Going clear – Scientology and the Prison of Belief

 

 
Jag såg denna dokumentär i helgen. Fascinerande, skrämmande och alldeles fantastiskt. Men man orkar inte se hela tvåtimmarsfilmen på raken, så planera in två tittningar. 
 
Det är så viktigt att vi får reda på mer om sådant här. Otroligt viktigt. Fantastiska Mariette Lindstein är ju på god väg att utbilda oss nu, men vi måste få veta mer. Jag fick ett boktips just av Mariette på Facebook igår, Beyond Belief av Jenna Miscavige-Hill, David Miscaviges brorsdotter. Ska bli oerhört spännande. 
 

2016: 42 – On the bright side I’m now the girlfriend of a sex god av Louise Rennison

Bok två om Georgia Nicolson – den första var ju Angus, thongs and perfect snogging – och detta är, ganska enkelt beskrivet, nästa bit i historian. 
 
Den är väldigt lik sin föregångare – vilket är naturligt eftersom de är skrivna som dagböcker av en tonårstjej – det händer ju inte nödvändigtvis så omvälvande saker, även om de absolut mest triviala sakerna, för någon som är dubbelt så gammal, blir livsomvälvande för en tonårstjej. 
 
Det är i alla fall fortsatt väldigt kul. Snabbläst och mysigt – jag njuter. Tycker att det är kul att det är så brittiskt också, det finns ju vissa saker jag saknar med det där u-landet också. 
 
Mysigt och bra. Georgia är en rätt bra förebild tycker jag, hon är såklart lite osäker över vissa saker här och där (sin näsa och om hon kan hålla ett pennfack under brösten) men hon är en cool tjej. Det var en bit i filmen som jag älskade, där någon (Dave the Laugh?) sa typ ”You’re very beautiful tonight” och Georgia ba’ ”Thanks. You’re very honest.” – detta hände i denna boken, men lite annorlunda, typ ”I appreciate your honesty” när någon säger att hon är snygg. Och det är onekligen en skön attityd. 
 
För övrigt är allting betydligt mer oskyldigt än vad titeln antyder 🙂 

2016: 41 – Den gudomliga Gudrun av Elinor Fredriksson

Men… vad är detta för smörja? 
 
Jag förstår ingenting. Jag förstår inte hur den blivit utgiven – och jag förstår inte hur Hoi Förlag, som ju ändå brukar vara ganska sansade, har gett ut den. 
 
Antagligen betyder detta att det är jag som inte förstår dess storhet. Och isåfall må det vara hänt, för nej, jag fattar absolut ingenting. 
 
Gudrun jobbar på ett äldreboende. Är lite över 40. Har en dotter. Och väldigt konstiga drömmar. Och lite väninnor och sådär. Uppför sig som en galning och träffar på det viset en kille. 
 
Ja. Jag vet inte. Drömsekvenserna är på sin höjd lite underhållande, men annars är detta alldeles för många sidor fulla med absolut dravel. Jag brukar vara ganska diplomatisk och bra på att se det positiva i böcker, men jag kan inte här. Jag hittar inga redeeming features – förutom att omslaget är skitsnyggt. Det är osammanhängande, överarbetat på sina ställen och med alldeles för höga aspirationer, kanske? 
 
Nä. Ingenting för mig. Nästa! 

2016: 40 – Stål av Silvia Avallone

Åh, så bra detta är. 
 
Men, åh, så fylld av… olust! Redan på första sidan börjar det klia. 
 
Anna och Francesca är snart fjorton år. De växer upp i Toscana, alldeles vid stranden med utsikt över Elba. 
 
Visst låter det härligt? Åh, det är det inte. De bor på Via Stalingrado, i lägenheterna för de fattiga stålverksarbetarna. Stålverket är det viktigaste som finns i staden Piombino. Det är varmt, männen svär och slåss, det luktar tång överallt, barnen kissar i trappuppgångarna… det är inte alls fint. Det är obekvämt som fasen. 
 
Men Anna och Francesca vill leva. De spanar bort mot Elba och drömmer om det, som sorts fristad. Ja, det är så bra. Jag vill gärna skicka er till Kulturbloggen, för där har Frida Söderström skrivit allt som jag vill säga, fast bättre. 
 
