Stories from the city, stories from the sea

Jag hyllade ju denna redan efter en tredjedels lyssning – och jag har inte ändrat uppfattning heller. Detta är en helt ljuvlig bok! Kokbok? Nja – visst finns där recept, och i ljudboksversionen även livematlagning med tillhörande barn – men det är så mycket mer. Påminner om Nigellas How to eat både i utformning och attityd. 

 

Läs gärna det jag skrev häromdagen – och så ska jag lägga till två citat ur minnet, för jag lyssnade som sagt och kan inte slå upp dem:

 

”Själv äter jag absolut inte kost och rekommenderar ingen annan att göra det heller” samt på frågan om det är feministiskt att laga mat ”Om inte annat måste feminister äta ordentligt för att kunna sparka patriarkatet i röven”. Love it! 

Är det verkligen möjligt att jag inte har sett denna videon förut? Den flöt förbi på Instagram imorse och jag känner faktiskt inte igen den. Underbar är den, i alla fall! 

 

 

Och tro mig. Det frågar jag mig fortfarande. 

 

Jag lyssnade visserligen på denna, under en arbetsdag när jag satt med en massa pilliga saker så behövde stänga ute omvärlden, och det är därför jag överhuvudtaget blev klar. Hade jag behövt läsa detta rent fysiskt hade jag förmodligen slängt den ifrån mig efter en kvart. 

 

Ja – det är alltså precis lika arbiträrt och tjatigt som i första boken – men det är ännu mer osannolikt och urflippat. Och det är ju okej ibland – men man får liksom känslan av att det inte är så konstigt och tokigt som det faktiskt är, förstår ni hur jag menar? 

 

En bit är rolig – och det var den som var rolig i första boken också – att hennes exmake flyttar in i sin morsas klädkammare på äldreboendet. Från vilket de sedermera blir vräkta, förstås. Annars är detta en enda orgie i dravel, dåligt språk och humorbefriat ordbajseri. 

 

Så var det med det. Och då vet ni det 😉 

Jag älskar ju Mia och Klara. Och jag rördes väldigt av Klaras sommarprat 2012. Nu har jag äntligen läst, eller lyssnat på då, hennes bok – Längtan bor i mina steg. Som handlar mycket om barnlängtan, svårigheterna att få barn på vanligt vis och allt däromkring – men även om arbete, Varberg, familj, vänskap, hundar (mycket hundar), relationer och… ja. Livet, ni vet. 

 

Det är en salig blandning av frustande skratt och brännande tårar bakom ögonlocken. Klaras röst är dessutom oerhört behaglig att lyssna på, så det var verkligen underbart att hon hade läst in boken själv. Alla gör ju inte det med memoarer eller självbiografier som tacklar svåra ämnen. Men det är klart. När man väl pratat om något en miljon gånger kan man dra det igen utan att det är så farligt. Men man hör varenda känsla i texten i hennes röst, så är det verkligen. 

 

Blandningen av allt är helt ljuvligt. Det är så oerhört bra. Du kommer att skratta högt åt berättelsen om narren på Varbergs fästning, och röras så att du upptäcker att du stannar på gatan när hon berättar om Nicolai. 

 

Jag kan verkligen inte rekommendera denna högre. Helt otrolig. Fantastisk kvinna, fantastiska texter. Och man blir oerhört sugen på att skaffa hund… jag träffade ju dessutom den förträffliga whippeten Doris igår kväll, och det är något alldeles visst med tassar mot trägolv! ❤ 

 

Nu ska jag göra något förfärligt – men det är i gott syfte. Jag ska nämligen inte skriva något själv, utan överlämnar ordet till Kristin Hallberg, som recenserade denna i Svenskan 2007. Faktum är nämligen att – jag kan inte säga det bättre själv. 

 

 

För det är väldigt mycket konst. Såklart – för detta handlar främst om Patti Smiths liv innan musikkarriären. Som jag då har betydligt bättre koll på. Detta är berättelsen om en tjej, född i Illinois, flyttad till New Jersey, och senare till New York City. Boende på Chelsea Hotel tillsammans med konstnären Robert Mapplethorpe, i någon sorts underligt kärleksförhållande (han var ju gay, för guds skull). Och umgåendes med massor av stora namn i konstvärlden som jag då inte förstår mig på. Jo, Andy Warhol har väl alla någorlunda koll på, men det var inte så mycket mer. 

 

Jag hade därför absolut störst behållning av bitarna som handlade om musik, poesi, Sam Shepard och Janis Joplin. Och, såklart, att få en liten inblick i Chelsea Hotel (eller Hotel Chelsea, som det väl egentligen hette), hur det såg ut och hur det var att faktiskt bo där permanent och röra sig i korridorer och rum. Och förstås hela kulturlivet i New York i slutet av sextio- och början på sjuttiotalet. 

 

Men det är väldigt vackert skrivet och formulerat. Vilket förstås gjorde boken till en njutbar läsupplevelse för mig som ju fäster mig väldigt vid t.ex låttexter och så. En låt kan vara hur catchy som helst utan att jag egentligen fastnar för den om den inte har en utmärkt text. Orden måste tala till mig, och det gör Patti Smiths ord, det är inget att diskutera. 

 

Jag ser verkligen fram emot att läsa M Train, som jag hoppas kommer att handla mer om musikkarriären och sådant som jag förstår bättre. Men det var ändå riktig härlig läsning. 

 

I motiveringen till Polarprisvinsten 2011 kan man läsa: ”Patti Smith är en Rimbaud med Marshall-förstärkare.” Det är en fantastisk formulering!