är det inte heller. Även om vissa av novellerna är betydligt bättre än andra, om man får säga så. Blev lyckligt överraskad över första berättelsen, Sagan om den fule Manfred, som jag kommer ihåg att vi har läst antingen på mellanstadiet eller högstadiet och som uppenbarligen låg kvar någonstans i minnet. Jag säger bara bryyyylcreeeeeme…! 

 

Vissa är riktiga guldkorn. Bara titeln på Sagan om busschauffören som tänkte att va fan är ju genialisk. Jag får nog plocka upp den där tegelstenen i bokhyllan vid nästa färd uppåt kusten, för jag tycker så mycket om detta. Roligt och tänkvärt och finstämt – allt på en gång. 

 

Ett annat guldkorn som ni kan läsa direkt på nätet är förresten Sagan om Romeo och Julia – om jätten Gluff Gluff som försöker berätta en godnattsaga för sin adoptivson, Tjocka Trollet… 

 

Nu har jag upptäckt en sorts ljudbok med lite best of av dessa underbara karaktärer och den lyssnade jag på på jobbet i torsdags när jag satt med en sådan där lång inmatningsuppgift. Och ja, det är ju precis så bra som man kan vänta sig. De är genialiska på så många plan och som jag alltid tjatar om, de är experter på att balansera komik och tragik. 

 

Underbart kul! Finns på Nextory och säkert Storytel också – den är bara någon timme lång, vilket förstås är anledningen till att jag klarade av den 😉 Fast jag har blivit bättre, som ni kommer att förstå i några kommande inlägg – jag lyssnade på ett par till under fredagen och ja, jag kan nog faktiskt förlika mig med formatet.