Vi skulle ha diskuterat denna i min nya bokklubb förra månaden, men det blev inställt pga sjukdom – så det kanske blir imorgon, har inte fått det spikat ännu. Jag ser fram emot att höra hur diskussionerna går, för det finns mycket att säga och tänka om denna underbara bok. 

Bokbloggsjerka 19 – 22 januari

 

 
Idag blir det sannerligen uppsamlingsdag för allt jag inte orkat eller haft tid att skriva i veckan. Det går bra det också 🙂 
 
Veckans fråga hos Annika lyder: Carola har skickat in följande fråga via mail: Hur interagerar du med dina läsare, lockar till dig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen. Hon vill även veta vad det är som driver dig till att blogga och hur mycket du tänker på dina läsare när du bloggar.
 
Ja – bra frågor! 
 
På andra bloggplattformar där jag skrivit har interaktionen varit betydligt mer integral för bloggandet. LiveJournal, till exempel, var ju lite som en kombination av Facebook och dagbok – man interagerade med varann hela tiden. Det kom alltid en massa kommentarer på inläggen, för det var så kontakten hölls – mycket likt Facebook och i viss mån Instagram. 
 
Så ärdet ju inte här. Och det är inte bara för att min blogg inte är så stor, utan den naturliga interaktionen är helt enkelt lite lägre på en sådan här plattform. Och med plattform menar jag inte bara blogg.se, utan just dessa bloggar som inte hör till något naturligt nätverk. Förstår ni hur jag menar? 
 
Lockar till mig nya läsare – tja – jag vet inte riktigt. Folk hittar hit på de mesta otroliga sätt, och besökarantalet ökar ju stadigt så nåonting måste jag väl göra rätt 🙂 Jag har nog en trogen grupp också – eller det vet jag ju att jag har – men interaktionen är inte så hög som jag hade önskat. Inte för att jag själv interagerar så mycket på andras bloggar som jag hade velat heller. 
 
Jag vet inte vad det är som driver mig – jag har hållit på så länge nu, det är 17 år om några månader. Och jag tänker på läsarna hela tiden när jag skriver. Inte så att jag tar bort sådant som anske verkar tråkigt eller så – det är ju valfritt att läsa – men jag försöker åtminstone hålla lite röda trådar och så, så att det inte ska bli hopplöst jobbigt för den på andra sidan texten att ta sig igenom den 🙂 

Tisdagsutmaningen – Gubbar

 

 
Det har varit gubbvecka på Kulturkollo, och naturligtvis handlade Tisdagsutmaningen om – gubbar! Nämligen: Berätta om din favoritgubbe! 
 
Och detta är ju väldigt svårt, eftersom jag älskar gubbar. Både intellektuella, roliga gubbar, och tokiga gubbar, och rörande gubbar, och gubbar som gör precis som de vill, och så. Jag gillar alla gubbar utom fula gubbar och gubbsjuka gubbar. 
 
Den förste jag kom att tänka på här var GW. Jag älskar honom högt och rent. Sedan original-Barnaby i Midsomer Murders, räknas han som gubbe, verkligen? Kanske inte är tillräckligt gammal? Kommissarie Morse dock, han är ju en riktig gubbe. Och jag vill nog ha in Kommissarie Lynley i gubbfacket också, när vi ändå pratar kommissarier, eller vad tycker ni? 
 
Får man kalla Paul McCartney och Ringo Starr för gubbar, förresten? De är ju en bit över 70 båda två, men det känns inte riktigt schysst… eller? 
 
Förra helgen tittade jag på Akuten på SVT – det fantastiska programmet från King’s College Hospital i London, och då var dä en gubbe med som hade blivit biten av sin lille hund Benjy när de lekte. Han är just nu min favoritgubbe – han berättade om när han hade åkt in till stan för att kolla in Prideparaden och träffade Boy George och tog en selfie med honom, och han visslade och flirtade med sköterskorna och var så himla rolig. Tyvärr hittar jag ingenting om honom på nätet, men vi får väl hoppas att han lever och fröjd, lille vännen. 
 
 
Men tja. Jag får väl välja en gubbe dårå, och då får det bli Barbro Lindgrens Dartanjang. På tal om gubbar som gör som de vill, ni vet 🙂